Månad: maj 2011

Publicerat

Tre om en: Filmer om missbruk och andra beroenden

SHERRYBABY (2006)

Sherry Swanson (Maggie Gyllenhaal) har suttit i fängelse i tre år för drogrelaterade brott. Hon var en tung heroinist och åkte inte bara fast, hon blev även av med vårdnaden om sin dotter Alexis. Alexis har bott hos Sherrys bror och hans fru alla dessa år och dom har uppfostrat och älskat henne som sin egen dotter.

Sherry har nu fått sin efterlängtade villkorliga dom och vill inget hellre än att komma ut i det verkliga livet, skaffa ett jobb, få ett eget boende, hålla sig ren och – såklart – själv ta hand om sitt barn. Tyvärr är inte verkligheten alls lika enkel. Alexis har svårt att knyta an till sin mamma, att få ett jobb kräver inte bara dom kurser Sherry läst i fängelset utan även en avsugning av den svettige arbetsförmedlaren.

Att Sherry är och har blivit sviken av många (alla?) män i sin närhet med den tafsande pappan i spetsen står helt klart men filmen ger inga tydliga svar och bjussar inte på moralpredikningar. Det är en enkel story om ett svårt liv och med världens kanske mest fysiska kvinnliga skådis i huvudrollen blir det en köttig beskrivning.

Maggie Gyllenhall kan med en förunderlig lätthet agera utan kläder och med en förvånadsvärd enkelhet spela ful. I Sherrybaby gör hon både och. Det är ett enormt fokus på hennes bröst genom hela filmen, i vissa scener förstår jag varför och i vissa känns det som om regissören står bakom kameran och slickar sig om munnen och utnyttjar sitatuationen (precis som männen i filmen).

Nu är filmen regisserad av en kvinna, Laurie Collyer som ser ut som en riktig Gudrun Sjödén-Quinna och hon har inte gjort mycket filmiskt av värde varken före eller efter den här filmen men här gör hon mycket rätt, nästan allt faktiskt.

Gyllenhaal är 100% perfekt i huvudrollen och birollen Dean, en av dom få män i filmen som visar både ryggrad och genuin ömhet, spelas ganska otippat av Danny Trejo. Han är apkrallig och jättesnäll och pysslar om Sherry med rökelser, varmt bad och ryggtvätt med tvättsvamp och jag blir så glad av att se honom som en snällis.

Sherrybaby är inte en film som förskönar eller förmanar, det är inte ens en film som försöker förklara eller förändra. Jag förstår alldeles utmärkt vilket helvete hon går igenom och jag behöver inget Disney-slut för livet funkar liksom inte så.

 

 

 

 

 

 

DEN MAN ÄLSKAR (2007)

Lena (Sofia Ledarp) levde med Hannes (Jonas Karlsson) i många år, Hannes som slog och slog och slog när han var på fyllan. Han satt på Lena, drog henne i håret och slog henne i ögonen med knytnävarna, dunkade hennes huvud mot ett skåp. Han slog henne varje gång han tyckte att hon gjort något fel: satt på fel låt, pratat med fel person, såna grejer.

Hannes hamnar till slut i fängelse, han går i terapi och kommer ut igen på villkorlig frigivning. Lena har under tiden försökt läka alla sina sår och ett led i det är att bli tillsammans med en stor, snäll och trygg fiskhandlare. Alf (Rolf Lassgård) är allt Hannes inte är och tvärtom. Alf älskar Lena mer än livet, han vill henne allt gott men Lena kan inte släppa tanken på Hannes och när han nu är en fri man söker hon upp honom igen fast hon vet att det är fel. Hon kan inte låta bli, hon är beroende av honom på nåt twistat vis.

Filmen visar Lenas syn på alltihop på ett naket och ärligt sätt. På vanligt Åke Sandgren-manér är det klassisk musik i bakgrunden och ett högtravande språk ingen mänska använder i dagligt tal men filmen funkar utan alltför stora suck och stön från min sida. Jonas Karlsson blick kan växla mellan en störd mans och en snäll killes på en sekund och att Rolf Lassgård kan spela nalle vet alla. Sofia Ledarp är utropstecknet och hon fick också en Guldbagge för sin roll.

 

 

 

 

 

 

 

 

WHEN A MAN LOVES A WOMAN (1994)

Michael och Alice Green (Andy Garcia och Meg Ryan) borde på pappret vara världens lyckligaste människor. Han är pilot, hon är söt, dom är både gifta OCH kära och tillsammans har dom en bedårande dotter (Tina Majorino).

