Månad: juli 2011

Publicerat

HANNA

Hanna (Saoirse Ronan) bor ensam med sin pappa Erik (Eric Bana) i en stuga någonstans i den finländska vildmarken. Hon lär sig jaga vilda djur, pappan lär henne allt han kan om närstrid, om vapen, om historia, biologi, språk och bröderna Grimm. Han gör allt han kan för att förbereda henne för ett ”normalt liv” men hennes uppväxt har gjort henne till allt annat än en ”normal” 16-åring då hon är specialtränad för att bli den perfekta mördarmaskinen.

Marissa (Cate Blanchett) är en känslokall, hutlös kvinna som jobbar åt nån organisation (CIA?) och är en av dom få som vet om Hannas – och Eriks – existens. Hennes primära mål här i livet är att döda Hanna och det vet Hanna om när hon en dag ”är klar” och beger sig ut i livet. Det är att döda Marissa eller dödas själv som gäller.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Jag vet inte vilka den riktar sig till. Är det riktigt unga tjejer så är den way too våldsam. Är den till äldre tonåringar så finns det filmer som är sååå mycket tuffare att se än denna. Är det till såna som jag, såna som suktar efter coola tjejer på film som inte är fullskitna av nervgift och löshår så ja, kanske, men det är inte jättetroligt. Jag vet i ärlighetens namn inte och det är en fråga som gäckar mig (gäckar är för övrigt ett ord som används alldeles för sällan. Det är ett i princip utdöende ord. Synd tycker jag).

Hanna är en MYCKET våldsam film men utan blodsprut vilket filmmakarna antagligen har en baktanke med (för att få en lägre åldersgräns) men det är mycket OUGFF och TJOFF och KABLAAFFS och med The Chemical Brothers tuffa elektroniska ljudmatta och arga hårda trummor så blir det actionscener som får även min halvdöda puls att stegras. Jag tycker om Saoirse Ronan, hon är en fin och begåvad tjej som det absolut kommer finnas plats för i Hollywood för en lång tid framöver och att se Cate Blanchett spela satmara i dräkt och page är en frisk fläkt och jag tänker flera gånger att satana perkele, den där kvinnan är nästan FÖR bra för sitt eget bästa.

Jag hoppas att Hanna blir en kassasuccé, det vore häftigt med tanke på att flera av sommarens blockbusters hittills har känts så väldigt testosteronstinna. Heja Hanna! Banka på gubbsen bara!

Jag håller tummarna men jag tror inte på min egen förhoppning. Egentligen.

 

 

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Teaser: The Human Centipede 2 (Full sequence)

 

 

 

 

 

 

 

Det finns inte ens en trailer än, det enda som har släppts från uppföljaren till The human centipede (First sequence) – The human centipede 2 (Full sequence) – är en liten anspråkslös men ohyggligt smart teaser signerad filmens regissör Tom Six.

Det finns inte mycket att läsa om filmen ens på Imdb men om det lilla som finns stämmer så kan nog detta bli en ganska…hrmpf….omskriven historia. På Aftonbladet diskuteras det friskt eftersom filmen nu blivit stoppad i England.

Teasern kan du se här och här kan du läsa British Board of Film Classification egna ord om varför filmen stoppats.

Publicerat

Justin Bieber: Never say never

”Justin Bieber är musikvärldens Macauley Culkin.”

Det är inte mina ord utan Biebers producents och efter att ha sett den här filmen (ja, ja…dokumentären) kan jag helt ärligt säga att jag inte håller med honom alls.

Bieber är den übermusikaliske killen från en håla i Kanada som blev känd med hjälp av Youtube och en enorm flax. Han växte upp med en ensamstående tonårsmamma och med morfar som största trygghet i livet och alla instrument som visades honom kunde han spela på (för att förstärka denna sanning visar man i filmen en mängd hemvideos från Justins yngre trummande och gitarrspelande år). Det är resan från extraordinär liten trumslagarpojke till världsstjärna som vi får följa och det är den utsålda konserten på Madison Square Garden som är målet. Bieber är, oavsett vad jag tycker om hans musik, en begåvad kille. Macauley Culkin var ensam hemma för länge sedan och gav Joe Pesci självförvållat stryk och är gudfar till Michael Jacksons barn. Jag kan och vill inte riktigt jämföra dessa två killar.

Det finns alltså youtubeklipp med killen som har mer än 500 MILJONER visningar. Jag fattar inte hypen det gör jag inte för jag tycker inte han sjunger speciellt bra, jag tycker hans låtar är mainstream på gränsen till urlakade och jag går inte alls igång på hans frisyr. Men hur mycket jag än stretar emot och hur banal Bieber än känns så skulle jag själv inte kunna leva utan att lyssna på musik, jag förstår vad viktig musik kan vara – och artisten för den delen – är för ALLA, inte bara ungdomar.

Justin Bieber är som en smoothie gjord på Ted Gärdestad, Benjamin Ingrosso och en Monchichi. Inte min kopp thé alltså men han måste ju få finnas ändå. Både jag och mina två ”målgruppsbarn” tyckte att filmen var en halvtimme för lång (den är 105 minuter) vilket för mig betyder två saker:

1. Det ÄR en ren dokumentär, en sån som gjort sig bättre i Dox på SVT än som långfilm och

2. Tack gode guuud för att jag inte betalade 130 spänn per biljett och såg den på bio i 3D!

 

Publicerat

All good things

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.