.
.
.
Hur man bedömer en film. Scenario 1.
(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = M
Okej, den här uträkningen finns inte listad i nån formelsamling men jag drar den ändå lite snabbt för den känns som en etablerad sanning, åtminstone för mig.
Det går 50 skitfilmer (S) på 1 bra (B). Det går 5 bra (B) filmer på 1 jättebra (J). Det går 10 jättebra filmer (J) på 1 pärla (P). Det går tio pärlor (P) på 1 mästerverk (M).
Med denna formel visar det sig att M=25000. 25000 filmer måste produceras för att få fram ett enda mästerverk. Märk väl det icke relevanta i hur många filmer man faktiskt behöver se för att hitta ett mästerverk, det är en helt annan formel som till stora delar är baserad på tur.
Hur man bedömer en film. Scenario 2.
Jag kan inte sluta le. Hjärtat slår jättefort, det pickar sådär som man kan tänka sig att det gör i bröstkorgen på en rädd kanin. Alldeles nyss lät jag typ WOHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJ och jag klappade händerna så att jag fick stickningar i handflatorna. Vilken alldeles ljuvlig känsla det är att vara med om det här, att se en film som stämmer på precis alla plan.
Jag tror det gick tre-fyra minuter av filmen innan jag kände att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag älskade tonen, känslan, vyerna över Los Angeles, musiken. Den smarta och otroligt välskrivna handlingen. Klippen. Otroligt snygga klipp, man blir aldrig skriven på näsan, ingenting blir övertydlig, allt är sublimt och så på pricken perfekt.
Jake Gyllenhaal alltså, vilken skådespelare han är och vilket äckel han spelar! Louis Bloom är verkligen en vidrigt cynisk person. Och den där psykopatfrisyren. Finns det psykopater som inte använder hårvax? Sen var det roligt att se Rene Russo igen, denna gång i en roll som känns skriven just för henne. TV-Nina känns så mörk och spännande men man får själv lägga pusslet om vem hon är och vad som gjort henne så. Bill Paxton känns knappt igen men ändå är det han. Och jätteduktiga Riz Ahmed som Rick, Rick som får symbolisera det mänskliga och varma i den svarta värld som just visats framför mina ögon. En fiktiv värld som känns så sann att det gör ont. Vad är mänskligheten på väg egentligen?
Nightcrawler är en film som utspelar sig i samma universum som Drive. Det känns som två filmer som åker parallellslalom men aldrig möts. Samma sport, samma mål men olika mellantider och märken på skidorna. Drive är en fullpoängare för mig, en film som gjorde mig lycklig. Nightcrawler lyckades med precis samma bedrift. Jag är lycklig nu, jättelycklig över att ha en hobby som ibland kan försätta mig i den här sinnesstämningen.
Det är kanske inte 25000 sedda filmer mellan gångerna men varje gång detta händer undrar jag om det är den sista. Men det är det inte. Det kommer alltid dyka upp nya mästerverk och Nightcrawler är en sådan – för mig.
(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = Nightcrawler. Ja, precis så.
Nightcrawler har redan visats klart på Stockholms Filmfestival men är du sugen på filmen behöver du inte vänta så länge, den har biopremiär redan 28 november. I lördags såg hela filmspanargänget den här filmen tillsammans på Park och idag skriver vi alla om den. Klicka in på mina vänners bloggar för att läsa deras tankar om filmen.
Absurd Cinema
Jag läste det som att du var lycklig över att ha hittat en ny hobby (att nightcrawla som Lou Bloom) och blev lite nervös. Blev lite lugnare när jag läste om meningen, och instämmer att det är ett underbart rus att stöta på filmer som sitter så klockrent. Särskilt om man genomlidit uppåt 24500 skitfilmer på vägen dit.
Carl:
Haha, det vore nåt det, att extraknäcka på nätterna som nightcrawler! Det känns väl som ett klockrent jobb för mig? ;D
Det är värt varenda sedd skitfilm för att få vara med om detta. Vilken RUSH det var, i hela kroppen. 🙂
Finfin recension som jag skriver under på! Tappade lite i slutet (filmen alltså) och därav inte toppbetyg från mig, men annars inte mycket att klaga på. Drog paralleller till såväl Drive som Taxi Driver, inga dåliga förebilder!
