När Filmspanarna planerade in februari månads träff på Alla hjärtans dag av alla dagar fanns det inget annat alternativ än att gå all in. Det var aldrig någon tvekan om att filmspanarfilmen skulle bli Fifty shades of Grey, lite hollywoodtillrättalagd BDSM i goda vänners lag kan väl aldrig vara fel?
Jag har inte läst E.L James bok som filmen baseras på och trailern som knappast gått att undvika har inte fått mina förväntningar att slå i taket direkt. Därför satte jag mig på min plats på Grand tom som ett blankt papper inför det som komma skulle.
Anastasia Steele (Dakota Johnson) åker på att intervjua stormogulen och en av USA´s mest eftertraktade miljadärssinglar Christian Grey (Jamie Dornan) när hennes studiekompis Kate (Eloise Mumford) blivit sjuk. Iklädd postorderblommig blus och nåt blått på underkroppen åker hon upp i Grey House-skyskrapans hiss och ramlar in på kontoret med det blankpolerade golvet.
Han är intagande den där Mr Grey. Bruna intensiva ögon som knappt verkar behöva blinka. Anastasia känns ovanligt lugn, hon verkar ta mötet med fattning, känns inte direkt nervös och Mr Grey fortsätter titta. Flirtar han? Uppenbarligen ser han något alldeles speciellt i denna unga kvinna för han kan inte släppa tanken på henne. Intervjun är slut, Anastasia har åkt men bara någon dag senare letar han upp henne.
Jag måste pausa lite här för det dyker upp lite prylar som skaver för mig. Med risk för att jag skriver nåt i texten som kan uppfattas som en spoiler så varnar jag nu.
Har du inte läst boken eller sett filmen och är känslig för spoilers – sluta läs nu.
Anastasia är en student. Åldersmässigt hade jag gissat på att hon skulle spela 18-20 år max men i boken är hon tydligen 22. Mr Grey är en affärsman, en kändis och jag hade gissat på att han var 35 men i boken är han 27. Han är en as-rik svinsnygg hunk som fotograferas i tidningarna, en singelman som jag kan tänka mig är ett villebråd för varenda mer-eller-mindre-framgångsrik och mer-eller-mycket-mer-vacker kvinna i hela USA. Men Mr Grey vill ha den tämligen ordinära tjejen Anastasia och Anastasia själv verkar inte tycka att det är särskilt ögonbrynshöjande. Hon verkar helt enkelt befriande svårimponerad måste jag säga.
Han fotograferas med henne på examensdagen och bilden trycks i tidningen och hon reagerar knappt, hennes rumskamrat fnissar som om Mr Grey vore vilken jämnårig bokmalspojkvän som helst och att han dyker upp på dom mest konstiga ställen för att träffa henne när han samtidigt driver ett företag med över 40000 anställda verkar hon inte tycka är konstigt alls. Dessutom är hon alltså 22 OCH oskuld. Hur mycket köper jag DEN grejen? Inte alls faktiskt. Det blir BARA löjligt. Den informationen har inget värde, inte åt något håll.
Ännu larvigare blir det av att denna 22-åriga oskuld har KANONSEX med Mr Grey redan vid första försöket – men å andra sidan DÅ trillar polletten ner hos mig. Det är för fan en SAGA, det är en fucking fantasi. Det är här det märks att boken startade som Twilight-fanfiction, att Anastasia Steele och Christian Grey från början hette Bella Swan och Edward Cullen.
Det finns liksom lika mycket grundad realism i Fifty shades of Grey som det finns i Twilight, det här är lika mycket en påhittad erotisk fantasi som den att vampyr-Edward knullar sönder både sängen (bokstavligt talat) och Bella (bildligt talat) på deras bröllopsnatt men skillnaden för min egen del blir att jag (jämfört med Twilight) köper den här passionerade historien rätt av.
Varför köper jag filmen trots att jag har en hel del invändningar? Jo det ska jag förklara. Anastasia är en verklig människa och Dakota Johnson spelar henne med den äran. Hon ser ut som en vanlig tjej, hon är inget våp, hon står på sig, har skinn på näsan, hon har en bra personlighet, rediga trosor och hon verkar som sagt föga intresserad av Christians pengar. Christian är en komplex personlighet med dels en total fallenhet för BDSM och dels en öm sida som jag tycker visas riktigt trovärdigt. Han må ha sin böjelse men han går inte över gränsen, det är Anastasia som har kontrollen där, Christian gör inte en enda grej med henne som hon inte själv okejat. Han känns också betydligt mjukare och mer romantisk än han själv vill ge sken av.