Men som hos alla levande människor så kommer det fram mindre snygga sidor när man krafsar lite på ytan. Alice dricker och hon dricker ofta och mycket. Till slut kan hon inte mörka sitt beroende längre och när hon sätter både sitt eget och dotterns liv på spel ser Michael till att hon hamnar på ett behandlingshem. Kvar därhemma är han med sina tankar. Vad är hans roll i det hela? Hur mycket av ansvaret ligger på honom?

Jag vet att det har funnits omröstningar om vilken motspelare som är Meg Ryans ”match in heaven” (Tom Hanks eller Billy Crystal) men jag måste säga att Andy Garcia glassar förbi dom båda två. Ryan och Garcia är så jättefina tillsammans att jag ibland glömmer bort att det är fiktion jag tittar på och Garcias förälskade blickar är verkligen som Mumsmums för själen. Typ TVÅ fyrpack. Eller tre. Och utan att dela med sig.

Jag tycker om den här filmen. Jag har sett den många gånger och jag ser gärna om den igen. För att vara Hollywoodglättigt tycker jag problematiken, fulheten kommer fram på ganska mänskliga vis men utan att jag känner mig som en havregrynskladdig disktrasa i magen när filmen är slut. Det GÅR att visa människans svagare sidor på film UTAN ångestprojicering.

.
Publicerat

Med risk för att framstå som en total jubelidiot…

…men jag trotsar bättre vetande och behåller min Blogger.

Ni som har WordPress, hur orkar ni? Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Hela min fredagkväll har gått och jag inte lyckats med något. Jo, exportera/importera bloggen var simpelt men resten, det som BORDE vara det, HERREGUUUUD alltså!

En bloggplattform så fullkomligt ologisk, med typsnitt som i dom flesta fall saknar å, ä och ö, med mallar som är så enahanda att det inte finns ett enda basic svart att använda, att det behövs tilläggsprogram för att ladda ner typsnitt (och endast två är gratis) och visst förstår jag att allt detta går att fixa om man är en jäkel på programmering men jag är inte det. Jag vill skriva om film, inte fippla med sånt här.

Blogger/Blogspot har många negativa sidor men WordPress har på sex timmar gett mig blodsmak i munnen och hjärtklappning och nej, det beror inte på dom LITRAR kaffe jag bälgat i mig för att hålla skallen fokuserad. Det beror på bloggplattformsidioti och inte på idioten framför datorn. Inte i det här fallet.

Jag vet hur jag vill att min blogg ska se ut och med WordPress är det en omöjlighet som jag ser det. Så jag backar in i mitt lilla bloggergryt och slickar såren för sällan har jag varit med om en mer bortkastad fredag.

Imorgon är allt som vanligt här igen. Hurra!

Publicerat

Med risk för lite strul och krångel…

…nu ska den här bloggen fixas till en gång för alla.

Antagligen betyder det att den kan vara lite….eljest…. dom närmaste dagarna men jag hoppas på tålamod och förståelse.

Jag ska byta hela bloggplattformen till WordPress och jag hoppas det går lika smärtfritt som ”dom säger”. Wish me luck! 😉

Publicerat

Fyra år till

Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

 

Publicerat

Veckans Gosling: The United States Of Leland

En ung förståndshandikappad pojke hittas brutalt knivmördad på en gräsmatta. Leland Fitzgerald (Ryan Gosling) erkänner mordet utan att blinka.

Mördaren verkar ha en ganska klar empatistörning och han har precis blivit dumpad av den mördade pojkens heroinmissbrukande syster. Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände författaren (Kevin Spacey) och hans mamma (Lena Olin) blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Det är många trådar som vävs samman i denna lågmälda och långsamma dramathriller.

Leland hamnar i fängelse/ungdomsanstalt och blir undervisad av läraren Pearl Madison (Don Cheadle) som blir så fascinerad av brottslingen att han får för sig att skriva en bok om honom. Han lyckas fippla till sig maximal tid på tu man hand med Leland och jobbar som en tok för att komma honom innanför skinnet men på något sätt är blir det tvärtom, Leland lyckas med knivskarp precision ställa rätt motfrågor och får därmed Pearl att öppna sig och erkänna misstag han gjort i sitt eget liv.

Jag trodde två saker om The united states of Leland som inte stämde för fem öre.
1. Att det var ett rättegångsdrama
2. Att Kevin Spacey hade en av huvudrollerna.

Inte en enda scen utspelar sig i en domstol och Kevin Spacey är med totalt i kanske tre minuter.

Ryan Goslings skådespelarinsats är precis som vanligt jättebra. Verkligen jättebra. Och för dig som läser som inte är född på 70-talet, nej, jag är inte ironisk.

Här finns filmen.

Publicerat

Sjöodjursonsdag: MEGA PIRANHA

The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.

