Att se rockumentärer om artister som man inte har nån direkt relation till är vanskligt. Nån enstaka gång kan det bli ett vulkanutbrott, att man blir helt knockad och springer direkt till skivaffären efteråt utan att passera gå. Alla andra gånger ser man filmen med öppna ögon men ingenting händer i hjärtat. Människan på filmen blir just bara en människa på filmen.
Nick Cave och jag är inga BFF:s direkt. Jag har lyssnat en hel del på låten Where the wild roses grow, duetten han gjorde med Kylie Minogue 1995 men det var för att jag alltid gillat Kylie. Nick Cave däremot, i mina ögon har han endast varit en svartklädd lite udda man med skådisaura och inte mycket mer än så och i ärlighetens namn så gjorde denna dokumentär om honom varken till eller ifrån gällande detta.
Visst säger han kloka saker men det känns som ett väldigt genomarbetat manus. Visst känns filmen ärlig så till vida att den inte enbart visar Nick Cave från en snygg och behaglig vinkel men filmen är samtidigt otroligt piffad, fixad och… jättesnygg.
Nu känner jag att jag låter rätt negativ och det är inte min mening. Filmen är bra och jag tittade på den med gott humör och öppet sinne. Direkt efteråt kändes filmen som en medelstark trea men sen dalade känslan. Å dalade å dalade. Nu minns jag knappt filmen alls. Däremot, om man tycker om Nick Cave redan innan eller får vara med om vulkanutbrottet och ser det magiska i honom som artist så kan jag lova att filmen får betydligt högre betyg. Dock inte av mig.
Jag gjorde en enda schemaändring på plats i Malmö. Efter att ha hört många hyllningar av denna film efter den första visningen bestämde jag mig för att avstå The Skeleton Twins (som jag själv trodde på) för denna. Jag tänkte att det var en chans till en WOW-visning, lite av samma anledning som att jag valde att se Neil Young live trots att jag inte direkt lyssnat på honom. Ibland måste man chansa och ibland blir det lite tokigt.
Jag har dock en känsla av att flera av mina filmbloggarvänner kommer ge denna film betydligt högre betyg än jag kunde förmå mig till. Länkar till deras recensioner finns här:
Aaaahh, detta var ju ledsamt. Tråkigt. Får tydligen nöja mig med att du inte sågade Neil i alla fall…
Sorry om jag bidrog till att du missade The skeleton twins (som var svinbra!)
Henke:
Jag tycker inte det var _så_ ledsamt. Det är bara en film, det var bara ett litet felval. Det kunde precis lika gärna ha blivit toppen, sånt vet man ju aldrig förrän man har facit i hand. Och The Skeleton Twins finns ju kvar. Jag kan se den på bio när den kommer. Och vem vet, jag kanske tycker den är _ännu_ sämre? 😉
Snopet. Ibland bör man lita på sin magkänsla, för jag instämmer med Henke att The Skeleton Twins var jättebra.
Å andra sidan körde jag en liknande audible och smög in Tusen Bitar efter att den blivit hyllad mot mina förväntningar och den visade sig vara fantastisk.
Carl:
Ojsan, där ser man. Ja, Tusen bitar hyllas i princip överallt och av alla, kul att den funkade även för dig. Jag väntar tills den släpps på DVD tror jag, är fortfarande ungefär noll procent sugen på den 😉
”Visst säger han kloka saker men det känns som ett väldigt genomarbetat manus”.
Motsägelsefull mening. 😉 Du menar att nån lägger ord i hans mun (troligen han själv) och det inte är spontant och därför blir stelt och inte lika bra som det hade kunnat bli?
Håller med om vad du skriver. Jag var lite snällare med betygsättningen eftersom jag satte betyg på upplevelsen där och då.
Jojjenito:
Det jag menar är att han säger mycket som är klokt, bra, kul, tänkvärt men att ingenting sker i stunden utan allt känns nedskrivet på förhand som vilket filmmanus som helst. Även om det är han själv som skrivit manus så tappar jag en del av det som är bra i dokumentärkänslan.
Vad gäller betyget så var du snällare. Filmen låg på en trea för mig flera timmar efteråt sen började den blekna.