Månad: september 2011

Publicerat

VAMPYRER

Att Stockholm är en vacker och nästan lite suggestiv plats om natten det kan alla vi som någon gång knatat oss asfaltströtta på småtimmarna vittna om. Att det är som att befinna sig i en musikvideo att köra bil i Stockholm nattetid det vet jag mer än väl då det var nåt jag roade mig själv med förr, ofta och gärna. Det var en mysig sysselsättning och att jag slutat med det har ingenting med bensinpriset att göra. Numera sover jag på nätterna.

Vampyrer är en film som utspelar sig om natten, när annars kan man tycka då detta ändå ÄR en vampyrfilm, en skräckfilm och/eller någon form av otäckt blodigt drama. Eller är det inte? Jag blev plötsligt osäker. Det känns som att jag missat nåt här, jag vet bara inte vad.

Historien om vampyrsystrarna Vera och Vanja  (Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez) saknar en hel del för att jag ska gå ner i brygga, ja, jag klarade faktiskt  inte ens av att hålla mig vaken filmen igenom trots den nästan löjligt korta speltiden på sjuttio minuter och då var jag ändå utsövd och fit-for-vampyrfight när jag började titta. Då är det RIKTIGT ILLA, nästan patetiskt skit-illa faktiskt.

Som sagt, det tog några tillbakaspolningar innan filmen blev sedd rätt igenom men nu är det gjort och jag kan pusta ut för det här var inte sommarparty på stranden direkt, mer en polska i baktakt på en nedlagd återvinningsstation. Manuset är så urbota simpelt att jag nästan blir förbannad när jag tänker på det och jag får allergiska reaktioner av att systrarna visserligen är utseendemässigt lika men inte ens pratar samma dialekt men det finns ett par förmildrande omständigheter som håller mig borta från bettskena och päronboll och det är:

1. Det är riktigt snyggt filmat och 2. Ruth Vega Fernandez har en av huvudrollerna.

Jag gillar verkligen henne, hon har ”det” och snor varenda scen hon är med i som en utsulten kleptoman som knaprar lagrad Grevé vid ostdisken på Hemköp i Farsta. Hon är skitbra på ren svenska! Jag vill se mer av henne.

Vampyrer är en film som i betyg får den svagaste tvåa jag någonsin delat ut men en etta känns för sjaskigt. Mycket med filmen är som sagt uselt men inte allt och den går faktiskt att se – även om det tar ett tag.

Sofia, Jojjenito och BlueRoseCase har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION

Tänk att det ska vara så svårt, tänk att vi aldrig lär oss.

Det här med att undervärdera andra oavsett om det är människor eller tänkande varelser som utomjordingar eller i detta fall apor, det är bara så himla korkat. Vilka tror vi att vi är liksom, vi ”civiliserade” upprättstående figurer med hjärna? Vad får oss att tro att vi är så unika?

Will Rodman (James Franco) är en forskare som försöker hitta en fungerande Alzheimermedicin. Att han är beslutsam och energisk med en klar målbild framför ögonen  kan bero på många saker men att han har en Alzheimersjuk pappa boendes hemma (John Lithgow) spelar givetvis in. Han experimenterar på apor och forskningen är väldigt nära ett genombrott när en av mamma-aporna går fullkomligt bananas (häpp!), forskarna tror att det beror på medicinen men i själva verket försöker hon bara skydda sin son. När mamman skjuts till döds tvingas Rodman ta hand om den lille apan, vilket han gör med den äran. Han döper apan till Cesar och behandlar honom sitt eget barn.

Lille Caesar växer upp och blir en hyperintelligent apa. Medicinen hans mamma fick fungerade och den övergick i fostret när apkillen låg i sin mammas mage. Således kan Rodman bota även sin sjuka pappa. Slutet gott, allting gott, eller hur var det nu igen?

Att se John Lithgow på bioduken var ett glatt återseende och det gjorde mig både upprymd och förvånad att se  busskrocken James Franco i en roll som han faktiskt behärskar och gör bra. Annars är det aporna som spelar huvudrollerna, aporna  som är så GRYMT bra gjorda att det är svårt att tro att dom inte är på riktigt. Att mitt eget mammahjärta typ EXPLODERAR av kärlek när jag ser lille Caesar sitta i en barnstol och dricka välling med dubbelhandsfattning är bara ett plus i kanten, i alla fall för mig.

