Månad: december 2009

Publicerat

DARLING

Den unga överklassbimbon Eva (Michelle Meadows) rör sig inte många meter från Stureplans epicenter, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hon lever ett glassigt liv och omger sig med dom rätta människorna, dom rätta kläderna och den, i sammanhanget, rätta jag-har-ingenting-att-klaga-på-egentligen-men-fan-vad-jobbigt-att-behöva-vara-glad-jag-är-ju-mycket-snyggare-när-jag-är-butter-attityden.

Hon jobbar i en flådig klädbutik och har en snygg kille som hon en mindre nogräknad kväll är otrogen mot och efter det blir hon utfryst av sina fina kompisar och som grädde på moset får hon sparken.

Elektronikingenjören Bernard (Michael Segerström) har inte heller något jobb. Han är 61 år, nyskild, har inga direkta vänner och bor kvar i det gemensamma huset. Han får inte pengarna att räcka till och vill inget hellre än att få ett jobb.
Han går på alla anställningsintervjuer han får nys om, han hoppar på alla provanställningar med samma iver och engagemang, vilket oftast går käpprätt åt pipsvängen. Bernard är nämligen något så ovanligt som en alltigenom positiv och snäll man. Han ser något gott i allt och alla och det mesta är kul men i omvärldens ögon kan denna snällhet lätt misstas för mesighet.

Till slut får han ett jobb på McDonalds och ingen kunde vara gladare än Bernard. Han går in för sitt jobb med noggrannhet och arbetslust. Samtidigt får Eva jobb på samma McDonaldsrestaurang med inställningen att bli kvar några veckor för att sen kunna lyfta a-kassa.
Där börjar den intressanta historien om två fullkomligt olika människors öden och liv, två människor som aldrig någonsin hade sett åt varandra, än mindre pratat och vad som kan hända när dessa två tvingas att umgås över en fettavskiljare.

Det här är bra. Det här är riktigt riktigt bra. Darling är en liten anspråkslös film som på ytan inte handlar om någonting men egentligen handlar om ALLT. Dessutom är det mysig musik genom hela filmen.

Se den om du får chansen. Du kommer vilja krama Michael Segerström, du kommer vilja knäcka Michelle Meadows perfekta näsben, du kommer skratta, förundras och kanske fälla en tår. Men framförallt kommer du att hylla snällisar. För allt gott kommer till dessa, bara orken att vänta lite finns. Titta här får du se.

Publicerat

SWEENEY TODD

Ja, jag erkänner direkt utan omsvep: jag tycker om musikaler. Således har jag inte något problem med Sweeney Todd vilket jag har förstått att många andra har, för ja, här kryllar det av sång och musik.

Filmen handlar om Benjamin Barker (Johnny Depp) som bor i London med sin fru och dottern Johanna. Han blir åtalad för ett brott han inte begått och blir utvisad ur England. Domaren som åtalade honom, Turpin (Alan Rickman) är förälskad i Barkers fru och passar på att bjuda hem henne och sedan våldta henne.

Barker återvänder till London efter 15 år i exil och har då bytt namn till Sweeney Todd. Han letar upp huset där han och hans familj bodde men varken frun eller dottern bor kvar där. Istället träffar han på Fru Lovett (Helena Bonham Carter) som är en hejare på att göra de mest smaskiga och sjuka köttpajer och hon berättar att Todds fru tagit självmord och att domaren Turpin adopterat dottern Johanna. Då bestämmer sig barberaren Sweeney Todd för att hämnas och det sjungandes, blodigt och grundligt med sin rakhyvel.

Som alltid med Tim Burton bakom kameran är filmen exeptionellt snygg. Varenda scen är som en tavla. Johnny Depp är självklar och perfekt som Sweeney Todd. Han sjunger dessutom fint. Helena Bonham Carter är jag dödligt trött på som skådespelerska men utseendemässigt är hon som klippt och skuren för filmer a la Tim Burton, hon är grafisk och snygg och dessutom hans fru och mamma till deras två barn Indiana och Billy. Tänk att heta Billy Burton Bonham Carter! Han kommer gå långt, den grabben!

Musikalen Sweeney Todd hade premiär på Broadway redan 1979 och då med Angela Lansbury som Fru Lovett.

