Månad: november 2010

Publicerat

Tre om en: Svenska böcker som blivit film

Sandor /Slash/ Ida av Sara Kadefors

Sandor (Andrej Lunusjkin) är mobbad och dansar balett. Ida (Aliette Opheim) är populäraste tjejen i klassen, ett lättfångat byte för killarna och har en mamma (Lia Boysen) med grava psykiska problem.

Sandor bor i Göteborg, Ida i Stockholm. Båda känner sig misslyckade och ensamma och tycker livet mest suger hästballe.

Sandor och Ida börjar chatta på nätet och en vänskap växer fram som förflyttar sig från datorns opersonliga värld till verkligheten. Det är synd bara att 25% av filmen handlar om chattande. Okej, det kan vara hur kul som helst att chatta men när berättelsen förs framåt av att jag får se en ung kille i bild framför en dator och killens berättarröst säger vad han skriver – klipp till tjejen framför en dator och hennes berättarröst säger vad hon skriver. Kul? Nix. Snarare gäsp.

Sandor slash Ida är baserad på Sara Kadefors Augustprisvinnande bok med samma namn. Jag är fullkomligt övertygad om att det är en jättebra bok. Jag är så övertygad att jag har två pocketutgåvor av boken i bokhyllan men har fortfarande inte läst någon av dom.

Hur som helst, jag tror att historien såsom den är utformad gör sig bäst i bokstavsform. I filmformat blir det styltigt och föga engagerande, inte ens för mina små härhemma som ändå är 11 och 13 och borde vara mer i målgruppen än deras mamma.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Jerusalem av Selma Lagerlöf

1996 satte Bille August tänderna i Selma Lagerlöfs klassiker som handlar om vad som hände sommaren 1896 då en samling män, kvinnor och barn lämnade Nås i Dalarna för att flytta till Palestina.

Den stora väckelsevågen delade socknen i två läger, dom som lämnade allt för att få vara med om Jesus återkomst i det främmande landet och dom som blev kvar på gårdarna och levde sitt liv så som brukligt var sedan generationer tillbaka.

Filmen Jerusalems styrka är också dess svaghet som jag ser det: alla dom rätta skådespelarna. Som i alla svenska storfilmer som gjorts, i alla fall under min livstid, så har det kryllat av dom största namnen, dom som gör sig bäst på filmaffischer, dom som drar kreti och pleti till biograferna och jag förstår det. Jag förstår att det läggs ner massor med pengar i produktioner, pengar som måste komma tillbaka in nånstans ifrån men hur duktiga skådisarna än är så blir det tråkigt så man dör. Jerusalem är inget undantag. Bortsett från Ulf Friberg som spelar Ingmar så skulle bäckfisken Paul (som tippade årets fotbolls-VM så framgångsrikt) ha satt full pott även med den här rollistan.

Boken är en fullpoängare men filmen når tyvärr inte ända fram. Dessutom har den inte direkt åldrats med värdighet. Effekterna med vildvittrorna i Ronja Rövardotter känns mer genomarbetade och påkostade än åskovädret över Dalarna som är skrattretande dåligt gjort.

Bortsett från det så är Jerusalem ändå en fin film om kärlek, om försoning, om trons otäcka makt över små människor och om en arbetsmoral som knappt existerar nuför tiden.

 

 

 

Arn av Jan Guillou

Jag stoppar i Arn i DVD-spelaren. Sambon T har velat se den här jättelänge och jag kan inte förhala det mer, det börjar liksom bli larvigt. Han har ögon stora som tefat, en puls på 160, sitter på den yttersta kanten av soffan och klappar i princip händerna av förväntan. Jag å andra sidan är aningens mer….loj.

Jag: Alltså….jag vill inte se det här.
T: Jodå.
Jag: Jag vill verkligen inte. Verkligen verkligen inte. Det förstör hela lördagkvällen…
T: Nejdå.

Arn-menyn poppar upp.

Jag: Det går inte…
T: Jodå (utan att släppa blicken från TV:n).
Jag: Alltså, jag fixar inte det här. Den kommer vara såååååå dålig.
T: Nejdå.
Jag: Joooo….
T: Men du har LOVAT att titta på den här med mig och då vill jag att du är tyst och tittar.
Jag: Jag lovar.
T: Lova!
Jag: Meeeeeh! Jag lovar! Men kan du lova mig att om jag är tyst och inte gnäller eller gör miner eller säger det minsta negativa om vad jag tycker om filmen så ska du titta på ”Timmarna” med mig inom två veckor.
T: Hahaha. Jag lovar!