Scenerna när dom går i korridoren i hans lägenhet och han tar hennes hand är jättefina, precis som när han gör dom ultimata kärlekshandlingarna: håller bort hennes hår när hon kräks samt flätar hennes hår. EN SNUBBE SOM KAN FLÄTA! *det är en saga Fiffi, en saga. Såna här snubbar finns inte i verkligheten, saga, saga, saaaagaaaaaaa*
Jag kan förstå att flera av den äldre stammens manliga recensenter inte tycker att filmen är bra nog eftersom den inte får det att ”rycka i baguetten”. Men vad får dom att tro att filmen ska lyckas med det? Fokus på filmen är ju en jättesnygg Jamie Dornan med världshistoriens näst snyggaste händer (Benedict leder tämligen ointagligt), en man som fattat grejen att blicken, närvaron, är A och O om man ska lyckas med nåt alls här i livet. Med tanke på hur en stor del av den kvinnliga delen av publiken lät under filmens gång så skulle jag säga att Fifty shades of Grey i alla fall kan få det att rycka i den kvinnliga varianten av franskt bakverk.
För kom igen liksom, Christian Grey, välklädd, väluppfostrad, trevlig, charmig, omhändertagande, snygg, en vän av ordning och reda SAMT kan konsten att hångla upp den han vill ha i en hiss, vilken kvinna faller inte för det? Dom flesta andas tungt bara vid tanken på en man som inte kladdar av snusiga fingrar på byxbenen.
Betygsmässigt är Fifty shades of Grey en spretig film men som alltid är det min magkänsla som till slut får bestämma. Att manuset är en Harlequin-osande lökig 2:a spelar i detta fall mindre roll. Huvudrollsskådespelarna är båda 5:or och filmen känns lyxig och påkostad som en klar 4:a. Soundtracket är förföriskt genomtänkt och helt otippat älskar jag Ellie Gouldings låt ”Love me like you do”.
Vad Twilight är för många andra är tydligen Fifity shades of Grey för mig. Jag kanske ska börja skriva fanfiction om Christian och Ana?
Min kvinnliga intuition säger mig att åsikterna kommer gå vitt isär gällande dagens film. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att läsa vad som tycker.
Rörliga bilder och tryckta ord
Den perfekta filmen (podd)
Croissanten?
Åtminstone när det gäller kärlek tror jag att jag ändå behöver lite mer realism i mina fantasier 😉 Och Dornan har vi ju redan avhandlat tillsammans med hans Christian. Håller helt med om Dakota/Ana, zilch om Jamie/Christian.
Sofia:
Rycker det i croissanten eller vad gör det? Smular? 😉
Nog kan det väl rycka likväl i en croissant som i en baugette. Annars är det väl baugetten som smular och croissanten som flagar. Mja, det lät ju inte så himla aptitligt 🙂
Sofia:
Kanske frasar mer än flagar? 🙂
En brioche kan smula lika mycket som en baugette! Kanske skulle vara en bättre motsvarighet rent bakverksmässigt? 😉
”Dom flesta andas tungt bara vid tanken på en man som inte kladdar av snusiga fingrar på byxbenen.” HAHA! jag hade på känn att det skulle bli du och jag i toppen. Av betygsskalan alltså. Jag tror faktiskt att som såg filmen prickade in alla betyg (inklusive halvor) utom allra högsta toppen och djupaste botten. Det är fan inte dåligt.
Men sjukt kul att läsa allas olika imfallsvinklar. instämmer i att christian visade upp en större ömhet än väntat, men varje gång jag tänker tanken minns jag också skärpet i slutet, kontrollutövandet som inte var så charmigt. Jag tror att det faktum att Ana kändes tillräckligt nyfiken och självständig som bidrog till att HAN inte kändes som en ”farlig” man. Nä jag fick mest dåliga douche-vibbar i början när han dök upp överallt o h tog beslut åt henne.
Cecilia:
Jadu, det var hela spektrat av betyg och alla verkar ha bra förklaringar till varför dom tycker som dom tycker. Inget ”sågande för sågandets skull” hos Filmspanarna i alla fall 🙂
Det här med att Christian skulle vara ”farlig”, jag kan inte se det alls. Han gör ingenting hon inte sagt ja till, inte ett uns av övergrepp och definitivt inte i närheten av våldtäkt (som jag kunde läsa i en annan recension). Han är otroligt tydlig hela vägen och det är hon som säger ja till skärpet. Det fanns ju stoppord (ja, det gjorde det faktiskt—> en liten hälsning till BDSM-proffset som satt i Nyhetsmorgon och sa att det inte existerade i filmen fast hon inte hade sett filmen).
Det douchiga blir (som du skriver) när kontrollbehovet från lekrummet går ut över allting, över hela hennes vardag. Den grejen känns dock inte speciellt unikt för just honom, den tycker jag mig kunna se lite överallt, lekrum hemma eller ej.
