Månad: november 2009

Publicerat

ÄNGLAR & DEMONER

Att gå på bio och se en Tom Hanks-film är som att hälsa på en gammal mysig släkting som uppklädd i stickad kofta och mjuka tofflor serverar inkokt lax med färskpotatis och eggnog. Sen har han bäddat sängen i extrarummet med mjukt täcke, gammaldags manglat överlakan med monogram och ställt en tickande väckarklocka på sängbordet.

Att höra Tom Hanks prata ger mig ett klädsamt delfinleende och jag känner att jag vill vinka sådär töntigt som bara Forrest Gump kan göra och ropa Hej! Hej! Hur går det för dig? Jag har saknat dig juu!
Jag har precis sett något som man antingen kan kalla ”insidan av en bortglömd hundbajspåse” eller så kan man säga Änglar och demoner. Jag skulle kunna skriva massor om filmen. Jag skulle kunna skriva en hel del om min stolsgranne till höger också. Hon som filmen igenom försökte få den jävligt osympatiska pojkvännen att förklara varför han inte ville flytta ihop med henne. Jag skulle kunna skriva om mannen som torrhostade sig igenom filmen ungefär varannan minut eller han som skrek ”TYST!” så fort en tredje snubbe lite längre upp i salongen vrålade ”ÖH! MAAARCUUUUS, va ä du?”. Men jag gör det inte. Jag koncentrerar mig på Tom Hanks.

Att se Tom är ett varmt återseende oavsett om han sitter ensam på en öde ö med en volleyboll som heter Winston, om han är HIV-skorvig i fejset, om han får mina barn att gråta genom att hålla om sin son Forrest och luta huvudet på sned, om han är konduktör i Polarexpressen eller som vanligt bara kär i Meg Ryan.

Jag tycker om Tom Hanks. Om Änglar och demoner tycker jag mycket, men inte om.

Publicerat

BRÜNO

 Jag har försökt hålla mina förväntningar på en vettig nivå, jag har verkligen det. Men då Borat har hållt mig vaken, glad och alert i rätt många visningar nu så fanns en förhoppning att Brüno skulle göra detsamma.

Men Brüno är inte Borat. Det är inte alls lika lätt att tycka om Brüno som figur. Dessutom är upplägget i princip identiskt med förra filmen och där Borat fungerade som bäst, i alla dom extrempinsamma situationer han försätter sig i, där funkar inte Brüno alls lika bra. Kanske för att man sett det förut, kanske för att det är lite lamare, kanske för att där Borat hade en mänsklig sida har Brüno det inte.

Stundtals skrattar jag så att jag gråter. Första kvarten är helt fenomenal, scenerna med älskaren, den asiatiska dvärgen Diesel är så kul att jag krampar.

Utan att utfärda den minsta spoileralert, slutscenen är ett kapitel för sig. Den är jävligt långt från lam. Där kunde det ha gått riktigt illa. Jag hoppas dom lägger till en hel del extramaterial från den scenen på DVD:n för det intressantaste är inte det man får se, det är det som händer när kamerorna släcks som skrämmer mig mest.

Gustaf Hammarsten lär få pendla till Hollywood framöver och Sacha Baron Cohen kommer att få fortsätta göra film, men om andra figurer än just Brüno hoppas jag.

 

Publicerat

BRÖLLOPSFOTOGRAFEN

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig jätteglad
– för en svensk film där folk pratar med flyt, utan styltig dramaten-svenska, växer inte på träd.

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig lite ledsen
– för klichén av en byhåla är precis lika välgjuten som fördomarna om blingblingfolket runt Stureplan och för att huvudrollskillen Robin beter sig så jävla illa när han glömmer sig själv och sin bakgrund och leker tuff fast han var tuffare innan.

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig irriterad
– för jag hatar att känna mig lurad.
När vardagsrummet i det för övrigt helt orenoverade 70-talshuset hemma hos fabrikörsfamiljen i Molkom är tapetserat med tapet 724-81 från Sandbergs kollektion Miki och kostar 525 kronor rullen då säger jag bara: ÄPP-ÄPP-ÄPP, den lätta går jag inte på. Jag blir skeptisk, direkt, mot allt i hela filmen när jag ser en sån grej.

Jag vet att jag är arbetsskadad men jag retar mig på sånt. Som den arbetslösa familjen i filmen Offside, som har hela huset tapetserat med Sandbergstapeter för 500 kronor rullen och jag VET att dom hade fnyst åt priset på Borosantapeter om det varit verklighet.

Men, bortsett från min anala fanatism för färg och tapeter: Bröllopsfotografen är jättebra. Den sitter kvar i magen, i hjärtat, i hjärnan och det har inte hänt med en svensk film sen jag såg Glädjekällan och störtflodsgrinade ända från Filmstaden på Regeringsgatan till sängen i Fruängen och det var lääääänge sen.

Publicerat

BRUDENS BÄSTE MAN

Ja, Patrick Dempsey är snygg.
Ja, Patrick Dempsey är charmig.
Ja, Patrick Dempsey är på nån slags revivaltripp efter sjutusen avsnitt av Grey´s anatomy och miljontals trånande tantblickar sveper över hans kropp dagligen världen över. Dock inte min.

