Månad: juni 2011

Publicerat

BAD TASTE

Det var en gång för länge sen, då när Fangorns skogar fortfarande stod orörda, långt innan ballrogen nedkämpades av den heroiske Gandalf och Fylke andades inget annat än harmonisk longbottomrök, i alla fall inte på spelfilm.

I Sverige kantades denna avlägsna era av manchesterbyxor i pastell, av överdrivna axelvaddar och av att Depeche Mode släppte den fullkomligt lysande LP-skivan ”Music for the masses”.

Lite tidigare i en helt annan del av världen fick en frodig man i tjugoårsåldern (som redan då hade ett illa ansat skägg) tag i en 16-millimeterskamera. Han engagerade ett gäng nördiga vänner och dom började filma. Varje helg i fyra år filmade dom, vaaaarenda helg. 1987 var filmen klar. Bad taste fick den heta den förstfödde ”sonen” till en av världens största nu levande regissörer, Peter Jackson.

Historien om några snubbar som undersöker en invasion av utomjordingar i en liten håla på Nya Zeeland är en orgie i klafs. Det är blod (aka Heinz tomatketchup) och hjärnsubstans och var man inte sugen på haggis  innan så lär man aldrig någonsin bli det efter detta.

Jag tycker inte filmen är varken bra eller speciellt spännande när jag ser den nu (2011) men 1987 när den var ny, herregud, DÅ var den ball! Att få till dessa effekter utan egentligen en spänn på fickan DET är stor filmkonst oavsett vad man tycker om filmen i sig och det som också slår mig är hur stensäker Jackson var på att filma vinklar redan då. Han vet precis hur han ska hålla kameran för att få in rätt känsla och han maxar användandet av naturen som kuliss, precis som han senare gjort i både Sagan om ringen och King Kong.

Bad taste är ett bra bevis för att även stora varit små och att det är värt att kämpa som en dåre om du har en dröm som du vill ska bli sann.

Publicerat

MIN LÅTSASFRU

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och ”sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?

Publicerat

Början på det nya.

Nu ser bloggen inte ut som vanligt – igen.

Denna gång kommer bloggen att förvandlas och bli ”som vanligt”, fast fullt fungerande och utan att jag behöver knapra Pepcid. Tänk att det finns en dataproffssnällis som fixar och trixar och jag behöver bara titta på film och skriva, det är alldeles förträffligt tycker jag.

Nu är det byebye Blogger och hejhej WordPress och alla barnsjukdomarna ska besegras en gång för alla (vilket kanske tar en stund men allt är både på G och under kontroll).

Det jag skulle behöva veta är om RSS:en funkar som den ska nu?

Publicerat

Prowl

Amber (Courtney Hope) är en ung vuxen (17-18-nånting) som känner att hon fastnat i byhålan Famfield. Hon längtar efter en egen lägenhet i den stora staden och när hon får tag på en är lyckan gjord. Hon får med sig sina fem bästa vänner men på vägen till Chicago, mitt in the middle of nowhere lägger bilen av och dom får skjuts av en snäll lastbilschaufför. Om han är en skummis? Jag skulle inte satsa en tia ens på ”nej”.

Första halvtimmen är lite….konstig. Seg men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt utan mer underlig. Jag får känslan av att jag inte vet vad som komma skall, vilket alltid är en bra känsla i skräckfilmssammanhang. Ungdomarna sitter instängda i lastbilens lastutrymme och det är inte utan att lite skön klaustro infinner sig.

Skumma hillbillies är en tacksam människotyp att kasta in i läskiga filmer, det spelar ingen roll om dom spelar banjo eller åker runt i en klantig bil i blåkläder och dödar folk. Men här är det inte byfånen som är mördaren, här är det en typ av….vampyrer.

Filmen bjuder på en twist av minimodell men är för övrigt en ganska långtråkig historia. Den kommer liksom aldrig igång.

Filmitch har också sett filmen.

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Deep Impact

Tänk, när Deep impact gick upp på biograferna var det mest iögonenfallande med filmen att den hade en kvinnlig regissör och att Morgan Freeman spelade USA´s president. Herregud, kan en kvinna göra action och kan en svart man bli president, vart är världen på väg? Det var äkta science fiction anno 1998! Mycket har hänt på tretton år, på många plan tack och lov.

