Månad: oktober 2011

Publicerat

Wrecked

”Det är mörkt, det är dystert, det är spännande och det är en smutsig Adrien Brody. Kan det gå fel?”

Så skrev jag den 23:e mars efter att ha sett trailern till denna film för första gången och nu har jag sett filmen och vet svaret på frågan.

En man (Brody) vaknar upp fastklämd och söndertrasad i en bil långt ut i skogen. Hur hamnade han där, vem är han, hur ska han komma loss och vem är den döde mannen i baksätet?  Många frågor är det och svaren poppar upp allt eftersom han på kreativt Cast away-manér försöker överleva olyckan.

Adrien Brody är ensam människa i bild ungefär 99% av filmen. Att spela mot sig själv måste vara bland det svåraste som finns som skådespelare och för mig är det ren och skär njutning att se Adrien Brody agera. Det är som att få en liten flaska väldigt dyr konjak, om man gillar sånt. Det är som att få en sammetsask med fyra dyra tryfflar om man är funtad så att snålvattnet rinner av choklad. Det är som att chefen ger mig några extra semesterdagar, bara sådär eller när barnen lagat middag när jag kommer hem från jobbet. Adrien Brody på film är vardagslyx alldeles oavsett kvalitén på filmen.

Wrecked är en film vars trailer lovar mer än den kan hålla, tycker jag.  Visst är det mörkt och dystert och han är inte bara smutsig utan JÄVLIGT smutsig i en ganska hjärtskärande kombo med blodig, trasig, ensam och hungrig men jag tycker tyvärr att det går lite fel.  Nånstans i det hela körde bilen lite för mycket av vägen. En bil hamnar liksom inte helt mitt ute i skogen, mitt i ingenting. Det är en omöjlighet om nu inte en helikopter och extremt grova spännband varit med på ett hörn, vilket inte är fallet här. Jag sitter och retar upp mig på dumheter istället för att bry mig om Brodys överlevnad och det är dumt. Det är dumt av manusförfattaren att bjuda in till den dansen då det lätt hade kunnat undvikas.

Det blir dessutom lite komiskt för en stund när mannen med sprucken läpp ska försöka prata och han låter precis som Rocky Balboa och jag bara väntar på att han ska titta på sig själv i den sönderkrasade backspegeln och skrika: Adrieeeeeeeeen! DET hade varit humor det!

Usch. Jag känner mig nästan lite ledsen nu. Jag hade bara trott att filmen skulle vara mycket MYCKET bättre och ändå är den helt okej. Det är ett gissel det här med för höga förväntningar.

 

Publicerat

THE SHINING

Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.

Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.

Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?

Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.

Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.

Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.

Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen  – och på vänster lillfinger.

 

Publicerat

TAKING LIVES

Jag har alltid trott att det är Billy Bob Thornton på postern här bredvid. Angelina Jolie och Billy Bob, det en gång i tiden strävsamma äkta paret.

Jag har sett filmen nu och jag väntade och väntade, tänkte att det var en överraskning att han inte stod med i förtexterna, att det nog är han som dyker upp som gubbmördaren-i-lådan på slutet för varför skulle han annars synas på filmaffischen men…nej, han ÄR INTE MED. Men om han inte är med i filmen och det inte är han på bilden, vem är det då? Jomensåatteh, luska ut DET den som kan.

Taking lives är en film som frammanar Miss Marple i mig. Den känns intelligent som en engelsk deckare och den är läskig i samma stil som Se7en samtidigt som den är en ordinär amerikansk thriller. Kombinationen av dessa tre gör att jag hatar känslan av att bli förd bakom ljuset, jag bara MÅSTE gnugga geniknölarna och ligga i framkant för jag vill inte bli lurad här, jag vill komma på hur allt hänger ihop och vem som är the bad guy och jag vill komma på det INNAN jag får det serverat, innan Billy Bob dyker upp.

Den kanadensiska polisen är en seriemördare på spåren och Angelina Jolie är FBI-agenten Illeana Scott som kallas in för att bistå utredningen. Hon är skitsnygg (såklart), otroligt smart (såklart) och har en närmast läskig förmåga att kunna sätta sig in i mördares hjärnor. Hon har också en integritet utöver det vanliga.

Costa (Ethan Hawke) är en kille som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han ser mördaren och är först på plats vid det senaste brottet och han försöker återuppliva offret, stackarn som fått huvudet, ansiktet, krossat och allt. Tänk så kladdigt det måste vara. Costa blir förhörd om vad han vet och han får rita en fantombild av mördaren.

Jag tror inte jag ska skriva mer om handlingen nu. Det räcker. Jag tycker däremot att du ska se filmen om du inte har nåt bättre för dig nån kväll. Det här är faktiskt en trivsam thriller som till och med är spännande på sina ställen och trots att Ethan Hawke aspirerar på platsen som Fiffis filmtajms nya Ben Affleck så finns det många skådisar i filmen som är riktigt bra.

Angelina Jolie är även här för snygg för sitt eget bästa, vilket måste vara ett I-landsproblem av Guds nåde, men likväl så är det kanske inte enbart av godo att se ut som en Disney-animerad tjej i hennes yrke. Men hon ÄR tuff, hon har cojones och jag gillar det.