Patrick Dempsey dansade den afrikanska myrsloksdansen i filmen Can´t buy me love 1987. Jag tyckte inte han var vare sig snygg eller charmig då, men det finns en del män som liksom växer med uppgiften – både här och där – och Patrick Dempsey är en av dom.
Däremot kräver han sin kvinna och Michelle Monaghan är alldeles på tok för blek för att fungera som romantisk sidekick. Alltså, hon är typ genomskinlig!

Dempseys Tom upptäcker att han är kär i sin bästa vän Hannah precis samma dag som Hannah har träffat sitt livs kärlek på en resa till Skottland. Hur ska det sluta? Hur ska det gåååå? Det är inte direkt en nagelbitare, det är helt ärligt inte spännande på en fläck, men ja, stundtals funkar det ändå.

Som tankebortblåsare en jobbig dag, som tycka-synd-om-sig-själv-rulle när man är sjuk funkar den absolut. Men bra? Nej.

 

Publicerat

BORTA BÄST, HEMMA VÄRST

Originaltiteln ”Four Christmases” säger betydligt mer om vad filmen handlar om en den svenska jävligt dumma titeln som jag antar ska vara nån slags finurlig spin-off på Släkten är värst. Kanske. Om det inte är så förstår jag ingenting alls. Då är det dumt på riktigt.

Filmen är för övrigt ganska dum. Ovanligt korkad och högljudd för att vara en romcom. Den är rentav tråkig.

Det gnistrar lika mycket om Vince Vaughn och Reese Witherspoon som älskande par som det skulle göra om Alexander Skarsgård och Oprah Winfrey eller Samuel L Jackson och Amy Diamond. Det är, så att säga, inte direkt trovärdigt och jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Vince eller Reese.

Vince Vaughn har rösten från helvetet, en tunn, feminin röst som passar föga ihop med hans ståtliga kroppshydda. Reese Witherspoons spetsiga käkparti och näbbiga uppenbarelse var som klippt och skuren för både Legally Blonde och Legally Blond 2 och som June Carter i Walk the line är hon fenomenal, men här och i de flesta andra filmer…jag säger näääe.

En scen är riktigt rolig. En bebis spyr ner Witherspoon och Vaughn visar prov på kräkreflexer som vilken kräsmagad blöjbytare som helst känner igen sig i.

Jag log i 1,5 minut. Det var min behållning av denna film.

Publicerat

DRAG ME TO HELL

Som gammal skräckfilmshora hade jag självklart skyhöga förväntningar på Drag me to hell. Alla filmer regisserade av Sam Raimi ger mig visserligen det oavsett om det är uppföljare på Spider-Man eller Evil Dead. Sam Raimi är en cool filmmakare.

När filmen fick upp på bio i juni läste jag Fredrik Strages recension i DN. Det skulle jag inte ha gjort. Ett, Fredrik Strage borde ha en spoiler-alert-siren vid alla sina filmrecensioner, två, min filmsmak är ofta rätt lik Strages och skriver han att en film får 5 då är han med all säkerhet inte helt ute och cyklar, tre, jag glömmer aldrig vad jag läser i en filmrecension (eller vad jag ser i en trailer) och har jag läst en spoiler-alert-recension så är det liksom….kört.

Det är inte jättefräscht med likmaskspyor, tandlösa arga tanter och näsblodssprut, men vafan, en skräckfilm SKA vara läskig och när det mest otäcka är en broderad näsduk då känner jag lite ”njääääää” faktiskt.

Visst är Drag me to hell ett bra hantverk. Det är en väggbonad också men jag får inte ståpäls eller snigelspår av en väggbonad, heller.

Publicerat

POJKEN I RANDIG PYJAMAS

Förutom det faktum att dom pratar engelska i filmen Pojken i randig pyjamas finns det ingenting negativt att säga. Det är en alltigenom vidrig, sorglig och, kunde mycket väl vara, sann historia, som vi alla fyra kommer att bära med oss länge som ledsamma små körsbärskärnor i magen.

Filmen är från 15 år men jag fattar inte riktigt varför. Visst, den är hemsk, men jag tror den skulle kunna få många oempatiska och mobbande ungar att se på världen på ett humanare sätt.

Vi ÄR alla lika. Det finns liksom ingen annan sanning.

Publicerat

CORALINE

När förtexten börjar reser sig håret på armarna. Jävlar! säger jag högt, satan va bra!

Familjen svarar ”Mmmmmmm”, sen försvinner vi in i det fenomenala animerade coralinelandet och blir inte kontaktbara förrän 90 minuter senare.

Ja, T somnar en stund (herregud, han gick ändå upp 05.45 för att gå till tvättstugan, han är förlåten), vi andra sugs in i berättelsen, jag vetefan om jag ens blinkar faktiskt.
Jag älskar filmer med tuffa småtjejer i huvudrollen. Jag älskar Tim Burton-aktig animation. Dakota Fanning och Teri Hatcher har perfekta röster för huvudkaraktärerna i filmen och det är en riktigt spännande historia. Jag är typ kär i Coraline.