Månad: juni 2010

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

BODY OF LIES

CIA-agenten Roger Ferris (Leonardo DiCaprio) jobbar undercover på fältet i mellanöstern. Han jagar omkring i Irak och Jordanien i kampen mot terrorismen och i jakten på att hitta hjärnorna och människorna bakom bombattacker.
Hans chef Mr Hoffman (Russel Crowe) sitter i Washington och försöker via telefonkontakt kommunicera sina strategier med Roger vilket även betyder att sanktionera varenda av Roger dödad arab.

Kampen mot terroristen. Jaha. Vad säger man mer än kanske….gäsp?
Att amerikanarna är livrädda för allt som andas och har bruna ögon i kombination med buskig skäggväxt är ingen nyhet, men det förvånar mig att regissören Ridley Scott klev på det lätta tåget, men han kanske behöver jobb han med (som alla andra).

Leonardo DiCaprio är föga trovärdig som hårdnackad undercover-CIA-agent, med bruna linser och påklistrat skägg. Russel Crowe blir inte ett dugg intressantare bara för att nån kommit på att han kanske inte ska se ut som sig själv och fått en maskeringstjomme att gjuta en fitthaka i silikon och tryckt dit.

Body of lies är spännande som en middag bestående av havregrynsgröt. Bara havregrynsgröt.

Publicerat

THE NEW DAUGHTER

Jag fick en film av en kompis. Han sa att det var ett ”familjedrama med Kevin Costner. Han har typ en jobbig dotter och måste flytta och sen blir dottern annorlunda. Men det är typ ett vanligt drama.”

Så jag satte på filmen. Jag hade inte läst en rad om den, jag visste nada men nog tyckte jag det var rätt underlig musik i förtexterna för att vara ett ”vanligt drama”. Men okej, Kevin Costner går runt med urtvättade ljusblå Lee-jeans och en lammullströja a la Dressman, sådär som han ofta gör i filmer när han ska spela den vanlige mannen.

Nu tittar jag på filmen i tron och övertygelsen om att det är ett familjedrama, att det ska bråkas, skrikas, kanske rökas lite, rebellas och avslutas i en gruppkram, men nej, ingenting av detta händer. Istället är det dimmiga mörka kvällar, det är läskiga ljud i huset, det är en begravningsplats i närheten som mäklaren inte upplyst pappan om, det är leriga fotsteg där ingen gått, det är en sönderslashad katt. Nånting får mig att tro att det här kan vara tänkt som en rysare. Borde vara tänkt som det. Kanske inte en alltigenom lyckad sådan eftersom jag efter halva filmen fortfarande inte är säker, men den tuffar på och jag hänger med och den tar sig, det gör den.

Stundtals är The new daughter rätt spännande men jag undrar om den är det för att jag inte vet nånting om handlingen? Jag funderar på hur jag hade tänkt om jag läst på fodralet innan. Jag tror jag hade haft högre krav på filmen då.

Hur som helst så gillar jag Kevin Costner. Han är brunbränd och fräsch och en rekordelig skådespelare. Att manuset haltar en smula känns som en petitess.
Det finns varken djup eller hjärta i den här filmen. Det är liksom bara en helt okej film att se och glömma bort. Varken mer eller mindre.

Publicerat

SORAYA M

Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.

Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.

En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.

Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.

En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.

Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.

Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.

Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.

Publicerat

TAXI DRIVER

”On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”

Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.

Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.

När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.

Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,

Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.

Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.

Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.

 

Publicerat

COP LAND

Copland utspelar sig i Garrison, New Jersey. Det är en liten småstad, en lantisidyll, en lillebror till den stora staden alldeles i närheten: New York.
Garrison är alltså lite som…Gnesta.

I Garrison bor ett stort antal hårdnackade poliser som vill få lite lugn och ro på fritiden och glömma bort sitt distrikt på andra sidan Hudsonfloden. Men där poliser flockas flockas även bus och poliser är också människor med skavanker som tar tveksamma beslut och poliserna i Garrison är inget undantag.

Två ungdomar dödas av en polis och internutredaren Moe (Robert DeNiro) är en smart kille med vakna ögon och huvudet på skaft. Han fattar att Garrison är en skum jävla håla och ber Freddy Heflin (Sylvester Stallone) som är sheriff i Garrison, om hjälp.

Freddy är en trivselviktare, en snälliskonstapel med en ryggrad av slime som inte fick diplom i nejsägarkursen, men ju mer Moe gräver och ju mer dynga som kommer upp till ytan, ju mer förstår Freddy att han måste välja sida. Vill han vara en bra och rättrådig polis eller en polisstruts som gräver ner huvudet i sanden?

Många som sett Copland hävdar att det är Sylvester Stallones bästa skådespelarinsats någonsin. Antagligen beror det på att han gick upp 25 kilo för rollen, men att våga tjocka på sig och vara en bra skådis är inte samma sak i mina ögon. Se Renee Zellweger om du inte tror mig.

Sylvester Stallone ÄR sjukt bra och väldigt trovärdig som sheriff-Freddy, det är han, men det är han i kombination med Harvey Keitel, Janeane Garofalo, Robert DeNiro, Peter Berg, ingen-kan-se-elakare-ut-än-jag-Ray Liotta och bara-Ray-Liotta-kan-se-elakare-ut-än-jag-Robert Patrick som gör att filmen blir riktigt RIKTIGT bra.

James Mangold har både skrivit och regisserat filmen och följde upp denna polismaffiarullesuccén med så vitt skilda filmer som den romatiska komedin Kate & Leopold och Johnny Cash-rullen Walk the line.

Som ”Stalloneiofil” är det en alldeles ny upplevelse att se honom som en Freddy istället för de mer tuffa filmförnamnen John, Gabe, Frank, Ray, Judge och Kit jag är van vid. Men nu blev det Freddy och är han inte kramvänlig som en bumbibjörn i den här filmen så säg?