Månad: juli 2011

Publicerat

Trailer: One day

Okej. Såhär är det. Nu har jag sett trailern till höstens stora filmsnackis One day och jag är skapligt förbannad.

Varför måste en trailer nödvändigtvis och så ofta visa HELA JÄVLA FILMEN?

Nu har jag visserligen läst boken och vet därmed vad som kommer hända men för alla som kanske inte läst den men vill se filmen ändå så är trailern en spoilerbomb av guds nåde.  

Less is more är något som filmbolagsmänniskor verkligen borde lära sig men det verkar vara en kunskap lika svår att hacka i sig som att få någon blind från födseln att se igen. Fan, filmtittare är väl inga idioter, eller är vi det? Måste vi bli serverade ett smörgåsbord av hela filmen från start till mål för att vi ska betala en hundring (eller mer) och gå och se hela filmen?

På mig har i alla fall denna typ av trailers precis motsatt effekt.  Se bara trailern till Kyss mig som går på bio nu. Det är som att snabbspola sig igenom hela filmen på knappa två minuter och trots att jag tror att det är en helt okej film så blir jag noll procent sugen på att se den.

Spänning och förväntan är två viktiga parametrar för att locka folk till biograferna. Att radera detta med att klippa ihop en lång jävla trailer som skulle kunna få shimpanserna på Kolmården att återberätta hela filmen det är inte bara klantigt, det är nedvärderande, det är TASKIGT tamejfan.

Här är trailern till One day, men kom ihåg att jag varnade dig.

Publicerat

21

Sex stycken geniala matematiksnillen och MIT-studenter bestämmer sig för att åka till Las Vegas för att vinna storkovan genom den överintelligentes sätt att fuska: att räkna kort.

Bringing down the house: The inside story of six MIT students who took Vegas for millions, så heter boken som ligger till grund för filmen och någonting säger mig att den är bra mycket bättre än den spelade slutprodukten.

Ben (Jim Sturgess) är en hygglig kille med en IQ-mängd som vida överskrider summan på hans bankkonto. Han vill så gärna in på Harvard men trots toppbetyg måste han tillförlita sig på ett stipendium för att få råd. 300000 dollar är mycket pengar för en änka och hennes ende son.

Ben gör allt rätt. Han pluggar, han är snäll, han jobbar extra idogt och ofta på en herrekiperingsbutik, han har inte mycket till fritid och gnäller heller inte över det. Så får han chansen, den stora chansen till grova pengar och han kan inte tacka nej. Matteläraren Micky Rosa (Kevin Spacey) ger honom en specialinbjudan till sitt team, sitt IQ-gäng som han övat upp i konsten att räkna kort – och vinna! – och dealen är att Micky tar 50%, ungdomarna andra halvan.

Jomenjamenjomenjamen, alltså, det här är egentligen inte dåligt. Historien är helt okej, skådisarna likaså men filmen saknar något som jag skulle vilja kalla finess. Den är liksom gjord med armbågen. Det är ett hafsverk som är fullt tittbart men som inte lämnar efter sig så mycket som en svettig fotsula på ett gympahallsgolv.

Den egentliga anledningen till att jag hyrde filmen stavas: Jim Sturgess. Jag har precis i dagarna läst ut David Nicholls extremt fina bok En dag och fick reda på att nämnde Sturgess är killen som knep huvudrollen som Dexter Mayhew i filmen med samma namn (One day på engelska, såklart) och då är det klart som korvspad att jag måste kolla upp grabben och se om det var ett korrekt val.

JA! JAAA det är det. Han kommer bli så jävla klockren att en bättre castad manlig huvudroll inte har skådats sen Edward Norton i American History X eller Anthony Hopkins i När lammen tystnar eller Hugh Grant i Notting Hill för den delen. Anne Hathaway är också ett strålande val som Emma Morley. Fan, 14 oktober kan bli en bra dag (om nu premiärdatumet stämmer).

Men hoppa över 21, eller se den möjligtvis efter One day när du kärat ner dig i Dex och inte kan få nog. Det är mitt tips.

Här finns filmen.

Publicerat

De andras liv

Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?

Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.

Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att  hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.

Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var ”frivilliga” informatörer.  Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen  anmälas.

Om ordspråket ”kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar  mig.  Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!

De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.

Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.

 

Publicerat

SVINALÄNGORNA

Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.

Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.

Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.

Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.

Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.

Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?

 

Publicerat

Defendor

It takes a fool to remain sane.  Sällan har en låttitel varit mer sann och sällan har har jag känt mer sympati för en filmkaraktär än jag gör för Arthur Poppington.

I Woody Harrelsons skepnad blir han en komplex och mänsklig figur både när han är sitt egna jag som Arthur och när han ska rädda världen som sitt alter ego Defendor med svart fingerfärg runt ögonen och ett stort D av silvertejp på magen.

Arthur är en man som inte har alla hästar i spiltan, inte alla indianer i båten eller inte alla kritor i asken.  Han är lite bakom, lite udda, en knasig typ helt enkelt. Han har varit utstött och mobbad sen han var barn och sällan fått höra något annat än att han är just annorlunda. När han ikläder sig Defendor-munderingen blir han något annat, någon annan. Han blir det bästa han kan bli, han blir sin egen superhjälte.

Filmer som handlar om vanligt folk som ikläder sig superhjältemasker och använder sig av civil olydnad och hittipåvapen för att sätta dit elakingar finns det ett gäng av. Den senaste jag såg var Kick-ass och kanske är det därför min hjärna jämför dom med varandra under tiden som filmen går. Men där Kick-ass är färgglad och twistad på ett härligt barnsligt vis där är Defendor mer som gammelgäddan. Allt går lite långsammare, allt är lite mindre kontrastrikt, det är inte så snyggt, inte så hippt, ytan är inte så viktig. Om Kick-ass är det hyperaktiva dagisbarnet så är Defendor den luttrade förskolelärarinnan. Hårdhudad och inte så lättcharmad. Livet har gjort sitt, erfarenheterna trubbat av dom vassaste kanterna och kvar är liksom bara kärnan, människan, med fel och brister.

Elias Koteas spelar gris med den äran, som alltid höll jag på att tillägga. Sandra Oh är psykolog och hon har verkligen  filmvärldens absolut mest trivsamma omtänksamhetsrynka mellan ögonbrynen. Kat Dennings spelar den prostituerade Katerina Debrofkowitz och trots att jag såg henne i Thor för inte så länge sedan minns jag henne knappt.

Woody Harrelson är normalt sett knivskarp i sitt agerande av mentalt instabila personer och här har han höjt sig ännu ett snäpp. Han pendlar mellan fullt fungerande och normalt tänkande till halvgalen till jättesnällis till knäpp till supercharmig och lite läskig bara genom små förändringar i ansiktsuttrycket. Inget överspel, bara minimala nyanser och jävlar vad det funkar!

Jag tycker väldigt mycket om Defendor som film. Det är en rätt igenom snällisfilm gjord utan meserier. Metics soundtrack passar som handen i handsken och låten Help I´m alive som pumpar genom eftertexterna ger mig gåshud (du hittar den på den här låtlistan).

Det här är en film jag kommer se om många gånger om inte annat för att påminna mig själv om att det alltid alltid alltid lönar sig i längden att inte försöka vara någon annan än sig själv.

 

Publicerat

TV-tips: Angels in America

Imorgon kväll börjar serien Angels in America visas på SVT.

Jag skrev om serien här och jag tycker själv att det är ett gäng väldigt sevärda, tänkvärda och mänskliga timmar i all sin tragik.

Torsdag 28 juli i SVT1 kl 22:25.

Inga reklamavbrott.

Ett litet tips bara.

 

Publicerat

BRIDESMAIDS

Det finns väldigt många filmer som kategoriseras som tjejditon som får mig att känna mig som en man. Jag tittar, känner att jag förväntas både skratta, gråta och framförallt känna igen mig men näe, jag fattar inte ett skit. Kvinnor porträtteras som både det ena och det andra och jag tittar på mig själv och mina vänner och tänker nej, det där har ingenting med verkligheten att göra, sådär är inte vi.

