Månad: september 2010

Publicerat

Tre om en: Tre recensioner av filmen Gamer

Att titta på film är sjukt kul! Att prata och skriva om film är nästan lika roligt.

Men att diskutera film eller att läsa recensioner kan även vara ruggigt enerverande. Speciellt jobbigt kan det bli om man själv har en stark åsikt i ämnet och dialogkombatanten och/eller recensenten inte förstår den alls.

Ibland läser jag en recension skriven om en film och jag sliter mitt hår i undran över om det är samma film vi sett. Jag får liksom inte ihop det.

Dagens Tre om en får därför fungera som ett typexempel på just detta.

Det är tre recensioner skrivna av tre olika filmbloggare, men av samma film och det roliga är: det finns inget om är rätt och fel. Filmtittande är subjektivt och personligt skrivna recensioner är bland det roligaste som finns att läsa, även om man inte håller med.

Eller vad tycker du?

Recension nr 1.
Skriven av Andreas från AddePladdes (j-vla) filmblogg

Med nästintill bara dåliga omdömen och bottenbetyg är det lätt att sänka förväntningarna till noll. Gamer är ett sånt fall. Jag försöker å andra sidan att vara så vidsynt som möjligt, så när jag mötte en kille som sa att den där Gamer är ju rätt skön, så fick det räcka för att jag skulle ge den en chans.

En actionrökare av Crank-skaparna med en stenhård Gerard Butler i huvudrollen och den fantastiskt karismatiska Michael C Hall (Dexter) som skurk kan ju inte vara helt värdelöst. Måhända att handlingen är en Running Man-kopia med toppmoderna cgi-effekter, det är ändå ett helt okej upplägg för en hyfsad upplevelse.

Faktum är att det faktiskt blir rätt trevligt. Som jag skrev ovan, Butler är stenhård och Hall är karismatisk. Ingen gör något oväntat, men det krävs inte mer. Visserligen kan jag få fnatt på den intensiva klippningen, men eftersom det verkar vara så det ska göras nu för tiden är det väl bara att vänja sig. Annars tycker jag ändå den håller hög klass med sina effekter.

Visst ser jag också brister, men jag har sett betydligt sämre och mer meningslösa actionfilmer. Gamer har en tillräckligt engagerande story för att hålla mig vaken. Därtill hyfsat storslagna actionsekvenser och självaste Dexter som skurk. Med andra ord; jag är nöjd!

Betyg: 3/5

Recension nr 2.
Skriven av Andreas från Andreas blogg (förmodligen världens sämsta filmblogg):

”Gamer” utspelar sig i en nära framtid, en tid då tankekontrollsteknologi har tagit samhället med storm. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet.

Den enstörige miljardären Ken Castle är skapare till den kontroversiella underhållningsformen Slayers – ett mäkta populärt spel som låter miljoner agera ut sina innersta lustar och fantasier online – framför en världspublik. Spelandet har utvecklats in i en ny, skrämmande dimension…tankekontroll…manipulation…människor som spelar med människor.

I centrum finns Kable, superstjärnan och kulthjälten från det ultrabrutala spelet Slayers. Kable styrs av Simon, en ung spelare med rockstjärnestatus, som fortsätter att trotsa oddsen och för Kable till seger varje vecka. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable – den moderna tidens Gladiator – överleva länge nog att kunna fly från spelet, frita sin familj, återfå sin identitet och rädda mänskligheten från Castles hänsynslösa teknologi.

Alla FPS-spelares drömfilm. Asball. Jag har för några dagar sedan precis avslutat Call of Duty: Modern Warfare 2 och den här kom precis i rätt tid. Såg den i HD och måste säga att det var en perfekt HD-film. Mycket färger och skitläckra filmfilter. Handlingen är rätt ok om man tillåter sig själv att hänga med lite. Kul att se Dexter Morgan från serien Dexter häri också i en annan roll än just Dexter. Gerard Butler svek mig som fan i kärringfilmen PS. I Love You.
Men nu har han min fulla respekt igen.

