Månad: januari 2010

Publicerat

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.

 

Publicerat

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.

 

Publicerat

JEAN DE FLORETTE DEL 1 & 2

Nånstans i Provence, nånstans mellan 1920 och 1930, får bonden Papet (Yves Montand) den strålande idén att börja odla nejlikor på sin mark. Hans brorson Ugolin (Daniel Auteuil), som inte direkt har alla kritor i asken, hjälper mer än gärna till.

För att odla nejlikor krävs vatten, mycket vatten, något Papet inte har. Han har dock koll på att grannen har en ”hemlig” källa, en källa han vill ha men grannen är föga intresserad av att sälja. Papet och grannen börjar bråka och efter en olycksalig knuff ramlar grannen, slår i huvudet och dör.

Grannens gård testamenteras till en man från staden, Jean (Gérard Depardieu). Papet hoppas återigen på att få köpa marken med källan men Jean har stora planer på sin nya gård och sitt nya liv. Då tar Papet Ugolin i hampan och tillsammans fyller de igen vattenhålet med betong.

Så börjar den sorgsamma och otroligt fina berättelsen om Jean de Florette och hans dotter Manon (Emmanuelle Béart). Det är en berättelse om kärlek, om livet, om hemligheter och om att ingenting är så spännande som att vänta på regn.

Jean de Florette och fortsättningen Jean de Florette II – Manons källa är två av Frankrikes största filmsuccéer genom tiderna.
Jag förstår det, för det här är helt enkelt fantastiskt i sin enkelhet.

Publicerat

BRONSON

En spelfilm om Charles Manson? Ja, det kunde ju vara trevligt en vanlig enkel onsdagkväll. Han är ju rätt spännande och så har han ju haft ihjäl hon som då var Roman Polanskis flickvän. Jag förstår att det görs en film om honom.

Tjugo minuter in i filmen utbrister jag:
Charles BRONSON???

Ja, jag hade missuppfattat och blandat ihop hela grejen och det som jag vid första anblicken trodde var en boxarrulle och vid andra en inblick i en sjuk massmördares liv och leverne var alltså ingenting annat än en film om Charles Bronson, Englands genom tiderna mest våldsamma intern. De senaste 35 åren har han endast varit en fri man i fyra månader och i 30 av dessa 35 år har han suttit isolerad.

Jahaja.
Intressant?
Nä. Inte på en fläck.

Jag tror inte engelsmännen skulle tycka det var särdeles intressant med en spelfilm om Clark Olofsson heller. För visst underlättar det om man vet vem Charles Bronson är och visst hade filmen fått en lite bättre start i mitt medvetande om jag inte trott jag skulle få se något helt annat.

Likväl. Det är en jävligt skum film. Jag bryr mig inte nämvärt om denna sjuka människas förehavanden. Det bästa i hela filmen är när hans psykavdelning idkar minidisco och kör fri-och-fuldans till It´s a sin med Pet Shop Boys. Då skrattade jag gott för ett par sekunder.

Publicerat

DUMPA HONOM!

En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.

Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.

Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.

Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.


Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.

 

Publicerat

PARANORMAL ACTIVITY

Det kunde ha blivit så att Paranormal activity aldrig nått ut till någon som helst publik.

Ingen vågade tro på en låtsasdokumentär utan manus, inspelad på en vecka av en helt okänd israel, i hans eget hus. Oren Peli var ju bara en liten spökrädd nörd som ville göra en film om det läskigaste han visste.

Filmen låg och dammade på en hylla när Steven Spielberg plötsligt fick för sig att se den. Han såg den, alldeles ensam i ett rum, vars dörr helt oförhappandes gick i baklås under visningen. Han blev så rädd att han lämnade tillbaka den sedda filmen i en svart sopsäck helt säker på att den var hemsökt.

Alltså, det här är nåt så annorlunda som en trovärdig skräckfilm. Skådespelarna är så bra att det går inte att fatta att dom agerar, vilket man nog ska tacka bristen på manus för. Det här är improvisation på hög nivå.

