Månad: september 2011

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE CORE

Vad händer när jordens magnetfält är satt ur spel? Jo det kan jag tala om. Pacemakers stannar, samtliga Londons duvor får spel och flyger vilse, vädret blir vidrigare än vanligt runt om i världen och en samling modiga män – plus en kvinna – får i uppdrag att via en specialbyggd farkost ta sig ner till jordens medelpunkt och spränga lite och således få kärnan att börja rotera igen och livet kan åter bli normalt för oss världsmedborgare.

Wohooo, det här låter som ett kul uppdrag och en spännande film kanske du tycker. Jag är ledsen att lägga sordin på stämningen men det här är allt annat än skoj. Filmen lider av klara Armageddon-problem sett till effekterna och manus är blaha-blaha, däremot är skådespelarna en samling fullblodsproffs och regissören Jon Amiel har dom att tacka för ALLT som är okej med filmen.

Aaron Eckhart, Delroy Lindo, Stanley Tucci, Hilary Swank och han som dansade så fint i Änglavakt, Tchéky Karyo, är gänget som ska rädda världen och det är en sevärd samling skådisar i normala fall. Här blir det liksom BEYOND normalfall, det gäller bara att släppa taget och hänga med ner till jordens inte, att inte ifrågasätta, att inte ens på inandning uttala orden ”vad sägs om lite logik?”, då funkar filmen att se. Söker du reell verklighet och korrekta matematiska svar på fysiska, tekniska och biologiska problem då är mitt tips att du stänger av strax efter förtexterna.

Att amerikanerna vinner är ingen spoiler direkt och vem eller vilka som överlever turen i farkosten kan du räkna ut med ena handens tumme efter tio minuter men ändå, jag har sett sämre katastroffilmer OCH jag har sett många som är betydligt bättre. Skådisarna i allmänhet och Aaron Eckhart i synnerhet räddar betyget från att hamna bland rostiga cyklar och öppnade ravioliburkar på sjöbotten.

Som alltid ska man sluta när man är på topp så det är precis vad jag gör nu. The Core blir den sista filmen i detta tema. Jag hoppas du fått några tips på både bra och dåliga filmer i den här genren och jag kan lova att det kommer att skrivas om fler katastroffilmer på bloggen så småningom, dock kanske inte på tisdagar.

Eftersom jag på den senaste tiden fått lite av en hang-up på Aaron Eckhart och att han även var med i den här filmen så blir det en naturlig övergång till nästa tisdagstema som heter *ta-daaaah* Veckans Aaron.

Så håll i hatten och stoppa tummen rätt i munnen för nu vankas det fitthaka på veckobasis ett tag framöver.

Publicerat

The War Zone

Efter ett tips från MickeMovie hamnade den här filmen i DVD-spelaren. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag precis har sett den. Gråta känns som den mänskligaste reaktionen men ibland när det blir för mycket att ta in, när eländet liksom svämmar över, ja då kan skrattet gurgla sig i halsen för det är så jävla svårt att stå ut med tankarna.

Om jag ska försöka mig på en jämförelse mellan film och mat så är Gudfadern en gräddig pasta med fin oxfilé, tryffel, balla svampar och jättemycket smak och Monster´s Inc är som Jellopannacotta med karamellströssel. The War Zone är råbiff gjord på datum-ommärkt köttfärs från Ica. Alltså, den går att äta om man gillar råbiff men du får en obehaglig eftersmak i munnen och du kommer känna efter i dagar om du nog inte har liiiite ont i magen i alla fall.

Det här är skådespelaren Tim Roth´s första och hittills enda film som regissör. Jag vet inte varför det bara blivit en, det är synd då jag tycker han gjorde sitt jobb riktigt bra. Kanske tog den så mycket på krafterna att han fortfarande inte hämtat sig?

Att leva med den här historien, jobba med den, analysera, regissera och kanske till och med försöka förstå den, hmmm, det krävs en rätt hårdhudad människa för att inte låta den ta sig innanför skinnet för det här är inte bara ett vanligt brittiskt familjedrama, det är lerigt, rostigt, köttigt, blodigt, äckligt, vidrigt, och överjävligt – och det är det HELA TIDEN. Det är därför det – för mig – nästan slår över. Det finns liksom ingenstans att andas, allt är skit maxat till hundra och efter en stund är det som att mitt psyke säger ”tack för mig, jag drar ner rullgardinen en bit nu´rå för nu räcker det”.

