Månad: augusti 2010

Det här är en hård nöt för mig att knäcka.

The expendables är utan jämförelse den svåraste filmen hittills för mig att recensera och jag ska försöka förklara varför.

1. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag hörde första knystet om den. Det var flera år sedan.

2. Jag har älskat Sylvester Stallone sen jag lärde mig stava till italian stallion.

3. The expendables saknar en av hörnstenarna i det som kallas film, nämligen ett manus skrivet för åskådare med ett IQ över 2.

4. Sylvester Stallone har både skrivit manus och regisserat filmen.

Så, hur gör man? Hur sågar man sin forne filmstjärneidol jäms med fotknölarna på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt?
Ja, det är väl bara att säga precis som det är antar jag: The expendables är en riktig skitfilm.

Den är så usel att Sliver känns som Den gröna milen i jämförelse. Det som skulle vara ett kärt återseende av actionshjältarna från min uppväxt känns mer som en varningsfilm från Socialstyrelsen som borde visas i väntrummen hos samtliga plastikkirurger i hela västvärlden.

Vi snackar tuffisar här, tuffa karlar med många gröna dollars på banken, karlar med koll, karlar med assistenter och agenter och managers men ÄNDÅ finns det ingen som kan säga STOPP PÅ BELÄGG och få dom att fatta att det inte är speciellt MANLIGT att vara 64 år och ha porslinsansikte, att det inte är speciellt hårt att bygga på underkäken så man ser ut som som Gaston i Skönheten & odjuret och att det inte är speciellt macho att spruta läpparna fulla med nervgift så dom putar ut mer än på Linda Rosing och hon den där Olinda, samtidigt.

Det finns liksom nåt som inte går att köpa för pengar och det är att åldras med värdighet och det är nåt som varken herr Stallone, Willis, Schwarzenegger eller Rourke kan stava till.

Det tar ett tag att vänja sig vid synen av Stallones brutalt ådriga, uppumpade underarmar och en kropp som känns totalt fullsmockad av ryssfemmor och en cocktail av diverse tillväxthormoner. Fan, han är lika gammal som min pappa (ja, mamma med för den delen) men efter ett tag när jag hackat mig igenom plasten känner jag mig som hemma igen. Det känns som förr i tiden och jag förstår varför filmen blev av, jag fattar vitsen.

Sylvester Stallone visste säkerligen vilka polare han ville ha med i filmen och han skrev antagligen rollerna utifrån vem som skulle spela dom. En figur som Gunnar Jensen, en blindgalen stor blond viking, kan inte ha blivit skriven med nån annan än Dolph Lundgren tankarna. Den lille snabbe asiaten Ying Yang, vem skulle spela honom om inte Jet Li? Sen finns det ju några jag saknar. Jean-Claude van Damme, Carl Weathers och Steven Seagal för att ta några exempel.

Mitt enda sätt att hantera den här filmen är att se den som en återträff. Jag ser den som en reunion, men inte av en högstadieklass utan av ett gäng moppepojkar som nu inte längre behöver skruva hoj i någon förälders skumt belysta garage för nu har det kommit nån med en stor låda pengar och orden ”Gör vad faaaan ni vill me´rom” och det är precis vad snubbarna har gjort.

I The expendables låter pistolerna lite högre, maskingevären tuggar ammunition lite fortare, bomberna sprängs lite maffigare och dummisarna dödas lite klafsigare. Däremot räckte nog inte pengarna till skyddsglasögon för filmfotograferna verkar ha stått en bra bit ifrån och zoomat järnet, för sällan har jag sett så mycket hård action i sån närbild att jag egentligen inte får se ett skit.

Jag har ingen aning om vem som dör, vem som slåss med vem, vart blodet kommer ifrån, varför den där kniven är där just nu och hur dom där kunde ramla in från taket, för allt är så nära att en lupp inte hade fått mig att komma närmare.

Hur mycket jag än sitter där i biostolen och motorsågar filmen medans jag tittar, hur mycket jag än hånskrattar åt dom där männen som ska vara så ofantligt manliga men som ser ut som gamla tanter som ska på tebjudning i ansiktet ja, hur mycket jag än vill kunna motstå det här så kan jag det inte.
Jag njuter, jag fnissar, jag ler för The expendables är inte bara den här filmen, det är känslan som finns kvar av ett par decennium då dessa män faktiskt var dom tuffaste grabbarna som fanns.Så jag lägger huvudet på sned och låter dom tro det.
Jag har fått vad jag betalade för. 95 spänn för 103 minuter nostalgi är inte fy skam men just i fallet som rör dessa inblandade skådespelare så stämmer faktiskt floskeln det var bättre förr.

Filmens betyg:

Att se Sylvester Stallone på bioduken igen: