Månad: oktober 2010

Publicerat

BECK – LEVANDE BEGRAVD

Det finns någonting med Beck-filmer som gör att jag stänger av min recensionskritiska del av hjärnan så fort jag stoppar i en Beck-DVD i spelaren.

Kanske beror det på att jag har svårt att se dessa filmer som just filmer, för mig är det mer 90-minuters-avsnitt av en småputtrig polisserie, kanske börjar min okritiskhet med bokstaven G och slutar på UNVALD?

Jag vet inte, jag vet bara att det nu börjar bli så många filmer, så lika omslag och trots att jag läser på baksidan av fodralet vet jag inte med säkerhet om jag sett filmen eller inte. Det är ju lite bajs faktiskt, jag är annars en ”rain man” när det kommer till att komma ihåg filmer.

Levande begravd är den av Beck-filmerna som kan vara den mest förutsägbara av dom alla och det säger en hel del. Mina barn hade kunnat lista ut plotten, när dom var blöjbarn och sög på smörgåsrån i sulkyn. Jag tycker att det är att nedvärdera sin publik att skriva ihop sån ytlig smörja till handling med såna enorma glapp att Helvetesgapet i Ronja Rövardotter är som en skrattrynka i jämförelse.

Att Levande begravd överhuvudtaget funkar som film är helt och hållet regissören och kameramännens förtjänst som med hjälp av ”spännande vinklar” försöker få till nåt nytt av det som redan filmats tvåtusen gånger förut.

Det sjuka är att jag ändå inte kan såga skiten helt. Det går inte. Jag gillar Beck, jag gillar stämningen, jag gillar figurerna och jag gillar att äta lång söndagfrukost med Haber, Persbrandt, Rautelin och Hirdwall som sällskap.

Ja. Sån är jag.

 

 

Publicerat

Woody Allen-helg: HANNAH OCH HENNES SYSTRAR

Det här är ett klassiskt Woody Allen-romcom-drama när det är som allra allra bäst.

Det är smart, det är pratigt, det är intressanta karaktärer som tillåts ta plats, det är en historia som håller från A till Ö och alla bokstäver där emellan och det är en rollista som är utom denna värld.

Hannah (Mia Farrow) har två systrar, Lee (Barbara Hershey) och Holly (Dianne West). Elliot (Michael Caine) är gift med Hannah men blir kär i Lee som i sin tur är tillsammans med Frederick (Max von Sydow).

Som om inte det räckte så får Woody in sig själv, Carrie Fischer, Maureen O’Sullivan, Julia Louis-Dreyfus, John Turturro, J.T. Walsh och sin dåvarande adoptivstyvdotter/nuvarande fru Soon-Yi Previn (då blott fyra år) på ett hörn.

Det är helt magnifikt på alla sätt och vis. Det här är en såndär film som får åtminstone mig att vilja krypa upp i soffan med filtar, tända ljus, dricka varm choklad (med mashmallows!) och jubla över att jag bor i ett land som har något så mysigt som kallas höst då man får göra allt det här utan tillstymmelse till dåligt samvete.

Jag bugar, niger, klonkar i koskällor, tutar i trumpeter och saluterar Woody Allen för allt fantastiskt han skrivit ihop och regisserat genom åren och jag ber litegrann om ursäkt för alla filmer jag inte fått med den här helgen men alla hade varit en omöjlighet.

Så, tack för mig och tack för den här maratonhelgen.

Publicerat

Woody Allen-helg: Bananas

Ja, okej, det här är inte en av Woody Allens starkaste rullar. Det är inte ens en stark rulle. Den är faktiskt så pass dålig att det i mina ögon inte känns som en Woody Allen-film men jag kan liksom inte missa straffsparken mot öppet mål: Sylvester Stallone är ju med!

Han är med så lite i filmen att han knappt är omnämd på Imdb men på min Stallone-VHS-hylla står Bananasfodralet tveklöst och stolt.

Woody Allen som soldat för tankarna till Lasse Åberg i Repmånad och det är inte heller en film jag tycker är särskilt bra om, men å andra sidan, Stallone i rollistan hade kanske fått upp mina ögon för den filmen också?