Men det finns mycket med den här filmen som är fenomenalt och skådespelarinsatserna är definitivt en av dom.

Freddie Cunliffe som Tom, Tilda Swinton som mamman och Lara Belmont som Jessie, det är dom som gör att den här filmen känns som en närgången dokumentär direkt från verkligheten och det är den känslan som gör att jag nästan kräks när jag tittar.

The war zone är ingen promenad i parken, ingen nöjeskryssning till Åland, ingen räkmacka en mysig fredagkväll. Det här är ren ångest förpackad i filmform.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans dokumentär: Food, Inc

Vet du vad du äter? Vet du om det du stoppar i dig är bra mat, okej käk eller om det ens är det förpackningen utger sig för att vara? Jag trodde jag visste men efter att ha sett Food Inc är jag inte säker alls längre.

Att hela vårat samhälle är baserat på slit-och-släng-mentaliteten och på att pengar styr är inga nyheter och mycket av informationen i denna dokumentär kretsar kring just det. Samtidigt blir jag rätt illamående när jag får reda på att fyra stora livsmedelsjättar kontrollerar över 80% av USA´s matmarknad. McDonald´s är USA´s största inköpare av köttfärs, potatis, kyckling och äpplen och bönderna förändrar sitt sätt att hantera uppfödning direkt när höjdarna Mcknäpper med fingrarna.

Food, Inc guidar oss igenom köttuppfödning, kycklingfabriker och det hemska i att som mamma se sin 2,5-årige son gå från frisk liten knatte till död på tolv dagar på grund av e-colibakterier i en hamburgare han åt, till politiken och fuffligheterna som sker bakom stängda dörrar av lobbyister, politiker och advokater som sitter på dubbla stolar.

Det här är en viktig film. Den är mer viktig än bra. Att stapla information på varandra, visserligen snyggt packeterat, blir ganska tjatigt. Jag hade önskat mig lite mer jävlar anamma, lite mer pepp till oss som tittar vad VI kan göra för att förändra världen. Det kommer visserligen ett hallelujah-moment strax före eftertexterna och det är gott men jag hade önskat mig mer.

Filmen får mig att må illa och känna att jag vill matvägra resten av livet. Jag vet inte riktigt om det var filmarens baktanke.

Publicerat

BEASTLY

Kyle (Alex Pettyfer från I am number four) är skolans brutalsnygging. Han är en såndär snygg kille som vet preciiiis hur jäkla snygg han är, han är dryg så det räcker för en hel högstadieskola och kallar sin flickvän för ”deepfried barbiedoll” men givetvis inte in her face, bara till andra.

Hans extremfula insida i kombination med den där ofelbara fåfänga ytan gör att den mystiska  Kenda (Mary-Kate Olsen) förtrollar honom, förvandlar honom till ett monster, gör honom precis lika ful på utsidan som han är på insidan och han har ett år på sig att få en tjej att älska honom, hela honom precis som han är, annars kommer han att förbli ett odjur.

Beastly är Skönheten och odjuret goes teenage New York-style och för mig finns det ingenting nyskapande i detta. Det är inte så att utseendefixering kommer upphöra som fenomen bara för att en tecknad film blir collegerulle och en perfekt kille som Pettyfer agerar i en film med ärr och aboriginertatueringar  i ansiktet. Jag önskar att filmen kunde hjälpa på traven och att ungdomar tog till sig av den moralpredikan filmen bjussar på men det finns inte en chans i världen till det. Filmen är alldeles för ytlig för det och bara där knakar baktanken rätt betänkligt.

Jag tycker personligen att det här är en oengagerande och  menlös film och med en speltid på ynka  85 minuter har den inga ambitioner att vara en helaftonsfilm med efterföljande ABF-kurs i manusanalys. Jag gäspar lite och funderar på om jag tyckt annorlunda om jag var 15 år  och såg den men jag tror faktiskt inte det. Jag ser hundra gånger av hundra hellre den tecknade versionen. Sjungande klädskåp berör mig långt mycket mer än detta.