I Deep impact är det en komet som riskerar att förstöra jorden. Leo Biederman (Elijah Wood) är en riktig rymdnörd liksom flickvännen Sarah (Leelee Sobieski) och dom är båda medlemmar i den lokala astronomiklubben. En kväll ser dom en stjärna dom aldrig sett förut. Omedvetna om vad det är dom egentligen fotograferar skickar dom bilden till en astronom som inte bara kommer på att det är en komet på fotot, en komet som kommer i full fart mot jorden, han dör även i en bilolycka innan han hinner berätta om sin upptäckt för någon.

Journalisten Jenny Lerner (Téa Leoni) har nosat upp lite skönt skvaller om den amerikanske finansministern Alan Rittenhouse (James Cromwell) och hans kvinnoaffärer och specifikt med en dam vid namn Ellie. Secret Service håller span på Jenny och en dag snor dom in henne och ordnar ett möte med president Tom Beck (Morgan Freeman). Han är nyfiken på vad det är hon luskat reda på och vad hon vet om den där Ellie som egentligen är E.L.E: Extinction Level Event.

Deep impact låter oss följa en rad karaktärer och jag gillar hela gänget. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dom allihop men det bästa med filmen är att det faktiskt skiter sig för vissa. Det är inte ett rosa fluff-slut.

Téa Leoni är en skådespelerska som jag har lätt att tycka om. Hon är suverän på att spela ”vanlig” och jag tror på henne i varenda scen och Vanessa Redgrave spelar hennes mamma med den äran.

Gräver man lite verkar Deep impact vara en av dom mer vetenskapligt korrekta katastroffilmerna, åtminstone om man ska tro den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson . Denne man har inte bara starka och klara filmåsiktssträngar på sin lyra, han var även en av dom 50 Most Important African-Americans in Research Science (2004) och av Time magazine framröstad som en av dom 100 mest inflytelserika personerna i världen (2007) och – absolut inte att förglömma i sammanhanget – den sexigaste levande astrofysikern enligt People Magazine år 2000 vilken antagligen är det pris han värderar högst av alla.

Hur som helst så är Deep impact en riktigt sevärd katastroffilm som lämnar en liten klump i magen när eftertexterna rullar och det tar ett bra tag innan den släpper. Min klump har inte släppt än.

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Zeb

När jag var i 10-års-åldern var veckans höjdpunkt Lilla Sportspegeln med Tom&Jerry men inte BARA det. Några gummilimpmackor med Port Salut-ost, ett stort glas mjölk, en fåtölj, en filt och veckans avsnitt av Macahan – DET var det mysigaste som fanns.

Jag må ha tyckt att Luke var den snyggaste men åldermannen i gänget, Zeb Macahan, han var definitivt coolast av dom alla.

James Arness, mannen som spelade Zeb, var i mina ögon en mycket gammal man redan då i början av 80-talet. Gammal, vis, fysiskt trasig och tokrynkig i ansiktet, självklart såg jag honom som en urgammal gubbe fast han var faktiskt bara 53 när han började spela Zeb.

Att Zeb Macahan kvalificerar sig som Månadens filmsnällis är en självklarhet för mig. Han må vara hård och butter och ingen du vill ha till fiende men som vän är han lojal ända in i döden. Han har civilkurage i stora mått och skyddar sin familj och sina närmaste med alla till buds stående medel.

Zeb Macahan levde efter mottot ”Never quit, never lie, never apologize”och bortsett från den sista tredjedelen så kunde detta vara James Arness devis även i sitt privata liv. Han verkar ha varit en ödmjuk och snäll man på alla sätt och vis och nu är världen en mysig farbror fattigare. I fredags drog han sin sista suck, 88 år gammal.

Vill du läsa med om James? Här är hans officiella hemsida.

Publicerat

Veckans Bening: The women

Meg Ryan, Debra Messing, Jada Pinkett Smith, Bette Midler, Candice Bergen, Eva Mendes, Carrie Fisher OCH Annette Bening i en och samma film – hallåååå, en kvinnlig line-up likt denna har (väl?) inte skådats sen Blommor av stål 1989.

Jag önskar att jag kunde stämma upp i fyra snabba HURRA och känna en villkorslös stolhet över en riktig häftig ”tjejfilm” men jag kan inte. Det går inte. Det är emot allt jag gillar och står för.

1. Meg Ryan har förstorat läpparna så munnen tar upp lika många procent av ansiktet som den gör på Jack Nicholsons version av Jokern. OCH hon har inte kort hår utan korkskruvspermanentat långt hår a la Christine Meltzer.
2.”Jag shoppar. Jag förtjänar det.” Världens kanske dummaste replik någonsin. OCH det tog bara tre minuter av filmen innan jag hör den första gången.
3. Yta, yta, yta. Denna förbannade perfekta ytan överallt.