Visst är han en gentleman och till väldigt inlyssnande till Anas önskemål när det gäller kontraktet och BDSM-prylen, men jag tänker nog mer på hans beteende utanför ”sängen” (oftast inte va). Hans kontrollbehov kan nog tolkas som farligt, eller som varningssignaler åtminstone.
Fattar inte riktigt det där våldtäktssnacket, i alla fall inte ifråga om filmen, men vet inte hur det gestaltas i boken.
Såsom jag minns scenen med skärpet borde han ha fattat att han var ute på hal is, vad hon än bad om. Du har en poäng i att det även i helt vanliga svenne-förhållanden finns ett visst mått av kontrollbehov.
Jag känner mig generellt lite trött på allt sablans moraliserande (inte bland filmspanarna, men vissa gubbiga filmrecensenter och journalister som sitter i teve och gapflabbar och dömer ut). Det kommer en krönika på ämnet i fredagens Dala-Demokraten 🙂
Cecilia:
Jag är jättetrött på recensioner som denna:
http://www.arbetarbladet.se/noje/film/fifty-shades-of-nej
skriven av en kvinna som redan innan hon såg filmen verkar ha bestämt sig för hur filmen ska vara. ”Han är en psykopat som är beroende av att plåga kvinnor”, ”Det är kärlek vid första ögonkastet för den sexuellt oerfarna Anastasia Steele som beter sig som alla förälskade personer gör. Säger ja till allt.”.
Jag tycker det är tröttsamt. Vafan det är en FILM. Och allt det här snacket om att BDSM:et skildras ”fel”, vadå fel, det är en SPELFILM, en påhittad historia, det är inte en instruktionsfilm i BDSM-tekniker. Det är väl ingen som tror att Indiana Jones-filmerna är en dokumentär skildring av en vanlig arkeologs arbetsdag?
Ser fram emot krönikan 😀
Ha ha ja, jag vet inte… jag är också trött på alla dessa svepande sågningar som inte tycks det minsta villiga att se filmen för vad det är = en sexfantasi. Som samtidigt också blottlägger olika syn på sex och samlevnad. Och jag tycker verkligen inte att Ana bara tackar och tar emot, men men… Och om man nu pratar könsmaktsordning så är väl inte Fifty shades värre än tusen andra filmer.
Men jag fattar så klart också vad hon menar. Fifty shades är ju lökig på papperet, och väljer man att bortse från humorn i filmen (dvs att den är så medvetet lökig och samtidigt allvarlig) så blir det väl platt fall.
Cecilia:
Klart den är lökig. Dom allra flesta kärleksfilmer är lökiga, även dom som slutar med att någon blir sjuk och typ dör. Lökigheten hör liksom till. Men det är som Shrek säger till Åsnan, att träsktroll är som lökar. ”Onions have layers. Ogres have layers… You get it? We both have layers.”
Filmer som denna har också lager, lökiga lager och ser man inte lagren köper man inte filmen. Jag ser inga lager i Pretty Woman till exempel, den funkar inte på mig. För andra är det den mest romantiska film som finns. Men jag skulle vilja se den kärleksfilm som får godkänt både vad gäller A-märkning, genusperspektiv, könsmaktsordning, politisk korrekthet OCH god ryckningsfrekvens i diverse franska bröd.
Alltså huvudet på spiken!!!! Vad skönt att du inte är mainstream och sågar den…. Fast har du någonsin varit det? Nää! Böckerna fick det att rycka i min baguette iallafall, prova! 🙂
Furman:
Med tanke på hur filmen slutade så har jag nu införskaffat bok 2 och 3 och jag kan väl säga som så, efter att ha läst 50 sidor av bok 2, att språket (eventuellt den svenska översättningen) får det att smaka lite kräk i munnen. Herregud vilket plastigt, övertydligt låtsatsspråk. Men jag ger inte upp, inte än. Det känns bara som att jag har lättare att ta till mig filmen än boken/böckerna, helt klart. 🙂
Petit choux?
Tänk vad härligt det kan bli när vi går på bio med så låga förväntningar. Och vad trevligt att den funkade för dig. Om man bara ser den för vad den är, en saga, kan jag också se mycket av det du ser. Den växer lite på mig några dagar efter titten. Du ä’r inte så fel ute med din magkänsla här… 🙂
Henke:
Petit choux är bra!
Magkänslan är den enda riktigt vettiga känslan man har i kroppen tror jag, i alla fall den enda man alltid bör lyssna på. Så om du lyssnar på din magkänsla, anar jag en betygshöjning då, så som hos Cecilia? 😉
Citerar Kevin Kline här… Disappointed deluxe. Fattar ingenting.
