Månad: februari 2010

Publicerat

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.

 

 

Publicerat

LEMONY SNICKETS BERÄTTELSE OM SYSKONEN BAUDELAIRES OLYCKSALIGA LIV

Syskonen Violet, Klaus och lilla vasstandade Sunny Baudelaire blir föräldralösa när båda föräldrarna trgiskt dör i en brand. Syskonen får bo hos en släkting, Greve Olaf (Jim Carrey) som inte direkt tar sig an barnen av kärlek och omtanke utan för att komma åt förmögenheten dom just ärvt. Och hur gör man enklast det? Jo, genom att döda ungarna.

Han försöker på alla möjliga och omöjliga sätt men trots att syskonen Baudelaire lever ett rätt olycksaligt liv så är dom både kluriga och modiga och lyckas både att hålla sig vid liv OCH få nya fosterhem. Men Greve Olaf följer efter, i nya skepnader, med nya illasinnande planer.

Jim Carrey är strålande som Greve Olaf (Vad annars? Han är som klippt och skuren för det här) och Meryl Streep vrider även hon ur det mesta hon kan av sin lilla roll. Jude Law är rösten till Lemony Snickets och han skulle kunna läsa in telefonkatalogen på kassettband och jag skulle lyssna – med glädje.

Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv är en äventyrsorgie, helt perfekt en ledig sportlovseftermiddag. Det är en sådan film som underhåller föräldrar nästan mer än ungdomarna som jag antar är den egentliga målgruppen, för den är alldeles för läskig för de riktigt små barnen.

Publicerat

BOLT

Bolt är en vit hund som tror han har superkrafter. Hans matte Penny är hans allt och han får användning för sina extraordinära krafter när hon hamnar i knipa, vilket hon gör ofta och överallt.

Penny har nämligen huvudrollen i en TV-serie om superhunden Bolt, men Bolt själv vet inte att hans fiktiva liv är fiktivt, han tror att allt händer på riktigt.

En dag rymmer Bolt från inspelningsplatsen i Hollywood och hamnar av en slump och en flyttlåda i New York. Verkligheten blir påtaglig och frågorna hopar sig för den lille hunden: Vem är jag? Var är jag? Var är Penny och hur ska jag ta mig tillbaka till Los Angeles?

Bolt träffar ett gäng sköna grabbar och en kattjej på vägen, varav marsvinet Rhino är på topp-5 av mina tecknade bifigurs-favoriter genom alla tider.

Jag laddade på alla mina fördomar när Bolt kom. Jag trodde det var ännu en i raden av snyftiga hundrullar a la Lassie och jag backade bara jag såg filmaffischen. Men jag erkänner, jag hade så fel man kan ha.

Bolt är high-tech-datoranimerad-action från första stund. Det är bitvis en komisk pärla, ibland både sorgligt och tänkvärt och orginalrösterna med Miley Cyrus som Penny och John Travolta som Bolt är helt perfekta.

Kan du se den på engelska utan text – gör det och njut.
Kan du bara se den med svensk dubbning (av diverse orsaker) – se den ändå. Det är den värd.

Publicerat

THE IMAGINARIUM OF DOCTOR PARNASSUS

Terry Gilliam är både som manusförfattare och regissör en snubbe som verkar se på filmtittande som ett arbete.

Det ska fan inte sitta soffpotatisar med popcornhinkar och big gulps och bara glo helt oförhappandes på hans filmer. Filmtittare ska aktiveras, inspireras och framförallt ska dom inte få en chans att somna, det verkar vara Gilliams motto i det mesta han gör.

Gilliam har försett oss med udda äventyr sen Livet é python 1971 och det har bara rullat på med Meningen med livet, Bröderna Grimm, Fear and loathing i Las Vegas, Fisher King, Baron Münchausens äventyr och Time Bandits för att nämna några.

The Imaginarium of Doctor Parnassus är den senaste i raden och även detta är udda och även detta ett äventyr, både för ögon och öron. Det gäller att hänga med för det går undan i svängarna.