Som låtsasdokumentär funkar Paranormal activity mycket bättre än vad till exempel Blair Witch Project gjorde, en film som i mina ögon bara var upphaussat dravel.

Det här är läskigt, det ger kalla kårar, kanske även mardrömmar. Om jag nu kan somna alls.

Publicerat

DÖD SNÖ

Död snö kan lätt ses som en homage till den norsksvenska thrillerserien Röd snö som gick på TV 1985 (med Thomas von Brömssen i huvudrollen) – i alla fall om man enbart syftar på titeln. Förutom inblandningen av nazister så har filmerna inte mycket mer gemensamt än så.

Död snö utspelar sig i norska fjällen. Fyra killar och tre tjejer ska fira påsklovet i en stuga långt uppe i ingenting. Det dom inte vet är att nazister blev dödade i området av arga norrmän som gemensamt tog död på dom nån gång på 40-talet och att ondskan är påtaglig. Ondskan i detta fall symboliseras av tyska zombienazister.

Som skräckfilm är Död snö rätt standard. Ungdomar i grupp, sexuella undertoner, tajta tröjor, myspys och skratt som vänds till gråt, död och tandagnisslan. Som splatterfilm är den också rätt standard. Förkärleken för vad man kan använda tarmar till är kanske aningens starkare än ”normalt”, annars är det inget nytt under solen.

Grafiskt är det en höjdare att placera grå-svart-röda blodiga soldater i snövita vidder. Det är riktigt snyggt. Det filmen faller på är att den aldrig blir riktigt spännande.

Trots allt blod, klegg, slafs och klafs så är den allra äckligaste
scenen när en av killarna sitter och bajsar på utedasset, torkar sig i rumpan med papper och högerhanden och sekunden efteråt, strax innan han i princip blir våldtagen av en av tjejerna som lätt kastar av sig tröjan i 15 minus, får högra handens fingrar avslickade av samma tjej. Då vände det sig i min mage, för första och enda gången.

Död snö är inte en dålig film. Den är faktiskt småkul bitvis och kreativ i sitt tänk så även om det är en film som försvinner ur medvetandet i princip samtidigt som eftertexterna rullar så är det 90 rätt underhållande minuter.

Publicerat

HOSTEL

Tre polare från det stora landet på andra sidan Atlanten är på tågluff i Europa. Pårökta som böcklingar träffar dom på en skum snubbe i Amsterdam som tipsar dom om ett hostel strax utanför Bratislava där kvinnorna är übervackra och otroligt tända på just amerikanska grabbar. Vad gör dom? Åker till Bratislava, såklart.

Korkade tjejer har man sett på film sen urminnes tider. Otaliga är dom skrikande, halvnakna, dumma våp som blivit mördade på mer eller mindre kreativa sätt. Korkade killar i grupp är lite av en frisk fläkt faktiskt och självklart förstår man att det kommer gå käpprätt åt helvete för åtminstone två av dom, eller alla tre, det kan bli hur som helst.

Hostel känns till en början inte alls som en skräckfilm skriven efter konstens alla regler, men ju längre in i filmen jag kommer inser jag att så jäkla annorlunda är den inte.

Filmfodralet lovar en hel del, ”Sick and twisted unrated” och ”Obs! Känsliga personer varnas” är inte sånt som står skrivet på varenda rulle direkt, så ja, jag var beredd på riktigt äckel faktiskt, att kanske till och med behöva stänga av för att det blev too much. Men nej, det var lugnt. Det är ändå en amerikansk film och även om Quentin Tarantino är en av männen bakom filmen så finns det en tydlig gräns för vad man visar – och inte visar.

Det som däremot gör mig ledsen med filmen är att handlingen mycket väl kan vara verklighet. Jag tror inte alls att det är en omöjlighet att det finns suspekta klubbar runt om i världen där prostituerade och människor som befunnit sig på helt fel ställe vid fel tidpunkt (typ dumma turister) kidnappas och mördas av rika män med sjuka, vrickade hjärnor som vill testa allt, till och med att tortera någon till döds.
Världen är så skadad att det inte skulle förvåna mig alls precis som att Hostel som film är så skadad att ingenting förvånar mig med den heller.

