Månad: juni 2011

Publicerat

Paul

Dom brittiska vännerna och rymdnördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) har begett sig till San Diego för att gå på en UFO-mässa. Efter detta ska dom sedan åka på en husbils-road-trip för att besöka kända utomjordiska platser såsom Area 51.

Längs vägen blir det givetvis stopp på allehanda hak specialiserade på just aliens och det dricks kaffe ur gröna porslinsgubbemuggar, äts efterrätter med namn som hedrar världens mest kända utomjording E.T och köps bilstickers med texten Alien on board.

Under en nattkörning blir dom omkörda av en svart bil som kraschar i hundranitti. Killarna stannar vid vägkanten och ser att ingen förare sitter i bilen men när dom vänder sig om står det en tjomme på vägen, en liten filur med ur mänsklig synvinkel tämligen feldoserad kropp. Paul är utomjording, en sådan Graeme och Clive drömt om att få se i hela sitt liv och han är inte bara jagad och kämpar för sin överlevnad, han har en hel del fördomar att brottas med då filmhistoriens UFO:n inte riktigt fungerar som Paul. Paul är nämligen tämligen mänsklig. Han pruttar, moonar, svär och röker.

Att jag tycker om den här filmen kommer inte som en överraskning för någon som känner mig. Jag har känt mig som ett mänskligt UFO i hela mitt liv och äntligen får jag se en jämlike på film (haha)! Det som positivt överraskade mig var hur himla rolig filmen var. Den är klurig, den är anal, det är en film om nördar för nördar och många skämt är så interna att dom blir svårbegripliga om man inte är bevandrad i filmens – och utomjordingarnas – värld.

Simon Pegg och Nick Frost är toppenbra i sina roller, liksom Kristin Wiig som den enögda, frikyrkliga och väldigt snävtänkte Ruth Biggs. Birollerna kantas av finfina skådisar som Jason Bateman, Jane Lynch och givetvis Sigourney Weaver, det är inte för inte hon är filmhistoriens Queen of Space! Seth Rogen är rösten till Paul och Rogen funkar fint så länge jag slipper se karln och Steven Spielberg gör en liten cameo för vem hade ett finger med i filmen E.T? Jo, Paul såklart!

Om man pulsar en timme i meterhög snö, det är trettio minusgrader och det blåser kuling och sen kommer man hem och möts av en stor kopp varm choklad med rikligt med vispad grädde på toppen, så varm som man blir i magen av denna choklad, precis så varm blir jag av Paul.

 

 

Paul har biopremiär på onsdag (22/6)

Publicerat

Spotifysommar # 2

Förutom hjärndöd blockbusteraction på bio och att spela Yatzy på balkongen så finns det inget mer somrigt för mig än att titta på fotboll på TV.

Nu när Bajens spelare inte kan göra ens sina egna mammor stolta och att det denna sommar är varken EM eller VM på TV så väljer jag denna vecka att drömma mig bort, att längta efter ett storslaget idrottsevenemang som antagligen är det enda på jorden som kan hålla mig borta från att se film en hel månad i sträck.

Den andra av sommarens spellistor heter givetvis Fabregas, var är du?

(Ja, jag vet att fotbolls-VM för damer börjar vilken dag som helst och ja, jag vet att det inte är ett dugg politiskt korrekt att erkänna högt att jag inte tycker det är lika kul att titta på som herrfotboll och nej, jag tänker faktiskt inte ändra åsikt i den frågan.)

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om: Människor helt utan betydelse, snart i en TV nära dig

För ett tag sedan skrev jag en recension av boken Människor helt utan betydelse, skriven av filmregissören Johan Kling. Jag skrev också att den skulle bli film i regi av Gustaf Skarsgård.

Nu är filmen klar och tisdagen den 12:e juli kl 21.30 visas den i SVT2.