Om det stämmer att Robert Rodriguez, Kathryn Bigelow och Tomas Alfredson tackade nej till att regissera den här filmen så tycker jag att inte att det gör nåt, det är deras förlust. Filmen blev alldeles tillräckligt bra med den tämligen okände Rupert Wyatt bakom spakarna.

Vill du läsa mer om filmen så har även  Flmr, Jojjenito, The Velvet Café,  Aficionadon och  Another bughunt sett den.

Publicerat

Veckans Aaron: Meet Bill

Vad kallar man en sån som Bill i den här filmen? Dörmatta? Överkörd? Stackare? Offer? Idiot?

Mentalt blir han i vilket fall rövknullad av både sin fru, sin svärfar och i viss mån sig själv. Han har gift in sig i en rik familj, han har fått ett toppjobb på den familjeägda banken av sin svärfar, hans fru bedrar honom, alla pengar han har på banken är frugan förmyndare över, han tröstäter Snickers och ser med  fasa hur magen bara växer och växer och egentligen vill han inget annat än att sälja munkar. Bill är helt enkelt inte nöjd med en endaste promille av sitt liv.

Såna här filmer är ganska svåra tycker jag. Dom säljs in som komedier men är sällan riktigt roliga. Samtidigt är dom betydligt skojigare än ett vanliga ”standarddraman”. Fast det ÄR ett drama. Ju. Såklart. Klart det är ett drama och självklart går det att skratta åt det om man är lagt åt det hållet. Själv ler jag mest i mjugg ibland fast det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir varm i magen för det blir jag, filmen manar bara inte till gapflabb.

Det som är skönt med Bill är att han till slut reagerar. Han reagerar på en himla massa sätt. Överreaktion är ett understatement men å andra sidan, vem fan hade inte överreagerat i hans läge?

Att se Aaron Eckhart överreagera är faktiskt ganska underhållande. Han har oftast ett sådant kontrollerat yttre att det inte behövs så mycket för att han ska kännas ”kräjsy” men här är han både galen och halvgalen och filmen är en rätt puttrig skapelse. Sen gör det inte ett dugg ont att se honom fuldansa till Röyksopp.

Jag tycker om i princip alla skådisar som är med, allt från Elizabeth Banks som frugan till Percy Jackson-killen Logan Lerman som Bill blir mentor åt, till Kristen Wiig som håller i munkförsäljnings-franschisen. Det är Jessica Alba som blir det svarta fåret, men så är det ofta för mig. Hon gör inte mycket nytta i filmvärlden.

Publicerat

The Perfect Host

John (Clayne Crawford) har precis rånat en bank och är efterlyst både på radio och TV.  Han har inte så mycket att välja på, han måste hålla sig borta från gatorna och i ett försök till detta ringer han på dörren till en villa, vilken som, helt utan baktanke. Warwick Wilson (David Hyde Pierce)  öppnar, motvilligt, men när John berättar att han är en vän till Warwicks flickvän Julia släpper han garden. Att John vet om Julias existens beror på ett vykort han sett i brevlådan, ingenting annat.

John kommer precis lägligt för en att få delta i en Warwicks middagsbjudning. Bordet är dukat och maten ska serveras så snart gästerna kommit och Warwick är verkligen en värd utöver det vanliga, på många sätt.

”Å en slank han dit, å en slank han dit och en slank han ner i diket.” Nu kanske du undrar varför jag gnolar på en gammal ramsa? Jo, det ska jag förklara. The Perfect Host påminner mig om julgransplundringssången Prästens lilla kråka.  Den slinker liksom än hit och än dit och befinner sig hela tiden på gränsen till att ramla ner i diket.

Filmen börjar lugnt som vilket drama som helst, övergår till en rånarthriller, sen en förväxlingskomedi (ja, nästan då David Hyde Pierce är ett komiskt geni i mina ögon) som transformeras till en psykologisk thriller med sadistiska mördarinslag. Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte spjärna emot och analysera historien för mycket, jag  satt liksom i gummibåten och lät jätten på land blåsa sig trött och gör man så blir nästan vilken film som helst tittbar. Det är när hjärnan vill vara med i matchen som det kan bli problem.