Vi är förresten ett konstigt ord i sammanhanget. Som om vi skulle vara en gemensam nämnare för halva jordens befolkning. Vi har – i dom flesta fall – bröst och mens och kan – i dom flesta fall – bli gravida, that´s it liksom och det är mycket därför tjejiga filmer och speciellt bröllopsfokuserade sådana funkar ohyggligt illa på mig.

Men så kommer det lilla undantaget som bekräftar regeln: Bridesmaids. Jag sitter på bion och skrattar och jag nickar igenkännande flera gånger och fnissar gurgligt. Ja, fan, preciiiis sådär kan det vara att vara tjej. Preciiiiis sådär! Yaaay!

Annie (Kristen Wiig) har det inte helt lätt. Hennes kakaffär gick i konken och med konkursen försvann också  fästmannen och kvar stod Annie med skulder och en ganska cynisk inställning till livet. Hon bor inneboende hos en enerverande engelskman (Matt Lucas från Little Britain ) och hans syster, hon har en KK med looks men utan manners och ett jobb på en smyckesbutik där hon skrämmer iväg kärlekspar som letar förlovningsringar med sitt bittra prat om den stora lögnen som heter ”evig kärlek”.

När bästa kompisen Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig blir Annie första brudtärna och den som därmed ska organisera och fixa dom otaliga förlovningsfesterna/ planeringsmiddagarna/klänningsprovarträffarna/möhippor som alltid verkar följa med på köpet när det vankas amerikanskt bröllop. Annie har inte mycket pengar men Helen (Rose Byrne) har desto mer. Hon är Lillians väninna som nyligen seglat upp på himlen och som med skönhet och flärd retar gallfeber på Annie och tävlingen om vem som egentligen är den bästa kompisen är i full gång.

Så nu är det Annie som tillsammans med Helen, Rita, Becca och Megan ska se till att Lillians bröllop och tiden innan blir något alldeles speciellt. Vilket den blir på fler sätt än dom anar.

Jag skulle kunna drista mig till att säga att Kristen Wiig har ett av världens, ja, kanske VÄRLDENS bästa skådespelarfejs. Hon kan förändras från kalaspingla till gammal tant bara genom att snörpa till kinden en aning. Sen har hon en annan färdighet som väldigt få skådespelare besitter och det är känslan av att hon faktiskt inte spelar, hon bara ÄR och det är ofattbart behagligt att se. Hon är så hundraprocentigt rätt i varenda scen och har en sån komisk talang och tajming att jag blir smått förbannad att hon inte slagit igenom ordentligt för den stora massan förrän nu. Fast bättre sent än aldrig.

Det var inte många män i biosalongen och det är synd. Det här är nämligen en tjejfilm som precis lika gärna kan vara en killfilm, precis som med Baksmällan fast tvärtom. Det här är intelligent humor, det är elakt, bitskt, härligt, skitigt, galet, pinsamt och alldeles….alldeles underbart.

Det som gör att filmen inte får en fullpoängare av mig är att den inte riktigt litar på sina egna intentioner. För det kommer en period i filmen när det blir too much slisk, när det blir lösa trådar (var tog Rita och Becca vägen till exempel) och bröllops-lullilull som inte tillför något och då tappar filmen mig. Jag blir Fröken Tvärtom och tänker våga-vägra-gifta-mig-tankar och känner mig lite som en bilmekaniker igen. Fast det är bara en kort stund.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.

 

Publicerat

Animal Kingdom

Jag vet en man som kände sig lite risig. Han gick till doktorn, tog en massa prover och fick några dagar senare svaret: du har cancer, du har Parkinson OCH du har HIV. Ordet misär var inte tillräckligt i det läget.

Animal Kingdom är en typ av film som påminner om ovan nämnde mans multipla diagnoser. Den går från misär till ännu mer misär och när allt är sådär nattsvart blir det liksom för svart, det går inte att se nyanser, det går inte att ta till sig allt. Hjärtat stänger av det hjärnan ser och en stark historia blir något så otroligt som…beige.

Men vi tar det från början.

J (James Frecheville) sitter bredvid sin mamma i soffan. Mamman tar en överdos och dör mitt framför hans ögon. Smått panikslagen ringer J den enda vuxna människa han kommer på: sin mormor Janine ”Smurf” Cody (Jacki Weaver).