 

Publicerat

SPLIT SECOND

Om man bemödar sig med att göra en framtidsthriller 1992 så känns det en anings korkat att den ska utspelas redan 2008. Det blir liksom inte så trovärdigt.

Split second utspelar sig alltså 2008 i London som är värsta misären av översvämningar och föroreningar. Mitt i denna kalabalik springer en bestialisk mördare lös, en mördare som alltid slår till när det är fullmåne och som lämnar ett
mindre inferno av blod efter sig. Som tur är ingår Harley Stone (Rutger Hauer) i polisstyrkan och med sina egna lagvidriga metoder tar han upp kampen på mördaren.

Jag älskade Split second när den kom och jag gillar den fortfarande. Den har nåt skönt 80-talistiskt över sig. Däremot känns den kanske inte så fräsch längre.
Visst är det lite spännande och Rutger Hauer är så bra som Rutger Hauer var när det begav sig. SATC-Samantha Kim Cattrall har den andra stora rollen, så stor som en roll nu kan bli bredvid die grosse Rutger.

Publicerat

INSTÄNGD

Det här är en film för dig som behöver känna tacksamhet över att du har ett fönster du kan öppna.
Det här är en film för dig som tar dina lungor och dina ben för givna.
Det här är en film för dig som vill kunna säga ”men det är ju bara på film” och faktiskt på riktigt erkänna att du varit bajsnödig till döds om så inte varit fallet.

Instängd handlar om en grupp tjejer som är så långt ifrån Sex and the city man kan komma. Dessa sex tjejer är våghalsiga och äventyrslystna och åker definitivt inte en weekend till Paris eller Bermuda för att bonda – dom beger sig till Appalacherna för att utforska ett grottsystem.

En av gruppens tjejer miste sin man och dotter i en olycka för precis ett år sedan och det här är första resan dom gör tillsammans sen dess.

Precis när dom tagit sig ner i grottan faller ett stenblock ner. Dom är fast i grottan, ingen vet var dom är och nu måste dom tillsammans hitta en ny väg ut – för att någonsin komma ut.

Det är mörkt, det är trångt, det är otäckt. Har man inte anlag för klaustrofobi så kommer det som ett brev på posten. Miljöerna är helt galet bra gjorda, speciellt med den blygsamma budget regissören hade. Med lite kosing tvingas kreativiteten fram och i denna film kryllar det av annorlunda filmlösningar och nya grepp.

Framförallt är det extremt befriande att se tjejer – kvinnor – som kan själva. Dom väntar inte på att bli räddade, dom räddar. Dom skriker inte ”iiiiiii” så fort något läskigt händer eller att dom slår sig. Det här är tuffisar med skinn på näsan och jag gillar det! Jag gillar det som fan.

Jag har en bror som är två år yngre än jag. Jag satt inte i knä på honom när vi var små, då hade jag krossat hans klena ben. Men, när vi tillsammans såg denna film hemma hos honom så satt jag uppkrupen i hans knä och jag var totalt likgiltig ifall hans knäskålar gick ur led eller inte. Jag var rädd. Rädd nåt så inihelvete rädd.

 

Publicerat

MARIE ANTOINETTE

Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen, så hette hon egentligen, Marie Antoinette. Hon föddes 1755, gifte sig som fjortonåring med Frankrikes blivande kung, Ludvig XVI och blev alltså sedemera drottning av Frankrike.

I Sofia Coppolas rockversion av Marie Antoinettes händelserika liv är det Spider-Mans flickvän Kirsten Dunst som gestaltar drottningen. Filmen är som att ge en 8-åring hela barnbidraget och tvinga den att shoppa upp allt på femton minuter på JamJam. Det är en orgie i pastellfärg, det är rysch pysch, det är mycket av allt – det är ren och skär godisglädje för ögat. Filmen är också BARA det.

Precis när filmen slutar börjar Marie Antoinette att leva sitt ”riktiga” liv, det är då allt det intressanta kommer igång, men det får vi inte se. Vi får se A men inte B, trots att det kanske är C som är det mest intressanta.

Jag vill se resten, jag vill ha en fortsättning och jag vill att Kirsten Dunst ska vara med i den också.