Arn börjar. Det går en halv minut. Berättarrösten hörs.

Jag: Men va faaaaaan!!!!!
T: …..
Jag: Det låter ju för fan som han som är Bamse!!! Eller han som är berättarrösten på Cosmonova.
T: Det gick undan. Nu slipper jag ”Timmarna”.

Publicerat

Office Space

Alla som någon gång haft ett riktigt jobb vet hur det känns att hata det.

Om man sen hatar/hatade det för att man hellre vill ha sovmorgon, för att chefen är kass, för att arbets-uppgifterna suger och kollegorna är ruttna och att göra ingenting lockar mer än att få en månatlig lön – DET är ju upp till var och en.

Peter Gibbons (Ron Livingston) avskyr sitt jobb. Han arbetar i ett grått kontorslandskap och verkar inte ha speciellt stimulerande arbetsuppgifter utan sitter mest av arbetstiden, flyttar papper och spelar Tetris. Hans kollegor Samir (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) – nej, han har inget släktskap med sångaren, det är bara en slump – är däremot engagerade programmerare och kämpar på för att klättra på karriärsstegen även om dom inte har så mycket till övers för arbetsgivaren som sådan.

Peter går till en hypnotisör för att få hjälp med sina jobbaversioner men mitt i seansen dör hypnotisören och Peter fastnar i nån ”happy mode” och börjar hux flux ta livet lite mindre på allvar. Han bjuder ut den söta servitrisen (Jennifer Aniston), han skiter i att gå til jobbet på helgen fast chefen beordrat in honom och ja, han går till jobbet när det passar honom, han gör det han känner för och tar ingen skit.

Detta berättar han för dom två konsulter som företaget anlitat för att avskeda rätt personer och resultatet blir inte riktigt det han tror.

När mannen bakom Beavis&Butt-head, Mike Judge, tar sig an kontorshumor så var åtminstone mina förväntningar ganska högt ställda. Jag kan väl säga lite försiktigt sådär att filmen inte lever upp till dessa men klarar sig rätt bra ändå.

Jag stänger inte av, jag gäspar inte, jag garvar visserligen knappt heller, men va fan, det kanske jag inte kan kräva? Det var i alla fall roligare att se Office Space än att skala potatis i 90 minuter.

Publicerat

SVART KATT, VIT KATT

Det är magra män med dåliga tänder, det är kreativt ihopsnickrade fordon, det är gäss i mängd, det är en ständig jakt på pengar, på en fru och på att bli nån.

Det gäller att ljuga för rätt person, att muta rätt person, att truga rätt person och att göra det med ett charmigt (men oborstat) leende och aldrig någonsin glömma en kindpuss.

Svart katt, vit katt utspelar sig någonstans på Balkan. Skumma män dealar med bensin som kommer i tågvagnar från Bulgarien, någon vill gifta bort sin syster som är liten som en smurf och kallas för Nyckelpigan, någon försöker sälja en trasig tvättmaskin från en båt och mitt i alltihop så ligger farfar på sjukan och får besök av en hel orkester med susafon och allt.

1988 gjorde Emir Kusturica mästerverket Zigenarnas tid. Det kan inte vara helt lätt att toppa den grejen, eller att göra NÅT som inte jämförs eller nåt som TÅL att jämföras med den fullpoängaren. Svart katt, vit katt kom tio år senare och är ett bra försök men inte mer än så. Filmmusiken gör mig glad som en speleman på crack men jag blir lika glad när jag blundar och bara lyssnar på filmen som jag blir när jag tittar och det är ju lite synd.

Det märks att halva Europa har stoppat in pengar i den här produktionen och att dom sponsrande länderna vill ha en bit av kakan för spretigare film har jag nog sällan sett. Inte spretig i direkt handling, inte alls, men i känsla. Det är alltså en serbisk film men som har solklara franska och tyska drag och en liten släng av Gudfadern på topp likt ett geléhallon på en mjukglass. Inte alls pjåkigt, men han kan bättre den gode Emir.

 

 

Publicerat

NOTTING HILL

Hugh Grant spelar William Thacker, den charmige ägaren av en resebokhandel i Notting Hill.
Det kan också vara så att Hugh Grant spelar just Hugh Grant och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Julia Roberts spelar Anna Scott, en av världens största och bäst betalda kvinnliga filmstjärnor.
Det kan också vara så att Julia Roberts spelar just Julia Roberts och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Jag tycker Notting Hill är creme-de-la-creme av romantiska komedier. Det är en så jävla myspysig film, så puttrig, så söt, så kul, så fnissig och så utomordentligt romantiskt härligt utan att för den skull vara sockervaddssliskigt det allra minsta att den håller tittning efter tittning efter tittning.