 

Publicerat

DUPLICITY

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jaså…kanske?

Jag kanske ska harkla mig, titta stelt i fjärran och projicera någon form av afasi på mig själv för jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Vad är det här?

Julia Roberts är världens sötaste när hon ler sådär som bara hon kan med sjutusenåttahundra kritvita perfekta tänder, men när hon får ett filmmanus i sina spetiga händer som inte är bättre än baksidesannonsen för Telefiket i Se&Hör då sätter jag ner foten. Då är det inte okej.

Och den faaaaaan som gett Clive Owen nyckeln till Hollywoods finrum skulle jag vilja se i ögonen. Clive Owen är nån slags Nicolas Cage-copycat som desperat försöker efterhärma Cage Den Store till både uttal och manér men som alltid faller pladask på sin egen självgodhet.
Clive Owen är inte trovärdig. Han är i princip ALDRIG trovärdig och som nån form av mästerspion är han det definitivt inte. Sen kan jag se det komiska i att det är just Nicolas Cage han försöker härma. Jag menar, när var HAN riktigt bra sist?

Duplicity är ett beigt stolpskott så dåligt att jag inte ens kunde somna av den. Jag satt mest och tänkte på exakt VAD som gjorde filmen så infernaliskt intetsägande och nu har afasin drabbat mig på riktigt för fast jag försöker bena ut det så vet jag fortfarande inte.

Publicerat

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.

Publicerat

AVATAR

Ja, ja. James Cameron är en stor regissör.
Ja, ja, Avatar har tagit tid att göra, kostat pengar, redan dragit in miljarder och fått hela världen att gå man ur huse för att sätta på sig 3D-glasögon och unisont säga WOOOW.

Klart folk säger WOOW. Vad skulle dom annars göra?

Världens mest nöjda bilköpare är dom som köpt en sprillans ny BMW.
Är det konstigt? Är det konstigt att BMW-ägarna ger BMW maxbetyg på rubb som stubb när dom betalat 350-400-450-tusen för en bil? Nä, det är inte konstigt. Det är fullkomligt normalt och mänskligt, för vem vill erkänna att man köpt skit för nästan en halv miljon?

Detsamma tror jag gäller med Avatar. Biljetten kostar 150 spänn, det tar en hel kväll att se filmen, ALLA ser den, ALLA har sett den, klart folk vill hänga med och säga WOOW vilken fiiilm asså!

Själv är jag kärringen mot strömmen, räcker ut tungan och säger blä. Jag gillade inte alls Avatar. Inte så att det är en rent dålig film, inte alls, men den är långtråkig så klockorna stannar. Tankarna ränner iväg mot tvättstugetiden på lördag, mot köldknäppen och dom eventuellt sönderfrusna vattenrören i sommarstugan. Jag funderar på allt annat än filmsuccén rakt framför mig och det retar mig. Om inte ens världens mest påkostade science fiction-rulle kan vira in mig i sitt nät och behålla mig där, vem är det mest fel på? Vad är hönan och vad är ägget?

Det är väldigt få filmer som håller i nästan tre timmar. Väldigt få. Att dessutom se en så pass lång film med 3D-glasögon gör mig väldigt trött i skallen. För sååå häftigt är det inte. Jag hade lika gärna kunnat se Avatar utan glasögon, på en av de vanliga biograferna. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att se Avatar alls, men ja, jag är väl precis som ALLA andra: jag vill hänga med.

Suck.

Publicerat

TAKEN

Snygg framsida.
Snygg Liam Neeson i skinnjacka.

Storyn känns spännande: en engagerad och ofrivilligt frånvarande pappa som dessutom är fd CIA-agent ringer sin unga dotter som är på semester i Paris med en kompis fast hon inte får och mitt under samtalet hör han hur dottern och kompisen blir kidnappade. Då sätter han sig på ett flyg till Paris och börjar leta upp bovarna han bara hört rösterna på och får så småningom reda på att han har fyra dagar på sig att hitta tjejerna innan dom ska säljas vidare som prostituerade till nåt skumt land.

