Månad: april 2011

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Tre stora manliga skådisar födda 1936.

ALAN ALDA

Alphonso Joseph D’Abruzzo föddes den 28:e januari 1936 i Bronx, New York. Han drabbades av polio som ung knatte och var sängliggande i över två års tid.

Mest känd är han definitivt för rollen som Hawkeye TV-serien M*A*S*H, en roll han spelade i hela elva år mellan 1972 och 1983. Dom sista åren både skrev han manus, producerade och regisserade serien och fick då mer utrymme att få fram sina anti-krigs-åsikter som han fick med sig efter att själv ha tjänstgjort i Koreakriget.

Själv fick upp ögonen för honom på riktigt först 1993 i och med AIDS-dramat And the band played on och nu på senare år i gjorde han en roll av världsklasskaraktär i Woody Allens Alla säger I love you.

Alan Alda är 188 cm lång och det gör honom faktiskt till en av dom längsta skådespelarna Hollywood har att erbjuda. Arnold Schwarzenegger är lika lång, Tim Robbins är längre och, icke att förglömma, Tom Selleck. Där har vi 193 ståtliga centimetrar!

DENNIS HOPPER

Dennis Lee Hopper föddes 17 maj 1936 i Dodge City och dog av prostata-cancer 29 maj 2010 i Los Angeles.

För att få perspektiv på hur länge Hopper faktiskt var med i matchen så var en av hans bästa kompisar James Dean och han spelade med i både Ung rebell och Jätten. Hopper gjorde alltså sin skådespelardebut redan 1955. Fatta, 1955!

Det stora genombrottet kom 1969 med bikerfilmen Easy rider och i samma veva började han droga som en tok. Det dåvarande äktenskapet sprack och han var allmänt dum. Dum och inte bara full utan hög som ett hus för det mesta.

Dennis Hopper hade när han dog en av världens största privata samlingar av modern konst och han älskade att själv måla tavlor.

Jag tycker han har lämnat ett stort hål efter sig och en viss typ av roller har inte längre har något givet ansikte.

BURT REYNOLDS

Här har vi en kille som jag har jävligt svårt att ålders-bestämma. Jag kan inte för mitt liv fatta att han är 75 år även om han på den nedre bilden ser ut som urtypen av en amerikansk pensionerad uppstramad porslinsdocka.

Burton Leon Reynolds Jr föddes den 11 februari 1936 i Lansing, Michigan. Det han är mest känd för – forutom sin formidabla mustasch – är filmerna Benknäckargänget (han var med både i originalet från 1974 och i Adam Sandlers remake från 2005), Nu blåser vi snuten, Den sista färden och slisk-rollerna i Striptease och Boogie nights.

Att läsa Burt Reynolds dejtinghistoria är som att ta sig genom en upplyst del av ett löparspår, där spåret är kvinnliga skådespelerskor och vattenpauserna är Doris Day, Kim Basinger, Sally Field, Faye Dunaway, Loni Anderson och Catherine Deneuve. Med flera.

Säga vad man vill om honom och kvinnorna i hans liv men nån jätteutpräglad liksidighet gällande damernas utseende finns inte, i alla fall om man inte sett dom i verkligheten.

Annat som hände 1936: Chaplin gjorde Moderna tider, Disney tecknade sin första långfilm Snövit och dom sju dvärgarna, filmen Anna Karenina med Greta Garbo i huvudrollen hade svensk premiär och Börje Ahlstedt föds.

[Källor: imdb.com, whosdatedwho.com, Wikipedia och egna åsikter.]

Publicerat

HOBO WITH A SHOTGUN

Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.

På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.

Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.

Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.

Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.

Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.

Publicerat

Fair game

Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.

Publicerat

Veckans Gosling: LARS AND THE REAL GIRL

Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.

Publicerat

Vinnarna i TRON-tävlingen!

Killen som spelar Sam Flynn heter Garrett Hedlund, Jeff Bridges spelade i Starman, Olivia Wilde är med i House, Guy-Manuel de Homem-Christo är en av medlemmarna i Daft Punk och Bruce Boxleitner spelade Luke Macahan i TV-serien Macahan.