Filmen är en del i Svenska Filminstitutets och Sveriges Televisions novellfilmsatsning och som jag ser det är detta ett perfekt sätt både för nya regissörer att komma fram i rampljuset OCH för mig och alla andra filmintresserade att få valuta för licenspengarna. Det är dessutom inte ett enda reklamavbrott så långt ögat når.

Så skriv in datumet i kalendern så hoppas vi på lite regn just den kvällen.

Min recension av boken går att läsa här, Bilder och ord-Sofia har också skrivit om den och hennes text finns här och här kan du läsa om dom andra novellfilmerna som visas på SVT i sommar.

Publicerat

Veckans Bening: Open range

Jag är ingen hästtjej. Jag är heller inte överdrivet förtjust i indianer, cowboys och naturen över lag. Plussa därtill på att jag inte tycker karga fåordiga män är jätteintressanta att beskåda.

Trots detta händer det ibland att jag ser en westernfilm och av dom jag ser fastnar en promille för alltid. TV-serien Macahan är en sådan promille liksom Dansar med vargar.

I Open range är Kevin Costner tillbaka som en viddernas man Charley Waite, en kofösare som lever ur handen i mun tillsammans med sin vapendragare Boss Spearman (Robert Duvall). Ridandes med sig har dom den frodige Muse (Abraham Benrubi) och den blott 16-årige mexikanen Button (Diego Luna, som alla tjejer som sett Dirty Dancing 2 antagligen varit småkära i).

Det blir bråk mellan dom och ett gäng bybanditer med en korrupt sheriff i spetsen och ett bråk i en westernfilm slutar alltid med att någon dör. Så blir det även här. Waite och Spearman laddar för hämnd medans Button ligger i gränslandet mellan liv och död på en brits hos den lokale läkaren. Läkarens vackra syster och assistent Sue (Annette Bening) är en kvinna som Waite spanat in från första stund och intresset är helt klart ömsesidigt.

Annette Bening och Kevin Costner kan i denna film vara ett av världens mest trovärdiga filmkärlekspar. Dom är så jättefina tillsammans och det är inte utan att det retar mig att hon i verkligheten gillar sin äldre man Warren Beatty och han sin yngre fru Christine Baumgartner för om jag får lägga in mitt veto skulle dom vara tillsammans jämt, ständigt och hela tiden.

Open range har med en speltid på dryga två timmar inte speciellt bråttom. Det finns tid för dom obligatoriska närbilderna på en hund i grässluttning, en tänkande cowboy i bruna kläder som tittar ut över prärien och förstående långa blickar när det idkas male bonding runt lägereld och det är skönt tycker jag. Det finns inte ett klipp för mycket här, det är lugnt, tålmodigt och handlingen växer sig liksom på en, i en och vips så sitter den fast.

Att Annette Bening är fullkomligt briljant i den här rollen är nog ingen nyhet men att även gammgubben Robert Duvall är det, det förvånar mig som normalt sett inte är överförtjust i honom. Kevin Costner är en man jag verkligen inte kan tycka illa om i något sammanhang och definitivt inte i kombination med rynkor och revolvrar.

Summa summarum så är Open range en fin liten film som handlar om ingenting men egentligen om allt.

 

Publicerat

SUPER 8

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det ”läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga ”fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om en rolig tävling

Vill du vinna en iPad 2 och gratis hyrfilm i ett helt år? Ja, jag tänkte väl det.

Lovefilm har dragit igång en sommartävling där din dröm kan bli verklighet. Allt du behöver göra är att beskriva din favoritfilm på ett kul, galet och/eller annorlunda sätt och använda max 120 ord. Lätt som en plätt (speciellt för alla er som var med i min förra tävling och gjorde i princip samma sak fast bara med 20 ord).

Klicka här för att komma till tävlingen, klicka här om du vill läsa mitt konsumenttest av Lovefilm och klicka  här om du vill få förslag på filmer du kan se om det blir du som vinner den formidabla gratis-film-vinsten.

Lycka till!