 

Publicerat

Månadens filmsnällis: Talia

Tjejer är inte alltid så bra på att vara schyssta mot varandra. Istället för att hjälpas åt, stötta och säga snälla saker ska det bitchas,  ältas, snackas skit och spelas ut mot varandra, allt för att få killarna intresserade eller för att känna sig aningens bättre, snyggare, smalare, smartare själv. Jag gillar inte det där alls och jag har i vuxen ålder förstått att det finns en anledning till att jag i hela mitt liv alltid haft fler killkompisar än tjejditon.

Igår såg jag en film på bio som gjorde mig glad. Ja, hela filmen hade den inverkan på mig men mycket av den känslan har jag en tjej som heter Talia (Gugu Mbatha-Raw) att tacka för.

Talia är Larry Crownes nyfunna skolkompis (i filmen som innehåller hans namn) och om det fanns fler tjejer som hon i världen så skulle många kvinnors-tjejers-flickors liv bli såååå mycket enklare. Och härligare. Och snällare.

Talia är en tjej som hjälper andra utan baktankar. Hon är varm, hon har integritet, hon är rak och kör sin grej i alla lägen och har därmed ingenting att dölja vare sig för sig själv eller för sin pojkvän. Hon beter sig lika mot alla, har inga knepiga issues, hon gillar sig själv och tänk vad enkelt det är att tycka om andra om man tycker om den människa man är allra närmast – sig själv.

Talia är ett toppenexempel på både en riktig filmsnällis och en mycket välskriven filmkaraktär. När tjejer är som Talia är dom inte så tokiga alls.

Publicerat

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT LARRY CROWNE

Larry Crowe är en obildad man, åtminstone på pappret. Istället för några högre studier begav han sig ut på sjön och dom tjugo åren av verklighetslärdomar och streetsmartness är ingenting som ger betyg på pappret.

När hans arbetsgivare får reda på hans undermåliga skolgång får han sparken trots att han är väldigt omtyckt på jobbet och nio gånger har blivit utsedd till månadens medarbetare.

Världen går lite under för Larry. Nyskild som han är och med ensamt ansvar för räkningar och hus är ett liv som arbetslös inget alternativ och trots att han en stund känner att livet är slut så är det precis tvärtom, mattan dras undan och livet börjar.

Larry (Tom Hanks) sätter sig på skolbänken och läser in några ämnen som han tror sig ha användning för varav den ena handlar om konsten att tala. Kursens lärare heter Mercedes Tainot (Julia Roberts) och är en vacker men uttråkad och halvalkad uppenbarelse med långa ben och en porrsurfande slacker till äkta make och hon gör sitt bästa både för att klara av sina arbetsdagar och stå ut med snubben därhemma.

Larrys klass är en liten men naggande god samling människor och under ekonomilektionerna lär han känna Talia (Gugu Mbatha-Raw) som är en tjej som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg men som förändrar Larrys liv på fler sätt än vad han kan ana.

Att jag tycker väldigt mycket om Tom Hanks vet du om du följt min blogg ett tag. Jag tycker väldigt mycket om Julia Roberts också. Tillsammans skulle dom kunna ta värvning som Sullivan och Mike i Monster´s Inc men istället för att samla in barnskrik skulle dom samla in charm. Jag blir alldeles varm i hela mellangärdet av att se dom tillsammans  och speciellt i en film som är så godhjärtad och genomsnäll att den skulle kunna få en anabolastinn hustrumisshandlare att börja spela på underläppen och nynna Bä bä vita lamm i rosa flanellpyjamas.

Tom Hanks har själv regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med sin goda vän Mitt stora feta grekiska bröllop-Nia Vardalos och det märks att det är en kvinna inblandad för Julia Roberts karaktär är jäkligt kul och hon prickar sina oneliners med klockren komisk precision.

Filmen som sådan är en liten oansenlig bagatell men en glad sådan och en film där ingen inblandad är elak är rätt skön att se ibland. Jag hade i alla fall nittio mysiga minuter i biofåtöljen.

Publicerat

Varför tittar du på film?