Dr Parnassus (Christopher Plummer) är både odödlig och ledare för ett resande teatersällskap. Han har gjort en pakt med Djävulen (spelad av Tom Waits) som gör att publiken kan, genom att gå in i en fladdrande foliespegel, komma in i andra dimensioner, i fantasiland där vad som helst kan hända – och händer.

I teatersällskapet finns även Anton (Andrew Garfield), den lille dvärgen Percy (Verne Troyer som är svår att ta på allvar om man sett mer än fem minuter av såpan Surreal Life), Parnassus dotter Valentina (Lily Cole)och Tony som till största delen spelas av Heath Ledger men då han dog mitt i inspelningen fick hans roll göras om lite. Delar av den spelas av Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law vilket funkar hur bra som helst för filmen är ändå så fullkomligt härligt konstigt rörig att det spelar ingen roll att olika ansikten dyker upp. Det är ändå samma frisyr.

Jag tror jag är lite för vimsig i huvudet just idag för att på riktigt kunna ta till mig filmen. Jag satt mest och gapade och förstod inte allt, men å andra sidan, vad är det att förstå? Det är filmmagi, det är saga och äventyr och ibland behöver allt inte vara så himla vettigt.

Idag är en sån dag.

Publicerat

RÄDDA MENIGE RYAN

Om jag nu ger mig in i krigsfilmsgenren (efter gårdagens recension av Full Metal Jacket) så har jag inget val annat än att ge mig i kast med denna storfilm.

Rädda menige Ryan kom 1998, utspelas under andra världskriget, under invasionen av Normandie.
Den regisserades av Steven Spielberg och han fick en Oscar för bästa regi. Det säger faktiskt det mesta om filmen.

Ingen skådelspelare vann, filmen vann inte men herr Spielberg är en rackare på att regissera sina skådespelare. Hurra hurra! Här har du din guldgubbe!

För det är just det som är problemet med Rädda Menige Ryan. Det är ett gäng toppenskådespelare som leker krig i 170 minuter. Det må vara hur häftigt filmat som helst (för det ÄR det), det må vara hur trovärdiga scener som helst (för det ÄR det), det må vara hur coolt ljud som helst (eller icke-ljud under de första 20 minutrarna) och hemskheterna skildras blodigt som sig bör i en krigsfilm.

Meeeeeeen…(Tony Irving hade inte sagt det bättre)…det är Tom Hanks i splitterhjälm, inte kapten John H. Miller i splitterhjälm.
Det är Edvard Burns i stridsuniform, inte Richard Reiben i stridsuniform. Detsamma gäller resten av dom stora skådisar som jag sett i så mycket annat: Tom Sizemore, Ted Danson, Giovanni Ribisi, Vin Diesel och Ted Danson.
Att det sen är Matt Damon som ska räddas, inte menigt Ryan, gör att det inte är spännande en enda sekund efter öppningsscenen.

Öppningsscenen på 24 minuter som beskriver landsättningen på Omaha Beach, 6 juni 1944 ÄR superhäftig och skitläskigt och bra gjord på alla sätt och vis men sen är det 150 minuter kvar och jag skruvade på mig av leda under hela tiden när jag såg den på bio och jag skruvar på mig i soffan när jag ser om den i min naiva tro att jag ska omvärdera den nu när jag ”blivit lite äldre”.

Det gör jag inte. Jag gillar inte Rädda menige Ryan. Jag har spenderat många timmar i otaliga kök på många fester diskuterande denna film med alkoholstinna snubbar som tycker jag är en mesfitta som inte förstår storheten i denna.

Då är jag en mesfitta.
En stolt mesfitta.

 

Publicerat

FULL METAL JACKET

Jag och krigsfilm är inga bästa vänner direkt. Jag förstår inte krig, jag mår dåligt av krig, jag blir förbannad av krig, jag föraktar människors beteenden i krig och jag tycker allt som oftast att krigsskildringar inte ens är intressanta.

Men det är med krigsfilm som det mesta annat – det finns undantag – och Full Metal Jacket är ett sådant, för mig.