Niklas:
Tackar!
Tappade den i slutet? Jag kunde knappt andas då.
Sekvensen när de följer efter rånmördarna var otroligt spännande, absolut. Det var snarare efterspelet som gjorde att filmen inte satte punkt på det sättet jag önskade, jag hade någon tanke kring att filmens sista scen skulle vara den från trailern där Lou ser ut att ha axlat rollen som nyhetsankare på tv-kanalen och därmed tagit sista klivet på framgångsstegen. Men det kanske hade varit lite too much?
Niklas:
Att psykopaterna alltid vinner är väl en vedertagen sanning? Jag skulle inte bli förvånad om Lou Bloom blir USA:s president 😉
Full poäng på den innovativa matematiska formeln! Den älskade jag. Oavsett vilka siffror som gör att ekvationen blir sann så stämmer det i princip. Det gäller att lära sig att hitta kriterier som gör att man finner J, P och M filmerna utan att välja så snävt att man missar J, P och M filmerna!
🙂
Grattis till filmupplevelsen. Tyvärr gav den mig inte riktigt en lika stor utdelning. Även om jag tyckte den är bra och den starkaste filmen av de jag sett på festivalen än…
Henke:
Tackar! Mina naturvetenskapliga studier gör sig påminda när dom som mest behövs 😉
Vad kul att du gick igång till 100 procent, det är en alldeles underbar känsla det där! Fantastiskt ambitiös formel dessutom, även om jag inte riktigt hängde med 😉
Filmen hade verkligen mycket bra stoff, många kanonbra scener och komponenter, fylld med spänning och fyndigheter, men för mig räckte inte delarna till en fullt så komplex helhet som jag hade önskat (för att travestera en bajsnödig sommelier).
Cecilia:
Ja visst är det, det är som en bal på slottet, alldeles alldeles uuuuuuuunderbart.
Bajsnödiga sommelierer kan nog haspla ur sig en hel del användbara oneliners kan jag tro 😉
Det var mig ord och inga visor! Härligt med högsta betyg till filmen och Jake!
För egen del blev det en fyra till filmen, men med mersmak. Helt klart en film att se om. Som en blandning mellan Drive och The King of Comedy.
Blev något överraskad över hur filmen slutade, det är trots allt Hollywood. Dock inte dåligt.
Movies-Noir:
Ja det här blev en riktig fullpoängare, för mig är det årets hittills bästa film 😀
Slutet är inte så hollywoodskt, det känns mer som ett slut som är som i verkligheten. Tyvärr. Fast jag gillade slutet. Tyvärr la jag till mest för att jag kände mig lite cynisk över verkligheten 😉
Tyckte inte det var ett dåligt slut, men satt och väntade på ett Hollywood-slut. Å andra sidan var han ju en karaktär som är lätt att tycka om – på film 😉
Movies-Noir:
Jag vet inte det ja… Tyckte du verkligen om honom? Jag tycker han var otäck, beräknande och iskall. Fascinerande ja men inte sympatisk alls.
Alltså jag skulle inte vilja stöta på honom i verkligheten. Men på film tyckte jag om honom eftersom han ju var ”hjälten” samtidigt som han var elak och svinaktig.
Fick som sagt inte samma rus, men visst var den bra. Och jag kan nog skriva under på formeln men hävdar att det behövs mer forskning 🙂
Och en grej som jag funderade på i lördags om kopplingen mellan den hör och Drive. Kan man säga att Gosling försökte låtsas att han inte hade några känslor medan Gyllenhaal försöker låtsas att han har känslor (så länge han tjänar på det i alla fall)?
Sofia:
Bra spaning där! Korrekt också skulle jag säga. Lou Bloom känns som en psykopat personifierad vad gäller känslor (eller brist på, eller brist på _äkta_ osjälviska känslor i alla fall) medans Goslings KARAKTÄR är precis motsatsen. Försöker hålla allt inom sig osynligt för andra.
Blev ordet karaktär rätt eller fel använt nu? 😉
Kanske skulle säga bara Gosling för säkerhets skull? 😉
Sofia:
Bra idé! 😀