Publicerat

LIMBO

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

High five, Bloglovin!

Nu funkar Bloglovin med den nya adressen! Klicka här (högerklicka gärna och öppna i ett nytt fönster) för att komma dit.

Det är ett smart ställe att samla alla bloggar man läser på och ett enkelt sätt om man inte vill missa något inlägg men slippa ha koll.

Krångelberget minskar sakta men säkert. Wihii!

Publicerat

Trubbel i paradiset

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.

Publicerat

RSS & Bloglovin

Eftersom jag fortfarande använder blogspot som bloggverktyg har jag svårigheter att få RSS-feedern att få ihop det med nya adressen. Detsamma gäller Bloglovin som sedan flytten inte läser in nya inlägg.

Jag håller på att fixa och trixa med detta men du som följer bloggen via RSS kan göra det via den gamla adressen fiffisfilmtajm.blogspot.com så länge (det ska tydligen inte vara några problem men hör gärna av dig om det inte funkar) och vad gäller Bloglovin så hoppas jag på ditt tålamod och på snabbt svar från deras kundtjänst.

Publicerat

THE LINCOLN LAWYER

Lilla jag gick åstad och vann en tävling! Biobiljetter och soundtracket till The Lincoln lawyer gjorde att en rätt medioker dag i början på veckan blev en sprudlande glad dito.

Tack Debaser och Noble Entertainment för att jag äntligen fick användning för min kunskap i ämnet vilket-instrument-spelade-Matthew-McConaughey-på-gatan-alldeles-spritt-språngande-naken-när-han-blev-arresterad-av-en-polis. Vad det var? Bongotrumma såklart!

Nu har jag alltså varit på bio och sett filmen. Till att börja med så är det enormt snygga förtexter. Det bådar gott. Sen kommer en Matthew McConaughey i bild som ser lika utmärglad ut i ansiktet som väl Christian Bale i The machinist. Jag blir lite orolig, han som alltid brukar se så frisk och frodig ut.

McConaughey spelar Mick Haller, en brottmålsadvokat med inget annat än dollars för ögonen. Klienterna kan vara skyldiga, dom kan vara oskyldiga, han skiter i vilket. Det är i och för sig hans jobb då alla förtjänar en lagens man på sin sida i rätten men Haller skiter i det från botten av sin själ. Han kan konsten att ta betalt, han är skrupellös vad gäller att casha in stålarna OCH han ger dom åtalade valuta för lönen.

Louis Roulet (Ryan Phillippe), sonen till en mycket rik dam (Frances Fisher) står åtalad för att ha grovt misshandlat en kvinna. Han hävdar sin oskuld och vill inte ha någon annan advokat än Haller och är det något mer än pengar som biter på Haller så är det smicker.

Han åtar sig fallet som redan till en början har glappande hål och med hjälp av sin utredare Frank (William H Macy i en frisyr ingen sett honom i förut och så borde det ha förblivit) luskar han reda på att Roulet ljuger och att han ljuger om mycket.

The Lincoln lawyer är baserad på Michael Connellys bok med samma namn. Jag har inte läst boken och för filmens skull är jag glad för det. Jag tror nämligen att boken är så mycket bättre än filmen. Filmen är i det närmaste två timmar lång, känns som fyra men utan att egentligen bli tråkig. Den är liksom bara…lång. Filmen är också extremt mycket yta. Haller är snygg, hans ex-flamma och mamman till hans barn (Marisa Tomei) är snygg. Dom är båda karriärister, dom gillar uppenbarligen varandra fortfarande och flirtar hej vilt (med varandra) på restauranger om kvällarna (och givetvis sitter jag och funderar på var dottern håller hus). Det är snyggt filmat, det är dyra kostymer, det är välkammat, fina boenden, vyer och liksom bara sååå jävla tillrättalagt.

Jag gillar rättegångsfilmer, jag gillar dom mycket, ofta och länge men såna här filmer behöver en redig twist för att hålla hela vägen. Twisten i The Lincoln lawyer luskade jag ut redan efter tjugo minuter. Till filmens fördel ska sägas att jag gäspade inte, slumrade inte till, retade mig inte på pratande biografbesökare, nej, jag hade helt enkelt bara en alldeles lagom skön lugn stund i en biosalong. Sen att biobesökets stora händelse inte var just filmen utan att jag lyckades bli starstrucked av Stellan Skarsgård på fiket strax innan gör ingenting alls.

Stellan och Ryan Philippe på samma dag! Pieuuuwww. Ge mig en handduk!

Publicerat

KRAMER MOT KRAMER

Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.

Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.

Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?

När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.

Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.

1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.

Publicerat

Daisy Diamond

Finns det någon lägre stående varelse på jorden än en dålig mamma? Finns det något som är lägre ALLS?