Stanley Kubrick regisserade Full Metal Jacket 1987, året efter Plutonen gjorde succé på bio. Plutonen fick en Oscar för bästa film, året efter fick Full Metal Jacket en stackars pissig nominering i en kategori ingen människa bryr sig om. Som jag ser det är Full Metal Jacket en mycket bättre film än Plutonen, om dessa nu nödvändigtvis måste jämföras.

I Full Metal Jacket gör Matthew Modine en kalasroll som Private Joker, den enda kända Baldwin som inte är släkt med Baldwin-bröderna, Adam Baldwin, spelar Animal Mother och Vincent D’Onofrio, den gigantiska kackerlackan i Men in black, är Private Gomer Pyle.

Visst är det grabbigt och vietnamigt och skitigt och hemskt som fan, men som krigsfilm är den hyperintressant. Full Metal Jacket är en av de mest mänskliga krigsskildringar jag någonsin sett och det är en film som sitter kvar i minnet som ärret efter ett skrapsår från tiden jag hade barnknän.

 

Publicerat

DET FEMTE ELEMENTET

Det finns en del filmkaraktärer vars namn sitter som superlim i hjärnan. Gordon Gekko (Michael Douglas i Wall Street), Robert Kincaid (Clint Eastwood i Broarna i Madison County)och Marsellus Wallace (Ving Rhames i Pulp Fiction) för att ta tre exempel. Det fjärde skulle kunna bli Korben Dallas, Bruce Willis karaktär i denna film.

Korben Dallas kör taxi och eftersom han lever i ett futuristiskt New York några hundra år framåt i tiden ser hans taxibil inte ut som dagens fordon. Den må vara gul, men den flyger.

Jorden riskerar att förintas av Ondskan med hemskingen Zorg (Gary Oldman) i spetsen och bara det femte elementet kan rädda planeten. Den mystiska kvinnan Leeloo (Milla Jovovich) brakar en dag in i Korbens liv (och taxibil) och efter den dagen blir ingenting sig likt. För vem är hon? Vad är det för språk hon pratar och vad är det egentligen som är det femte elementet?

Jag har medvetet kortat ner handlingen till Mulle-size för det är en film som inte går att förklara med ord och en film som inte bör läsas om, utan ses.
Det är science-fiction, det är action, det är äventyr. Skådespelarna bär Jean-Paul Gaultiers skapelser och regissören Luc Besson har gått loss med hela sin extremkreativa och fantasifulla högra hjärnhalva.

Det femte elementet är en perfekt film om du vill drömma dig bort en stund, om du vill glömma vardagen, tvätthögar och intorkade köttbullar på köksmattan. Det är så färgglatt och knasigt och sprakande och intelligent att det inte går att göra annat än att krypa ner under filten, låtsas spänna fast säkerhetsbältet och sen bara trycka igång autopiloten.

Publicerat

TENDERNESS

Polisen Cristofuoro (Russell Crowe) sköter sin svårt sjuka fru i hemmet. Han har inte så värst mycket att leva för och tycker att livet är en rätt sorgsam skapelse.

För några år sedan var han med om att sätta dit en tonåring för mord på sina föräldrar. Nu är tonåringen Eric (Jon Foster) inte tonåring längre och har precis blivit utsläppt från fängelset. Cristofuoro har en stark magkänsla att Eric är en presumptiv seriemördare och inte alls är ”botad” av tiden i fängelse så han bestämmer sig för att leta upp Eric och kolla lite vad som står på, vilket leder till en liten roadmovie i skuggan av Erics röda Volvo.

Samtidigt är 16-åriga Lori (Sophie Traub) hemligt förälskad i Eric och bestämmer sig även hon för att leta upp honom nu när han är en fri man. För dom har träffats förut och hon vet mer om honom än han någonsin kan ana. Men hur mentalt frisk är Lori – egentligen?

Början av Tenderness känns som en vanlig lågmält snigeltempodrama med Russell Crowe i bruna kläder som ”spännande affischnamn”. Ju längre filmen fortskrider ju mer drar den mot psykologiskt drama, men i mina ögon når den aldrig fram nånstans. Filmen känns som den vill vara nån form av indiethriller, men jag förstår helt ärligt inte existensberättigandet hos denna film. Den kan omöjligt göra någon tillfredställd.