Typisk kill-film med våld, blod, action, tuttar i mängder med massa massa morbida människor som lever i en fantasivärld.

Betyg: 3,5/5

Recension nr 3.
Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm:

Oftast behöver man bara några minuter för att komma in i en film och få känslan av om det kommer bli bra eller anus.

Med filmen Gamer behövde jag en minut för att känna ”njääääää”, två minuter för att tänka ”vad fan är det här?” och efter dryga fem minuter kommer denna välskrivna dialog:

TV-chefen Bob: Jag tänker inte sumpa tre asiatiska krig på grund av nära.
Nån manlig assistent: Ingen bryr sig om döda asiater. Dom bryr sig om Ken Castle.
TV-chefen Bob: Jag vill prata med Gina.
Programledaren Gina: Okej…Bob. Castle har bara framträtt en enda gång i medierna, i sista intervjun med Walters innan hon dog för nio jävla år sedan.
Bob: Sluta menstruera och säg bara om den blir av för fan!

Exakt där gav jag upp mentalt. Känslan jag fick tämligen direkt av att Gamer inte var något annat än värsta typen manschauvenistisk hjärndöd smörja visade sig stämma. Men Gamer är mer än så.

Gamer är en fullkomligt fördummande pojkaction. Det är en orgie i fördomsrapningar. Kanske har filmskaparna gjort en enkät bland High School-killar i USA om vad dom vill se i en actionrulle och sen skrivit manus utifrån:

1. ball rynkig känd-från-300-snubbe i närbild
2. unga tjejer som dansar i bikini och putar med rumpan
3. unga tjejer som utan egentlig anledning lyfter på tröjan och visar brösten
4. vapen, skottlossning och actionscener med sprutande grus, blod och svett i sådana närbilder att man inte ser vad som händer
5. supersnabba klipp som hjälper till att få bort fokus från den egentliga handlingen och som gör att man inte hinner lyssna så noga på vad karaktärerna pratar om, vilket i och för sig inte gör nåt eftersom det ändå bara är floskler och totalt innehållslösa sådana dessutom.

Jag vill inte tro att det här är vad unga killar vill se i actionfilmsgenren. Jag tror dom har högre krav än så. Jag HOPPAS att dom har högre krav.

JAG nöjer mig i alla fall inte med det här, men å andra sidan, sist jag kollade hade jag ingen snopp.

Publicerat

DUM OCH DUMMARE

Om du har en riktig skitdag, om det känns meningslöst att gå till jobbet och precis lika meningslöst att gå hem, om barnen är fula, frun är sur / mannen är trött / det är piss-å-skit-tråkigt att vara singel, hunden är en idiot, akvariet innehåller mer alger än firrar, regnet strilar, Ikea redan börjar julpynta, det ekar tomt i kylen, det är svarta smutsränder i hela badkaret och feta handavtryck på samtliga fönster – då finns det bara en sak att göra: titta på Dum och dummare.

Dom lite smått charmigt förståndshandikappade kompisarna Lloyd Christmas (Jim Carrey) och Harry Dunne (Jeff Daniels) drömmer om att någongång kunna öppna en butik som säljer mask. I´ve got worms ska den heta.

Dom försöker spara ihop pengar till denna butik, Harry genom att piffa hundar som ska ställas ut och Lloyd genom att köra limousin. Lloyd kör en vacker kvinna (Lauren Holly) till flygplatsen och ser genom fönstret att hon glömmer sin portfölj i vänthallen och som den überlojale chaufför han är ser han det som sin livsuppgift att leta rätt på kvinnan och ge henne väskan tillbaka.

Det blir upptakten på en roadmovie av sällan skådat slag. Skämten står som spön i backen och är stundtals så låga att om man inte älskar sånt – som jag – så antar jag att man blir förbannad. Eller spyr. Eller stänger av. Men jag jublar och skrattar så tårarna rinner för det här är banne mig heeeeelt fenomenalt!

Jim Carrey och Jeff Daniels matchar varandra perfekt och trots höga doser av överspel så funkar det. En komedi av det här slaget som håller år efter år och tittning efter tittning kan inte få något annat än maxbetyg i min värld. Självklart är det inte en BRA film jämfört med till exempel Gudfadern men det är en brutalt ROLIG film som spär på skrattrynkorna och såna filmer måste också få finnas.

Om Harry är dum och Lloyd är dummare då måste det dummaste vara dom sista två minutrarna när Anna Anka gör entré iklädd bikini. Tänk så dumt att hon är mer känd för att ha varit gift med en gammal farbror än för att ha en minimal roll i en av världens roligaste filmer. Är inte DET dummast, då vete fan.

Publicerat

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]

Publicerat

REMEMBER ME

Med någon annan kille än Twilight-Robert Pattinson som omslagspojke hade jag sett den här filmen för länge sedan. Nu skrek den liksom bara BIGBIG-NO-NOOOO från hyllan i videobutiken.
Tills idag. Tills just nu. Tills den liksom slog på sin ge-mig-en-chans-nuråååå-aura och fick mitt hårdnackade motstånd att stämpla ut.

Nu sitter jag här och undrar vad tusan som hände.

Varje gång jag ser en film som får mina fördomar på skam eller som jag redan innan klassat som kalkon men som när jag ser den får mina mungipor att leta sig uppåt och mitt hjärta att bli alldeles varmt, det är då jag vet varför jag gör det här. Det är därför jag tittar på film, det är därför jag älskar det här. Dessa minutrar är värda allt.

Egentligen är Remember me varken mer eller mindre än en anspråkslös liten historia om människor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så för att bli intressant.

Tyler Hawkins (Robert Pattinson) delar sunkig lägenhet med polaren Aidan (Tate Ellington). Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände advokaten Charles Hawkins (Pierce Brosnan), han älskar sin 11-åriga sladdissyster mer än allt på jorden och mamman Diane (Lena Olin) har träffat en ny man.

Allys (Emilie de Ravin) mamma blev skjuten i tunnelbanan för tio år sedan och sen dess bor hon med sin pappa, den temperamensfulle och inte alltför trevlige polisen Neil (Chris Cooper). Ally och Tyler börjar träffas och…hmmm…nej, jag berättar inte mer.

Att ha Remember me liggande i filmer-jag-ska-se-nångång-högen är som att ha ett ostron i handen och inte veta om det innehåller en pärla eller inte när man öppnar det.

Nu vet ju jag att den innehöll en pärla för mig, men man kan aldrig veta. Det är precis som med alla filmer man ser, you´ll never know…

Klicka här få kan du se filmen just precis nu på Headweb.

Publicerat

Planet 51

Ååååååh, liksom.
En film som utspelar sig på 50-talet, som är animerad och handlar om gröna ufon. Kan det bli mer på pricken en höjdarfilm för mig?

Både ja…och faktiskt lite nej.

För att börja med det positiva: Planet 51 är rätt mångbottnad för att vara en animerad barnfilm. Dels kryllar det av passningar och referenser till andra filmer, vilket gör den lite extra tjommig för oss vuxna. Dels kretsar hela handlingen kring tänka-tvärtom-tanken, det vill säga, det är en MÄNNISKA som kommer som inkräktare till utomjordingarnas planet, inte tvärtom.

Mycket av 50-talets fascination för konspirationsteorier och allt som är udda lyser igenom och det gör också filmen lite mer annorlunda än mycket annat på marknaden.

Men, för det finns ett men, det som i början känns fräscht och nyskapande blir efter bara en liten stund ganska enahanda och….småtråkigt och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Utomjordningarna är väldigt bra gjorda och är riktiga personligheter men jag hittar också klara efterapningar som kan härledas till andra filmer, till exempel robothunden = Wall:E.

Dom svenska rösterna, Robert Gustafsson som astronauten Chuck (som bara vill tillbaks hem till jorden) och Måns Zelmerlöws ufo Lem, klarar sig rätt bra. Som alltid är det skönare att se denna typ av film på originalspråk men har man inget val så kunde det vara långt mycket mer missanpassade röster än dessa.

