Månad: september 2011

Publicerat

Teaser: Jango On Tour

Jag gillar knasigheter och jag tycker modiga människor med kreativa idéer ska creddas så mycket som möjligt. Därför måste jag bara puffa lite för en svensk film som får DVD-premiär 23 november: Jango On Tour.

Jag har ingen aning om filmen är bra eller inte men teasertrailer lovar gott och även regissörens egen beskrivning ”det är ett independentprojekt som är ganska unikt i Sverige med flygjakter, undervattensscener, flygödlor och andra sjuka sekvenser” får mig att bli aningens dregglig i mungipan.

Gillar du Kopps och/eller Zingo så borde Jango On Tour vara nåt för dig.

Publicerat

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.

 

Publicerat

Main Street

En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.

Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.

Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.

Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.

Publicerat

Veckans dokumentär: ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN

Heidi Andersson bor i en liten by utanför Storuman som heter Ensamheten. Sammanlagt, med henne inkluderat, bor det 16 personer där varav 11 sysslar med armbrytning och alla heter Andersson.

Heidi är världsmästare, femfaldig till och med. Hon är stark som en oxe, envis som en tjur, explosiv som en vithaj, har fötterna på jorden som en tusenfoting och är söt som en hamster. Lisa Munthe och Helen Ahlssons dokumentär visar mig allt detta utan att egentligen berätta något alls, bilderna får tala och jag kan inte göra annat än att förundras, förvånas och nästan förälska mig i hela den fantastiska familjen Andersson och deras liv tillsammans.

Här finns en kärlek och en respekt för varandra som jag sällan skådat i familjer. Det brukar alltid ligga en massa gammal groll, bitterhet, missunnsamhet och annan skit och gro under trasmattorna men här känns det inte så. Det känns som att dom allihop – på riktigt – tycker om varandra och hjälps åt av fri vilja, aldrig av tvång och har dom tråkigt en stund kan dom ju alltid bryta arm.

Att Heidi är en naturbegåvning och har maxat både arv och miljö i sina muskler är otroligt häftigt att se och trots att jag aldrig tänkt tanken att armbrytas (jo, ett par gånger på krogen efter alldeles för många Jäger&Red Bull) och trots att jag vet innan att Heidi vinner VM i Kanada som dokumentären handlar om så sitter jag och hoppar i soffan, spänner hela kroppen, tar i och vill liksom…hjälpa till. Haha, som om det skulle behövas.

Det här är en film som verkligen naglat sig fast i mig. För mig är det här dokumentärfilm när det är som allra allra bäst. En historia om en människa jag egentligen inte vet något om som sysslar med något jag inte känner till och bor nånstans dit jag knappt kan hitta med vare sig karta, kompass eller GPS och en stund senare är hon min bästa vän och jag vill typ bli adopterad, byta namn till Andersson och bygga mig ett eget ”ryssgym” i trädgården.

Jag avslutar med Heidis egna ord. Dom säger allt tycker jag.

”Jag har precis berättat hur en skelande unge med spretande tänder, nästintill flintskallig, med lapp för ena ögat och stora glasögon på sned och byxorna fulla med myror vuxit upp och lyckats förverkliga sin stora dröm genom att vinna VM i armbrytning. Ett tjurigt, tanigt flickebarn med armar och ben som de smalaste stickor och som hellre sög på hårda hundkulor än åt riktig mat, ett barn som i ilskan bet av telefonsladdar och alltid gick runt i långkalsonger, fotbollsstrumpor och fasttorkad tvål i håret. Få kunde inte ens i sin livligaste fantasi föreställa sig att JAG skulle växa upp och bli en armbrytare…”

Se filmen. Läs Heidis blogg. Flytta ut i skogen. Le och förundras. Tyck om varandra. Skratta. Dansa. Var snäll. Bryt lite arm. Måste det vara svårare än så?

Publicerat

Tillsammans är man mindre ensam

Jag sitter vid köksbordet, det svarta stora med min laptop framför mig och röda Skullcandys över öronen. Hela lägenheten är full med barn, eller barn och barn förresten, dom är inte barn längre, snarare små ungdomar. Hallgolvet syns inte för alla skor där mina kängor i storlek 41 snart är dom minsta. Det låter som det är fest i vardagsrummet. Mina barn och några andras spelar Buzz, dom skrattar, busar, låter, hoppar och är glada. Helt enkelt, det är ett JÄVLA liv härhemma.

