Förutom döden så finns det ingenting som berör mig lika starkt som människor som kämpar för sin dagliga överlevnad men ändå inte har utan tak över huvudet.
Det är liksom det värsta jag kan tänka mig, att mitt hem, min bostad, mitt skydd mot världen, min safetyzone, skulle tas ifrån mig, jag får hjärnfrys när jag tänker på det. Därför kan man säga att dom inledande tio minuterna i den här filmen nästan tog kål på mig och sen blev det banne mig bara värre.
Dennis Nash (Andrew Garfield) bor med sin mamma och sin son i ett hus som familjen ägt väldigt länge. Han hankar sig fram som multitalang inom hantverkarskrået men som vanligt (höll jag på att säga) är det lätt att bli blåst på lönen om man jobbar åt byggfirmor utan moral och åt kunder som saknar täckning på banken. Dennis mamma Lynn (Laura Dern) jobbar extra på hemmaplan som hårfrisörska för att dryga ut ekonomin men jag får inte känslan av att pengarna rullar in direkt.
Så en dag knackar Rick Carver (Michael Shannon) på dörren. En annan hade fan inte öppnat om jag sett honom i dörrögat oavsett vad han ville, han kunde stå där med två dussin röda rosor, aldrig att jag öppnat! Han ser så brutalt stenhård ut den mannen. Usch alltså. I den här filmen är han hårdast av dom hårda, totalt skrupelfri i sin målsättning att köpa upp bostäder av folk som av en eller annan anledning blivit vräkta.
Den här filmen har så mycket som är bra, som är hjärtskärande, som är ångestskapande, jobbigt, mänskligt, förståeligt att jag faktiskt inte kan göra annat än att totalt kapitulera inför den. Människor som förlorat allt är tacksamma ”kap” för dom som använder pengar som maktmedel. Hemskaste sortens förlorare och vidrigaste sortens girigbukar. Fan vad jag hatar´t! Filmen däremot, jag älskar varenda sekund av den! Jag älskar till och med scenen när Andrew Garfield hulkar inför det ”skitjobb” han tvingas göra. Som sagt, har man bara stålars kan man alltid slippa undan det som ”sämre människor” kan fixa åt en.
Jag och Steffo pratar om den här KANONFILMEN i avsnitt 33 av podcasten Snacka om film.
Ett svar på ”99 HOMES”