Månad: februari 2011

Publicerat

The kids are all right

Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.

Publicerat

Wohoo! En alla-hjärtans-dags-tävling!

Tänk dig in i det här scenariot:

Du har länge spanat in världens coolaste kille/tjej/man/
kvinna. Ikväll är det dags för första hemmadejten. Det är lördagkväll, det är romance i luften, du har ägnat hela eftermiddagen åt tvagning av kropp samt lagning av knullare* och nu ska du hyra den ultimata kärleksfilmen som ska bli kvällsunderhållning i soffan medans handsvetten pockar på.

Vilken film skulle du hyra? Vilken film skulle visa din dejt vem du är och vad du tycker är filmromantik när det är som bäst?

Fiffis filmtajm lottar ut en presentbox från LOVEFILM till den som kommer på den allra fiffigaste romantiska första-dejten-filmen.

En presentbox innehåller:
* Ett snyggt presentkort som gäller filmpaketet Fast 4 (du får hyra max 4 filmer/mån i 2 månader alldeles gratis)
* En bok.
(Totalt värde 349:-.)

Gå in på lovefilm.se, klicka dig fram till filmen du valt och mejla sedan länken till denna film till fiffi@fiffisfilmtajm.se.

På Alla hjärtans dag den 14 februari går jag igenom samtliga tävlingslänkar och korar en vinnare.

Lycka till!

(* = maträtt som syftar till att dejten man vill ha i säng blir så mätt att han/hon är tvungen att lägga sig och vila efter maten – och då förslagsvis i sängen. Ett exempel kan vara lasagne med extra ost på toppen eller gräddig potatisgratäng.)

Publicerat

FÖRVANDLINGEN

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

 

Publicerat

Lördagsläsning: Superdatorer på film

Idag vankas det intressant läsning på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord.

Sara från Glory box skriver om Metropolis, Marcus från Filmitch´s blogg har tagit sig an 2001: A Space Odyssey, Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg funderar på det här med datorer och känsloliv, Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord skriver om Wargames och jag har valt mitt självklaraste perspektiv: som mamma.

Hur skulle det vara att ha en robot, en superdator, som sitt eget barn? I filmen A.I blev det verklighet. Haley Joel Osment spelade mekabarnet David och här kan du läsa mina tankar om det.

Publicerat

MOT ALLA ODDS

Terry (Jeff Bridges) är en sportkille med skadad axel, trasiga knän och trasslig ekonomi. Jake (James Woods) är full-skiten med pengar men hans tjej Jessie (Rachel Ward, ja det är hon som spelar Meggie Cleary i Törnfåglarna) har stuckit och bestulit honom på 50000 och han betalar Terry för att leta reda på henne.

Terry hittar Jessie och hon är jättesnygg i sin korta 80-talsfrilla och han tar av sig tröjan och visar sin solbrända six-pack och dom har svettig sex på den där paradisön och faaan, vad snygg han var då Jeff Bridges. Faaaaaan alltså.

Alltså, SHIT vad snygg han var! Jag kan inte riktigt släppa det. När filmen kom 1984 pratades det bara om Rachel Ward och vilken puma HON var. Det är inget fel på henne men varför kunde ingen släppa bomben att Jeff Bridges var värsta hunken? Jag fattade ju ingenting då, alltså ingenting alls. Herregud, jag måste ha varit både blind och bakom som tonåring (och antagligen alltför fokuserad på långa män i röda sportbilar med stor mustasch och för små shorts som bor och verkar i Honolulu).

Jag vet alltså NU att Jeff Bridges var en fining, han visste det själv redan då och regissören Tayor Hackford visste det absolut. Mer än så behövdes inte för att få Mot alla odds att bli 80-talets kanske ”hetaste” erotiska thriller (med uttalet eROTisk, alltså som rotavdrag, typ), på pappret ska tilläggas. I verkligheten är filmen nämligen inte vare sig en thriller eller särskilt erotisk, snarare mest seeeeg och låååångtråkig. Det är ungefär fyra olika storys som ska bakas in i en och samma deg men den som degade glömde både kaveln och att provsmaka.

Men vem kan totalsåga en film på 128 minuter varav typ 90 visar Jeff Bridges nakna hud? Wii-hii, inte jag i alla fall.

 

Publicerat

THE KING´S SPEECH

Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.

Publicerat

Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Vera

Under efterkrigstiden i Storbritannien levde en riktig snällis vid namn Vera Drake (Imelda Staunton).

Vera var en kvinna som utövade ett yrke som då var förbjudet i lag. Hon hjälpte kvinnor att få abort, vilket var förbjudet fram till 1967, men hade man pengar i fickan gick det att få läkarintyg utskrivna så att aborten kunde utföras kliniskt och korrekt. Men fattiga tjejer/kvinnor hade inget val och Vera Drake trodde stenhårt på sitt kall och satte medvetet hela sitt liv på spel för det hon ansåg var varje kvinnas rättighet.

Förutom detta var Vera en otroligt fin vän, en bra mamma, en omtänksam hustru, en idogt slitande arbetstagare, ja, en kvinna som ställde upp på andra i alla väder och i alla situationer och detta utan att för den skull förlora sig själv. Dessutom ser hon så jävla gullig ut med sina glada och pigga ekorrögon. Det går liksom inte att värja sig.

Vera Drake är februari månads filmsnällis.

[Filmen är från 2005 och är regisserad av Mike Leigh. Vem som blev januari månads filmsnällis kan du läsa här.]

Publicerat

Maria full of grace

2005 var Catalina Sandino Moreno nominerad för en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för rollen som columbianska Maria som inte bara var full av grace utan även full av knark.

Hon vann inte, det gjorde Hilary Swank (Million dollar baby), men nomineringen satte ändå filmen på kartan. Trots det tog det mig sex år innan jag fick tummen ur och såg den. Det är illa.

Maria full of grace handlar om Maria som är sjutton år, nybliven arbetslös och gravid. Inget höjdarläge om man dessutom bor med sin mamma, sin syster och systerson i en fattig förort till Bogotà och dom förlitat sig på lönen Maria hittills fått från packa-rosor-fabriken hon precis sagt upp sig från i affekt då hon inte fick gå på toaletten när hon behövde kräkas utan spydde rakt över rosorna.

Maria behöver en inkomst och pappan till barnet är ingen ung man hon kan luta sig mot när det blåser så hon tar sitt liv i sina egna händer och skaffar ett ”jobb”: hon ska smuggla knark till USA, svalda plastkapslar, en 6-7 stycken blir hon lovad men 6-7 stycken blev 62.

Det här är en film som på pappret har allt. En historia ur verkligheten med allsköns hemskheter och dramaturgi. Men… Det händer nästan ingenting. Jag sitter där framför TV:n och min hjärna går i spinn för att liksom ha lite framförhållning till allt elände som komma skall men det kommer inte så mycket alls och när filmen är slut lämnar den mig i ett stort vakuum. Det är sällan jag vill se MER elände men just i detta fall hade filmen växt av just det, alternativt ett olyckligt slut – eller både och om jag ska leka självplågare.

Filmen hittar du här.