Helt ärligt är filmaffischen rätt missvisande då jag tycker den för tankarna till en skön 70-tals komedi men visst, den har sina roliga scener, men dom är lätträknade.

Självklart lyckades Woody ge sin dåvarande flickvän/fru Louise Lasser den kvinnliga huvudrollen, vilket verkar vara populärt för manliga regissörer att göra. Det kanske är enklast för husfridens skull men det är inte alltid det bästa för att höja en films kvalitéer.

Publicerat

Woody Allen-helg: ALLA SÄGER I LOVE YOU

”Just you, just me, let´s find a cozy spot where noone can see.”

Jahaja. Sådärja. 48 sekunder har gått av filmen och jag är fast.

Edward Norton i beiga byxor och beige-brun-rutig kavaj sjunger för sin käresta Drew Barrymore och om det är något filmintro som egentligen borde ha varit med på min lista så är det denna.

Det är töntigt så det blir världsklass men är man så mycket som en promille påverkbar av musikaler så är det här krämen av krämen, det är som att stå mitt i en kubikmeter grädde när någon droppar i rosa karamellfärg och man sträcker ut armarna och snurrar runt och snurrar och snurrar och skrattar och mår så jävla bra att inget skit i världen kommer åt en.

Alla säger I love you är en snällisfilm ut i varenda molekyl. Det är genomgående ansikten som får mig att säga åååååå och hihi och aaaaamen, HAN har jag inte sett på länge: Alan Alda, Goldie Hawn, Julia Roberts, Natalie Portman, Drew Barrymore, Edward Norton, Tim Roth och Woody himself och alla – ALLA – sjunger och dansar som om det inte fanns en morgondag.

Jag kan inte värja mig mot det här. Det finns inte en sköld eller svärd stenhård nog att mota bort glädjen, lättheten och barnsligheten i den här filmen. Alla säger I love you är en sån film som skulle kunna skrivas ut på recept istället för Prozac till behövande eller ges bort gratis av resebyråer till folk som är i desperat behov av en semesterresa men inte har råd att åka iväg.

Jag smörjer in mig i sirap, rullar runt i sockervadd, hoppar i vattenpölar med alldeles för stora röda gummistövlar och ler som en påtänd delfin – SÅ jävla bra är det!

[Tror du mig inte? Klicka här och se filmens första tre minuter.]

Publicerat

Woody Allen-helg: ALLT DU SKULLE VILJA VETA OM SEX, MEN VARIT FÖR SKRAJ ATT FRÅGA OM

Om man ska göra en sketchfilm och vara säker på att åskådaren aldrig tappar intresset så är sex ett tacksamt ämne. Den här filmen handlar om sex och inget annat och är Woody Allens höjpunkt vad gäller under-bältet-komedier, för roligt är det, som fan.

Transvestiter, djursex, annorlunda sexuella experiment, ingenting är för udda för att tas upp här och det är klart att man inte får glömma att filmen är gjord 1972 och hela synen på vad som skulle outas om sex var en smula annorlunda då. Det var långt innan Fråga Olle på bästa sändningstid, liksom.

Woody själv spelar fyra roller: Victor, Fabrizio, The Fool och en spermie och i övriga roller ser vi bland annat John Carradine, Tony Randall, Lynn Redgrave, Burt Reynolds, Gene Wilder – och Woodys exfru Louise Lasser.

[Den klassiska får-scenen från filmen kan du se här eller om du vill se Woody himself som spermie, klicka här.]

Publicerat

Woody Allen-helg: KAIROS RÖDA ROS

Vem har inte fantiserat om att ens favoritskådis hux flux skulle bege sig ut från duken och rätt ner i ens egen verklighet? För Cecilia (Mia Farrow) i Kairos röda ros blir den tanken just precis det – verklighet.

Det är 30-tal, det är New Jersey och Cecilia har ett tråkigt liv. Hon jobbar som servitris och vill drömma sig bort en stund (precis som oss alla som älskar att se film). Hon går till den lokala biografen för att se filmen Kairos röda ros med Tom Baxter (Jeff Daniels) i huvudrollen som den snygga arkeologen. Hon sitter där i salongen och han kliver ner från duken, bara sådär och Cecilias liv blir aldrig mer som förut.

