I mitten av nittiotalet sökte jag jobb som personlig assistent till en tjej aningens äldre än jag själv. Jag fick komma på intervju. Den första intervjun var hemma hos henne och skulle hållas av henne själv. Jag kom dit, vi hälsade på varandra i hallen och hon visade mig in i ett sovrum/kontor för att vänta på min tur. Jag gick in, hon stängde dörren och låste den från utsidan.
Jag var inlåst där i flera timmar och detta var innan mobiltelefonernas tid. Min kille skulle komma och hämta mig en halvtimme efter utsatt intervjutid men hade ingen aning om exakt adress utan stod på parkeringen utanför dom stora hyreshusen och visste inte var han skulle börja leta. Tiden gick, jag klättrade på väggarna och när jag ömsom gick runt i rummet ömsom tok-knackade på dörren och/eller fönstret svor jag för mig själv att ALDRIG söka ett liknande jobb igen. Det löftet har varit lätt att hålla.
Det har inte det minsta med varandra att göra men jag tror att det är på grund av detta trauma som jag känner att filmens huvudperson Grace (Brie Larson) är så himla cool och så himla stark. Hon jobbar som föreståndare för ett hem, ett boende för trasiga ungdomar och hon brinner verkligen för sitt jobb. Pojkvännen Mason (John Gallagher Jr) jobbar också där. På hemmet bor bland andra Marcus (Keith Stanfield), Luis (Kevin Hernandez, ja, killen från Get the gringo) och Jayden (Kaitlyn Dever), tre ungdomar kring vilka denna film kretsar samtidigt som vi får följa Brie och Masons inte alltför enkla vardagsliv tillsammans.
Jag tycker om den här filmen. Den är enkel i både uppbyggnad och utförande men det enkla kan också ibland vara det svåra. Det gäller ju ändå att upprätthålla nån form av intresse och engagemang hos mig som tittar, det räcker inte att det är en kamera som filmar ”vanligt fölk” för att jag ska titta (nej, Big Brother funkar inte på mig längre).
Short term 12 känns så rätt igenom sann. Ärlig liksom. Uppriktig. Varm. Jobbig men härlig samtidigt. Det är speciellt en scen som fastnat hos mig, det är hela scenen som innefattar ett baseballträ. Från den smygande början till det krasande slutet och allt där emellan.
Tänk om jag hade haft ett baseballträ den där inlåsta sommardagen. Eller inte.
Vad tyckte Henke om filmen?
aaaa…Fiffi…sååå snyggt skrivet!! Talang, kunnighet, húmor o personlighet. I en alldeles särskild Fiffi-mix.
Snowangel:
Jag får hoppas att du inte är ironisk nu för jag håller inte riktigt med dig ang texten men tack, jag blev glad 🙂
Vilken stark story! Nästan Sigge-klass på den! Fast din var väl antagligen helt sann…?
Inlåst, starka saker… Men allt är relativt, och vissa av barnen i Short Term 12 har nog råkat ut för än värre saker. Fast detta allvarliga ämne till trots, det FÅR inte vara anledning till att fôlket väljer att inte se denna film. För den är bra, görbra. Och jag är ju inte känd för att i onödan hylla deprimerande diskbänksrealistiska filmer… (vilken denna alltså inte är).
🙂
Henke:
Tyvärr är den helt sann. Det tog ett bra tag innan jag blev ”normal” efteråt fast det bara var några timmar jag var inlåst. Eller bara och bara förresten… 😉 Men det ska inte jämföras med dessa ungdomars helveten. Och visst är det en sevärd och bra film. Och viktig på nåt vis.
Aj då. Du ska kanske ta bort sista meningen där? Inte för att det du säger inte är sant, utan för att den kan skrämma bort lika många potentiella tittare som det där rosa strecket gör hos SF… 😉
Henke:
Asch. Men den är ju viktig. Och jättebra. Framförallt jättebra 😉
Men, Fiffi!! *sträng röst* Fattarú väl att det var en komplimang!! Och dom ger jag inte bort i onödan.
Snowangel:
<3
Detta är en film jag varit lite småintresserad av men vanan trogen har jag valt att se andra filmer somt.ex Gymkata (tack för den Fiffi 😉 ) Jag blir egentligen mest nyfiken på varför människan låste in dig?? Hemsk händelse och samtidigt totalt bisarr.
filmitch:
Hahaha, har du sett den nu??? 😉
Hon hade ingen förklaring till varför hon låste, inte heller varför hon plötsligt låste upp. När hon öppnade och jag skällde ut henne blev hon förbannad tillbaka och sa att jobbet inte var mitt, att jag inte hade rätt kvalifikationer för att jobba med eller umgås med andra människor. Så ja…bisarrt var det. 😉
Gymkata är sedd och kommer så småningom på en blogg nära dig.
Ang. inlåsningen så saknar jag ord………