”Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas”.
Så avslutade jag recensionen av 2 dagar i Paris, föregångaren till 2 dagar i New York, den som fick en tvåa för att jag kände mig snäll och hade mina farhågor gällande fortsättningen och därför ville spara på ettan.
Det tog slut mellan Marion och hennes kille Jack (Adam Goldberg) som den förra filmen handlade om. Men dom hann få ett barn. Lulu. Jag trodde länge att det var en tjej men det var det inte. Lulu är en pojke. Lulu är tydligen samma typ av namn som Kim men det hade jag ingen aning om. Jag lärde mig nåt nytt av den här filmen också.
Jag lärde mig också att Chris Rock kan prata normalt. Hittills har jag inte sett eller hört honom i ett enda sammanhang då han inte oavbrutet skriker. Här spelar han radioprataren Mingus som Marion nu bor tillsammans med.
Om jag tyckte det var ett onödigt stort Woody-Allen-kalkeringspapper som Julie Delpy lagt över sin förra film och gnuggat som en tok med en blyertspenna så är det ingenting mot detta. Här påminner till och med musiken om Woody Allen med alla Django Reinhardt-gitarrer och det pratasprataspratas och det enda det pratasprataspratas om är relationer, problem och sex. Hört det förut? Ja. Har du sett en enda Woody Allen-film så har du det.
Men det finns ändå ett men – 2 dagar i New York är inte en sämre film än 2 dagar i Paris och detta trots Chris Rock. Jag bedömer dom som ganska jämna och jag tycker det är lika tråkigt som sist att jag inte faller för filmen. Jag vill ju det. Jag vill gilla det här som tusan men det går inte. Kopian är sällan mer intressant än originalet.
