Månad: mars 2010

Publicerat

Oscar night

Inatt smäller det! Den 82:a upplagan av Oscarsgalan kör igång och förra årets bästa och/eller mest upphaussade filmer ska få sina välförtjänta (?) guldgubbar.

För filmnördar som jag är Oscarsgalan mer som ett smörgåsbord (eller chokladfabrik) med kända fejs än en vettig och rättvis tävling, men jag tycker det är rätt oslagbart att se alla dessa filmstjärnor på en och samma gång så jag sitter gärna uppe hela natten och tittar om jag har möjlighet.

För första gången någonsin är tio filmer nominerade till bästa film. Jag har ännu inte sett alla men klicka på namnen för att läsa recensionerna av de jag lyckats beta av.

Avatar, The Blind Side, District 9, An Education, The Hurt Locker, Inglourious Basterds, Precious, A Serious Man, Up och Up in the Air

Alla nomineringar går att läsa här och det går att se Oscarsgalan live på Kanal 9, på webben eller strunta i den och sova gott istället.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

Publicerat

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?

Ett medelålders gift par bjuder hem ett yngre blont bar på efterfest. George (Richard Burton) och Martha (Elizabeth Taylor) gör sitt bästa för att förödmjuka och vara elaka mot varandra inför det andra paret som mest behandlas som publik.

Om man häller lika delar sorg, bedrövelse, bitterhet, ren och skär ondska, livskris och äktenskap utan kärlek i ett glas och sen fyller på med alkohol då får man drinken kallad ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”

Vill jag dricka den?
Är jag intresserad av att se en högljudd och jävligt irriterande Elizabeth Taylor bräka i tvåochenhalvtimme? Är det kul att bevittna Richard Burton när han orerande trycker till sin fru på alla sätt han tänkas kan? Är det bra skit att titta på ett kärlekslöst äktenskapsdrama som bara trampar vatten?

Nej. Inte särskilt faktiskt.

Det må så vara att det här är en klassiker, men då den är gjord 1966 kan jag gissa mig till att samma film utgiven 2006 inte skulle ha gått upp på biorepertoaren ens.

Elizabeth Taylor är en gudabenådad skådespelerska och en riktig kalaspingla, vilket lätt glöms bort eftersom hon nuförtiden mest syns i rullstol i Hänt Extra. Jag förstår att hon fick en Oscar för den här rollen, men jag förstår inte riktigt filmens storhet.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN RIDER IGEN

Om den första filmen om djurdetektiven Ace Ventura faktiskt är en komisk sevärd liten film så är uppföljaren precis motsatsen.

Jag tror personligen att Jim Carrey fick äckligt mycket pengar för att hjälpa filmbolaget suga ur benmärgen ur den första succéfilmen och sen var det inte så mycket mer. Inget manus, ingen som vågade tala om för Carrey att han fan inte är kul, inget hjärta alls, bara skrik, skrän och otäckt jävla överspel.

Jag skrattade inte förra gången jag såg filmen heller och inte ens barnen skrattar nu. Jag litar på dom, mer än mig själv, eftersom jag tydligen är masochistiskt lagd och körde den i repris.

Publicerat

NAPOLEON DYNAMITE

Napoleon Dynamite (Jon Heder) är en gänglig kille med krulligt rött hår och stora glasögon. Han är en sån som indiepopparna på Söder (i Stockholm) tycker är snygg då han är rätt lik norrmannen Erlend Öye i Kings of Convenience.

Napoleon Dynamite är vad man skulle kunna kalla en kuf. En rätt ocharmig kuf. Han har en kompis som heter Pedro (Efren Ramirez) som har mustasch sen består hans umgänge mest av en underlig klunga släkt.

Vad jag förstår så klassas denna film som komedi vilket antingen betyder att jag är hundra procent humorlös eller att den faktiskt inte är så rolig som omslaget påvisar för jag skrattade inte en enda gång.

Att det är en ”independentfilm” vittnar både omslaget och förtexten om och det är inte något som per automatik klassas som dåligt i min värld. P3-musik som företeelse är inte heller dålig, men precis som independentfilm så krävs det en hel del för att jag ska gå ner i brygga och skrika ”MEEEER”.

Jag skriker ingenting till Napoleon Dynamite. Jag försöker hålla mig vaken. Däremot spolade jag tillbaka och såg eftertexterna fyra gånger för det är inte alltid jag får höra en av mina absoluta favoritlåtar i en film. Det gjorde mig glad men det var också det enda.

Publicerat

HIMLENS HJÄRTA

Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) är gifta sedan 20 år. Dom bor i nåt som ska föreställa en överklasslägenhet, har bra betalda jobb och en dotter på 16 år som tydligen kom till när Susanna slutade äta p-piller utan att berätta det för Lars.

Ann (Maria Lundqvist) och Ulf (Jakob Eklund) har varit gifta lika länge men har inga barn. Ann kan inte få några men struntade i att berätta det för Lars innan bröllopet då hon var för rädd att han skulle lämna henne. Ulf vill inget hellre än att bli pappa. Ann tycker han kan köpa en hund.

Dessa par är bästa vänner. Under en middag kommer samtalet in på otrohet och både Susanna och Ulf visar sig känna förståelse för en kollega till Lars som lämnat fru och barn för en yngre kvinna och det sätter igång en spiral av händelser som ingen av dom fyra kunnat förutspå.

Men det kunde jag.

Det var inte ens särskilt svårt faktiskt. Har man sett några pjäser på fina teatern vid Nybrokajen i Stockholm kan man utläsa av dessa skådespelares dramatensvenska när och hur och vart hän det barkar men nu är det här ingen pjäs utan en film – tror jag.

Hade filmens fyra roller spelats av lite mer okända ansikten hade den funkat bättre. Nu överglänser namnen med lätthet rollkaraktärerna. Däremot inte sagt att det är dåligt spelat, för det är det inte. Persbrandt är rent lysande, men han är lysande som Persbrandt, inte som gifte Lars. Detsamma med Lena Endre.

Som alltid med denna typ av svenska filmer så faller trovärdigheten på språket. Jag tror inte en sekund på att när två manliga vänner sedan 20 år sitter och pratar i soffan så säger den ene totalt uttryckslöst:
– Har du nåååågon gång funderat på att bedraaaa Susaaaanaaaaa?

Nej. Den lätta går jag inte på.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN

Vad enastående härligt det var att se om denna med barnen och höra deras glada skratt filmen igenom.

Jag mindes direkt hur (bitvis) rolig jag tyckte den var när den var ny på bio och samtidigt mindes jag hur enerverande det var med detta överspel från Jim Carreys sida. Då var han så ny, jag hade knappt sett honom i någon film innan och jag tyckte han var svinjobbig med detta minspel. Samtidigt är scenen när han och Courtney Cox är på fest hos den rike mannen och ska leta efter delfinen en komisk gräddtårta.

Ja. Det är det filmen handlar om. Miami Dolphins livs levande maskot, delfinen Snowflake, blir kidnappad precis innan Super Bowl och djurdetektiven Ace Ventura (Jim Carrey) blir anlitad att hitta honom.

Intrigen är djup som en uppblåsbar barnpool, men skit samma. Det här är rätt kul faktiskt.

Publicerat

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?