Att The Perfect Host är en film som vill en himla massa står helt klart, sen tycker jag inte den når ända fram, men ändå bra långt. Den siktar mot stjärnorna och når trädtopparna, för att uttrycka mig både banalt och metaforiskt. Dom två manliga skådespelarna, huvudrollerna, ja, i princip dom enda rollerna i filmen, är jättebra. Jättebra! Jag vill inte göra nåt annat än att ta en veckas semester och klämma hela Frasier-boxen igen för David Hyde Pierce är och kommer alltid att vara Niles Crane för mig och den rollen kommer han aldrig att kunna svära sig fri ifrån hur många perfect host´s han än skulle göra – och det tycker jag är bra.

[Det är kul med kultur tyckte aningens ännu bättre om filmen än jag. Hennes recension kan du läsa här.]

Publicerat

Veckans dokumentär: Exit through the gift shop

När det var Oscarsgala sist var Banksy en av dom stora snackisarna. Gatukonstnären, gränsbrytaren och den levande ansiktslösa legenden Banksy var som regissör nominerad för bästa dokumentär med sin film Exit through the gift shop och det alla undrade var: kommer han visa sitt ansikte om han vinner? Kommer han vara där? Hålla tal?

Nu vann han tyvärr inte och snacket dog ut men filmen lever vidare och klarar sig bra på egen hand även utan äran och en guldstatyett.

Det är lätt att tro att det här är en film om graffiti, bara graffiti och inget kunde vara mer fel. Banksy har gjort en film om sig själv men utan sig själv i huvudrollen vilket är så bakvänt och så smart att det ska till en outsider som honom till att få ihop allt.

För det Banksy gjort sig känd för är inte tavlor på fina salonger, det är sprayade schabloner på husväggar, det är finurliga små meddelanden som får oss att tänka själva, det är ansiktmålade elefanter och det är hans härligt vridna och orädda inställning till sakernas natur och allt gör han utan att exponera sig själv. Det är inte han själv som är viktig, det är det han har att säga och det är BEFRIANDE i detta ytlighetens tidevarv där alla kämpar med näbbar och klor efter några sekunder i dokusåpaljuset.

I filmen framstår den filmande fransmannen Thierry Guetta som någon form av frontfigur. Allt som händer kretsar kring honom och hans eviga – och obeskrivligt enerverande – filmande (och jag är uppriktigt fascinerad över att snubben fortfarande har en familj som han beter sig). Han åker världen runt för att dokumentera nattens konstnärer som har lärt sig ha ögon i nacken och är i ständig flykt från polisen. Han får många nya vänner och som av en slump dyker även Banksy upp i hans liv.

Jag tycker Banksy är en av vår tids mest viktiga konstarbetare. Han är inte bara provocerande och otroligt cool, han trycker även ner taggtråd i svalget på etablissemanget och får löpsedlar när han ger krigande israeler nåt nytt att tänka på på Västbanken. Däremot tycker jag det är hans konst som är det viktiga, det roliga, det jag bryr mig om. Filmen är givetvis sevärd men ingen heeeeeey-upplevelse, inte för mig.

The Velvet Café har skrivit alldeles föredömligt om filmen här , liksom Fripp och Laterna Magica (som alla tre hyllar filmen) och Banksy´s helsköna hemsida hittar du här. Där finns mycket av värde.

Här finns filmen.

Publicerat

Behöver världen ännu en film om Stig-Helmer?

Först var det charterresa, sen skidsemester och i tredje filmen segelbåtar. Fjärde filmen handlade om golf och den femte var new-age-flummig med ett hopkok av allsköns hälsorön.

På juldagen har den nyaste, senaste, sista (?) filmen om Stig-Helmer premiär och den heter kort och gott The Stig-Helmer Story. Denna film tänker gå till botten med hur Stig-Helmer blev som han blev och bjussar därmed på en tidsresa till hans barn-och-ungdomsår.