Russell Crowe är som vanligt en karaktärkskameleont. Här ser han ut som William H Macy, han har samma hållning som William H Macy och han pratar som William H Macy och hur begåvat det än är så hjular jag inte genom lägenheten i pur glädje direkt.

Jag förvånade mig själv med att se klart filmen, men jag ville så gärna tro att det skulle komma en twist på slutet och att det skulle vara en twist värd att minnas. Så blev det inte. Inte det heller.

Publicerat

SPANARNA

Det var hösten 1989 och min familj hade flyttat från lägenhet till hus på landet. Jag fick hela källarvåningen för mig själv, en gillestuga med obehandlad furupanel på golv, tak och väggar.

Jag åkte till skolan en helt vanlig vardag och när jag kom hem på kvällen stod ett paket i mitt rum. En stor ny svart TV! Så jag tog mina sista korvören och köpte en alldeles egen video-bandspelare och efter den dagen lämnade jag sällan mitt rum när jag var hemma.

På den tiden hade jag bara tre filmer att titta på: Garp och hans värld, Spanarna och brorsans exemplar av Ingen knäcker Sharky med Burt Reynolds.

Jag såg Spanarna i stort sett varenda kväll, ibland två gånger per kväll. Jag kunde inte få nog av poliserna Chris (Richard Dreyfuss) och Bill (Emilio Estevez) som var satta att spana på en lägenhet där en förrymd fånges flickvän (Madeleine Stowe) bodde och där denna våldsamma fånge (Aidan Quinn) misstänktes dyka upp.

Spanarna spanar med sina kikare, käkar skräpmat i påse och skämtar med varandra på en nivå som bara poliser i 80-tals filmer kan göra. Självklart kryddas hela historien med att den äldre polisen kärar ner sig i den påspanade ärtan på andra sidan gatan.

Spanarna (Stakeout) är en skön actionkomedi och på slutet av 80-talet var det en självklar femma för mig. Det är den inte nu. Däremot är nostalgifaktorn så hög att bara Köppäbävisan, ballongdansen och Dunderklumpen ligger före.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Publicerat

BECK – I STORMENS ÖGA

Den 25:e Beckfilmen är släppt på DVD.
Hurra liksom, eller?

Att titta på en Beckfilm är som att få besök av en klasskompis från förr. Det känns hemtrevligt och vant, det är som att tiden stått still och efter tio minuter vid köksbordet så är det som att man aldrig skiljts åt.

Att titta på en Beckfilm är ungefärligen lika spännande som att suga på en blyertspenna, men det smakar inte skit att suga på en sån så det är helt okej att göra igen och igen och igen.

Beckfilmerna är mer som delar i en lång såpa än som ordentliga spelfilmer och I stormens öga är definitivt inget undantag.

Rolf och Cilla Börjlind som har skrivit manus till dom flesta Beckfilmerna (alla?) hade inte någon av sina bättre dagar när denna skulle knåpas ihop. Den måste vara skapad i en absurd bakfylla, i ångorna efter vinterkräksjukan eller bara i extrem ångest och leda för det här är I N T E bra.

Historien är så infantil och konstig att jag inte ens ids skriva om den. Dom logiska luckorna är stora som Helvetesgapet och tanken från filmmakarna att göra filmen ”häftig” genom att i varje scen ha med något blått går helt överstyr.

(Varav den ena går till Mikael Persbrandt för att han klär nåt överjävligt i skägg)

Publicerat

GHOST TOWN

I början av 90-talet var Greg Kinnear en ganska ordinär talkshow-värd i USA. Lagom rolig med trevlig uppsyn. Att tänka sig honom som skådis då var rent skrattretande men han har bevisat gång efter annan att det är skådespeleri han ska ägna sig åt för han är riktigt begåvad.

Som bögen Simon Bishop i Livet från den ljusa sidan blev han till och med oscars-nominerad och jag antar att den svenska översättningen av filmtiteln Ghost town syftar på just den filmen: Livet från den andra sidan.

