Sofia på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord har samlat ihop fyra sköna och läsvärda texter om filmen (500) days of summer.
Klicka här för att komma direkt dit.
På Sofias blogg är det (500) days of summer
Solitary man
Michael Douglas på rask promenad genom stan till tonerna av Johnny Cash´s Solitary man, så börjar den här filmen och redan där är jag såld.
Det är nåt så sjukt mysigt med Michael Douglas-filmer. Det kan vara hans röst, han har liksom ett tonläge som ingen annan. När han pratar känner jag mig hemma, det är safety goes stämband liksom.
Michael Douglas spelar Ben, en 60-årig före detta bilhandlare med hjärtfel vars enda drivkraft i livet är att få unga tjejer på kroken för en svettig natt – max. Han har en ex-fru som tycker om honom (Susan Sarandon i grym urringning och äkta rattar), en dotter (Jenna Fischer) som är rätt tveksam till sin fars beteende och ett barnbarn som inte får säga morfar utan bör tilltala honom med ”Kapten Ben”.
Ben är tillsammans med Jordan (Mary-Louise Parker) och ska ta hennes dotter (Imogen Poots) till Boston för att försöka förhandla in henne på en skola där.
That´s it. Jag avslöjar inte mer. Jo, jag kan säga att Danny DeVito spelar Bens gamla kompis och att Jesse Eisenberg verkar vara precis överallt där jag vilar mina ögon just nu, men vad gör det? Han är bra.
Solitary man över lag är en bra film. En potent film, en välgjord film, en film att tycka om. För mig pendlar den mellan en fullpoängare och en välhängd trea men jag tycker det är jobbigt att se Michael Douglas som ska spela sjuk samtidigt som jag vet att han ÄR sjuk. Han känns gammal och jag blir lite rädd att det här är den sista filmen jag får se honom i.
Jag saknar honom alltså innan han är borta och det är ju dumt. Jättedumt. Istället borde jag ställa mig upp, sträcka fram en jättebukett långa röda rosor och säga TACK! Tack Michael Douglas för att du är så JÄVLA JÄVLA bra!
When in Rome
Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.
Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.
Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.
”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.
Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.
Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning.
Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”
För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.
PREDATORS
Det här med uppföljare är ganska intressant. Jag kan känna att ska man som regissör sätta tänderna i en film som redan är gjord så ska idén med remaken vara 1. rejält nyskapande och 2. hålla hela vägen. Detsamma gäller med musik. Att leka härmapa gör ingen glad men blir covern personlig och annorlunda, fine, kör på.
Predators klarar sig undan med blotta förskräckelsen eftersom den inte är nån remake i egentlig mening, mer en spin-off på originalet och den börjar bra. Riktigt bra faktiskt. Ett gäng till synes slumpmässigt utvalda tjommar faller bokstavligt talat ner från himlen rätt ner i djungeln.
Det är människor från världens alla hörn. Det är den hårda mexikanen (Danny Trejo, såklart, vem annars?), det är en dödsdömd amerikansk fånge (Walton Goggins, som jag har jättesvårt att se som någon annan än Shane Vendrell i världens bästa polisserie: The Shield), det är ryssen Nikolaj (Oleg Taktarov), det är den store svarte soldaten (Mahershalalhashbaz Ali – haha, vilket schysst namn! Jag tror inte hans mamma tyckte så mycket om honom), asiaten i blå kostym (Louis Ozawa Changchien), den tuffa sydamerikanskan (Alice Braga), den beläste läkaren (Topher Grace) och det är filmens affischnamn: Adrien Brody.
Adrien Brody är en personlig favorit. Jag gillar honom som fan i allt han gör men jag erkänner, jag var skeptisk till honom som tuff testosteronfylld actionhjälte. Med lite längre och otvättat hår ser han ut som vilket konkavt popsnöre från Södermalm som helst men tanken var kanske att hitta Schwarzeneggers totala motsats när dom letade huvurollsinnehavare. I såna fall har dom lyckats. Adrien Brodys Royce-karaktär fungerar förvånadsvärt bra som ledare för den brokiga Lost-wannabe-samlingen jagade jägare. Han kan prata sådär hest tufft, han är snygg även när han är skitig och han behärskar både krigslist och framförhållning.
Men hur var filmen då? Ja… Jag hade ganska höga förväntningar på den tills jag läste recensioner som var både lite ros (Andreas filmblogg och Filmitch) men också massor med ris (Flmr och Movieshine). Hade filmen stannat vid första halvtimmens tempo och känsla hade jag gjort vågen och klafsat till med ett toppenbetyg men nu blev det precis tvärtom. Laurence Fishburne dök upp och i och med det dog filmen.*
Sambon: Sover du?
Jag: Mmmmmm.
Sambon: Han lever inte längre nu.
Jag: Ummhummm. Vad bra.
* Jag har ingenting emot Laurence Fishburne som skådis men från att ha varit ett furiöst köra-motorväg-på-natten-i-180-blås-tempo i filmen så blev det gammal-lårbensopererad-dam-med-rullator och detta hände så fort Fishburne visade sig och det höll i sig resten av filmen.
Min recension av originalet kan du läsa här.
