1995 gjordes det en animefilm som heter Ghost in the shell. En film jag såg för fem år sedan och inte minns jättemycket av mer än att jag gillade den (text om den finns här för den nyfikne).
Nu har den alltså gjorts igen men denna gång som en spelfilm och med Scarlett Johansson i plastig naked-suit i huvudrollen, nåt som naturligtvis gör sitt till när man vill få unga män och gamla gubbar att pallra sig iväg till biografen.
1995 års Ghost in the shell var nästintill omöjlig att förstå men den här är aningens enklare. Den har en någorlunda rak story och även om jag inte har originalet i färskt minne så är det flertalet scener som är plagierade rätt av – vilket jag tycker är ett klart plus. Dom har alltså gjort filmen lite mer anpassad för en bredare (?) publik men ändå lyckats behålla animekänslan OCH tagit in en populär vit hollywoodskådis i huvudrollen som japanska Motoko/Mira/Major. I övriga stora roller ser vi dansken Pilou Asbæk, fransyskan Juliette Binoche, amerikanen Michael Pitt (men som nu tydligen heter Michael Carmen Pitt) samt japanen Takeshi Kitano.
Med en budget på 110 000 000 dollar och med endast 24 223 450 inspelade dollar (i USA tom 6 april) anses filmen inte som nån jättehit. Det skulle förvåna mig om den kommer gå med plus i slutändan. Däremot fattar jag att filmen kostat det den gjort för HERREGUUUUUUD va snygg den är! En fröjd för ögat på ALLA de sätt! Stor cred till alla inblandade i scenografin och med efterproduktion framför skärmar).
Musiken är nog annars det som fastnade mest hos mig. Det där elektroniska mys-blippet (som påminner om en sämre variant av Daft Punk´s ikoniska soundtrack till Tron: Legacy) är i sina stunder både kontemplatoriskt och pulshöjande. Kompositörerna Lorne Balfe (The LEGO Batman Movie, 13 hours och Terminator: Genisys mm) och Clint Mansell (Stoker, Black Swan, The Wrestler, Moon mm) har verkligen lyckats!
Det konstiga är att jag tyckte filmen var bra ändå var den sövande och jag slumrade till en stund när musiken var som härligast samtidigt minns jag knappt filmen såhär direkt efteråt. Den satte sig inte. Alls. Kanske beror det på att jag inte kände något för någon av rollfigurerna, jag hade behövt att Scarletts rollfigur presenterats lite mer ingående i början av filmen. För att karaktärsutveckling ska funka måste karaktären ha nån form av startposition. Nu kastades vi egentligen rätt in i filmen och det kan man säkert tycka både bra och dåligt om. Jag tycker lite dåligt.
Det bästa med filmen är dock Scarlett Johansson, när hon med sin docklika perfekta kropp slåss som en ninja och travar sunt som en skogshuggare med stolpig gång och fuktiga ögon. Hur kan man INTE gilla henne?
.
Det här var april månads filmspanarfilm och här kommer mina filmspanande vänners tankar om filmen:
Sofia
Henke
Carl
Johan
Mackan
Nej! Man kan ju inte inte gilla henne. Jag håller med om det mesta, förutom att jag inte slumrade till under visningen. Intressant att de skrivit om i princip hela handlingen i denna ”re-make”. Det var som någon sa att denna film är en prequel till 1995-filmen. Sista scenen och musiken i sluten av årets film är samma som spelas i inledningen av 1995:an. Det är som med nya och gamla The thing… en prequel.
Jag störde mig inte på att Scarlett travar runt som en skogshuggare (bra funnet!), men jag tyckte inte heller att just det var speciellt bra. Hade hellre sett hennes androidkropp vara kapabel till en kattlik gång som passat bättre med actionscenerna där hennes kropp uppenbarligen var mycket smidig och agil.
Henke:
Hon kanske skulle gå så styltigt för att man skulle uppfatta henne mer som en animerad figur? Eller nä, jag vet inte, men det var lite roligt ändå.
Minns inte om vi pratade om det i lördags — jag måste erkänna att jag tyckte musiken här var ok men kanske lite för lågmäld och anonym jämfört med originalet. Vad gäller boxoffice gissar jag att man håller tummarna för när Asien-dollarsarna börjar rulla in?
Sofia:
Frågan är OM dom rullar in?
Tror du det är någon större risk för att de inte gör det?
Sofia:
Nej jag tror nog det är rätt safe 🙂