Det var dom rätta svaren på tävlingsfrågorna och nu är det avgjort, nu är vinnarna i Tron-tävlingen framlottade enligt konstens alla regler.

1:a pris går till Sofia Åkerberg i Arboga

2:a pris Jörgen Bergström i Umeå

3:e pris Berit Bengtsson i Ystad

Vinnarna meddelas via mejl och jävlariminlillalåda vilken härlig filmkväll ni tre har framför er. JÄTTEGRATTIS!

Publicerat

Julias ögon

Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.

Publicerat

När en filmbloggarkollega skriver en bok…

…då blir jag så exalterad att kunde jag gå ner i spagat skulle jag göra det – och jonglera med tre randiga bollar samtidigt.

I den här lilla familjära filmbloggosfären är hon mest känd som Glory box-Sara men för övriga Sverige är hon Sara Bergmark Elfgren som tillsammans med Mats Strandberg skrivit Cirkeln, boken som syns och kan läsas om överallt just nu.

Berättelsen handlar om sex tonårstjejer i Engelsfors. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter och alla tror att det var ett självmord, alla utom de som vet sanningen. En natt då månen färgats mystiskt röd förs dessa tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Igår hämtade jag ut mina förbeställda exemplar och nu är mitt påsklov räddat! Wohoooo!

Cirkeln är första delen på en trilogi där del två, Eld, kommer 2012 och 2013 släpps den avslutande delen Nyckeln. Här kan du köpa boken och här kan du läsa om att boken sålts till en massa andra länder och att Hollywood vill göra film av den. Undrar vilka unga amerikanska skådespelare vi kommer att få se i rollerna som Vanessa, Minoo, Anna-Karin och dom andra?

Publicerat

There will be blood

Nu är det tredje filmen i rad jag recenserar som kommer från 2007. Vad knepigt. Jag kan inte ens stoltsera med en fiffig baktanke, det bara blev så.

Bilder&ord-Sofia fick mig att ta mig an den här filmen och det ska hon ha absolut cred för. En av mina kollegor lyckades nämligen trycka ner den till botten av min ska-se-lista med sin fenomenala efterapning av Daniel Day-Lewis teatrala ”I´m an oooooiiillll man you seeeee” och där har den legat och skräpat i fyra år! Men nu är det gjort, nu är det över, nu har jag (äntligen) sett Paul Thomas Andersons 158 minuter långa oljeborrsdrama.

Under dom första fjorton minutrarna av filmen sägs inte ett ord och det är bland dom bästa fjorton minutrarna jag sett på film. Det är ljud, det är oljud, det är fin musik blandat med fribejsade toner som tillsammans antagligen klassas som musik men som i mina öron mest låter som tondövt bröl. Det är klonkande, hissande, pickande och klafsande och med detta sammelsurium av läten i mina öron (och då speciellt i hörlurar som nu) blir filmens början alldeles….magnifik.

Sen börjar Daniel Day-Lewis prata. Det är synd. Han pratar ofta och mycket om att han är en ”ooooiiil man” och då kan jag inte riktigt hålla mig för skratt, då kommer synen av kollegans klockrena efterapning fram igen.

Mr Plainview (Day-Lewis) är alltså oljeborrare. Han reser runt i Kalifornien tillsammans med sin son H.W och köper upp mark där en förhoppning om olja finns begravd.

Daniel Day-Lewis är blingad med en redig Sam Elliott-mustasch, en riktig värsting. Tyvärr ser den påklistrad ut, det retar mig, jag är känslig för sånt. Det KAN givetvis vara så att han var med i mustaschkampen och lyckades driva upp den där tangorabatten på naturlig väg på en vecka eller två men jag tvivlar.

Paul Dano som predikanten Eli Sunday spelar den absolut mest trovärdiga rollen av dom alla. Med svagt isterstinna kinder och en otäckt genomskådande blick känns han psykisk instabil och osunt religiös i en mycket motbjudande kombination.

