Om Charlie Babbitt (Tom Cruise) hade bott i närheten av Stureplan i Stockholm hade han varit vad vi stockholmare kallar en stekare.
En välklädd snubbe som bryr sig alldeles för mycket om affärer, pengar och prylar och alldeles för lite om mänskliga relationer. Flickvänner inkluderade.
Charlie Babbitt har en vacker, tänkande flickvän (Valeria Golino) som verkligen försöker få fason på honom och som vill ta förhållandet ett steg längre. Charlies ego är dock större än snorren så för henne är det som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg – dagligen.
På väg mot en kärleksweekend på tu man hand får Charlie ett telefonsamtal. Hans pappa har dött. För att inte missa begravningen vänder dom om och kör mot pappans hemstad, men Charlies plan är inte att hedra sin pappa med att närvara vid begravningen då deras relation varit minst sagt frostigt under hela Charlies uppväxt, det är att ta reda på hur mycket stålar han ärvt.
Charlie ärver pappans veteranbil, resten går till en hemlig förmånstagare och givetvis tar Charlie reda på vem denne förmånstagare är. Det är en autistisk man som bor på en instutition. Mannen heter Raymond (Dustin Hoffman) och är Charlies bror.
Charlie kidnappar Raymond för att genom utpressning komma över dom 3 miljoner dollar han ärvt men att umgås dygnet runt med en handikappad bror han inte känner visar sig vara tuffare än Charlie trott.
1988 var Rain man Filmen med stort F, även för mig. Tom Cruise var snygg och filmen var ett riktigt känslosamt sevärt drama. Nu när jag ser om den är det fortfarande en bra film, men den ger inte jordbävningsliknande känslor under fotsulorna.
Rain man är filmmässigt ett rent spekulativt oscarsvinnande hantverk. Den är gjord enligt Formel 1A för att vinna en Oscar, vilken den också gjorde. Den vann till och med fyra: Bästa manus, bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll (Dustin Hoffman).
Who´s on first?