Den är perfekt att se om man är nykär, den är mysig att se när man varit ihop ett tag och behöver fylla på romanceburken, den är klockren att se när man är singel för då fattar man hur onödigt det är att slösa energi på idioter för om kärlek inte kan vara lika sprakande som mellan William och Anna, vad ska man då bry sig för? Är man däremot olyckligt kär, ja då är det kanske bättre att titta på belgisk grismisär, för jämfört med det känns det mest patetiska liv både rosendoftande och helt normalt.

Fram med filtar, blockljus, varm choklad med vispgrädde och tryck sen i Notting Hill i DVD-spelaren. Först DÅ fattar man på riktigt vitsen med en iskall vintrig söndag.

Publicerat

DET VITA BANDEN

Det vita bandet utspelar sig någonstans runt 1910.
I den tyska byn bor en liten mängd människor fördelat i alla samhällsklasser och den röda tråden – eller vita bandet om man så vill (häpp!) – är att oavsett klass så är det ett patriarkaliskt styre i varenda familj och det är ena riktiga gubbluder till fäder allihop.
Elaka, misshandlande tyranner med traditioner, konventioner och vriden sexualitet i ryggmärgen – och alldeles för nära till både tillhyggen och sina hela och rena barn.

Det är något väldigt fel i den där tyska lilla byn. Det är något unket, nåt gammalt som ligger och osar, lite som överbliven sushi i en soppåse som man glömt slänga. Det luktar död och moderkaka på en och samma gång och även om man kastar påsen så sitter lukten kvar i näsan och liksom fräter sönder flimmerhår i veckor.

Barn hittas misshandlade i skogen och invånarna blir mer och mer oroliga. Vem är förövaren – och varför?

Michael Haneke har gjort en film som kanske handlar om en förlorad generation. Den kan också handla om baksidan av barnaga eller ta upp frågan om barn föds onda eller om kvinnor borde ha rätt att kapa snorren av sina män om dom beter sig som vidriga svin.

Vad filmen egentligen handlar om vet jag inte. Dom ”hanekenska frågetecknen” står som spön i backen när dom tysta eftertexterna rullar och det där WOW:et, den där vändningen, den där LÖSNINGEN på själva handlingen som jag väntade på kom inte. Det var två timmar och nitton minuter av märkvärdig svartvit tysk misär, inte alls tråkigt uppvisat, men jag saknar nåt. Jag saknar det:et, klicket och känslan efteråt – den som var så stark efter Funny games och den jag saknade även med Pianisten.

 

 

 

Publicerat

Tävling! Vinn presentbox från LOVEFILM.

Nu kör jag igång en ny tävling och den här gången är det inte bara EN filmkväll du kan vinna utan hela TVÅ MÅNADERS filmmysande.

Passa på och försök vinna en störtbra julklapp till dig själv eller ge bort den till någon som du tycker borde titta lite mer på film.

Fiffis filmtajm och LOVEFILM lottar ut en PRESENTBOX innehållande:

* Ett snyggt presentkort som gäller filmpaketet Fast 4 (du får hyra max 4 filmer/mån i 2 månader alldeles gratis)
* En bok.
(Totalt värde 349:-.)

Allt du behöver göra är att svara på frågorna:
Vilken filmrecensent är det som sköter bloggeriet på LOVEFILM.SE och vilken är den första film du skulle hyra om du vann?

På LOVEFILM´s hemsida kan du läsa svaret och samtidigt kolla in filmutbudet. Skicka svaret till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast den 3 december för att vara med i tävlingen.

Lycka till.

Publicerat

Devil

Jag gick och vann en tävling på en filmblogg nära mig och använde mina vinstbiljetter till filmen Devil på bästa sätt: jag gick och såg Devil på självaste premiärdagen.

Det var en i det närmaste fullsatt salong med ungdomar i Canada goose-jackor och frillor som kräva enorma mängder hårklegg för att stå upprätt i alla väder, men alltså, high-five till hela gänget för det var inte ett pip under hela filmen. Inte ett ljud, inte ett prassel, ingenting. Ingenting mer än koncentrerade åskådare som rätt nöjda med fredagkvällen frivilligt följde med M. Night Shyamalan och hans manusfantasier in i en hiss tillsammans med Djävulen.