Däremot känns Robert Gustafsson röst lite FÖR välanvänd i lite FÖR många animerade filmer. Kanske finns det ingen bättre, kanske är det av gammal vana, jag vet inte, men kanske är just denna känsla en av anledningarna till att filmen känns lite beige trots allt det gröna.

[Trailern finns här.]

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

Publicerat

Vampyrer suger

Det är jävligt inne med vampyrer just nu.

Det är True Blood och Buffy på TV och Twilight-med-otaliga-uppföljare på bio och snart är det Halloween och då springer små gynnare gata upp och gata ner med löständer och skrämmer skiten ur harigt folk som jag.

Vampyrer suger är en parodi på Twilight. Det kan ju va skoj, om man gillar Twilight, vilket inte jag gör.
Jag gillar inte böckerna heller. För mig är dom välskrivna på samma nivå som en Harlequinbok men det är inte det det här inlägget handlar om. Det handlar om filmen Vampyrer suger och ja, det gör dom verkligen.

Det mest intressanta med Vampyrer suger är att vampyrerna inte alls suger lika mycket som i originalfilmen. Filmens Bella heter Becca och spelas av Jenn Proske är till exempel mycket bättre i sin roll än vad Kristen Stewart någonsin var i Twilightfilmerna. Det är visserligen ett faktum som egentligen inte säger någonting alls eftersom det är som att jämföra en monchichi med en banan.

Men när jag genom hela Twilight satt och såg ut som ugglan Helge i från A till Ö och faktiskt inte förstod vad filmen hade för existenberättigande, där satt jag nu och fnissade lite.

Ja, jag fnissade lite. Tre gånger närmare bestämt.
En gång åt en slagsmålsscen mellan en polis och en rullstolsburen (jag vet, jag är hemsk), en gång åt en oskyldig men tydligen rätt illaluktande fis och en gång åt att filmen var slut.

Publicerat

DE MISSTÄNKTA

Jag var nog rätt trög 1995.

Jag såg The usual suspects på bio och jag tyckte inte om det jag såg. Jag tyckte det var långtråkigt, det var ointressanta skådespelare och en medioker story och jag kunde inte för mitt liv förstå what the fuzz was all about.

Nu, femton år senare, ser jag om den och grips av en extrem längtan att applådera.

Gabriel Byrne är fortfarande en tämligen beige skådis i mina ögon men inte här, inte i den här filmen. Benicio Del Toro som den halvknepige och läspande Fred är helt genial, Stephen Baldwin är som dom andra Baldwinbröderna: halvtrevlig att titta på men gick kanske inte ut som kursetta från New York Film Academy.

Chazz Palminteri har försvunnit en smula från den stora filmvärlden vilket kanske inte är helt orättvist, men han är bra på att spela myndighetsperson, vilket verkar vara hans paradroll. Pete Postlethwaite är inte heller nån snygging trots sina extremt höga kindben men han är perfekt i konstiga små skumma roller liksom även Kevin Pollack.

Sen är det Kevin Spacey i rollen som Roger ”Verbal” Kint och han gör filmen till den gnistrande pärla som den faktiskt är. Det är en ynnest att titta på honom.

Bortsett från en minimal svacka i mitten av filmen så är The usual suspects väldigt nära att vara en riktig fullpoängare.

1995 gav jag den betyget 2. Det var inte bara snålt, det var fullständigt FEL.

Trailern finns här.

Publicerat

SALT

Det är få kvinnliga skådespelerskor som ensam kan – och får – bära en film. Just nu finns det mig veterligen bara tre: Julia Roberts, Sandra Bullock och Angelina Jolie.

I Angelina Jolies senaste jag-gör-det-enbart-för-att-försörja-min-familj-film spelar hon CIA-agenten Evelyn Salt i en riktig vem-är-du-vem-är-jag-levande-charader-thriller.