Publicerat

SUNSHINE

Bland det mest avslappnande och häftiga jag vet är att ligga i en flyttank. En stor plast-behållare som ser ut som ett gigantiskt ägg, kroppstempererat toksaltat vatten, en tystnad som är total och däri ligger jag och flyter, försvinner iväg, känner hur kroppen blir tyngdlös och nästan sovande fast samtidigt vaken och det enda jag hör är mina egna hjärtslag som sakta blir färre för var minut som går.

Om du aldrig provat floating-prylen, tänk såhär istället. Tänk dig att det är typ…tisdag. Tänk dig att det är första tisdagen på semestern. Det är 26 grader varmt och du sitter på din egen brygga och har din absolut mest urtvättade och jättesköna T-shirt på dig och tunna sommarbyxor som fladdrar i den ljumma vinden. Fötterna är bara och det går en hurv genom hela kroppen när fotsulorna når vattenlinjen.

Du sänker båda fötterna i vattnet. Gungar dom fram och tillbaka så det plaskar, så att vattendroppar blöter ner både vader, knän och byxor men vad spelar det för roll, det är ju bara vatten. Du tittar i horisonten, det är klarblått vatten så långt du kan se. Var havet slutar och himlen börjar är en gåta och att lösa den känns inte viktigt alls.

Det är sommar och det finns inte ett enda måste i världen på tio långa veckor, inte en tid att passa, inte nåt endaste litet som står emellan dig och det du kallar frihet. Varje dag är en tom sida i en oskriven bok och du ensam är författaren.

Det finns film som inte är film, film som beter sig som vore den från en annan dimension. Film som försätter dig i trans, som tar dig till en annan plats i en annan tid, som får dig att mentalt hamna i en saltig vattentank eller i ett tillstånd av ultimat sommarsemester fast hela livet snurrar i 180 men just nu, just här, försvinner allt runt omkring dig och allt som har med vardag att göra slutar att existera.

Jag är 38 år och har varit med om den här känslan endast en gång förut i samband med att jag sett en film och det var 1990 när jag såg Det stora blå för första gången. Det har gått 21 år och jag har sett över 3000 filmer sen dess.  Jag hade nästan gett upp hoppet om att få vara med om det igen men nu har det hänt. Jag har hittat min nya Det stora blå, Det stora gula: Sunshine!

Tack Danny Boyle för att du är en alldeles mästerlig regissör (och att du gjorde värsta magplasket förra året gör dig bara mänsklig) och tack Filmitch för att du alldeles omedvetet gav mig tipset om Sunshine, en film jag inte hört talas om innan jag läste din A life in movies-lista.

Jag känner mig kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg.

Sunshine är filmkonst när det är som allra allra bäst och precis som att tala är silver och tiga guld så kan det ibland vara Cullinandiamanten att som skrivande filmtyckare inte tycka så mycket utan mest bara le. Le och hoppas att det både syns och känns genom skärmen, ända bort till dig.

Publicerat

Kött och blod

Kött och blod tilldrar sig år 1501.

Det är medeltid och således jävligt skitigt överallt. Folk har dåliga tänder, trassliga frisyrer, trasiga kläder och föder barn i närmaste gränd. Martin (Hauer) är legoknekt och han blir anlitad för att återta ett slott som ägs av en tämligen ocharmig krigsherre men vad gör man inte för pengar om man inga har? Hur som helst, Martin utför sitt jobb men krigsherren backar ur och Martin får inte så mycket som lukta på en peng. Det enda han känner vittring av är hämndens starka odör och som alla vet: den luktar starkt!

Det är svårt att tänka sig nu men det fanns en tid i världen när jag tyckte Kött och blod var en BRA film. Nu menar jag inte BRA i betydelsen helt okej utan BRA som i välgjord, spännande, rekordeligt blodigt och med en snygg Rutger Hauer som grädde på moset.

Paul Verhoeven hade inte gjort något som kan klassas som storfilm före denna (och ej heller någon engelskspråkig film) och sett till slutresultatet så är det ett under han inte blev tvingad att byta yrkesinriktning för att klara sin försörjning .