The Night chronicles är samlingsnamnet på en trilogi läskiga filmer som ska göras under tre år varav den första är Devil.
M. Night Shyamalan är duktig på att få fram det otäcka i vardagliga situationer och trots att han inte regisserat själv den här gången (efter The last airbender kanske det är lika bra det) så känns filmen väldigt mycket honom.

Musiken i filmen tar plats. Den är suggestiv, högljudd, lite bråkig och en pulshöjare i sig. Skådespelarna är rätt igenom okända ansikten (för mig åtminstone) och det gillar jag. Då blir det inte riktigt lika uppenbart vem som är ond, vem som är god, vem som överlever på slutet och vem som blir hackkorv med blodmos.

Jag hoppade till rejält några gånger men spännande blev det aldrig. Filmen kändes mer som ett Twilight-avsnitt än som en långfilms-rysare (den var bara 80 minuter) men eftersmaken är god och jag hade en mysig stund.

Publicerat

SYNECDOCHE, NEW YORK

Nu har Charlie Kaufman slagit till igen.

Okej att jag visste att den karln har överskottsenergi i hela hjärnbarken och att han totar ihop filmmanus som inte är helt lätta att hänga med i, men nu har han fått kontroll även över regissörsstolen och…nä…jag orkar fan inte. Jag vet inte var jag ska börja trassla ut den här formidabla geggan nånstans.

Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden Cotard, snubben som lider av all världens åkommor, allt ifrån underlig avföring till håravfall, till äckliga vårtor till….ALLT. Catherine Keener är hans konstnärliga fru Adele som inte verkar vilja honom mer gott än att typ dö. Och Caden sätter upp en pjäs med skådespelare som spelar skådespelare och till slut har han fått in hela jävla Manhattan på scenen och tiden är fram och tillbaka och allt är sjukt och deprimerande och nä, fy satan. Nu stänger jag av.

Publicerat

THE HOST

Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.

I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.

The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.

Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!

 

Publicerat

ANGEL

Angelica Holst (Helena Bergström), ”Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan ”återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att ”gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite ”fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek ”Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.

 

Publicerat

PIANISTEN

Efter att ha sett och fascinerats av Michael Hanekes psykologiska psykopatdrama Funny games kunde jag inte riktigt hålla mig från Pianisten längre.

Jag har stått och hållt i det här hyrfilmsfodralet många gånger men liksom med Funny games har jag känt nån underlig aversion, som om fodralet vore insmetat med frätande syra eller nåt men nu tog nyfikenheten över magkänslan och filmen är sedd.

Pianisten handlar om lärarinnan Erika (Isabelle Huppert) som oerhört pedantiskt, fyrkantigt och bokstavstroende lär ut konsten att spela piano. Hon beter sig korrekt, hon kläd sig vardagligt i foträta skor, tantiga kläder, bär inget smink och har stram knut i nacken. Hon bor hemma hos sin åldersstigna och militant kontrollerande mamma, ja, dom delar till och med säng och ingen kan ana vad som rör sig bakom den oklanderliga fasaden. Erika använder sin fritid till att besöka porrbiografer och där sitter hon i ett bås, tittar på porrfilm och luktar på männens använda runkpapper.

Walter (Benoît Magimel) är en av hennes elever och han blir förtjust i sin lärarinna men kan inte ana vilket monster han släpper lös bara genom att skrapa lite på ytan. Både monstret inuti Erika och inuti honom själv.

Jag läste en recension av denna film (men minns nu inte var) i vilken skribenten ifrågasatte om Michael Haneke verkligen tyckte om människor. Jag skulle vilja vrida på den frågan en aning. Jag tror Haneke är INTRESSERAD av människor men det som slår mig efter att nu ha sett två av hans filmer är att JAG tamejfan inte tycker om folk efter det här. Haneke lyckas få sina åskådare att tycka genuin illa om människor som fenomen.

Jag blir hatisk och jag blir äcklad av Erika samtidigt som jag faktiskt inte bryr mig om henne. Hon är osympatisk på ett sätt som gör att jag tänker ”okej, tanten har en skruv lös, eller två, eller ett helt jävla byggvaruhus men…so what!?” Att bli påprånglad människans absolut vidrigaste och sjukaste sidor på detta vis är allt annat än mysigt och hur intressant det än kan vara så lämnar den här filmen en eftersmak som inte direkt smakar mumma.