Min ganska självklara fråga är denna: behöver världen ännu en Stig-Helmer film? Är det ett filmiskt hål som gapat tomt i svensk film sen sist eller är det bara ett sätt för dom inblandade  att klämma stålar ur en framgångsrik franchiseserie? Känns Stig-Helmers barndom som en spännande och nyskapande infallsvinkel för en ny film eller är det en dålig ursäkt för att idéerna om den vuxna Stig-Helmer tryter?

Vad tycker du?

[Trailern kan du se här.]

Publicerat

Sabrina

Det finns en del små saker här i livet som jag verkligen förknippar med mysighet: Barry Whites röst, en fluffig Onepieze, tända stearinljus, tjocka vita nytvättade badhandukar torkade i torkskåp, badskum i massor – och filmen Sabrina.

Det här är en klassisk hollywoodsaga om dom rika bröderna Larrabee, den ansvarsfulle storebrodern Linus (Harrison Ford) som sköter familjens välmående företag med järnhand och den charmige strulputten, kvinnokarlen och lillebrorsan David (Greg Kinnear), som båda blir förälskade i den fula ankungen, chaufförens dotter Sabrina (Julia Ormond).

Det är egentligen en larvig historia, gammalmodig på sina ställen, alldeles för enkel ibland men herregud vad den funkar. Redan 1954 funkade den, då med Audrey Hepburn som Sabrina, William Holden som David och Humphrey Bogart som Linus och den filmen är precis lika stilig som nyinspelningen.

Både Julia Ormond och Audrey Hepburn är söta som sirap (Ormond är otroligt lik Carola Häggkvist under Främling-tiden) och visst förstår jag att bröderna faller som furor för henne, det är snarare så att jag inte förstår varför dom är dom enda snubbarna för henne. Hon verkar resonera som att så att får hon ingen av Larrabee-bröderna så duger ingen annan heller. Det är kanske en fin och ren och möjligtvis även kärleksfull tanke men är den så verklighetsförankrad? Nej. Inte alls. Men å andra sidan är ingenting av filmen det. Det är en saga och det är som en saga ska den ses.

Greg Kinnear är strålande som alltid och Harrison Ford är precis så butter och bitter och hårdhudad som han ska spela. Min enda lilla invändning är den jag alltid har mot honom när han ska spela loverboy och det är när han kysser sin motspelerska så ser han ut som en människodimensionerad golvregel – totalt o-mjuk och icke-sensuell på alla plan. Han bara är där, gör sitt jobb och verkar hoppas att vi som tittar fokuserar på något annat, kvinnan till exempel.

Hur som helst så är Sabrina en gullig film med en skön känsla, den är snygg, påkostad, härlig, charmerande – och väldigt väldigt mysig.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

BETWEEN 2 FIRES

En ung blond kvinna ligger i en säng. Sin egen säng. Det känns som att det var länge sedan lakanen såg en tvättmaskin. Kvinnan sover men hon sover inte tungt. En man kommer in i sovrummet. Hennes man, kanske. Han är mycket äldre, mycket fårigare, smutsig liksom och när knäpper upp byxorna, drar ner dom en bit och lägger sig bakom henne, stönar till och hans ansikte filmas i närbild vänder det sig i min mage.

Det har bara gått några minuter av filmen Between 2 Fires och jag pausar. Orkar jag med det här? Hela min kropp säger ”STÄNG AV! Sätt på nån dumjävla komedi med Ben Stiller istället” men nej, jag känner inte för att fega ur idag, jag ska banne mig härda ut.

Den unga blonda kvinnan heter Marta. Hon är 28 år och mamma till Ania som är elva. Dom bor i en gudförgäten håla nånstans i Vitryssland, Anias pappa är död och Marta kämpar på för att hon och dottern ska överleva. Övergrepp är vardagsmat för Marta men när männen börjar kasta lystna blickar efter Ania och gubbludret hon bor med sålt henne till nån hallick får hon nog. Hon får hjälp att rymma till Sverige precis som hennes väninna Gosia gjort en tid innan och fotot hon har på en välklädd och glad Gosia framför en stor och dyr svensk villa med knallröd dörr är väldans tummad. Sverige är en hägring, där är folk snälla. Så är det.