Salt är väldans lik i Bournefilmerna både i story och uppbyggnad och precis som när jag ser Bourne så vet jag att inte en enda ball twist ligger och lurpassar i vassen. Varenda steg går att förutse och det är så tråkigt att jag kämpar för att hålla mig vaken.

Liev Schreiber spelar den manlige huvudrollen, Salts kollega Ted, men han blir bara precis den bifiguren han är tänkt att vara. Salt är Angelina Jolies film, ingen annans.

Skådespelare som är för öppna med sitt privatliv (antingen genom egen glappkäft eller ihärdiga paparazzis) blir lätt rätt tråkiga skådisar i mina ögon. Det finns liksom ingen magi kvar när man blir fullskiten av info i varenda tidning som jobbar med färgbilder.

Jag tycker det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på Billy Bob Thornton och Brad Pitt eller på hur hon gör rent praktiskt när Brad filmar i Pakistan och hon ska natta Maddox och Pax och Sahara och Shiloh och Knox och Vivienne samtidigt – och ensam.

Jag tycker också det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på vilket perfekt karvat dockfejs hon har och hur extremt lika hon och Jessica Alba faktiskt är. Jolie är perfekt sminkad även när hon kastar sig mellan lastbilstak. Det är kaxigt. Jag skulle inte se ut så om jag slängde mig på det viset. Jag skulle bli jävligt…tovig.

Salt som film betraktad är som lösgodis i papphink. Tanken är god men allt smakar liksom likadant när det blir för mycket av det goda. För precis som med The Bourne Identity som fick uppföljare i The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum så kommer det komma både en Saltare och en Saltast efter den här. Jag kommer inte att se dom men dom kommer. Tro mig.

Publicerat

The crazies

Jag har tänkt se den här filmen ett bra tag men bättre filmer högre upp i högen och några lästa recensioner gjorde att jag liksom tappade sugen.
Men tappade sugar är ofta rätt lätta att plocka upp och det var precis vad jag gjorde.

The crazies är en remake av George A. Romeros The crazies från 1973. Jag har inte sett originalet och kanske är det lika bra det.

Redan vid förtexterna får jag känslan av att det här är en film som sneglar åt remaken av Dawn of the dead. Det är en rätt onödig känsla då The crazies inte är en zombiefilm, men känslan är där och det har jag Johnny Cash att tacka för.

Där Dawn of the dead kör igång till ”The man comes around” med nämnde Cash, vilket i sig är både otippat och jävligt bra, där börjar The crazies med Johnny Cash och ”We´ll meet again”. Men där slutar eventuella likheter.

Om The crazies ska jämföras med någon film så är det 28 dagar senare eller någon annan mystiskt-virus-gör-människor-både-kockobello-och-till-mördarmaskiner och jag tycker såna filmer egentligen är både intressantare och otäckare än zombierullar just för att dom infekterade ser ut som vanligt folk.

Kolla i busskön, i tunnelbanan, i mataffären, nog fan ser du mängder med folk som utan tvekan skulle kunna vara både döda inombords och personlighetsmuterade. Det är svinäckligt! Man har ju liksom ingen aning, det är som att ovetandes leva mitt i en skräckfilm.

Trots att The crazies inte stotserar med ett enda stort namn på rollistan så tycker jag skådisarna klarar sig helt utan anmärkning. Det är snarare ett mervärde till filmen att dom är okända. Så som tappad och upplockad sug tycker jag The crazies är en helt okej film. Kanske inte en film jag vill se om jättemånga gånger men den var underhållande för stunden, välgjord och faktiskt rätt spännande.

Publicerat

RHINESTONE

I dagar som denna är det inte helt enkelt att vara ”Stalloneofil”.

Efter den inte alltför genomsköna insatsen i The expendables får jag försvara honom som ett mobbat barn i en sandlåda, men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda.

Jag minns hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när han var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen för att skådespela.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden. Men jag har soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco, Forever young med Alphaville eller vad som helst med ABBA) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Men, alltså, titta på det här knastriga klippet.
Är det inte stor och njutbar komik så säg?