Ricky Gervais är mest känd som huvudrollskaraktären i den brittiska TV-serien The Office och han både ser ut och spelar rätt äcklig där. Tycker jag. Jag har svårt att se det roliga i honom.
I denna film spelar han Bertram Price, en sur jävla människofientlig tandläkare som håller till på Manhattan. Bertram dör men vaknar till liv sju minuter senare och har då fått en helt ny förmåga: han kan se folk som dött och med de människoaversioner han redan har blir det inte direkt bättre nu.

Jag antar att detta ska vara en romantisk komedi, men jag tycker inte den är något av det. Det är en absolut tittbar film, en film som jag glömde bort direkt under eftertexterna och som jag ser det är det Kinnears mysighet som gör att filmen funkar mer än Gervais komiska genialitet som jag då inte är ett fan av.

Gillar man Gervais i The Office så gillar man säkert det här. Jag personligen är mer förtjust i den amerikanska versionen av The Office, den med Steve Carell.

Publicerat

EDEN LAKE

Jenny (Kelly Reilly) och Steve (Michael Fassbender) är ett relativt ungt och väldigt förälskat par som åker iväg för att spendera en weekend i tält vid Eden lake.

Det börjar bra, solen skiner och dom parkerar sig på den till synes öde stranden. Efter en stund kommer ett ungdomsgäng till stranden med stereo på maxvolym, en äcklig lössläpt hund och grava attitydproblem. Steve ber ungdomarna sänka ljudet och sen är det hela igång…

Om det här är ett inlägg i nåt slags dagens-ungdoms-beteende-debatt eller om filmmakaren bara vill ge vuxna tittare en släng av hur illa det kan gå och vilka monster man skapar om man struntar i sina barn, det vet inte jag. Med lite tur kanske filmen retar upp även ungdomar och ger dom lite perspektiv på hur fullkomligt vidrigt aggressiva och livströtta ungdomar i grupp kan bete sig.

Eden lake är som Fredagen den 13:e möter Flugornas herre och jag tänder på alla cylindrar av det här. Tändstiften och tändhattarna glöder, det finns inget på jorden som retar upp mig på samma sätt som idioter i klunga som förstör livet för oskyldiga, sen spelar det ingen roll om gruppen består av nazister, maktfullkomliga poliser, psykopater, mutbara advokater eller empatistörda ungdomar.

Som skräckfilm betraktad så vete fan om det är skräck faktiskt. Jo, det är det, för det är våldsamt och blodigt och kleggigt men samtidigt har filmen mer hjärta och baktanke än vanliga ordinära skräckfilmer. Nu är det här en engelsk film och inte en amerikansk mainstream-löpande-band-inget-nytt-under-solen-film och antagligen gör bara det stor skillnad.
Huvudrollsinnehavaren är för övrigt tjej, tuff och har definitivt gjort sin Grynet-läxa: hon tar ingen skit!

Det finns en scen i filmen som säger allt och det är när Jenny i sin jakt på hjälp ramlar in i en fest bestående av enbart vuxna som högt lyssnar på Mel&Kim´s gamla 80-talshit Respectable – och respektabla är det sista dessa vuxna är.

Så länge det finns vuxna som beter sig som svin så kommer det alltid finnas ungdomar som gör detsamma.

Publicerat

BURN AFTER READING

CIA-agenten Osbourne Cox (John Malkovich) får sparken. Han skriver sina memoarer som på nåt underligt sätt hamnar i händerna på gym-nissen Chad (Brad Pitt).

Linda (Frances McDormand) är gift med Osbourne, kompanjon med gym-nissen Chad och är otrogen med Harry (George Clooney) som jobbar på finansdepartementet. Harry är en riktigt hemlig kille som har mycket skumt på gång hemma i källaren.

Linda tycker att hon är ful och vill gärna plastikoperera sig, men har inte råd. CIA-agentens memoarer känns som nyckeln till Lindas framgång och Chad får för sig att han ska sälja memoarerna till ryssarna för att kunna bekosta Lindas operationer.

Det är folk hit och folk dit, det nätdejtas och mördas och slåss och har sig. Det är en riktig jävla soppa helt enkelt.

Ja, Burn after reading är som en köttsoppa full med andra klassens köttbitar som inte ens är kött, det är bara fettbitar som knakar när man tuggar.
Det här är beviset för mig att även solen har fläckar. Bröderna Coen har gjort kalasfilmer som Fargo och No country for old men och en hel del mellanklassfilmer men inte något som är i närheten så dåligt som det här.

Trailern gjorde mig jättesugen. Filmen gjorde mig mätt efter 20 minuter.

(och då är jag snäll)

Publicerat

ROCKY IV

I dessa tider när Dolph Lundgren är lika het som ryggen på en strandsovare vid Barriärrevet känner jag att det är dags att gå tillbaka till rötterna och skriva om när det VERKLIGEN begav sig.

Javisst, nu gör Dolph TV-historia och visar prov på extremt tilltalande självironi, men det fanns en tid i världen då han var störst. Han var elakast. Han var Ivan Drago.

Den fjärde filmen om boxaren Rocky Balboa (Sylvester Stallone) börjar med att Rockys bäste vän Apollo (Carl Weathers) dör under en uppvisningsmatch mot den stenhårde ryssen Ivan Drago. Rocky bestämmer sig för att hämnas Apollos död genom att utmana Drago på en sista match. Matchen blir i Sovjet, det är kallt, det är kargt, det är öst mot väst, det är långt och stor blond man mot en ettrig liten latino. Det är ryssfemmor och anabola mot oldschoolträning i obygden och det är Survivors ”Eye of the tiger” i bakgrunden.

Sylvester Stallone har skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Han ville att den slutgiltiga matchen skulle bli så autentisk som möjligt och sa därför till Dolph att boxas precis som om det varit en riktig match. Och Dolph boxades! Det slutade med att Stallone fick revbensskador och högt blodtryck.

Det här är en av mitt livs allra största filmögonblick.
Jag faller som en fura, jag fullkomligt älskar det här!

Filmitch tyckte inte alls lika bra om filmen, läs hans recension här. Och kommentarerna.

Publicerat

UPP

Carl Fredriksson är en sur gammal gubbe. Han bor ensam i sitt hus efter hustruns död, han gör inget speciellt på dagarna, träffar ingen, han grumpar mest.

Ända sedan han var liten har han velat bli upptäcksresande. Det var en dröm han delade med sin barndomsvän Ellie, tjejen som sedemera blev hans fru. Men när Ellie dör 70 år senare har de ännu inte kunnat och hunnit uppfylla sin dröm och det svider långt inne i Carls hjärta.

När sedan deras älskade lilla hus ska rivas av en byggfirma som har storartade planer och ritningar för området får han nog: han ska uppfylla sin dröm. Han ska ge honom och Ellie den sista jävlar-anamma-resan. Han fäster tusentals heliumballonger i taket och beger sig iväg, mot äventyret.

Dom första tio minutrarna av filmen är så maximalt använda att hela biosalongen har hunnit skratta, säga ååååå, lägga huvudet på sned, få en klump i halsen, fnissa, känna tårarna rinna nedför kinden och fundera på hur i hela helsike resten av filmen kommer att bli om början är såhär fullkomligt lysande.

Upp handlar om livet. Om att livet inte alltid blir som man vill. Om att ta tag i saker, om att aldrig ge upp. Om kärlek, om vänskap, om åldrande, om död, om ensamhet och om att man kan göra precis allt bara man ger sig fan på det.

För att vara en animerad ”barnfilm” är det många tunga frågeställningar som dyker upp. Det är mycket man som förälder måste svara på och berätta efteråt och det kanske inte är helt lätt för yngre barn att varken förstå eller acceptera att en tecknad film inte är Nalle Puh-glad eller Disney-söt.

Pixar är jätteduktiga på att ge sina animerade filmer ett mervärde, en annan dimension är bara lättsam underhållning för kidsen. Hitta Nemo och Wall:E var båda såna ”snackisar” som liksom inte släppte taget om barnen. Upp är definitivt en sån och den är såpass känslosam att dom minsta barnen kanske inte ens borde se den. För jag är inte säker på att dom förstår, eller ens ska behöva förstå, hur sorgsamt livet egentligen är.