”Smurf” är matriarken i en hel klan av hårt kriminellt belastade pojkar och hon tar sig an J, han är trots allt hennes barnbarn och ingenting är viktigare för henne än ”de sina”. Morbror Pope (Ben Mendelsohn) är hårt eftersökt av polisen och håller sig undan på alla sätt han kan. Han är en riktig psykopat och lyckas dra in resten av killarna i sin hämndaction mot polismakten.

J och polismannen Nathan Leckies (Guy Pearce, utseendemässigt otroligt lik Gary Oldmans polis i Léon) vägar möts och Leckie ser något i J som ingen förut sett: han ser en oförstörd liten kille vars liv måste räddas.

Animal Kingdom är regissören David Michôds debut och han har även skrivit manus till filmen. Tanken är god, liksom viljan och ambitionen är det inget fel på heller. Som jag ser det har filmen två glasklara problem: valet av skådespelare som J och tempot.

James Frecheville har ett sådant vanligt utseende att det ibland inte går att minnas från scen till scen vem han är. Att han ska spela känslomässigt avstängd förstår jag men hans ögon avspeglar inte bara en ung man som sett alldeles för mycket och inte orkar så mycket mer, hans blick är död som en gäddas i fiskdisken och det skapar inget engagemang alls hos mig tittar.

Tempot är ett och ett allena och kan närmast beskrivas som monoton. Filmmusiken, den vackra och finstämda, går som en snitslad bana genom filmen oavsett vad som händer i bild och när det mesta som händer är av misärkaraktär blir det rätt enahanda att aldrig få hjälp av musiken med att reagera. Det stör mig.

Det som inte stör mig är resten av skådespelarensemblen med Jacki Weaver i spetsen. Hon blev oscarsnominerad i år för sin roll och det var ett häftigt val av oscarskommittén tycker jag. Tänk dig att Kikki Danielsson skulle spela stenhård Gudmoder i en svensk maffiafilm, ja, där har du Jacki.

Australiensiska filmer brukar sällan vara såhär svarta men i rättvisans namn ska sägas att jag inte sett så många filmer alls som bräcker denna i just svarthet. Ändå sätter den sig inte fast i mig. Den rinner av direkt och det förvånar mig.

Publicerat

Spotifysommar # 7

Det finns låtar som kanske inte kräver skämskudde men som jag ändå inte är helt stolt över att jag gillar.

Veckans tema handlar om bra låtar med gubbs och kanske inte dom skönaste gubbsen heller.

Här är listan. Enjoy.

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Emma

Idag är det Emma Thompson som får agera namnsdagsbarn.

I normalfall gillar henne. I Återstoden av dagen älskar jag henne. Men då jag redan skrivit om den filmen här får hon en annan filmrecension i namnsdagspresent.

Mycket väsen för ingenting är en ganska charmigt berättad Shakespearehistoria regisserad av Kenneth Branagh innan han fick hybris.

Filmen utspelar sig nånstans på 1700-talets Sicilien och berättelsen kretsar kring  Hero (Kate Beckingsale) och Claudio (Robert Sean Leonard) som planerar för bröllop och försöker konspirera för att deras vänner Benedick (Kenneth Branagh) och Beatrice (Emma Thompson) också ska gifta sig.

Det är förvecklingar, pastellfärgade klänningar, spontandans, ridning utan hästar, ett kvickt språk, romantiskt så det förslår OCH det är den enda film jag hittills sett där Denzel Washington och Keanu Reeves spelar bröder.  Don Pedro och Don John, bara en sån sak.

Visst, det är en bagatell men en glad sådan, berättad med kärlek och bra driv. Det är ingen film jag ser om årligen men heller ingen jag skulle stänga av om jag zappade in den på TV:n. Som trivia kan nämnas att Emma var gift med Kenneth Branagh när dom gjorde denna film och att även hennes skådespelande mamma Phyllida Law är med på ett hörn. I filmen alltså.

Grattis på namnsdagen Emma!

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Magdalena

Det här är en av dom ballaste människor jag vet och den enda kändis vars blogg jag dagligen följer.