Visst är det mänskligt att vilja bli älskad och visst är det förståeligt att både män och kvinnor kan bli sexuellt skadade av alla möjliga – och omöjliga – orsaker, men precis som i Funny games så lämnar Haneke många frågetecken till oss åskådare att räta ut själva. Jag gillar att inte alltid få allt serverat på silverfat men då gäller det att vara på precis rätt humör när man ser filmen och just idag orkade jag inte vara det, inte ända fram.

 

 

 

Publicerat

Fiffis filmtajm testar: LOVEFILM

Det har varit mycket skriverier om streamad film här på bloggen ett tag och det är ju en företeelse som i sina bästa stunder (och när bredbandet vill) funkar hur bra som helst.

Det som däremot inte får glömmas bort är att alla delar av livet bör kunna fungera även utan dator och uppkoppling och att det inte alls är fy skam att se på film via Blue-ray eller en hederlig DVD-spelare.

Så i del två av Fiffis filmtajm testar har turen kommit till LOVEFILM, en hyrfilmssajt på nätet där du får riktiga filmer hemskickade på posten.

Såhär funkar det.

* Du går in på www.lovefilm.se och väljer först medlemskap. Hur många filmer hinner och vill du se på en månad?

Tittar du inte så ofta så kan du välja 2 eller 4 filmer per månad (49 respektive 99 kr/månad). Är du en riktig filmätare kan du välja mellan att ha 1, 2 eller 3 filmer hemma åt gången och du får då hyra fritt antal filmer per månad (priserna ligger då på 149, 199 eller 249 kr/månad).

* När du valt medlemskap ska du skapa en hyrfilmslista.
Du klickar på filmerna du vill hyra och dom läggs sedan i din lista. I listan kan du sen klicka i hur gärna du vill hyra just den filmen (en 1:a för högsta prioritet, en 2:a för mittemellan eller en 3:a om det inte är så bråttom). Du får alltid filmerna med högsta prio hemskickade först OM dom finns lediga. Det är bra att ha 15-20 filmer på listan oavsett vilken prenumeration du har.

Det är lätt att leta filmer på LOVEFILM. I sökrutan kan du skriva i film, skådis eller regissör som du letar efter och databasen hittar rätt på det du söker utan krångel. Du kan även söka filmer via genre eller via specialgjorda listor (finns en som heter ”Grymma 80-talsrullar” till exempel).

* Filmerna du hyrt skickas hem till dig med A-post. Du har dom hemma så länge du vill och när du tittat klart lägger du dom på lådan i det portofria returkuvertet.

* När den returnerade filmen nått LOVEFILM skickas automatiskt en ny film från din lista.

Det här låter ju både superenkelt och jättebra och med över 20000 filmtitlar borde ju LOVEFILM vara perfekt för en sån som jag som kanske inte bara vill se blockbusters utan gärna vill hitta gamla glömda små klenoder jag sett för längesedan eller få tips om filmer jag missat.

Visserligen har Sverker Olofsson slutat på Plus men jag tänker leka honom i alla fall ett tag framöver. Jag ska prova, testa, fnula, titta, ifrågasätta och kolla om LOVEFILM är så bra som det på pappret verkar vara. I recensionerna av filmerna jag hyrt via LOVEFILM kommer jag alltså ha en liten infogrej längst ner där det kommer stå lite matnyttiga åsikter om hur allting funkar, eller inte funkar.

Jag är alltså lite av en hyrfilmsstuntman nu.
Fan, det låter ju tufft!

Uppdatering: Min summering av hela Lovefilmstestet hittar du här.

Publicerat

Fiffis filmtajm korar en vinnare

Nu ska äntligen vinnaren i min 1-års-tävling koras.

Först ut är vilken film som är den bästa svenska filmen enligt Fiffis filmtajms läsare. Såhär föll rösterna:

1. Den bästa sommaren (20% av rösterna)
2. Den enfaldige mördaren (16% av rösterna)
3. Smala Sussie (12% av rösterna)
4. Mannen på taket (9% av rösterna)
5. Ronja Rövardötter (6% av rösterna)

Sen skrev jag alla tävlingsbidragen på varsin liten lapp, jag la lapparna i en mössa och drog en vinnare:

Martin i Halmstad.

Stort grattis till dig! Du har vunnit The Ultimate Fiffis Filmtajm Movie box, allt som behövs för du ska få en toppenbra filmkväll och detta kommer som ett paket på posten vilken dag som helst.

Ni övriga nio som vunnit ett Fiffis filmtajm-USB-minne kontaktas under kvällen via mejl.