Jag tittar på mycket film. Det blir många timmar i veckan som avsätts för detta om jag räknar ihop dom, vilket jag helst inte gör för då fattar jag att mina dagar egentligen inte går ihop, inte om dygnet verkligen bara har 24 timmar.

För att hinna med både allt som är kul här i livet och sånt jag som vuxen människa och förälder måste göra försöker jag prioritera (och prioritera bort) så gott jag kan. Titta på film är bland det roligaste jag vet, alltså får det ta av min tid. Det är få saker i livet klår en riktigt världsomvälvande filmupplevelse, jag menar, hur skulle jag INTE kunna prioritera detta?

Men varför är det så? Vad är det som gör att film är så viktigt för mig? Vad är det som gör att filmtitlar och skådespelare sätter sig i min skalle som hubbabubba under skon när jag har så svårt att minnas andra saker, viktiga saker, som hur man räknar ut en integralekvation, att jag borde bli bättre på att sortera strumpor eller vilka som spelade i Nottingham Forrest på 80-talet?

Min mamma hatar film. Jag såg Jedins återkomst på bio med pappa 1983, mycket mer filmtokig än så var inte han heller och ändå är det så mycket film i min hjärna när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Jag blir glad när jag tänker på filmerna jag såg, på  biobesöken, movieboxarna, köpfilmerna, filmaffischerna, dom är viktiga för mig, dom är jättemycket JAG, den jag jag var då och den jag jag har blivit.

Att se en film kan vara att vilja fly från verkligheten en liten stund. Det är skönt att rensa hjärnan från vardag, att få en kick, att blåsa bort funderingar, stress och sånt som skaver. Att se en film kan också vara att vilja se verkligheten precis som den är för någon annan, någon annanstans på jorden. Att lära sig förstå vad det innebär att ha problem, att lida, att svälta, att vara nere på botten – men utan att behöva hamna där själv. Lyx-lida liksom. Att när filmen är slut kunna stänga av TV:n, öppna kylskåpet om jag är hungrig, ta på mig en filt om jag fryser, somna i en skön säng när jag är trött men samtidigt kunna fundera på det jobbiga jag just sett, men på behövlig och bekväm distans.

Att se film kan alltså vara en övning i empati, en jorden-runt-resa utan biljett, en inblick i världar jag inte trodde fanns och en strömbrytare för att slå på den härliga skräckkänslan, vilket är ett emotionellt tillstånd som inte är så värst vanligt förekommande i en svennemorsas liv.

En film kan också fungera som tröst, som sällskap, som bästa vän, som humörhöjare, som irritationsmoment, som  glädjespridare, som tårkanalsöppnare och detta alldeles oavsett om du ser film någon gång ibland, väldigt sällan, med jämna mellanrum eller jättejätteofta – som jag.

Nu är jag nyfiken. Varför tittar DU på film?

Publicerat

Nyhet! Hyr TV-spel hos Lovefilm.

Alldeles oavsett om du gillar att spela TV-spel själv eller om du (som jag) är förälder till ett spelgalet barn så finns det tre sanningar om TV-spel:

1. Dom är mest intressanta när dom är nya.

2. Dom är svindyra att köpa när dom är just nya.

3. Det tröttnas på dom rätt snabbt.

Därför gillar jag verkligen Lovefilms höstnyhet: att kunna hyra TV-spel.

Lovefilm erbjuder spel till PS3, Wii och Xbox 360 och här kan du se hela utbudet. Vill du testa dina filmkunskaper så finns spelet Scene it?, bland mycket annat.

Det här idén är riktigt smart tycker jag.

 

Publicerat

Möte i Toscana

Det finns tre ställen i världen som mer än alla andra verkar locka svenska biobesökare, åtminstone om man ska tro filmtitelöversättare. Det är Paris, det är New York och det är Toscana.

Le voyage du ballon rouge (även den med Juliette Binoche) blev Höst i Paris, Happythankyoumoreplease blev Kärlek i New York, Ett ufo i New York (med Eddie Murphy) heter egentligen Meet Dave och Under the Tuscan Sun blev kanske inte helt otippat Under Toscanas sol.