Magdalena Graaf  har namnsdag idag och självklart firar jag det med att skriva om en film som hon själv beskriver som en riktig favorit: Pay it forward (eller Skicka vidare som den heter på svenska).

Det här är en riktig snällisfilm om en liten tänkande, kännande och smart 11-årig pojke vid namn Trevor (Haley Joel Osment) som får i uppdrag av sin lärare (Kevin Spacey) att genom att förändra i små steg försöka göra det man kan för att göra världen liiite bättre.

Trevor bor med sin mamma Arlene (Helen Hunt) som kämpar med näbbar och klor för sin lilla familj och för att hålla sig själv ifrån flaskan. Läraren Mr Simonet har å sin sida råkat ut för en olycka med svåra brännskador i ansiktet som följd och han har byggt upp en mur mot verkligheten och håller sig bakom den, tryggt och säkert.

Trevors tanke är attans så genomtänkt: om jag istället för att göra en gentjänst till den som hjälpt mig när jag som mest behövde skickar vidare en tjänst till tre andra som då i sin tur gör tre andra en tjänst (och så vidare) då har vi hux flux ett omtänksamt och humanistiskt kedjebrev vars ände vi aldrig kan skåda.

Alltså, det här är en film som inte ens mentalt skadat folk som Charles Manson och grabbarna borde kunna värja sig emot. Det här är melodramatiskt på gränsen till pekoral men den håller sig på rätt sida gränsen tycker jag. Visst är den hyperamerikansk och söt som en badkar fullt med lönnsirap och näsdukar är ett måste och ja, jag blir mätt på det sätt jag kan bli om jag får för mig att äta sockervadd på tivoli fast jag nyss åt en jätteglass men för tusan, baktanken är så god så vem är jag att gnälla?

Grattis på namnsdagen Maggan och tack för alla roliga och tänkvärda blogginlägg. Det känns som du anammat Pay it forward-idén på ditt sätt och gjort din blogg till ett välbesökt snällisforum och jag gillar det som tusan. Fler kändisar borde ta efter dig. Du har bevisat att man inte nödvändigtvis behöver vara elak och dumprovocerande för att få mängder med läsare. Tack för det!

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Johanna

Johanna Sällström var en sällsam skådespelerska. 33 år gick hon på jorden innan hon själv bestämde sig för att hoppa av vilket var ohyggligt tragiskt tycker jag.

Under ytan (från 1997) är den första långfilm som dyker upp i skallen när jag tänker på henne och underbyxor är det första substantivet. Därför blir dagens recension den lite bortglömda och aningens underskattade underbyxerullen Hans och hennes.

Varför underbyxerulle kanske du undrar? Jo. Utan att statistiskt ha säkerställt denna information innehåller Hans och hennes flest filmade minuter skådespelare iklädda trosa och kalsong jämfört med hela den svenska filmhistorien. Det är inte särskilt snygga underkläder heller utan vanliga bra urtvättade bomullssvennekläder, såna man ser på torkvindor och klädstreck men som ingen vill kännas vid ligger i byrålådan.

Johan (Jonas Karlsson) och Anna-Karin (Johanna Sällström) är ett ungt par boendes på vischan som är rätt tjommiga och sorglösa. Dom trivs ihop, är rätt vardagliga, vill ha barn men det går inte så bra. Johans pappa (Ralph Carlsson) vill att dom ska ta över bondgården men dom är inte helt hundra på att det är en bra idé.

Daniel Lind Lagerlöf  och Malin Lagerlöf gjorde två år tidigare filmen Vägen ut och den här filmen har precis samma mysiga grundkänsla och samma nogsamt utvalda skådespelare, ända ut i minsta biroll.

Hans och hennes är inte en film du ska välja för att glömma bort vardagen en stund, det är mer ett komplement för alla som gillar att spana in grannens förehavande med stjärnkikare. Jag tycker det här är både charmigt och bra även om det inte är någon revolutionerande film på något sätt. Lagom är bäst, ibland i alla fall.

Grattis på namnsdagen Johanna. Jag hoppas att du har det bra, var du än är.