Redan 1985 såg Woody Allen något hos Jeff Daniels som det skulle ta oss andra dödliga tjugo år till att begripa: att han besitter en seriös skådespelartalang värd namnet.

Jag förstod inte alls, då, varför huvudrollen gick till Daniels, det fanns ju så många andra mycket mer intressanta snubbar (minns att jag önskade mig Tom Berenger i den rollen, men jag tror trots allt att Woody valde rätt). Mia Farrow är som vanligt helt fenomenal och jättesöt och pratar sådär snabbt och gulligt som bara hon kan.

.
.
Publicerat

Woody Allen-helg: Alice

Alice (Mia Farrow) är gift sedan 16 år men letar efter det mesta här i livet: tanken på vad kärlek egentligen är, svaret på varför hennes man (William Hurt) är så ointresserad av att ligga med henne, meningen med att vara så moralisk hela tiden och den perfekta akupunktören.

Hon träffar en charmerande musiker (Joe Mantegna) och blir så smått förälskad och när hon sen hittar en mystisk kines som ger henne skumma ”kryddor” som gör henne osynlig, ja, då tvingas hon se med helt nya ögon på sitt aristokratiska och jävligt torra liv.

Alice är en charmig glad-i-magen-film, twistad och välskriven och rolig och kanske inte den första av Woody Allens filmer man tänker på när man ska namedroppa en höjdare men kombinationen Woody Allen och Mia Farrow på film är helt och hållet oslagbar.

I verkligheten blev det kanske lite mer…sunkigt…när dom två efter ett mer än tio år långt förhållande och tre barn (två adpterade och ett biologiskt) separerade på grund av att Woody fallit för ett av Mias andra adoptivbarn, Soon-Yi. Dom är nu gifta och har två gemensamma barn.

Jag skulle gärna käka lite av dom där osynlighetskryddorna eller vara en fluga med diktafon på matsalsväggen under en Thanksgiving-middag med den där släkten.

Publicerat

Fiffis filmtajm hyllar: Woody Allen

Jag är ett stort fan av Woody Allen.

Säga vad man vill om den mannen men ända sedan 1971 har han klämt ur sig i princip en film om året, som en klocka – och vilka filmer sen!

Idag har hans senaste film Du kommer att möta en lång mörk främling premiär. Jag har inte hunnit se den och kommer inte hinna det på några veckor framöver men det hindrar mig inte från att tjonga på med ett gäng recensioner av filmer signerade Woody Allen den här helgen.

Det blir lite som ett maraton, fast man är inte dyngsvettig med hjärtflimmer och får druvsocker och blåbärssoppa i depåstoppen utan nu snackar vi skön vilopuls, Miles Davis, varm choklad, blockljus och höstmys i massor.

För att liksom preppa mentalt och fälla upp det intellektuella paraplyet inför recensionsregnet som komma skall dom närmaste två dagarna kan du alltid läsa Helena Lindblads intervju med Woody Allen, eller någon av mina redan skriva Woody-recensioner: Annie Hall, Manhattan murder mystery och Vicky Cristina Barcelona.

Håll i hatten! Imorgon bitti börjas det.

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.

Publicerat

Halloweenenkät.


Kände lite skräckblandad förtjusning över utmaningen att svara på Glorybox halloweenenkät men här är mina svar.

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Egentligen alla som har mask där man inte kan se ögonen. Det är läskigt som fan. Och barn med sockerabstinens och tillhyggen från BR leksaker är inte att leka med.

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Jason. Han är vidrig. Han ser ut som om man skalat av honom översta hudlagret med en osthyvel, fan, han är hemsk. (Mer om honom imorgon)

Freddy Krueger eller Pinhead?
Freddy. Jag gillar hans rödgröna stickade tröja, den sprider en aura av höstmys för mig.

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Någon av novellerna i John Ajvide Lindqvists bok Pappersväggar. Det är den otäckaste bok jag läst och vilken som helst av historierna skulle lätt gå att göra en långfilm på.

Publicerat

TILL DET SOM ÄR VACKERT

Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.

Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?

Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!

Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara openminded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.

Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.

Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.

Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.

Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.

Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om ”nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.

Till det som är vackert är som att lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, Skärgårdsdoktorn, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.

Publicerat

Tre om en: Pulp Fiction-reflektioner

Tarantinos intellektuella bakgata
av David från Filmmedia.se

Pulp Fiction ses idag som en modern klassiker. Den ligger högt på listor över världens bästa filmer och blev snabbt en av de mest hyllade. Det är smått ironiskt att Quentin Tarantinos lekfulla våldsorgie har blivit så pass upphöjd, med tanke på hur den bryter mot tidigare konventioner i amerikansk action- och gangsterfilm.

Istället för en film konstruerad enligt sedvanlig Hollywoodstruktur med utfyllnadsaction i brist på handling, presenterar Tarantino en actionfilmernas ”Short Cuts”, som istället är sprängfylld med just handling.

Något som har slagit mig lika mycket som berättarglädjen och det icke-linjära berättandet, är Tarantinos sätt att gestalta karaktärer. Hårt gestaltade karaktärer, men samtidigt känsligt uppbyggda sådana. I konventionell gangsterfilm, inte minst gällande Film Noir, gestaltas i regel samhällets kriminella bottenskikt som enkla och ytliga människor. Ofta är de lågutbildade och ointellektuella. Streetsmartness utgör gatans överlevnadsimpulser, något som utvecklats genom tuffa år och många svåra motgångar. Så långt som till streetsmart sträcker sig oftast gangsterns intelligens.

Men Quentin Tarantino skildrar helt andra gatuslagskämpar än sedvanliga Hollywoodgangsters. Tarantinos kriminella liga i Pulp Fiction är reflekterande individer, smarta, listiga och rör sig på ett högre intellektuellt plan än i konventionella gangsterfilmer. De diskuterar alltifrån hamburgare till etik och filosofiska spörsmål.

När jag tänker på vissa karaktärer ur filmen kommer jag ihåg när jag lärde känna ett par individer från ett raggargäng utanför Arvikatrakterna. De var intresserade av konst, kultur och historia och diskuterade sådant friskt. En av dessa var briljant tecknare och hade under flera år fött upp bland annat sköldpaddor och sålt dessa(olagligt) runt till zoologiska butiker. Det är härligt när människor på detta sätt bryter mot ens fördomar om en viss typ av personer i ett visst samhällsskikt.

Tarantino visar i Pulp Fiction att människor inte alltid är enkla och enkelspåriga, att deras tankar, intellektuella förmåga och önskningar inte alltid är avhängiga den miljö som format deras livsöden.

 

 

”Royal avec Cheese”
av Martin från Royale with cheese

Året var 1994 och en film vid namn Pulp Fiction hade premiär. Filmen skulle snart bli en av årets stora snackisar inom filmvärlden och den då relativt okände regissören Quentin Tarantino skulle snabbt skapa sig ett namn i branschen, mycket tack vare Pulp Fiction och hans debutfilm Reservoir Dogs. I Pulp Fiction vrängde och vred Tarantinos på filmens tidslinje, hämtade inspiration från gamla avdammade filmklassiker – av tvivelaktig kvalitet – och kryddade det hela med knivskarp dialog, bland annat om hamburgare, som flödade märkbart fritt ur den stjärnfyllda ensemblen. Det hela var något som få hade sett tidigare.

Pulp Fiction skulle några år senare bli filmen som fick mig själv att bli verkligt intresserad av film och allt runt omkring denna underbara värld. Det var mina föräldrar som på något sätt någon gång nämnde för mig om en knasig film där man hoppade fram och tillbaka i historien, så att man knappt visste vart man var till slut. Med detta i bakhuvudet såg jag senare filmen på egen hand och jag var fast direkt. Den olinjära berättarstilen var inte så svår att följa med som jag först trodde och det gav historien en extra dimension, där enskilda scener tilläts att skina utan att den ack så viktiga helheten fick lida.