Men precis som allt överdrivet vackert i verkliga livet har sprickor (om än små) så krackelerar även The women i kanterna ibland och då, DÅ blir det faktiskt rätt bra. Jisses, det kryllar ju av begåvning här, vackra duktiga prisade kvinnor som jag hoppas och tror gör sitt yttersta även med ett manus som känns som en underkänd uppsats från en prepubertal barbie-teenie som handlar om vad hon tror vuxna kvinnor är, gör, ser ut och pratar om.

Det finns ett knep med filmen som jag verkligen gillar. Trots att män givetvis är det största samtalsämnet, männen är pappor till barn och äkta män till kvinnorna i filmen så visas inte ett enda manligt fejs. Inte ett enda och det är snyggt jobbat tycker jag.

Annette Bening är givetvis lysande, liksom Jada Pinkett Smith som hårdhudad frispråkig flata. Meg Ryan pendlar mellan hysterisk komedienne och sönderopererad loser.

The women är som medelålders Spice girls med celluliter och tonvis av foundation. Den börjar på brutalt minus men jobbar sig uppåt och eftersmaken är faktiskt rätt god. Det är ingen Tip top men heller ingen Päronsplit.

Jag tycker Päronsplit är världens äckligaste glass.

 

 

Filmen hittar du här.

Publicerat

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”

Publicerat

Och vinnarna är…

Det här var en väldans rolig tävling, i alla fall för mig som fick äran att se inboxen fyllas av det ena svaret mer fyndigt än det andra.

För att ni ska förstå hur utbota svårt det var att välja ut tre vinnare kommer här en radda bidrag som inte lyckades ta sig ända fram men som ändå är riktigt bra.

Kan du gissa vilka filmer det är? Rätt svar hittar du allra längst ner.

1. Oförstående besättning motsätter sig ofrivillig symbios med rymdparasit vars ändamålsenlighet kan innebära en rejäl inkomstboost för det aktieägarmedvetna Bolaget.

2. Kraftigt solbränd elarbetare slöjdar bergstopp i potatismos och får träffa utomjordingar till ackompanjemang av ljuva toner.

3. Badgäster lever farligt innan polisen, forskaren och fiskaren fått tag på en tillräckligt stor båt och ber om ett leende.

4. En man med ovanliga krafter döms för mord på två flickor. Men frågan är var det han som gjorde det?

5. Familjeflicka möter het danslärare på semesterhotell. Hon behöver inte sitta i hörnet längre utan får flyga på hans starka armar.

6. Kille i hockeymask och beväpnad med en machete hackar allt annat än grönsaker.

7. Pirater jagar förbannade dukater.

8. Rå, sann, vacker och med båda fötterna på jorden drar filmen oss in och visar ödet som det tett sig för fem kvinnors äktenskap.

9. New Age-influerad blå population,
möter girig mänsklig invasion,
och romans uppstår på exotisk planet,
= tunn historia med hög teknisk kapacitet.

10. Politik, politik, podracing, politik, politik, kunde inte Jar-Jar dött istället för Darth Maul, politik, politik, det finns tyvärr två till.

11. Filmen handlar om en främmande organism som sprider död och förödelse på rymdskeppet Nostromo.

12. Storfotad dvärg får konstig ring. Jagas av elaka fula monster. Ringen kastas i lava, märkligt missfoster dör samtidigt. Ordningen återställd.

13. En nörd med motorintresse finner självförtroende, flickvän och döden tack vare sin besatta veteranbil.

14. Människan skapade dem och nu är det upp till människan att förorena ihjäl dem.

15. Stig-Helmer och Ole till solen, misslyckas med allt men kommer hem som vinnare av kärlek.

16. Videovåldsdefinierande och antivegetarisk familj i tre generationer, vilken lägger stor vikt vid heminredning, styckningsdetaljer och trädfällningsredskap, hittar tonåriga munsbitar.

17. Kille möter tjej och de blir kära, missförstånd och de bryter upp, ljuv återförening då allt blir bra i evighet !

18. Kvinnas vänner och familj samt ofödda dotter blir mördade. Kvinna tar hämnd med samurajsvärd och vassa repliker.

19. De åker på en flod, i sydöstra delen av världen,
där många dör på färden, och alla dränks i blod…

20. ”Nej!” – sa han till allting. Med negativ inställning, förlorade han mycket. Tills han träffade ”Yes-folk” och livet fick en vändning!