Visst låter det okej, men inget kunde vara mer fel. Taken är lika rutten som fallfrukt på gräsmattan efter tre veckors ihållande höstregn. Taken är ett hånskratt rätt upp i ansiktet på alla oss som inte nödvändigtvis tror att en hög placering på videotoppen är detsamma som en sevärd film men som ändå aldrig slutar hoppas.

Eftersmaken av Taken är lika äcklig som lukten av en 20-sekunders rödvinssåssmygare.
Se inte det här – ät skit istället. Det är godare.

Publicerat

DEMOLITION MAN

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet ”straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat ”Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja ett vad som var så speciellt med the Italian Stallion.
Men det går inte att se ett skit.

Glaslådan är hämtad ur filmen Demolition man där supersnuten John Spartan (Stallone) blivit nedfryst som straff för ett brott (han inte begått) för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

2036 är året då han återkommer till jordelivet, liksom hans antagonist Simon Phoenix (Wesley Snipes), superskurken som Spartan satte dit och som straff blev även han nedfryst. Phoenix är så ond så ond, hackar ur ögon ur folk och har sig och har blonderat hår och allmänt galen blick. Hu vad han är ond.

Framtidens Los Angeles är ett tämligen intressant ställe med miljövänliga bilar, ständig övervakning och mycket låg brottslighet. Minsta svordom bötfälls.

Spartan får en kvinnlig kollega när han återinsätts i poliskåren, Lenina Huxley (Sandra Bullock). Tillsammans måste dom hitta Phoenix innan han gör fler otyg.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt fnissrolig och manusförfattaren har ett rätt intressant sätt att se på framtiden och nya uppfinningar.

En film som innehåller tre riktigt sköna filmstjärnor, varav en naken, måste premieras.

Publicerat

DEN DÄR MARY

Mary (Cameron Diaz) är något så ovanligt som en skitsnygg supersnällis. Hon är en schysst kompis, hon älskar sin efterblivne bror Warren över allt på jorden och hon räds inte att fråga skolans tönt Ted (Ben Stiller) om han vill vara hennes dejt på skolbalen. Ted tackar naturligtvis ja och den kvällen blir inte direkt som han föreställt sig. Ja, inte som Mary trott heller för den delen.

Mary flyttar från stan, Ted blir kvar och minnet av snyggaste och snällaste tjejen i skolan vill inte blekna. 13 år senare bestämmer han sig för att hitta henne och anlitar en något skum privatdetektiv.
Spanaren Pat (Matt Dillon) letar upp Mary i Miami. Han faller pladask för henne, drar en hittipåhistoria för Ted om Marys tillkortakommanden och tar sedan sitt pick och pack och flyttar till Miami för att komma nära Mary.

Men Ted är envis som en iller, han ger inte upp. När han sen får reda på att Pat ljugit för honom åker han efter för att se Mary med egna ögon. Han faller pladask – igen – för henne, liksom dom flesta snubbar i hennes närhet verkar göra. Till slut blir det en farsartad vriden komedi om att i krig och kärlek är allt tillåtet. Speciellt om det är krig om kärleken.

Det är pungar i kläm, det är sperma i hår, det är söndersolade hängtuttar, brinnande hundar och lyteskomik. Det skämtas alltså rätt friskt om det mesta som man oftast inte ”får” skämta om.

Bröderna Farrelly som gjort Den där Mary är även hjärnorna bakom Kingpin och Dum och dummare och den senare är i mitt tyckte den roligaste film som någonsin gjorts.
Den där Mary är inte fullt så rolig, den är ojämn och pendlar mellan riktiga gapskratt och ganska långa perioder av jahaja-gäspningar. Som helhet är den dock sevärd. Den är lång för att vara en komedi (119 minuter) och det känns. Den hade mått bättre nerklippt med 20 minuter.

Cameron Diaz och Matt Dillon blev ett par under filminspelningen. I mitt tycke är han bara för äcklig. Jag hade hellre dejtat granntanten.