Jag kan liksom inte ta filmen på allvar. En kvinna som ska spela gravid springer omkring med en polyesterkudde under klänningen som skumpar mjukt när hon rör sig och flera gånger tänker jag ”Är det dansk gladporr?” och lika ofta ”Tittar jag på The Young Ones?”. Jag blir inte klok på filmen, jag vet bara att trots extreeemt stora brister så är det som att injicera en jättespruta med hundraprocentig nostalgi att se den. En del av mig blir 14 igen men det är inte det kritiska tänkandet som regreggerat, inte alls. Jag tycker inte att det var bättre förr. Inte ens Rutger Hauer var bättre förr.

Här kan du läsa fler recensioner av filmer signerade Paul Verhoeven, filmer som är betydligt bättre än denna.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).

Publicerat

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….

Publicerat

THANK YOU FOR SMOKING

Nu var det dags för en dejt med Aaron igen.

Aaron Eckhart med fitthakan, skådespelaren som jag för länge sedan dömt ut och placerat i flyttlådan märkt Bildsköna Neutrum men totalt omvärderat efter hans insats i Rabbit hole. Tack vare den filmen och en  filmtipskommentar från Fripps filmrevyer har jag nu sett Thank you for smoking och  sitter här med ett fånigt flin på läpparna – igen.

Nick Naylor (Eckhart) är talesman för Big Tobacco, en lobbyist med talets gåva, en sån som kan få leukemi att framstå som något positivt och faktiskt tro på det själv. Hans jobb är att se till att folk börjar och/eller fortsätter röka, kosta vad det kosta vill. Kruxet är att han vill vara en bra pappa och en god förebild för sin 12-årige son Joey (Cameron Bright) som han har delad vårdnad om och förutom cigaretter är sonen det enda Nicks värld kretsar kring. Men hur kan han vara den positiv förebild när han medvetet går omkring och propagerar för ett gift som får folk att dö i cancer?

Det här är alltså en film som på ytan propagerar för rökning men som egentligen gör precis tvärtom. Det enda den egentligen propagerar för är kritiskt tänkande och filmen gör det på ett MYCKET underhållande OCH smart sätt. Till exempel, Nicks idé för att få nästa generation att fortsätta tycka det är ballt att röka är att sponsra en film med Brad Pitt och Catherine Zeta Jones och få dom att dela en cigg i närbild. Visst, det kan vara en alldeles strålande idé MEN det roliga med just detta är att i den här filmen ser jag inte en enda person röka. Att Nick Naylor själv är rökare får jag reda på rätt tidigt men den enda närkontakt han har med en cigarett är att han konstaterar att cigarettpaketet han har vid sängen är slut. Inget bolmande, inget puffande, ingenting som gör den här filmen till tobakspropaganda alls, allt är liksom bara finurligt.

Jag tror regissören Jason Reitman  börjar bli lite av en favorit för mig efter att ha sett och tyckt om  Up in the air, Juno (som visserligen var för upphaussad för sitt eget bästa men ändå helt okej) och nu denna. Det ska bli spännande att följa hans filmiska  irrfärder framöver. Jag tar på mig säkerhetsbältet och hänger mer än gärna med på resan.

Publicerat

Spotifysommar # 1

 Trots att det var länge sedan jag hade sommarlov så tänker jag ofta på sommaren som tio veckor lång. Tio veckor av solsken, kräftröd solsveda, cykelturer, studsmattemaraton, gräs mellan tårna, hjärndöd bioaction, sand i skorna, god mat på grillen och jordgubbar med glass.

Varje måndag under dessa tio sommarveckor kommer jag att lägga upp en Spotifylista här på bloggen, en lista som på ett eller annat sätt är mitt soundtrack till sommaren 2011. Ibland kanske den har med film att göra, ibland inte. Ibland kanske du hittar nån gammal goding du förträngt, ibland en du önskar du hade glömt, ibland en som gör dig alldeles glad. Den röda tråden med dessa listor är att dom har med mig och min syn på sommar att göra.