21. Jake hamnar i ett krig på Pandora. Han får en avatar-kropp, blir kär, blir Toruk Maktu och till slut Na’vi.

22. En klockren film med Jim Carrey och Jeff Daniels som verkligen är riktigt dumma. Måste ses!

23. Naturskön, spännande film med inslag om inavelns effekter och med urskön musik.

24. ”En kvinnas doft” är helt unik, Al Pacino trollbinder sin publik. Mannen med ett extra sinne -alltid i mitt minne!

Men dom tre jag valt ut som vinnare är:

Lena Sjöholm i Trångsund och hennes stödordssammanfattning av Det sjunde inseglet:

Bergman. Riddare. Pest. Digerdöden. Döden. Döden. Döden. Schack. Nils Poppe.

Anders Kjellberg i Arboga för hans beskrivning av Askungen:

Anställande familj ignorerar arbetstidsavtal men icke fackanslutna gnagare räddar dagen och hjälper skönsjungande knegerska att finna prinslig skokärlek.

Och Peter Jungerfelt i Göteborg för hans exemplariska sammanfattaning av Ondskan:

Överklasslyngel med styvfar tar ingen skit. Är punkig på internat utom mot franskpojken. Simmar och pippar. Åker hem. Klår farsan.

J ä t t e g r a t t i s
till er alla tre!

Rätt svar: 1. Alien, 2. Närkontakt av tredje graden, 3. Hajen, 4. Den gröna milen, 5. Dirty dancing, 6. Fredagen den 13:e, 7. Pirates of the Caribbean, 8. How to make an american quilt, 9. Avatar, 10. Star Wars: The Phantom Menace, 11. Alien, 12. Sagan om ringen, 13. Christine, 14. Piranha, 15. Sällskapsresan, 16. Motorsågsmassakern 17. Kan passa in på en hel drös romantiska filmer såsom Sömnlös i Seattle, Skönheten och odjuret, En officer och gentleman, Evigt ung, Grease, Dirty Dancing och Bridget Jones dagbok, 18. Kill Bill, 19. Apocalypse Now, 20. Yesman, 21. Avatar, 22. Dum och dummare, 23. Den sista färden och 24. En kvinnas doft (såklart)

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 4

Jag vet, jag skulle bara ge mig på det här temat tre gånger men så dök den här filmen upp och hur skulle jag då kunna låta bli?

Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter och Ashton Kutcher är det inte, det kan inte bli mer öppet mål än så.

Storyn är svinenkel. Emma och Adam har varit kompisar sen barnsben. Nu är dom lite äldre och blir knullkompisar. Emma är fullkomligt ointresserad av att ha ett förhållande, till och med en kram känns för intimt och Adams pappa (Kevin Kline) sätter på Adams ex och Adam kan inte riktigt komma över det mentalt.

På ytan är dom ganska olika varandra, Emma är läkare och Adam har nåt tveksamt jobb på en TV-produktion, men personkemin funkar riktigt bra i horisontalläge och dom beställer sig för att vara KK tills den ena blir kär i den andra, då lägger dom av.

Alltså, filmen är så dum att jag ibland undrar vad fan jag håller på med men nånstans finns det ett charmigt litet frö som tittar fram och säger ”skratta då din kalla och hårda häxa, le åtminstone, det här är ju en mysig liten film!” och jag ler, jag ler inombords och fnissar till ibland när jag tror att ingen ser för det som gör att filmen fungerar är skådespelarna och alla är bra. Jodå, du läste rätt. ALLA ÄR BRA.

Natalie Portman visar här att hon klarar av även komediennerollen alldeles galant. Kul att se tycker jag. Hon är charmig, snabb i käften, har skinn på näsan, är jättesöt och rolig och hon lyckas med något som jag aldrig sett förut, inte ens på bild (och definitivt inte med Demi Moore bredvid sig): hon lyckas få fram livsgnista i Kutchers ögon.

Han blir lite hundvalp bredvid henne, lite glad hundvalp, lite hopp-och-skutt-yster väldigt liten hundvalp som vill springa och hämta en pinne gång på gång på gång. Det är kul att se det med, härligt att bli positivt överraskad av någon som normalt sett beter sig som han vore mumifierad.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Nej, jag tror faktiskt inte det.

Här är del 1, del 2 och del 3 av det här filmtemat.

Publicerat

Mina eftermiddagar med Margueritte

Germain (Gérard Depardieu) föddes för en 45-50 år sedan av en aggressiv och kärlekslös mor som produkt av en fyllekväll med en okänd man i gröngräset.

Hela hans uppväxt kantades av mobbing, både hemma och av klasskamrater och att han hade svårt för sig i skolan gjorde inte saken bättre.

