Väldigt många familjer i det här landet har som tradition att gå på bio i julhelgen och då gärna se någon av dom mer-eller-mindre tjommiga familjefilmerna som alltid har premiär på juldagen. En av fördelarna med att ha barn som inte är minimala längre är att det går att skapa sig egna och lite annorlunda julfilmstraditioner och att man därmed kan undvika både Sune och den riktiga biografhysterin på jul-och annandagen.
Det började förra året med att jag tog med barnen på en film som jag trodde dom kunde lära sig något av och som dom aldrig själva hade valt och i år ville både dom och jag göra samma sak. Förra året blev det Berättelsen om Pi, i år valde jag 12 years a slave och båda åren har vi valt att gå på bio precis dagarna före jul.
I en nästintill fullsatt men liten salong satte vi oss ner för att insupa två timmar och femton minuter slavdrama, en film baserad på en sann historia nämligen memoaren Twelve years a slave skriven 1853 av huvudpersonen Solomon Northup själv.
Jag har läst en del om den här filmen och nästan allt jag läst har varit otroliga hyllningar (läs Jimmys recension till exempel). Själv har jag förhållit mig tämligen sval inför filmen, den lockar som en film jag ”bör” se men varken recensionerna eller trailern ger mig nog kött på benen att egentligen förstå varför. Att Steve McQueen anses vara en mästerlig regissör kan jag köpa och att han har en förkärlek för Michael Fassbender är inte så konstigt, det har väl vi alla? Fassbender gjorde huvudrollerna i McQueens båda tidigare långfilmer Hunger och Shame och självklart har han en av de största rollerna även i denna film, här som den föga charmerande slavägaren Edwin Epps.
Benedict Cumberbatch, Paul Giamatti och snubben som inte sett en shampoflaska sen 1984, Paul Dano, har mindre men ack så viktiga roller precis som en av filmens producenter, Brad Pitt.
När Brad Pitt varit med nån minut i filmen slog det mig hur genomtråkigt korrekt jag tyckte det var att han hade just den rollen och vad spännande det hade kunnat bli om han istället bytt plats med Fassbender. Hade dom bytt hade det sprakat av elektricitet i luften, jag tror att allt det omänskligt otäcka hade känts ännu så mycket värre då.
Annars är detta såklart Chiwetel Ejiofors film. Det finns ingenting att anmärka på gällande hans porträtt av Solomon Northup, ingenting alls. Han är duktig, det är en jävlig roll han spelar, krävande och tuff på alla sätt. Ändå sitter jag i biosalongen och undrar varför jag inte bryr mig mer. Hur kan jag sitta där och liksom ”jaha, så kan det gå, det var ju….tråkigt”?
Jag sneglar på barnen för att se hur dom reagerar och den ene reagerar betydligt mer än den andra som knappt kan hålla sig vaken (men gubben bredvid hjälper till genom att dra såna jävla sista-suckar-suckar att hela salongen blir utan syre när han testar lungkapaciteten). Men varför når filmen inte fram? Varför sitter jag inte och gråter till eftertexterna? Varför blir jag inte alldeles utom mig av tortyrscenerna? Kanske för att jag läst om dom och tror mig veta hur hemska dom kommer bli men jag ser ”piskporren” och hjärnan tänker att det är förjävligt men hjärtat håller sig lugnt.
12 years a slave är en välgjord film, ett hantverk ända ut i fingerspetsarna. Antagligen kommer vi få se Chiwetel Ejiofor bli Oscarsnominerad, kanske även Michael Fassbender (även om jag tyckte han förtjänade det mer för Shame) och Steve McQueen själv. Snart vet vi. Jag vet också att ur utbildningssynpunkt var det en utomordentligt bra film att ta med barnen på. Diskussioner om människosyn och människors lika värde är som en nattlig eld som aldrig får slockna.
Mitt betyg:
.
Dotterns betyg:
.
Sonens betyg:
Ja, jag säger som en bloggerska skrev: ”jaha, så kan det gå, det var ju….tråkigt”.
Personligen blir jag alltid lite skygg inför filmer där man ”ska utbildas”, ”ska gråta”, eller ”ska bli bestört”. Det lämnar allt för lite till egen upptäckt och egen tankeverksamhet.
Har dock inte sett filmen så jag dissar inte den, bara hur vissa filmer på något sätt körs ner i halsen på publiken med alla svar redan uttalade och förklarade.
Henke:
Håller med, såna filmer är alltid svåra. Det är som att kroppen stänger av och blir motvallskärring. Men det är nog därför jag hade önskat att den utseendemässigt ”snällare” Brad Pitt hade fått spela den elaka rollen istället för Fassbender som fullkomligt lyste fascistsvin. Ibland kan bara en liten skiftning i hur det ”ska vara” göra skillnad. Likaså i filmer om Andra världskriget. Ja, jag vet att nazisterna var vidriga, jag behöver inte se Ralph Fiennes iskalla uppenbarelse för att fatta det.
Intressant. Jag har på känn att jag kan få samma reaktion av filmen. Han McQueen känns som en väldigt klinisk regissör.
Jag hoppas Paul Dano tvättade håret efter Prisoners. Det kändes som han sparat sig genom hela livet just för den rollen.
Jojjenito:
Det är inte många milligram mänsklig värme i någon av hans filmer och _är_ det lite värme går det inte att ta till sig den. Skumt det där.
Vad gäller Paul Dano så verkar det som att han spelade in 12 years a slave _efter_ Prisoners. I alla fall om man ser till mängden hårflott.
Såg den här igår och kan lugna skeptiker med att det minsann inte finns några pekpinnar i hur man ska eller bör tycka. Så gott som varje scen är olika varianter av moraliska helveteskval. Det är väl egentligen bara Pitts karaktär som inte är svårtolkad i sen bemärkelsen att han står för något som är mer än bara han själv.
Där du inte riktigt blev medryckt var jag så gott som på plats inuti filmen. Spontant kan jag inte minnas när jag såg en så lyckad film senast. Det var några år sen åtminstone.
Heja McQueen!
Pladd:
Flertalet som ser filmen verkar vara på din linje, att dom är helt inne i filmen. Vad härligt det är när man upplever något sånt. Antar att det blir toppbetyg för 12 years a slave på din blogg? 🙂
Ja, jag håller med dig – har svårt att bli engagerad i det hela, även om det är ett gott hantverk. Personligen tyckte jag filmen funkade bättre under första timmen än andra. Tyckte även det blev lite för mycket moraliskt predikande (alla vita är onda, typ). Inte helt oväntat i en sån här film, men ändå.
Filmen kommer säkerligen få en massa Oscarsnomineringar och även vinna en del. Synd när man själv inte finner en film värdig hyllningarna, men så är det ibland.
Mina tankar om 12 Years a Slave.
Movies-Noir:
Var verkligen alla vita onda? Jag tänker på Sherl….f´låt Bendeict Cumberbatchs karaktär, han var väl inte så ond? Det kändes mer som att han var så snäll som situationen tillät utan att han behövde ha redig ryggrad och riktiga cojones. Och Brad Pitt var inte ond. Men å andra sidan var Fassbender ond så det räckte och blev över. Och Paul Dano-med-det-smutsiga-håret. 🙂