Visst, jag håller med, det sistnämnda exemplet är ingen höjdare men likväl är det en medioker film som ändå drog ganska många till biograferna, vilket den inte hade gjort om inte haft en massa solrosor på filmaffischen i kombination med ordet Toscana. Hade den hetat Jag och mitt olivträd eller Frances förlorar allt och flyttar utomlands så hade den gått en vecka på bio på sin höjd.

Den här filmens originaltitel är Copie conforme. Hade den funkat som publikdragare? Jag tror inte det. Filmbolaget verkar inte lita på originalaffischen heller utan har helt sonika färglagt den svenska varianten och gjort den till något klämkäckt europeiskt ”Almodovarskt”  och nu när jag sett filmen kan jag bara säga att den där dagisteckningen inte har något som helst med filmen att göra, vilket faktiskt inte den strama svart-vita här nedanför har heller.

Historien om den engelske författaren James Miller (William Shimell) som möter den franska kvinnan (Binoche) när han föreläser om sin nya bok (ja den heter Copie conforme) är till en början inte så värst engagerande. En skum liten stalker-känsla smyger sig in och jag både undrar och inte undrar varför kvinnan så gärna vill träffa Miller igen, varför hon är så underlig mot sin unga son, varför hon åker iväg med författarsnubben som hon egentligen inte känner och varför han åker iväg med nån brud som uppenbarligen är nån halvhysteriskt fan. Vad är det dom behöver?

Boken Copie conforme (översatt: Bestyrkt kopia) som Miller skrivit handlar om kopior i konsten och om dom egentligen har samma värde som originalet eftersom kopiorna faktiskt stärker originalets ”varumärke” och det tål ju att tänkas på. Mycket av det som avhandlas i filmen är tänkvärt, speciellt om man överför orden ”original” och ”kopia” till kärleksrelationer. Om ”originalet” är det VI som träffas och är nykära och bombsäkra på ett liv tillsammans, är då ”kopian” det som blir efter några år, den lite sämre urvattnade blekta varianten av det som var så sprudlande rätt från början – eller är det precis tvärtom?

Filmen kretsar kring dessa två huvudroller och inte så mycket mer. Juliette Binoche är vivid fransyska i kvinnliga kläder, en roll som hon oftast har/får och förvaltar fint. William Shimell är en ny bekantskap för mig och han ser ut som en äldre bror till Sex and the city-Carries stora kärlek Mr Big.

Det stora ”felet” med att ge en film en hittipå-titel som Möte i Toscana är att titeln startar förväntningar i min skalle, förväntningar som stavas vackra vyer, putsade och lite trasiga hus, lukten av terracottakrukor och mullig jord, plantor, kvinnor i gummistövlar och blommiga klänningar, män med linnebyxor, rött vin i överdimensionerade glas, såna grejer. Filmens verklighet är inte sån. Det är som att se kamerasvepningarna över Stockholm när det är Allsång på Skansen på TV och sen försöka tro att det där är det verkliga Stockholm, att det där är vardagen för oss huvudstadsbor, att det där är vad alla stockholmare ser när dom drar upp persiennerna om morgonen.

Det Toscana jag upplever i den här filmen är en kuliss och knappt det. Huvudrollen innehas av Herr Dialog, vem som pratar är sekundärt men vad som sägs förstår jag ska kännas viktigt och intelligent. Fast det är ganska banalt också ibland och lite skrattretande högtravande och ja, nu säger jag det igen, det är bajsnödigt på sina ställen. Sen saknar jag lukten av fuktig kalkputs, men det är en annan femma.

[Laterna Magica tyckte väldigt mycket bättre om filmen än jag. Recensionen kan du läsa här.]

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.

Publicerat

Har du vunnit en bok?

Vinnarna i En dag-tävlingen är framlottade och här är dom tio lyckliga vinnarna:

 

David i Katrineholm

Charlotte i Nacka

Maria i Skellefteå

Niklas i Luleå

Alma i Grums

Robert i Malmö

Annika i Västerås

Olof i Hägersten

Lina i Farsta

Angelica i Hässleholm

 

Grattis till er alla!

(Alla vinnare är även underrättade via mejl och boken kommer på posten inom en snar framtid.)