 

Publicerat

MYSTIC RIVER

Dom tre vännerna Jimmy, Dave och Sean är supertajta som barn. Dom gör allt tillsammans.
En dag när dom som vanligt leker på gatan stannar en bil och Dave tvingas in i den. Det är sista gången vännerna ser Dave som den lilla pojke han en gång var, för när han kommer tillbaka visar det sig att han varit fången i flera dagar och blivit sexuellt utnyttjad.

Vännerna växer upp och glider allt mer ifrån varandra. Jimmy (Sean Penn) är en fd gangster som numera lever ett stilla familjeliv med sin fru och deras tre döttrar. Sean (Kevin Bacon) är polis och försöker ha så lite med sina forna vänner att göra som möjligt.
Dave (Tim Robbins) har svårt att komma över det han var med om som barn och driver mest omkring och är arbetslös.

En dag blir Jimmys ena dotter brutalt mördad, Dave kommer hem alldeles blodig samma natt som mordet ägt rum och Sean är polisen som håller i utredningen.

Mystic river är regisserad av Clint Eastwood, vilket är en garant för ett mångfasetterat persongalleri. Tim Robbins fick en Oscar för bästa manliga biroll och Sean Penn fick en för bästa manliga huvudroll, ett pris han gärna skulle få ofta om jag fick bestämma men kanske inte just för denna rollprestation.

 

Publicerat

ÅTER TILL COLD MOUNTAIN

Det är 1980-tal. Den ljuva Ada (Nicole Kidman) flyttar med sin pappa prästen till Cold Mountain i North Carolina.

Det ska byggas en kyrka i byn och för att hjälpa till med bygget kommer Inman (Jude Law), en snygg karl som direkt fattar tycke för Ada. Känslorna är besvarade och när Inman åker för att delta i inbördeskriget blir Ada riktigt ensam och allena. I samma veva dör hennes pappa. Ada spelar piano och väntar. Och väntar. Och väntar.

Bonddottern Ruby (Renée Zellweger) kommer till gården försöker få Ada att inse glädjen med kroppsarbete. Inman deserterar från kriget och påbörjar den mödosamma vägen hem igen, till Ada som fortfarande mest bara väntar.

Filmen hade funnits på DVD i flera år innan jag fick rumpan ur vagnen och såg den. Jag har nämligen inte mycket till övers för krigsskildringar och mina åsikter om Renée Zellweger som skådespelerska lämpar sig egentligen inte i tryck. Åter till Cold Mountain är inte alls den kalkon jag trodde den skulle vara, inte alls, den är sevärd på många sätt. Det en rätt mysig känsla i filmen, gråtvarningen ligger som en blöt filt över varenda bild. Både Nicole Kidman och Jude Law är som vanligt jättebra och Philip Seymour Hoffman har en liten roll.

Åter till Cold Mountain fick sju oscarsnomineringar 2004, men vann bara en. Renée Zellweger fick pris för bästa kvinnliga biroll vilket är helt jävla skrattretande. I min värld förtjänar hon inga priser whatsoever, så usel som hon är i precis allt hon gör. Jude Law var nominerad som bästa manliga huvudroll, men blev brädad av Sean Penn i Mystic River i en av de tajtaste nomineringsrundorna i oscarshistorien (de andra tre var Ben Kingsley i House of sand and fog, Bill Murray i Lost in translation och Johnny Depp i Pirates of the Caribbean: The curse of the Black Pearl).

Det svåra med denna typen av film är att få den att kännas trovärdig eftersom alla går omkring och är så infernaliskt snygga hela tiden. Åter till Cold Mountain är som en gammaldags matinéfilm, perfekt för en halvtråkig juldagskväll eller söndageftermiddag men så mycket mer är det inte.

Publicerat

ETT HUS AV SAND OCH DIMMA

Överste Amir Behrani (Ben Kingsley) är en stolt invandrare från Iran som så gärna vill återupprätta sin och familjens värdighet i sitt nya hemland.

I Iran var han en förmögen och högt uppsatt man. I USA är han ingenting.
Med sina sista pengar köper han ett hus på en auktion men han vet inte att den förra ägaren Kathy Niccolo (Jennifer Connelly) blev av med sitt älskade hus mot sin vilja. Huset var hennes nav, hennes borg och det enda hon egentligen kunde luta sig emot när hon börjat sitt nya liv som drogfri och nykter alkoholist.