En kvinna som inte vill ta hand om sitt barn eller en mamma som gör allt hon kan men det hon kan räcker ingenstans alls, finns det nåt värre, nåt mer…värdelöst?

Ja det gör det.
Det finns Daisy Diamond.

Stackars Noomi Rapace. Hon måste ha läst manuset och sett något mellan raderna som jag som åskådare absolut inte ser. Hon spelar den nyblivna mamman Anna vars enda dröm är att bli skådespelerska. Hon drar till Danmark och söker lyckan men det funkar inte. Provspelningar och vrålskrikande spädbarn är inte en bra kombo. Att titta på film med hörlurar och ha en vrålskrikande bebis i öronen är inte heller särskilt kul. Fan. Ungen skriker halva filmen igenom, jag blir galen! Jag blir så pass galen att jag egentligen bara vill stänga av.

Det är den danske regissören Simon Staho (Dag och Natt) som står bakom Daisy Diamond och jag förstår att han vill skapa debatt och trycka på olika tabubelagda moderskapsprylar men nä, det biter inte på mig. Filmen rinner av mig som havsvatten på Maldiverna och kvar finns endast början till tinitus och ekot av den tokskrikande jävla ungen i öronen.

Men Noomi Rapace är bra.
Noomi Rapace är alltid bra.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Gosling: The believer

Den som letar hon skall finna!

Här är recensionen som försvann nu när Blogger strulade. Det kanske inte är en sån hemsk fredag den 13:e i alla fall?

Daniel Balint (Ryan Gosling) är en arg ung man. Han är arg nåt så inihelvete på mycket men mest är han arg på judar. Vältränad, överarmstatuerad och iklädd svastika-T-shirt går han genom livet rak i ryggen alldeles oavsett om han bultar ner en jude på tunnelbanan eller diskuterar politik med fascister.

Han har talets gåva, han är påläst och kan väldigt mycket om judendomen, alltså VÄLDIGT mycket. Daniel är en övertygad aggressiv nazist med en stor hemlighet: han är själv jude.

Filmen är baserad på en sann historia från 60-talet om en Ku Klux Klan-medlem som visade sig vara jude. Något så utbota dumt som att vara just denna kombination har jag inte hört talas om sen jag läste för några år sedan att Jackie Arklöv var nynazist. Nåja, nazister är överlag inte kända för att vara dom vassaste knivarna i lådan så varför är jag ens förvånad?

The believer är annars en bra film. Filmen snurrar igång en hel hög med funderingar i min skalle, vilket jag gillar och Ryan Gosling är för The believer vad Edward Norton var för American History X: stjärnglans och stort skådespeleri i en uppumpad kropp. Historien i American History X är egentligen mindre intressant än denna men jag tycker ändå att The believer blir blekare som film. Det hade gått att krama ur mer, både manusmässigt och rent filmtekniskt.

Billy Zane är skrattretande dålig och Theresa Russell, ja herregud, jag vet inte om hon spelar över eller under eller inte alls. Summer Phoenix är dock duktig som unga Carla och Ryan Gosling, ja, vad ska man säga? Han spelar så övertygande att jag i vissa scener blir rädd. Det är som om Danny Balint tagit över honom, som en exorsism gone bad, som om han bara har en växel och full gas på den.

En MYCKET imponerande Gosling i en tänkvärd film.


Publicerat

Vilket jävla junk.

Jag är en människa som avskyr krångel. Jag avskyr det så i den milda grad att jag i varje given situation gör mitt yttersta för att slippa det.

Men så ibland händer det saker som är bortom min kontroll. Hela Blogspot/Blogger lägger ihop, kajkar ur och raderar upplagda inlägg (inte bara för mig utan för alla som använder sig av detta bloggverktyg). Det är trist som FAN men det är ingenting jag kan göra nåt åt.

Allt som skrevs efter den 11:e maj är borta. Således finns inte inlägget Veckans Gosling: The believer längre, plus en massa fina kommentarer som också försvunnit. Någon dag när jag är lite mindre irriterad och har lite mer energi skriver jag om recensionen och lägger upp den men just precis nu har luften gått ur mig och detta TROTS att Sverige gått till VM-final i hockey OCH att Eric Saade ska sjunga i Düsseldorf imorgon kväll (ja, jag vet, han sjunger inte så bra och han hade inte kommit dit om han sett ut som Göran Greider men personligen tycker jag det är den bästa låt Sverige skickat sen Fångad av en stormvind).

Jag ÄLSKAR Popular och jag ÄLSKAR marängswiss och nu är det fredagen den 13:e och imorgon är en annan dag. DÅ ska jag blogga om film igen.