Nu i efterhand har jag sett en mängd filmer med samma upplägg, men ingen har fungerat lika väl som Pulp Fiction. I Pulp Fiction byggde detta tillvägagångsätt vidare på historien och fördjupade filmens plot, utan bli en gimmick enbart för att visa publiken att filmen var annorlunda. En stor hjälp till detta får tillskrivas filmens klippare Sally Menke (RIP) som tillät Tarantinos manus, skriven med hjälp av Roger Avary, att breda ut sig utan att bli för omständligt. För trots filmens stjärnfyllda cast är det manuset som är den klarast lysande stjärnan här. Citaten flödar om hamburgare, livsfilosofier och sådant som yrkesmördare pratar om en helt vanlig dag när de är på väg till ett uppdrag.

Pre-Pulp Fiction hade jag inte insett regissörens viktiga del i filmskapandet, eller hur viktigt det var med ett riktigt starkt och välskrivet manus. Sådana saker som man idag tar för givet, när man väger in olika saker till en films slutbetyget, var inte självklart just då. Pulp Fiction var alltså filmen som gjorde mig mer intresserad av personerna bakom kameran än de som var framför, vilket har hållit i sig sedan dess. Det är större chans att jag idag väljer en film utefter dess regissör, än vem som är med i rollistan.

Pulp Fiction var även bland de första filmerna där jag märkbart noterade låtarna som användes i filmen och att man kunde använda dessa till mer än att i bakgrunden spela med i filmens historia. Tarantino valde med omsorg sin musik och flyttade fram de till förgrunden, där de fick lysa. Detta musikfrö som Pulp Fiction sådde har gjort att filmen inte enbart påverkade mitt filmintresse, utan även tillät mitt musikintresse sakta men säkert växa sig starkare och starkare. Idag är musik minst lika viktigt inslag i en film som skådespelarna och miljöerna. Mitt musikintresse ”privat” är även det starkt präglat av det jag snappar upp via filmerna jag ser.

Efter mina första upplevelser av Pulp Fiction kände jag mig starkt manad att plöja igenom Tarantinos övriga verk och när det var klart var det Tarantinos ”kloner” (Snatch, Boondock Saints etc.) som gällde. Sedan snubblade jag in på IMDb top250 och därifrån cementerades mitt filmintresset på allvar. Jag har mycket att tacka Pulp Fiction för och mitt [trevliga] lilla filmberoende har gett mig många underhållande, minnesvärda och tänkvärda stunder genom åren.

Pulp Fiction har jag inte sett så många gånger som man kanske kan tänka sig, med tanke på dess betydelse för mig, men jag vill försöka suga på karamellen så länge jag kan och inte tjata ut filmen direkt. Filmen har även lärt mig förmågan att värdesätta en filmupplevelse och ifall man gör samma resa om och om igen kan den speciella känslan från den försvinna eller flagna. Men ibland när humöret är rätt sätter jag gärna igång Pulp Fiction och njuter i fulla drag av den, gärna med en hamburgare som tilltugg.

Och vad jag beställde i matväg när jag var i Paris på klassresa? En ”Royal avec Cheese” såklart!

 

 

En såndär….klassiker
av Fiffi från Fiffis filmtajm

Tre killar nånstans i 15-16-års-åldern sitter bakom mig i biosalongen. Snart vankas det Dumma mej men först reklamfilm. Dom frodiga tanterna Judit & Judit i Comhem-reklamen dyker upp och gör parodi på olika TV-serier och långfilmer.

Kille 1: Kolla. Nu sitter dom där i bilen. Vet ni vem hon ska låtsas vara?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: John Travolta. Fett grym!
Kille 2: Vem?
Kille 1: John Travolta. Grym skådis!
Kille 2: Jahaaa. Men vem är den andra då? Han med polisongerna?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Vasadu?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Okej.
Kille 1: Vet ni var det är för film då?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: Pulp Fiction heter den.
Kille 2: Jaha. Pulp….fiction?
Kille 1: Ja. Det är en såndär…vad säger man….klassiker. En grym film helt enkelt. Fett grym. Hahaha. Lyssna nu.