Jag fortsätter titta men klumpen i magen bara växer och växer. Slängen av mansförrakt som jag tyvärr alltid har inom mig förändras och jag skulle kunna drista mig till att kalla det manshat redan en halvtimme in i filmen. Män är grisar, alla män oavsett härkomst. Trots att det är en förenklad bild (om än inte enkel alls) så är det filmat med känslighet och trovärdighet och det är nog därför jag står ut.  Jag vill ju veta hur det går för Marta.

Utsattheten, ensamheten, paniken i att vara mamma i hennes situation, att vara så totalt utlämnad till ett främmande lands byråkrati och goda vilja, alltså jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det – egentligen –  men under resans gång, medans filmen tuggar på inbillar jag mig att jag vet hur det är, hur det måste kännas. Deras eländiga liv som aldrig får en vändning, räkmackan dom väntar på blir till ruttet bananskal. Sverige är inte ett land av godhet, skillnaden mellan en flyktingförläggning i Norrland, ett fängelse och Martas liv med en våldtäktsman i den vitryska byn är marginell. Gosia bor inte alls i ett nybyggt trähus utan i en sunkig lägenhet tillsammans med sin man Pekka och hon försörjer sig genom att knulla med slemmiga svenska asociala män med hudvita nätbrynjor.

Between 2 Fires fortsätter i Lilja 4-evers anda men trots att filmerna är lika varandra rent objektivt så är dom väldigt olika.  Between 2 Fires är filmad på ett betydligt mer jordnära vis. Precis allt känns på riktigt. Alltså det känns,  både  fysiskt och psykiskt och det är jobbigt som satan.

Att Ipren-mannen är castad som Martas advokat känns till en början helt tokfel men jag köper det efter ett tag och Fredrik Ohlsson är givetvis klockren som äckelpäckel (spelar han inte alltid den rollen?). Bortsett från dessa två (och Joel från bloggen Deny Everything som har en miniroll) så är det, för mig, enbart okända ansikten i rollistan. Det är inte bara skönt, det känns också som en nödvändighet för att filmen ska funka. Och ja, filmen funkar, den funkar som fan på mig.

När filmen är slut är jag likaså. Slut, tom, ledsen och asförbannad. Vilket jävla skithål till värld vi lever i!

Här kan du läsa en intressant liten intervju med filmens regissör Agnieszka Lukasiak.

Publicerat

Friends with benefits

Snygg kille är ihop med söt tjej. Snygg kille blir dumpad. Supersnygg tjej är ihop med töntig jäkel. Töntig jäkel gör slut med snygg tjej. Kvar är snygg kille och supersnygg tjej som båda är urbota trötta på ”normala” förhållanden och dom träffas vid bagagebandet på en flygplats i New York.

Den supersnygga tjejen Jamie (Mila Kunis) visar sig vara den headhunter som lockat snygge  Dylan (Justin Timberlake) till ett toppjobb på tidningen GQ. Dom umgås en del och trots att dom egentligen inte vill, eller tror att dom inte vill, så är dom attraherade av varandra. Men dom vill ju bara vara vänner, ska bara vara vänner och vänner som ligger med varandra och är sexuellt superkomplativa kan sällan fortsätta vara ”bara” vänner. Eller kan dom det?

Det här är ju en relationshistoria-with-a-twist som om man inte varit med om det i verkligheten säkerligen sett på film ett otal gånger. Det handlar inte om vem du vill tillbringa fredagskvällen med utan vem du vill träffa hela lördagen, som Tommy, Woody Harrelsons karaktär i filmen, säger. Han är chef för tidningens sportsidor, hypergay och håller just nu på med en reportageserie om rasismen inom hockeyn.

I Woody Harrelson har vi en skådis som kan krydda en birollslista alldeles på egen hand. Det kan även Patricia Clarkson som spelar Jamies frigjorda morsa.  Två gazeller i samma bur alltså och det i kombination med Justin Timberlake, som är så mycket mer störtskön som skådis än som sångare och Mila Kunis som jag faktiskt aldrig sett dålig i en enda film och Friends with benefits blir – faktiskt – en helt igenom sevärd film.