Här sitter jag i köket med min dator och tänkte försöka titta på en film. Jag har kokat mig starkt kaffe, dricker det ur min guilty-pleasure-pappmugg med lock och massor med ekologisk rödmjölk och jag kan nästan tro att det är finkaffe för 40 spänn muggen från nåt fik på stan. Det är det inte. Det är hemmabryggt fulkaffe från förorten men det är fint nog för mig. Dessutom är det gott och  jag får huuur många refills jag vill. Bara en sån sak!

Filmen börjar. Den franska jag har velat se länge. Ensemble, c´est tout, Tillsammans är man mindre ensam. Audrey Tautous vackra ansikte redan till förtexterna vittnar om att det här kan bli bra. Jag tycker om Audrey Tautou. Hon känns sådär fördomsfullt kvinnligt fransk med naturligt mörka ögonbryn och hår som slarvigt uppsatt ser alldeles perfekt ut. Anar jag ljudet av ett musettdragspel i bakgrunden eller är det önsketänkande? Kan det vara ett bi-ljud från TV-spelet i rummet bakom mig? Tror inte det. Jag är i Frankrike nu, dom högljudda glada barnen är redan mentalt en bra bit bort.

En gammal kvinna vid namn Paulette har segnat ner på köksgolvet. Är hon död? Nej hon andas. Hon har stickad kofta på sig, en brunbeige grovstickad, en sån som den gamla kvinnan hade, hon som jag hjälpte när jag jobbade på hemtjänsten, kvinnan som jag hittade sittandes död i sin älskade och charmigt nedsuttna fåtölj en höstdag som denna för många år sedan. Jag kan känna i händerna hur koftan kändes, hur ullen liksom kliade fast på ett hemtrevligt sätt. Konstigt det där hur minnet minns.

Filmpianot klinkar på. Väckarklockor piper. Vardagssysslor pysslas med. Jobb jobbas. Det luktar utomhus, höstjacka, katter,  rosa basker och liv. Audrey har en tjock röd halsduk som ser extremskön ut. Jag har också en sån men vet inte var. Jag har inte använt den på flera år. Audrey spelar en lokalvårdare som ser väldigt glad ut. Hon bor i en liten vindsvåning, jag förstår att hon är glad. Men är hon glad, sådär på riktigt? Det är mycket snack om att hon är smal. För smal. Sjukt smal? Mamman kallar henne benrangel. Fy bubblan för mammor som ger sina barn skuldkänslor. Jag avskyr sånt.

Nu är dom TV-spelsspelande ungdomarna  i en helt annan värld – och jag i min. Det gick fort. Jag är varm i magen, nästan lycklig och det har bara gått en stund av filmen. Pulsen har gått ner, axlarna sänkts, mungiporna höjts en smula, i alla fall på sidorna och jag känner redan nu att jag inte vill att filmen ska ta slut. Men det gör den. Nittio minuter går ibland alldeles för fort. Jag sitter kvar en stund i påhittad tystnad med höronlurarna på, barnens stoj går självklart igenom men vad gör det?

Jag går ut till vardagsrummet.

”Mamma, vill du va me? Snälla, kom,  va me!”

Ensam är inte stark, ensam är själv.

Tillsammans är man mindre ensam.

Det är så sant att det nästan gör ont.

Publicerat

Filmer som handlar om skolan

Idag händer det grejer på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord.

Sofia har samlat en hel liten drös filmbloggare som alla skrivit på sina egna finurliga vis om skolväsendet, sett genom filmens ögon.

Jag drog mitt strå till stacken genom att skriva om en film som berörde mig nästan äckligt mycket när det begav sig: Döda poeters sällskap med Robin Williams.

Så ställ dig på stolen och tjoa Oh Captain, my captain och klicka dig vidare till väldigt intressant läsning om något som faktiskt berör oss alla.

Sofia själv synar världens roligaste internatskola – Hogwarts,  Johan från Filmitch har sett Bad Teacher, Micke från Blue Rose Case besökte skolan där man närvarar på liv eller död, Jonas från Plox — Om film beskriver sitt möte med Caligula och här är mitt inlägg. Carpe diem.

 

Publicerat

D-Tox

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Jag har ingen personlig  relation med någon inom FBI men jag kan väl säga att jag inte håller med honom om dom andra två prylarna.

I D-Tox är det Sylvester Stallone som spelar den överskattade FBI-agenten Malloy, en polis på jakt efter en seriemördare som specialiserat sig på att döda poliser på dom mest brutala vis.

Att det är Malloy som är mördarens centrala person och den han egentligen är ute efter står helt klart när han ger sig på – och dödar – Mary, Malloys mycket kära flickvän.