Kvinnfolk verkar det vara skottpengar på under inspelningen. Det pratas för en sekund eller två om en liten Sunday-dotter, annars är kjoltyg mest en bisak, oavlönade statister som bäst beskådas på håll. Det är ett faktum och inte en åsikt att filmen kretsar kring män som pratar med andra män (i varierande storlek) om olja och enbart olja.

Nu känner jag att det låter som om jag dissar filmen helt men inget kunde vara mer fel. Tvärtom, jag är mycket positivt överraskad. Jag fortsätter med glädje lyssna på Daniel Day-Lewis överdrivna artikulerande och allsköns andra oljud även om jag blir sjukt stressad av den där nervösa cellon som löper amok som ljudmatta titt som tätt. Jag blir engagerad och faktiskt lite varm i magen av historien och det skulle aldrig falla mig in att vare sig spola eller stänga av.

Filmen är torr som fnöske men med en topping av svart guld. Lite som en middag bestående av enbart nudlar och soya eller spagetti med ketchup för den delen. En rätt träig och ospännande grund men with a twist of floating magic.

Publicerat

Sleuth

Sleuth (på svenska blev det Skuggspel) från 2007 är en remake av filmen Sleuth från 1972.

Den gamle klassikerregissören Joseph L. Mankiewicz åtog sig originalet (efter att ha gjort filmer som Cleopatra och Pysar och sländor) och när remaken skulle göras slog filmbolaget på stora trumman och lät den engelske Wallander – Kenneth Branagh – sitta i regissörsstolen.

Anthony Shaffers pjäs är förlaga och han skrev ihop filmmanuset alldeles själv till original-filmen. Till remaken blev självaste Nobelprisvinnaren Harold Pinter kontrakterad men inte fan hjälpte det.

I nya versionen spelar Michael Caine Andrew Wyke och Jude Law Milo Tindle. I gamla versionen spelade Michael Caine Milo Tindle och Laurence Olivier Andrew Wyke. Detta måste vara filmvärldens sätt att leka miljömedvetna och återanvända sopor.

Om jag vill se två personer som överspelar på liten yta och samtidigt talar ett högtravande och icke aktuellt språk då betalar jag hellre en femhundring och knallar iväg till Dramaten.

Ordet för dagen uttalas: [pretaŋʃø:´s].
Pretentiös.

Publicerat

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.

Publicerat

Du kommer att möta en lång mörk främling

Tiden går fort när man har roligt.

Jag skrev ihop en hyllning till Woody Allen (med efterföljande Woody-films-helg) samma dag som den här filmen hade biopremiär och det känns banne mig som igår, men det var det ju inte. Det var den 29:e oktober för att vara exakt, nästan precis en vecka innan snökaoset kom till Stockholm och nu släpps filmen på DVD lagom när snön smält.

Woody Allen har lämnat sitt älskade Manhattan och beger sig återigen till London för att öppna dörren och visa oss in i ett sammeulsurium av relationer, lögner, otrohet och förhoppningar.

Den här gången får vi möta Sally (Naomi Watts) som är gift med den utbildade-men-vägrar-jobba-som-det läkaren Roy (Josh Brolin) som istället hade en one hit wonder med en roman för flera år sedan och jobbar sedan dess på en uppföljare men det går inget vidare. Sally, med hjälp av sin mamma (Gemma Jones), försörjer ensam den lilla familjen, vilket börjar bli smått ohållbart. Dessutom vill hon ha barn.

Mamman har blivit lämnad av sin make sedan 40 år (Anthony Hopkins), han fixade inte att hon ”unnade sig att bli gammal”. Han packade väskorna, köpte en sportbil, blekte tänderna, solade och tränade kroppen, fick telefonnumret till en hora som han kärade ner sig i och gifte sig med.

Mamman bröt ihop och fick kontakt med en spåkvinna, Sally har tröttnat på misären hemma och förälskar sig i sin chef (Antonio Banderas), maken Roy tröttnar även han och börjar flirta med den vackra Dia som spelar gitarr i fönstret mitt emot och visst kan du se grundbultarna för ett hederligt gammalt Woody Allen-romantiskt drama?