Dialogen är rapp, smart och kul och det finns som sagt ingenting att klaga på i skådespelarväg. Jag blev underhållen, jag fnissade ett par gånger och filmen flöt på i ett lagom tempo. Det kändes lite som att äta en McFeast & Co men med en cheddar-dip på sidan om och kanske kanske en liten mjukglass med chokladsås till efterrätt. Inget jag tar till mig, inget som får mig att förändra mitt liv, bara lite vardag med guldstjärna liksom, men en rätt kul vardag.

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om: Dom kallar oss skådisar

 

 

 

 

Är du intresserad av vad som händer bakom kameran på en filminspelning? Vill du se hur en arbetsdag ser ut för en skådis?

På SVT går det just nu en programserie som heter Dom kallar oss skådisar. I halvtimmeslånga avsnitt får vi följa åtta mer eller mindre kända svenska skådespelare några dagar på jobbet.

Nu finns dom första programmen på SVT Play och i turordning porträtteras Maria Lundqvist, David Dencik, Cecilia Forss, Krister Henriksson, Gustaf Hammarsten, Eva Rydberg, Sverrir Gudnason och Sofia Helin. Passa på att titta innan dom försvinner. Programmen alltså.

Publicerat

DEATH WISH

Ända sedan Sofia hade sin Death Wish-recensions-vecka har jag tänkt att jag ska se åtminstone den första av filmerna i serien. Det var i mars och NU dök filmen ner i min brevlåda. Bättre sent än aldrig tänkte jag men nu när jag sett filmen vete fan om det stämmer faktiskt.

Om mitt plötsliga intresse för att se filmen berodde på handlingen i sig eller att jag blev överbevisad i kommentarsfältet angående Bronsons mustasch-eller-inte ska jag låta vara osagt  men här är bilden som fick mig att klicka i Death Wish på hyrlistan hos Lovefilm.

Nåja. Mustasch eller ej, nu är både filmen och Charles Bronson synad i sömmarna och det enda jag tänkte på filmen igenom var ”Är han asiat? Är han italienare? Hur ser han ut egentligen? Va fan, hur svårt kan det vara att artbestämma karln???” Det säger en hel del om filmen, filmen som klassas som något av en klassiker men – VARFÖR DÅ? Den är ju så inte bra.

Paul Kersey (Bronson) känns väldigt betuttad i sin fru sedan många år. Dom har nyligen kommit hem från en romantisk resa till Hawaii och vardagen är tillbaka i sina gamla gängor igen. Frugan och deras gemensamma dotter är och handlar och ska få varorna hemkörda när ett bus-gäng hittar adressen och beger sig till lägenheten för att råna dom på – vad dom tror – välfyllda plånböcker men dom båda kvinnorna har inte många dollars på sig och rånet går över styr. Dottern våldtas och frun blir så illa slagen att hon senare dör av sina skador.  Inuti Paul Kersey, som innan detta var både en fredens och en fridens man, växer känslor han inte riktigt kan hantera men ändå hanterar på sitt eget vis. Han blir en hämnare, en man som tar lagen i egna händer.

Filmen bygger på en bok av Brian Garfield som på svenska heter Vän av ordning. Jag har inte läst boken men för att dra till med en gissning som inte känns alltför vild så skulle jag tycka MYCKET bättre om boken än jag gjorde om filmen och jag ska försöka bena ut varför.

1. Charles Bronson är en undermålig skådis.

Jag använder mig av ordet undermålig för att det är en skönt ord som används alldeles för sällan i skrift numera men också för att jag har en bra dag och känner mig ganska tillfreds med livet. En sämre dag hade jag använt mig av ord som usel, soggig, bedrövlig och miserabel.

2. Handlingen må vara hur hjärtskärande och allmänmänsklig som helst men den är så hattigt och seeeeegt skildrad att jag inte kan engagera mig hur mycket jag än vill. Alla mina tentakler ömsom somnar, ömsom vrider sig av leda, ömsom vill snabbspola sig framåt. Jag blir liksom inte klok på det här. Det borde ju vara bra.