Malloy tar till flaskan, han går ner sig ordenligt i sorg och bedrövelse och blir efter några månader tvångsinsatt på en ”polistork” långt ut i ingenstans, en avgiftningsklinik som drivs av en före detta polis (Kris Kristofferson).  Malloy låses in tillsammans med nio andra poliser i samma situation och där ska dom vara tills dess att beroendet gått ur kroppen och hjärnan är med i matchen igen. Men hans medintagna droppar av som flugor, begår självmord, dör på allehanda mystiska vis och ahaaaa, Malloy är inte dum, det kan ju vara så att seriemördaren är på plats där i bushen även han.

I D-Tox visar Sylvester Stallone nästan samma skådespelartalang som han gör i Copland. Ja, faktiskt gör han det, tro´t eller ej. Jag är förvånad själv över hur trovärdigt ledsen han ser ut, hur han sörjer och går ner i vikt tills det nästan bara är skinn och ben (och en jävla massa muskler förstås) kvar av karln. Han är insjunken och glåmig, smal i ansiktet som aldrig förr och han ser uppriktigt ut som den ensammaste cockerspanielnmannen i världen. Sen att filmen inte har någon kvalité som är ens i närheten av Coplands förtexter det är en annan femma.

D-Tox är en hundraprocentigt icke-spännande film som egentligen saknar allt att värde som gör en actionfilm värd att se. Det filmen har är en Sylvester Stallone i högform och en birollslista som gör mig glad i hjärtat. Tom Berenger ser ut som Tom Berenger ska (han är verkligen skitsnygg!) vilket är lätt att glömma eftersom han nuförtiden ser ut som en tolvårig kinesisk porslinsdocka i ansiktet.

Den kvinnliga promillen av filmen utgörs av en död Mary i tillbakablickar samt Jenny (Polly Walker), sköterskan på torken. Den sistnämnda är en karaktär som med lätthet kunde ha strukits ur manus och därmed sparat in en månadslön till produktionsbolaget.

Men…på riktigt….det här är inte en så värst bra film men gillar du Stallone så se den. Det tillhör liksom allmänbildningen.

Publicerat

4D-bio, vad tror du om det?

Den nya Spy Kids-filmen har premiär nästa fredag (16/9) och i och med detta börjar en ny era i biografhistorien: 4D, även kallad luktbio eller aroma-scope.

Nu ska inte bara 3D-glasögon delas ut i foajen utan även ett doftkort som det ska skrapas på under filmens gång för att skapa lukteffekter.

Bra eller anus, vad tycker du? Är det här nåt du längtat efter och/eller saknat?

Publicerat

AVLYSSNINGEN

Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.

Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.

Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.

Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.

Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?

Det lilla den här filmen saknar i  manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.

1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.

 

Publicerat

Fiffis filmtajm på Facebook

Vill du hålla dig uppdaterad och aldrig riskera att missa en filmrecension fast du vet med dig att du hellre är på Facebook än någon annanstans på nätet?

Lugn.

Fiffis filmtajm finns på Facebook, nu igen.

För att förenkla det hela så är det den här sidan du ska gilla för att inte missa något.

Publicerat

Final Destination 5

Glassplitter gör sig bra i 3D, likaså kastade knivar och en (vansinnigt snyggt gjord) rämnande bro.

Gänget bakom Final Destination-filmerna har verkligen skapat sig en plattform i sub-genren Kreativt dödande (vilket låter faaaan så mycket ballare om man uttalar det på engelska). Det är nästan så det känns lite jobbigt men jag måste erkänna att den här filmen – precis som dom andra i serien – ÄR underhållande i all sin morbiditet, för så länge folk dör så funkar det.

Skådisarna agerar som om dom blivit upplockade på Willys-parkeringen och mutade med en back Julmust för ett par dagars arbete. Det är inte mycket utbildat folk framför kameran, det ser till och med en lekman som jag. Bakom känns det däremot desto mer begåvat, i alla fall om jag syftar till effektmakarna då effekterna helt enkelt är  oklanderliga, det är mängder av blodmos och det kittlar i min höjdskräcksskadade mage vid flera tillfällen.

Folk dör som flugor och det är egentligen det enda filmen går ut på. Det och predestination. Att känna på sig vad som ska hända, att få andra att förstå att känslan är på riktigt och att försöka förhindra det oundvikliga.

Visst är det härligt splattigt men det är också knalldött mellan dödsögonblicken. Synd men oundvikligt när det är fula skyltdockor i alla roller och ett manus som haltar som en benamputerad utan protes. Ändå får jag ingen direkt bismak av filmen, den är liksom inte dålig på det sättet, den är bara lite…eljest.

Publicerat

Wild at heart

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag ”meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?”

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.