Har inte läst böckerna och lär inte göra det i efterhand heller. Och jag kommer knappast se på uppföljaren/uppföljarna heller. Hade noll (nåja) förväntningar och inte ens dom infriades. Samspelet mellan de båda funkade iofs bra men saga eller inte så köper jag inte konceptet ändå. Jag tror inte på det. Och Dakota spelar över…
Det bästa med den här rullen är utan tvekan musiken… Som jag har hittat till långt innan jag kollade på den. Så där kan jag redan nu gå i spinn inför uppföljarna i alla fall.
Som extra grädde på moset satt det fyra lirare på raden bakom som hade varsin godispåse av Willys-storlek. Samma papperskvalité också. Kan det ha varit DET som drog ner filmupplevelsen tro:-)?
Christer:
Nu känner jag mig lite förvånad. Jag trodde nog att filmen skulle kunna falla dig i smaken, att du skulle kunna se Jamie Dornan som en superhottie och att filmen därmed skulle funka åtminstone okej för dig. Men där ser man. Jag tror inte det går att skylla på dom där Willys-grabbarna heller (hoppla hoppla nu tog jag för givet att det var grabbar men det kanske var tjejer?). Asch. Synd. Eller kanske inte? 😉
Saga. Ja, det är helt rätt inställning till filmen.
Hallongrotta på franska.
Jojjenito:
Grotte des framboises?
Willys-duon var av det feminina släktet serru
Christer:
Va? Snacka om att jag klev i fördomsklaveret nu.
Willys-duon var av det feminina släktet serru
Christer:
Jaaaaaa… jag veeeeet 😉 😉
Inte jag som stammar utan det laggar bara något enormt när jag försökte få in mitt extremt långa och välartikulerade inlägg
Christer:
Haha, skyll på det! Tror du ville gnida in informationen ordentligt bara.
Åsikterna går verkligen isär när det kommer till denna.
Mina åsikter kring den.
För det första känner jag att uppståndelsen kring hans ”extrema” kontrollbehov och ”psykopatiska” beteende är väldigt överdriva.
Jag såg istället en osäker liten pojke, rent av patetisk, en kille som skulle behöva terapi för att komma över sina barndomstrauman.
Och ska vi nämna några tekniska aspekter är jag inte direkt imponerad över skådespelarinsatserna, speciellt inte från Dakota Johnson.
Så till det som skulle vara höjdpunkten i filmen, sexscenerna. Var det allt? really?
Här har det pratats ”hardcore”, risk för att folk skulle kunna komma till skada om det efterapades, KOM IGEN!
I min värld kallar vi det där vanilj, bara för att några attiraljer användes gör det inte det ”hård sex”.
Hade jag träffat en kille som utgett sig för att vara dominant och det slutade med att han petade på mig med en fjäder och nuddade min rumpa med sin handflata hade jag skrattat.
Värst var egentligen att ingen av dem gillade bdsm, inte egentligen.
Han använde det som en metod för att slippa intimitet, för att han var så fruktansvärt rädd för att bli sårad och hon försökte gå med på det för att hon var förälskad.
Blir det en uppföljare skippar jag den och ser valfri scen med Nacho Vidal istället, då får jag vad denna film utlovade och slipper det värdelösa skådespeleriet emellan.
Isabelle:
Tack för din kommentar! ”Värst var egentligen att ingen av dem gillade bdsm, inte egentligen.” Intressant spaning det där, jag har inte tänkt så men du har ju helt rätt.
Nacho Vidal? Har bildgooglat honom nu och jaaaa….hmmm… Jag tittar hellre på Jamie Dornan. 🙂
LOL.
Nu var det iof inte Nacho’s utseende (som jag inte har något emot) som jag syftade på när jag nämnde honom, utan hur han presterar i sexscener 😉
Isabelle:
Jag förstod det efter min googling men jag vidhåller ändå att jag föredrar Dornan. 🙂
Och jag som fick en upp en bild av Nacho Libre från början där… Nog för att det finns läder och dylikt där men jag förknippade det inte riktigt med heta sexscener:-).
Christer:
Nacho Libre? Hahahaha!!! Jack Black blandar sig plötsligt in i smeten 😉
Jack Black är GRYM. Men jag tror däremot inte att han skulle göra sig riktigt lika bra i porrsvängen:-).
Christer:
Säg inte det, han har väl lite Ron Jeremy-aura? 😉
Haha – tänk för att jag faktiskt hade det skrivit det först men sen editerade bort det i sista stund:-). Wahlberg gjorde ju en schysst Holmes och Black skulle lätt göra än ÄNNU bättre Jeremy men det faller nog på att Jeremy inte riktigt har material till en hel film. Om du nu inte frågar honom själv vill säga.