3. Jeff Goldblum är med och han är ond.

Han ska inte vara ond. Aldrig, nej, usch, bläk, inte på det här viset, inte såhär.

4. Det är filmmusiken från HELVETET!

Nu snackar vi inte HELVETET när det är sådär bastuvarmt och kanske lite lavastenar på marken utan nu är det tusenmiljarders grader varmt och det står en djävul med svastiskabrännjärn vid entrédörren och han liksom tjonkar in den i pannan på alla förbipasserande så det fräser och sprattar och ryker som en jätteportion fajitas i skallen. SÅ illa är det, precis så illa.

Betyget är tämligen solklart för mig och efter lite googlande så fick jag även reda på svaret på min fråga: nej, Charles Bronson var inte asiat, inte italienare eller tjeck heller. Han var halv-litauer.

 

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 samt 12 juni 2011 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg – igen – publicerar jag den – igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

FÖRSVUNNEN

Fan vad jag gillar uppstarten på den här filmen! Så jäkla smart!

En bil med en ensam kvinna vid ratten kommer körande på landsvägar, på små ensliga skogsvägar, genom byhålor, stannar vid vägkanten, tar en cigg vid en rastplats, naturen passerar fönstren och medmänniskor är en bristvara. Precis så är det i stora delar av vårt land och jag känner direkt igen mig. Alla vi som inte på allvar tror att det är ett likamedtecken mellan Sverige och  den yta som befinner sig innanför Stockholms tullar känner igen sig och det är smart. Igenkänningsfaktorn är viktig i såna här filmer. Vardagsrädslan kryper sig på. Vem kan man lita på?

Malin (Sofia Ledarp) ska flytta norrut, varför vet jag inte riktigt men jag förstår att hennes bror gått bort. En underlig man i svart Cherokee (Kjell Bergqvist) har klara svårigheter med omkörningar och varför han hakat upp sig på just Malin och hennes hyrda flyttsläp vet jag inte heller men otäck är han.

Första tjugo minutrarna av filmen bygger upp en redig spänning och jag tar mig faktiskt en funderare på vad jag pysslar med. Jag sitter nämligen helt solokvist i biosalongen. Ingen kan höra mig skrika. Ingen kan höra mig ens gny om det skulle bli alltför läskigt. Jag sitter där jag sitter och mitt enda sällskap är ventilationstrumman som liksom visslar. Först tror jag att det är en del av ljudeffekterna i filmen men snart upptäcker jag att så inte är fallet. Sen retar jag mig på oljudet ett tag, sen skiter jag i vilket för Kjelle B på duken framför mig är ingen charmig kille. Han har döda ögon och det har jag aldrig sett hos honom förut. Är det linser? Kan han förställa ögonen så dom ser ut sådär? Dom är liksom gråstarrsgrå. Torra. Tomma. Uschochfyfan för att möta honom en mörk kväll i skum belysning. Och jag som ska gå till P-huset själv sen mitt i natten.

Det finns en hel del parametrar som är bra med Försvunnen. Det är ett enkelt men fungerande manus, det är tre huvudkaraktärer som spelas av toppenskådisar (Björn Kjellman är den tredje), musiken är bra, scenerna är förlagda till en del av Sverige som per automatik framkallar småklaustro hos oss storstadsbor (ingen Pressbyrå i närheten, ingen dygnet-runt-öppen McDrive, hallåååå) och sen är det skogen. Vilsenheten, utsattheten, paniken i att springa bland stockar, sten, barr och skit UTAN SKOR, sånt för jag hårdpuls av.

Det finns även delar som funkar mindre bra. Försvunnen lider nämligen av samma problem som Super 8, att när monstret väl gjort sig till känna så är det inte spännande längre. Luften går ur litegrann. I Super 8 tar det över halva filmen innan nerven går ur, i Försvunnen tar det bra mycket kortare tid. Det är egentligen mitt enda klagomål med filmen, det PLUS att filmen i mitt tycke är ganska exakt tre minuter för lång. Jag gillar inte slutet. Hade filmen varit fransk hade den aldrig slutat så.

Jag tänker inte ge mig på en spoiler, jag säger bara SE FILMEN och berätta gärna sen vad DU tycker.