CALVARY

”Första gången jag smakade sperma var jag sju år.”

Det är den första meningen som uttalas i filmen. Fader James (Brendan Gleeson) hör en man på andra sidan av den tunna väggen i biktbåset säga detta, beskriva hur han blev utnyttjad av en präst i unga år, våldtagen, förnedrad, trasig. Förövaren, prästen, är nu död men som den biktade mannen säger ”det är ingen vits att döda en dålig präst, det skulle inte ens vara en nyhet, men att döda en god skulle vara chockerande”. Han ger därför Fader James en vecka till i livet. Nästa söndag ska han skjutas nere på stranden.

”Att döda en präst på en söndag, det blir fint det.”

Vilken start på filmen! Fyra och en halvminut intro kan knappast göra mer nytta för en film än vad regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh lyckas med här. Jag sitter som i ett skruvstäd och där sitter jag kvar i 98 minuter till.

Calvary är nämligen en film som på pappret låter tämligen träig. Gubbig kanske till och med. Brendan Gleeson är en habil skådis men han hör kanske inte till ligan som får mig att springa till biografen när det vankas en ny film. Efter att ha sett Calvary kommer jag tänka om.

Den filmiska berättelsen om Fader James är inte munter, helt ärligt är den i det närmaste kolsvart, men Fader James uppenbarelse och dom snälla ögonen gör att man står ut, att det känns en smula hoppfullt mitt bland alla byns mindre ”lyckade” invånare. Fotot är utsökt, musiken känslosam och birollerna är alla tillsatta med fingertoppskänsla. Chris O´Dowd, Kelly Reilly, Aiden Gillen och Dylan Moran briljerar och Domhnall Gleeson går knappt att känna igen (och ja, Brendan är hans riktiga pappa).

Calvary är för Brendan Gleeson vad Joe var för Nicolas Cage, en såndär film som omvänder skeptiker, som får oss att sitta med en microvärmd vetekudde innanför tröjan och känna glädje över att vi inte dissade en film osedd.

Jag blev fullständigt knockad av den, det är inget att hymla om. Om magkänslan får bestämma finns det bara ett betyg jag kan ge filmen för Calvary kommer hänga med mig länge, som ett filmiskt minne i min ryggsäck av fullpoängare. Den förtjänar att vara där, strax bredvid Joe. Så det så.

Fripps filmrevyer-Henke har också sett filmen. Här är hans recension.