Oj vilken mellanmjölk det här var. Sean Connery är tillbaka som Bond, han är charmig, snygg, perfektion men allt det där kan gå överstyr och också uppfattas som…tråkigt. Kanske är det därför jag redan några dagar efter att jag sett filmen nästan glömt den. Glömmer man en bra film? Glömmer man en perfekt Bond? Jag inbillar mig att svaret är nej på båda dessa frågor men kan ändå inte riktigt släppa grejen, det här är alltså den TREDJE bästa bondfilmen genom tiderna enligt Fripps filmrevyer. Kan den verkligen vara SÅ beige som jag uppfattar den?
Ja det kan den.
Agent 007 ser rött är ingen dålig film, ingen tråkig film, det finns ingenting specifikt jag kan ta på som gör att den – för mig – känns som mellanmjölk vars bäst-före-datum gått ut och ändå kan jag inte säga att den är speciellt mossig. Brudarna är okej, storyn med. Jag är bara inte nöjd. Ganska enkelt eller hur? Film—> Magkänsla—-> Betyg därefter.
Femte filmen. Gäsp. Två kvar.
Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 4+/5, Movies-Noir 4/5.
Trist, men så kan det bli. Utan tvekan är det en av de bästa. Men så är jag också förtjust i den gamla skolan 😉 Förvisso är de flesta överens om att denna tillhör toppen (åtminstone de som verkligen gillar Bond)…
Kan det vara så att du inte har så mycket tålamod med äldre filmer?
Movies-Noir:
Jag tycker att jag har samma tålamod med alla filmer oavsett ålder. Jag tittar på samma sätt, ger filmerna samma chans, tittar klart på dom även om det känns tradigt. Så nej, jag tror nog inte det beror på tålamodet, kanske mer på tycke och smak.
Hrm HRM (harklar mig) på min lista är detta den NÄST bästa Bondfilmen. Ok kanske inga spektakulära scener men riktigt slemma skurkar och Connery är i högform. En bra produktion men scenen i zigenarlägret kunde man kanske ha skippat.
filmitch:
Ja….jo…jag vet och jag förstår det inte riktigt. Eller inte alls faktiskt. För mig är filmen hyperbeige. Som en uttvättad trenchcoat.
Du är inte ensam. Har alltid funnit den här tråkig. Charmig, javisst, men framförallt tråkig.
Pladd:
Tillsammans är man mindre ensam.
🙂
Från heeeeelt olika håll. Kommer vi när det gäller Connery-bond. Frustrerande, det känns så trist att du inte ”får se” dess briljans. Har inte förstått varför det blir så. Men tror att killar som ser filmen kanske blir förälskade i hela grejjen: i bondbruden, i Bond och i situationen…
I och med att du gillar Craig och Brosnan kan man kanske börja se en lite förklaring. Actionfilmer? Agent 007 ser rött och Thunderball är långt, låååångt, från klassiska actionfilmer. De är en blandning av en massa stilar. Där finns drama, spionfilm, lite actionscener, lite ”glimten i ögat”-humor, lite (ibland mer) romantik, en hel del vemod och en stark tidsmarkör/tidskänsla (vilket ”förlåter” Bond i mina ögon, även när han ger en kvinna en örfil, bänder hennes arm bakom ryggen, eller ”förför” Pat Shearing…)
PS, i Goldfinger går han för långt dock…
Henke:
Den förklaring till hur jag ser på en BRA bondfilm i min Skyfall-text stämmer väldigt bra – för mig. Framförallt är det tempot som gör om jag tycker det är en bra bondfilm eller inte. Fullt ös medvetslös från början till slut och det finns både i halvgamla Bond och nyare men kanske inte jättemycket i Connerys filmer. Där är det mer Tinker Tailer Soldier Spy-tempo.
Jag tänker undvika att se om Goldfinger. Minns det – precis som Åskbollen – som en hyggligt bra film och vill att minnet ska bestå 😉