Kathy vägrar ge upp sin plats i livet och överste Amir vägrar ge upp sin återvunna heder och allt detta symboliseras av detta lilla hus i Kalifornien.

På ytan kan denna film kännas totalt platt och innehållslös, men skrapar man bara det minsta på ytan så bubblar det av riktiga känslor, kärlek, desperation och av liv. Denna film är ett bevis för att med ett välskrivet litet manus kan man komma långt, även utan påkostade effekter.

 

Publicerat

LOST IN TRANSLATION

En amerikansk man, Bob Harris (Bill Murray), tar in på Park Hyatt Tokyo. Han är en skådespelare på väg utför i karriären och han är i ett äktenskap som gått i stå.
Nu har han några dagar på sig att tänka över allt medan han ska spela in en reklamfilm för ett japansk whiskymärke.

På samma hotell bor Charlotte (Scarlett Johansson) med sin man kändisfotografen(Giovanni Ribisi) som är i Tokyo på jobb och Charlotte är mestadels ensam på hotellrummet.

En kväll kan Bob inte sova och går till hotellbaren. Där sitter Charlotte och dom börjar prata. Det är starten på en lågmäld och självklar vänskap, trots den stora åldersskillnaden och början på en gemensam resa i en främmande stad där dom båda har lite för mycket fritid och lite för många hjärnspöken och problem att lösa.

Scarlett Johansson är i mitt tycke en rätt klen uppenbarelse som skådelspelerska. Hon spelar som oftast sig själv och i nio fall av tio räcker inte det. I Lost in translation är det dock nog. Hon ska spela en vanlig, enkel, tjej och det är just precis det hon gör. Detta var Bill Murrays comeback som firad skådis och det är är skönt att se att han inte behöver leka flamspelle för att få en vettig roll. Regissören Sofia Coppola specialskrev rollen för honom och gav sig inte när han först tackade nej. Skam den som ger sig när det blev såhär bra.

Om japanerna vore smarta skulle de projicera denna film på väggen på Tokyos turistbyrå – i alla fall om det finns en sån på Manhattan.

 

Publicerat

GALEN I KÄRLEK

Erica (Diane Keaton) är en framgångsrik pjäsförfattare som har ett helt perfekt inrett hus i Hamptons.
Hennes jättesöta dotter Marin (Amanda Peet) har nyligen träffat en man, en äldre man, en MYCKET äldre man vid namn Harry (Jack Nicholson). Hon tar med honom till mammans hus i tron att huset är tomt på folk men väl där, strax innan dom ”får till det” tar sig Harry en tur till kylskåpet och träffar där på – mamma Erica!

Harry går tillbaka till sovrummet och får nån typ av hjärtinfarkt, han blir sängliggande och måste vårdas hemma. Hos Erica.

Harry är den evige ungkarlen och Erica är skild och kanske en anings bitter på karlar. Tillsammans är dom ett fyrverkeri av känslor, riktiga känslor, sånt som Birgit och Gösta och Lennart och Ann-Marie också känner, inte nödvändigtvis hollywoodifierade. Det är därför filmen funkar. Den känns på riktigt. När Erica skrattar så är det Diane Keaton som skrattar – på riktigt. När Harry blir irriterad så är det Jack Nicholson som blir det – på riktigt.

Jag tycker det här är Diane Keatons tveklöst bästa rollprestation någonsin och Jack Nicholson är som alltid jättebra. Amanda Peet är normalt sett ingen favorit men här gör hon det hon ska och lite mer därtill. Jag kräver inte så mycket av bara ett fejs.
Keanu Reeves brukar normalt sätt hamna i samma fack som nämnda Peet, fast i snubbevarianten, men här är han som klippt och skuren i rollen som den tysta och kärlekskranke läkaren. Det är nästan så något som kan antydas vara en personlighet lyser igenom det hårda skalet.

Som helhet är det här en toppenfilm. Den är snygg, den är mysig och jag förstår att många har Ericas hus som heminredningsmall. Det huset satte den vita inredningstrenden på kartan i Sverige – också.

 

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.