Killarna tystnar. Ena tanten i reklamfilmen säger ”Royaaale with cheeese”.

Kille 1: Hahahaha! Royale with cheese. Så jävla skönt!
Kille 2: Ofta!
Kille 1: Fett grymt.
Kille 2: Royale with cheese! Hahaha.

Reklamen är slut. Lamporna slocknar. 3D-glasögonen tas på och filmens förtexter drar igång. Då hör jag den tredje killen bakom mig vrida sig oroligt i stolen.

– Hörrni, vad är en royale with cheese?

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

Topp 10: Världens bästa filmslut

Om början på filmen är bensinen så är slutet avgaserna, för att dra till med en rätt illaluktande metafor som faktiskt är sann.

Slutet är upplevelsen du och jag får med oss in i hjärtat, det som hänger kvar. Det är lukten, känslan, eftersmaken, resterna från när allt är över, slattarna efter festen, tårtkanten efter kalaset, doften av den goda parfymen från snyggingen som just passerade.

Är slutet dåligt trycks stoppknappen ner direkt eftertexterna anas eller så reser jag mig fort som attans från biostolen för att springa ut till bilen och låtsas spara sjuttio öre i parkeringsavgift. Är filmen bra så sitter jag där och tittar, eftertexterna rullar men jag är kvar som i nån slags skön koma och vill inte riktigt komma ut ur den där filmbubblan. Det är liksom slutet som är den STORA skillnaden mellan en klassiker och en bra dussinfilm.

Här är tio av mina favoritslut. Självklart finns det fler och antagligen har jag glömt några storfavoriter men dessa tio är mumma för själen. I alla fall för MIN själ.

Om filmtiteln är blå betyder det att du kan klicka på den om du vill. Då kommer du till min recension av filmen.

1. Det stora blå

Att inte ha med den enda film som fått betyg 6/5 av mig, det vore som att inte bara kacka i eget bo utan att göra det rätt i middagsmaten.

Slutscenen är så magnifik, så självklar men ändå överjävlig, så vacker men ändå irriterande att jag ryser bara jag tänker på den.

 

 

 

2. Saw

Det här borde vara det ultimata slutet i varje skräckfilmsthriller men av hundra som försöker är det hundra som misslyckas.

Den första Saw-filmen är undantaget som bekräftar regeln.

 

 

 

 

3. Döda poeters sällskap

Oh captain, my captain!
Hur många ungdomars liv har inte detta filmslut förändrat? Jag vet inte, men det sitter som gjutet i mitt hjärta i alla fall.

 

 

 

 

4. Primal fear

Det är inte ofta det kommer en vändning som denna i en för övrigt rätt ordinär thriller, men för mig är den inte ordinär. Speciellt inte slutet. I say no more.

 

 

 

 

5. Instängd

Det är mörkt, det är svart, det är trångt, det är klaustrofobiskt och spännande och herreguuuuud hur hög puls kan en människa ha innan hjärtat exploderar?

 

 

 

 

 

6. Sjätte sinnet

Filmtwisternas twist, jag får kalla kårar och smälter som smör.

 

 

 

 

 

7. A.I

Den här filmen kan jag skriva en C-uppsats om men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara skriva att vad man än tycker om filmen i sig så sätter sig slutet i skallen och både jag och min klump i magen kommer minnas det för evigt.

 

 

 

 

8. Thelma och Louise

Wohoooooo, liksom! Det gäller att ge järnet här i livet, inte backa, inte ta skit, inte mesa, bara LEVA sitt liv till max och när det är slut så är det slut.
Och jag grinar.

 

 

 

 

9. Farligt begär

När Glenn Close använder sminkborttagning så gör hon det ordentligt och trots att ingenting blir sagt så förstår jag allt. Lysande, helt enkelt lysande!

 

 

 

 

10. Alien 3.

Ett slut som fick mig att se Alien 3 tre gånger på bio måste vara ett bra slut. Ripley rules!

 

 

 

 

 

Läs fler filmslutslistor här:
BlueRoseCase