Jag har inget emot någon av skådespelarna och visst förstår jag att Hopkins har rollen som egentligen är självskriven Allen själv, men jag saknar Woody, jag saknar hans torra självironiska gubbighet. Antony Hopkins blir liksom en helt annan typ av äldre man, en kanske mer trovärdig och betydligt mindre humoristisk. Att se Woody Allen själv susa fram i en vit cab med blekta gaddar hade varit hysteriskt roligt, när Hopkins gör det blir det mer åldersnojig vardag.

Du kommer möta en lång mörk främling är 98 minuter skönt myspysig film. Inte någon Woody Allen-klassiker men jag har sagt det förr och kan säga det igen: han har en extremt hög lägstanivå. Om han hade spolat den inhyrda berättarrösten (Zak Orth) för att istället ha pratat själv hade jag ploppat upp betyget ett snäpp till.

52 minuter in i filmen får man som grädde på moset ett strålande tips vad man kan göra med vårskitiga fönster för att slippa tvätta dom. Jag tänker LUGNT anamma det tipset!

Publicerat

HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ

Att någonting har ”hänt i verkligheten” behöver inte per automatik betyda att det är intressant.

Läser jag folks statusrader på Facebook kan jag tro att det är überintressant att få reda på att någon dricker kaffe – igen, att någon är hemma med sjuka barn – igen, att någon köpt nån ny klänning på rea – igen och att någon (spänn fast säkerhetsbältet för NU blir det något alldeles extra) är på väg hem från jobbet för att förbereda fredagens tacos.

På postern till Himlen är oskyldigt blå står det längst upp med svarta bokstäver: ”Det hände i verkligheten”. Jaha, det gjorde det, där ser man och nu har Hannes Holm gjort film av det. Så spännande, eller vad?

Martin (Bill Skarsgård) bor med dagmamma-mamman och alkispappan på Lidingö, ”fast i lägenhet”. Han är kompis med Micke som bor i villa med inomhuspool och hans föräldrar har hus på Sandhamn och vill att Martin ska bo och jobba där över sommaren. Efter några familjeturer åker Martin till Sandhamn men han ska tydligen inte bo hos Mickes föräldrar och heller inte ”hänga med Micke” som var Plan A med hela grejen utan han ska jobba på hotellet och bo i personalbaracken där.

Hotellägaren Gösta (Peter Dalle) är en riktig gris. På många sätt är han det. Han är en personlighetstyp som jag har extremsvårt att tycka om eller ens se någonting positivt med. Martin gör bort sig och Gösta ger honom sparken från hotellet men passar även på att fånga upp honom och använda honom för sina skumraskaffärer.

Nu tänker jag gå tillbaka några steg till ”det hände i verkligheten”. Filmens Martin är enligt Hannes Holms egna ord baserad på honom själv och hans uppväxt i en lägenhet på 70-talet och Gösta och hans knarkargäng bygger på den sanna historien om den så kallade Sandhamnsligan. Filmens Gösta hette egentligen Flemming Broman och var en dåtida playboy och blev efter gripandet en av 70-talets mest kända svenska personer. Så verklighetens trådar virkas ihop till en rutig grytlapp som i sin tur blir Himlen är oskyldigt blå. Blir grytlappen snygg? Ja. Blir den intressant? Nej.

Filmen är inte bra, inte dålig, det är inte stort skådespeleri, inte några lågvattenmärken. Det är ett schysst hantverk på alla plan men jag blir liksom aldrig engagerad, aldrig uppeldad, jag höjer aldrig på ögonbrynen och jag drar aldrig på smilbanden.

Det här är helt enkelt en riktig mellanmjölksfilm.

[Eftersom jag är namn-nörd tänkte jag dela med mig av några av Skarsgårdspojkarnas samtliga förnamn, vilket för en sån som jag är rena julafton: Alexander Johan Hjalmar, Gustaf Caspar Orm, Bill Istvan Günter och Samuel Kristoffer Ymer. Vad dom övriga syskonen Eija, Valter och Ossian har för balla mellannamn förtäljer inte källan imdb.com]

Publicerat

THE TOWN

Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!