Blir du sugen på att göra en egen lista, kanske till och med samma tema som jag valt? Lägg upp en länk i kommentarsfältet och ge oss andra en chans att lyssna på DIN sommar.

Här är min första låtlista.

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

Veckans Bening: Mother and child

Karen (Annette Bening) är 50 år och bor med sin mamma. För 35 år sedan adopterade hon bort en dotter som hon sedan dess känslomässigt inte kan släppa. Bitter är kanske det adjektiv som beskriver henne bäst.

Karens dotter heter numera Elizabeth (Naomi Watts) och har växt upp till en riktig karriärskvinna, en advokat med fläckfritt CV och ett mycket ensamt privatliv.

Lucy (Kerry Washington) och hennes man vill ingenting hellre än att bli föräldrar men ingenting händer på naturlig väg. Dom bestämmer sig för att adoptera.

Den ömsinte Paco (Jimmy Smits) jobbar som skötare på kliniken där Karen jobbar och av nån anledning fattar han tycke för denna kalla rigida människa. ÅÅÅÅ, alltså hon ÄÄÄÄR så snipig, jag vill bara bitch-slappa henne från både hjärtat och tårna!

Mother and child handlar om just det, mammor och barn. Mammor i alla former och hur barn växer upp till att bli vuxna – och mammor. Dom manliga karaktärerna är få men tongivande. Samuel L Jackson spelar Elizabeths chef och han är fin och bra som alltid. Jimmy Smiths (från Lagens änglar) har lagt på sig några kilo och ser ut som mycket mänsklig och charmig sydamerikansk lokalvårdare.

Annette Bening är en härlig bitterfitta om än jävligt  irriterande och Naomi Watts är iskall som en blond Piggelin. Ändå är filmen varm. Mysig. Några skulle kanske kalla den ”tjejfilm” men jag tycker den är precis tvärtom. Killar har mycket att lära här.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Rachel getting married

På varje bröllop med självaktning står det en tjomme i ett hörn och filmar. Denne filmare kan vara sanktionerad av det lyckliga paret men lika gärna kan det vara någon som på eget bevåg inte vill missa chansen att föreviga en skandal och i förlängningen ligga bakom en YouTube-snackis.

Att se Rachel getting married är som att se en sådan icke-sanktionerad bröllopsfilm där samme ganska obegåvade filmare även ska göra en sorts inför-film för att presentera familjemedlemmarnas relationer för oss som tittar. Nu har nog inte Jonathan Demme tänkt sig att det ska kännas så men likväl gör det det – för mig.

Kym (Anne Hathaway) kommer ut från ett behandlings/avgiftningshem precis i lagom tid för syster Rachels (Rosemarie DeWitt) bröllop. Rachels bästa väninna, den snipiga Emma, ska vara tärna och det gör Kym förbannad. Kim är förbannad på mycket, hon är också centrum i sin egen värld och ser till att hamna i centrum i alla andras också.

Att se systrarnas mamma – Debra Winger – gör mig nästan lika glad som om det varit min egen jag inte sett på länge. Jag tycker så mycket om Debra Winger, jag skulle vilja krama henne och aldrig släppa taget. Systrarnas pappa spelas av Bill Irwin som är en riktig Niklas Wikegård-kopia.

Ett stort problem med filmen är att Anne Hathaway lider av ”Angelina Jolie-syndromet”, hon är alldeles för snygg för att kunna spela trovärdigt ful. Att klippa henne i hackig page gör henne inte missbrukartrasig och det enda jag ser är Anne Hathaway i illa klippt frilla, no more no less.

Jag tycker tyvärr det här är en rätt menlös film. Jag vet inte vad den vill säga men jag fattar att även Jonathan Demme behöver pengar till mat och hyra. Det är min enda förklaring till att hans namn pryder omslaget.

Detsamma gäller Anne Hathaway.

Här finns filmen att hyra.