Publicerat

LOVE ACTUALLY

Hugh Grant dansar, Kiera Knightly ser dum ut på det sättet som bara Kiera Knightly kan göra och Bill Nighy sjunger den ultimata julsången.
Liam Neeson är en vuxen tänkande plastpappa, Laura Linney är kär, Emma Thompson och Alan Rickman är ett gammalt strävsamt par och för första gången fattar jag vad det är för ”det” världens samlade kvinnor alltid har sett hos Colin Firth.

Det här är mysigare än en ledig kväll uppkrupen i soffhörnet med världens största filt, levande ljus, en stor mugg varm choklad och Melody Gardot i hörlurarna.
Känslomässigt är den här filmen en mix av C-vitaminbrus, första veckan av nyförälskelse och chokladtryffel och som familjefilm i julhelgen är den outstanding.

Det här är det närmaste äkta kärlek man kan komma om man tror att det går att köpa för pengar.

Publicerat

EUROTRIP

Scotty har en tysk mailkompis som heter Mieke. Han har också en notoriskt otrogen flickvän, en sexuellt frusterad bäste vän, en halvgalen och helskön lillebror och han är kompis med ett udda tvillingpar. Scotty han har precis tagit studenten och hela världen ligger vidöppen framför hans fötter.

Han får för sig att han är kär i Mieke och beger sig på en backpackerresa mot Berlin och den stora kärleken. Med sig får han sin inte direkt svårövertalade kompis som ser en resa till Europa som ett smörgåsbord av ohämmat och skrupelfri sex.

Jag är så glad att jag sket i ful-fodral-fördomen och faktiskt tittade på denna film med visserligen kritiska ögon, men samtidigt med ett vidöppet sinne. För Eurotrip är inte någon tonårsrulle tillverkad enligt Standardformulär 1A, inte på en fläck. Eurotrip är välgjord in i minsta detalj, skådespelarna må vara unga och okända men dom är trovärdiga i varenda scen. Det är ett smart manus som driver med alla våra fördomar och som tar oss på blixtvisit genom Europas kanske inte helt självklara turiststråk.

Matt Damon gör en lysande miniroll i filmen som annars kantas av rätt okända förmågor som jag hoppas ska dyka upp i många filmer framöver.

Ge Eurotrip en chans. Det är svårt att skratta mer på 1,5 timme än jag gjorde – och gör – åt den här filmen.

Publicerat

GREMLINS

Året var 1984. Det var då vi lärde oss vad en mogwai var, vilken tid på dygnet den får äta och vad som händer när man inte sköter den som man ska.

Billy (Zach Galligan) vet också. Han fick en mogwai i present, en Gizmo, och Gizmo var söt som värsta Teddybjörnen Fredriksson. Mjuk och hårig, gullig och välsjungande – en behaglig liten husdjurskompis helt enkelt. Så gör Billy en miss, hans klocka stannar och han råkar mata Gizmo efter midnatt.

Joe Dante regisserade, Steven Spielberg och Frank Marshall (Imse vime spindel) producerade och Chris Columbus (regissören till dom två första Harry Potter-filmerna och Ensam hemma) skrev manus.

Och ja, precis som männen bakom filmen har Gremlins åldrats med värdighet. Det är ett uppfriskande komplement till alla helt igenom datoranimerade filmer som görs för målgruppen halvstora kids. Riktiga dockor kan aldrig bli omodernt.

Publicerat

THE UNBORN

Det här är läskigt.
Oooooo vad det här är läskigt.

Casey Bell (Odette Yustman) ser saker som inte finns. Hon hemsöks av andar, hon ser barn som inte lever, ja, hela hennes liv är sjukt läskigt egentligen. För att bli kvitt detta letar hon upp en exorsist som heter Sendak (Gary Oldman).

Ja, det är mycket plagierat från Exorsisten och mycket av läskiga-barn-grejen är sånt som japanerna har en väldig förkärlek för i sina skräckisar men det skiter jag i, för det här är ruggigt, det är spännande och det ger nervskador som sitter i ett bra tag.

The unborn är snyggt filmad och den känns påkostad. Fräsch på nåt skumt sätt.
Jag har sett många skräckfilmer i mina dar men när jag såg denna tror jag inte ens att jag blinkade, jag satt rätt upp och ner i soffan med rak rygg, hård blick och var mest bara….rädd.