Nu är han vuxen, jobbar som nån form av hantverkare/
dagverkare, är ocharmigt överviktig och har aldrig läst en bok i hela sitt liv. En dag när han sitter och kollar in sina namngivna polare duvorna får han sällskap av en 95-årig gammal dam vid namn Margueritte. Det visar sig vara början på en udda vänskap och en vänskap som lär Germain både att tro på sig själv och att läsa.

Nu ska jag försöka bena ut den här filmen.

1. Mina eftermiddagar med Margueritte skulle kunna vara en jättemysig film. Det är den inte.
2. För att Mina eftermiddagar med Margueritte ska kännas som en mysig film skulle den ha behövt vara trovärdig, vilket den inte är på en fläck.
3. Om Germain fanns på riktigt och inte hette Gérard Depardieu skulle han ses som en rätt ful man. En rätt ful och ganska arg man utan direkt inkomst blir normalt sett inte ihop med byns pudding, inte i verkligheten. Men i den här filmen har Germain en kärleksrelation med en jättesöt ung blond busschaufför, Anette (Sophie Guillemin) som verkar upp över öronen förälskad i denne bastande man i blåbyxor. Well, jag må vara kall och hård nu men nej, jag köper inte det där.
4. En långfilm, vilken som helst, där eftertexterna börjar rulla strax innan DVD-klockan visar 1:15:00 är ingen långfilm, det är en lång kortfilm och långa kortfilmer retar mig. Speciellt enerverande är det med långa kortfilmer som känns som en normallång långfilm. Då har det inte hänt mycket.

Att planera för en skön filmkväll, hyra en rulle (exempelvis denna) och sen bli avsnäst och lurad på konfekten efter bara en dryg timme, nopps, det är inte okej i min värld. Samtidigt, när jag tänker på denna film specifikt så är det synd. Det hade kunnat bli bra. Med ett manus som inte bara gav en ljummen soppa till förrätt och sen inget mer hade filmen kunnat bli precis så mysig som jag trodde innan och som en hel drös andra recensenter verkar ha tyckt även efteråt.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Limitless

Vissa skådespelare är lite som Marabous Schweizernöt, det går liksom inte att bara äta en ruta, jag vill ha mer, MEEEER vill jag ha.

Bradley Cooper är som att ha en alldeles egen tvåhundragrammare i handväskan OCH en liter kylskåpskall mjölk i kylskåpet och det var inte utan en viss separationsångest som jag gick från bion i söndags.

Men så gick det upp ett ljus! Det är ju inget att hänga läpp för, han är ju kvar på bion! Så det fick bli Limitless. En film jag egentligen hade noll sug efter att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte var för Bradley-Blue-Eyes.

Men visst är det en kul tanke att leka med, tanken på vad jag och du skulle kunna åstadkomma om vi istället för att utnyttja några enstaka procents hjärnkapacitet istället använde oss av alla hundra och istället för att zappa bort timmar framför TV:n göra något meningsfullt alla dygnets vakna timmar?

I Limitless får vi följa den misslyckade författaren Eddie Morra (Bradley Cooper) som inte enbart lider av skrivkramp och brustet hjärta, han bor i nåt som liknar en knarkarkvart och han har en bad-hair-day som vägrar gå över. Han springer på nån gammal polare och får ett piller i en liten påse. Han har ingen aning om vad det är för skit polaren bjudit honom på men vad har han att förlora? Det värsta som kan hända är en kväll med hallucinationer men inte ens det känns som ett nerköp.

Eddie sväljer pillret och inom ett par minuter klickar det till i skallen och en helt ny värld öppnar sig. Han minns allt han någonsin läst, han ser allt helt klart, han får energi som en duracellkanin. Lägenheten blir städad, den nya boken han redan fått förskott på har hux flux en hel hög med nyskrivna sidor, han kan föra konversationer i ämnen han inte visste att han kunde nåt om på språk han inte borde kunna tala. Självklart blir han beroende, han behöver fler, mer piller för det här är ett state of mind han inte vill avstå ifrån.

Bradley Cooper går från klarhet till klarhet (och hans knallblå ögon går verkligen igenom bioduken) och Robert De Niro spelar Robert De Niro i det här underhållande lilla tidsfördrivet som är alldeles precis lagom på alla sätt och vis. Filmens första halvtimme är en uppvisning i underhållande filmkonst och trots att filmen inte orkar hålla uppe den känslan hela vägen så är jag uppfriskat förvånad och faktiskt lite sugen på ett vitt Limitlesspiller i påse – och ÄNNU mer av Mr Cooper.