Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.
Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.
Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.
Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.
Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.
Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.
James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.
Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.
.
.
Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.
.
Roligt att höra! Känns som helt rätt drag att göra en TV-serie av boken och inte försöka klämma in den i ett långfilmsformat (eller, hemska tanke, tre…). Det säger kanske också något om de olika förlagorna att denna generellt verkar få ett bättre mottagande än motsvarande tegelstenen Under the Dome.
Sofia:
Serien kändes alldeles precis lagom lång också, att det blev åtta perfekta avsnitt istället för tio som kanske hade varit lite smått urvattnade.
Under the Dome tyckte jag började bra, tre-fyra avsnitt var kanonbra men sen blev det mellanmjölk för mig.
Boken är otroligt bra så jag har lite av den där känslan jag fick efter att läst En dag. Jag vill inte förstöra mina inre bilder och väljer att passa på tv-serien.
F.ö den enda bok av King jag läst där det blev dammigt i rummet vid de sista sidorna.
filmitch:
Jag förstår känslan precis och då är det nog bra att låta minnena höra ihop med boken.
Åhhh..jag är så ambivalent just nu!
Kommer precis från att ha sett sista avsnittet. Mycket bra produktion, skådisar, detaljer, men känner mig spontant just nu…lite snopen. En lång resa med en maffig setup….till……???
Skulle den möjligen ha kortats med ett par avsnitt? Det fanns ett par avsnitt i mitten när det drog lite i ögonen av ofokusering…iaf hos mig.
Kanske jag uppskattar den mer när den ”processats” klart i skallen. Fast visst är det en härligt dramatung/sorglig kärlekshistoria också. Och DEN funkar finfint!
Steffo:
Och jag som tyckte slutet, upplösningen, var så jävulskt spännande.
Men visst var det en härlig stämning och en mycket annorlunda story?