Det är inte utan att jag känner mig lite glad. Sevärda thrillers som håller hela vägen växer inte på träd.

Publicerat

Trailer: Carnage

Nu längtar jag efter en specifik film igen.

Den här gången är det Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C Reilly som blivit sammantotade av ingen mindre än Roman Polanski i en film som åtminstone av trailern känns som en twistad komedi om föräldraskap.

Ett otippat gäng och en regissör som kanske inte är mest känd för sina komiska sidor. Alltså, jag känner för att tillverka lite partyhattar och fuldansa till Bailando, SÅ glad blir jag av det här.

 

 

[Premiärdatum här i Sverige är preliminärt satt till 24 februari 2012]

 

Publicerat

BENNYS VIDEO

Vad är skönast? Springa i skogen bland stock och sten och få ren luft i lungorna eller kuta på ett löpband tillsammans med tjugo andra svettiga löpbandslöpare på Sats?

Vad är mest givande? Att ha tre hundra facebookvänner som du håller koll på och som håller koll på dig eller tre nära vänner som du pratar öga mot öga med när tillfälle ges?

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten?

Jag tror inte att det här är helt enkla frågor med självklara svar, inte någon av dom, men efter att jag har sett Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten börjar det åtminstone snurra i min skalle.

Benny (Arno Frisch) bor med sin mamma och pappa (Angela Winkler och Ulrich Mühe) och han har egentligen bara ett enda intresse: film. Han hyr film dagligen i den lilla videobutiken och det är inga ”vanliga” filmer han ser, det är uteslutande våldsfilmer och skräckfilmer.

I sitt rum har han en videokamera på stativ och han filmar ofta och gärna. Filmen från när han var på landet med sina föräldrar och dom dödade en gris går på repeat i pojkrummet. Han har dragit ner samtliga svarta rullgardiner för fönstren och filmar utsikten från fönstret med kameran, utsikten som sedan kan ses på TV-apparaten, live fast som på film. Allt som ses på en skärm är intressantare än det som sker i det riktiga livet. Allt. Alltid.

Utanför videoaffären träffar han på en flicka som även hon verkar vara väldigt filmintresserad. Föräldrarna är bortresta över helgen och Benny är ensam hemma. Han passar på att bjuda med sig flickan hem och hon stannar en stund och han passar på att visa henne grisfilmen och även det av honom stulna slaktvapnet. ”Har du sett en död nån gång? I verkligheten alltså?” frågar flickan Benny. För henne är skillnaden mellan film och verklighet stor, reell och inte särskilt konstig men för honom är den mer luddig. Finns det ens någon skillnad undrar jag? Är han ens med i matchen? Hur det än är med den saken så laddar han vapnet och ger det till flickan. Skjut då, fegis, säger han. Skjut själv, säger hon och han skjuter.

Det finns så mycket att skriva om den här filmen, så mycket som handlar om föräldraansvar och idiotungar, varför ungar blir idioter och varför föräldrar inte orkar vara föräldrar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om moral och sunt förnuft och fortsätta mitt mässande om vikten att lära barn kunna känna – och FÅ känna – empati. Brist på empati är tamejfan roten till allt ont här i världen, stort som smått.

Att se Ulrich Mühe, den beige näbbmusen från De andras liv, var intressant då hans karaktärer i dessa filmer inte skiljer sig nämnvärt åt. Dom är båda duktiga på sitt jobb och slutför det dom är ålagda att göra med tysk klinisk precision. Arno Frisch var sjutton år när han spelade fjortonårige Benny och fem år senare spelade han skithuvet Paul i Funny games, en rollkaraktär som lika gärna skulle (och borde) ha hetat Benny. Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag. Haneke gör ingenting av en slump. Kan Benny döda en flicka när han är fjorton, vad kan han då inte göra när han är runt tjugo?

En film som Bennys video har så många bottnar och så många frågeställningar som jag skulle vilja analysera, alternativt höra någons åsikt som lyckats resonera klart över filmen. Har du sett filmen och har något du vill tillägga, skriv gärna en kommentar.

Har du sett filmen OCH kan resten av Michael Hanekes repertoar som ett rinnande vatten OCH brinner av längtan att berätta om dina filmfunna klurigheter för andra? Kan du inte starta en studiecirkel hos ABF och ringa mig? Jag kommer, count me in!

 

Publicerat

Månadens filmsnällis: Charlie

Charlie Baileygates är så snäll att klockorna stannar. Han är så snäll att han nästan blir dum men han vill alla sina nära och kära så väl.

Han har tre svarta söner tillsammans med sin vita fru som han är säker på att han är biologisk pappa till. Varför skulle han inte vara det? Tanken på att frugan varit otrogen finns inte i Charlies hjärna, han tror alla om gott, det finns inget annat.

Baksidan med att vara en riktig hypersnällis är att Charlie blir uppäten av alla som inte är fullt så snälla och han behöver verkligen skaffa sig en fungerande ryggrad. Vilket han gör. I filmen Mina jag och Irene har han en schizofren sida, en alter ego han kallar Hank. Hank är inte så snäll så jag gillar Charlie långt mycket bättre även om han passerat gränsen för mes med hästlängder.

Jim Carrey ÄR Charlie Baileygates. En härlig kille, en skojig film och här är han på bild tillsammans med sina tre sjukt intelligenta söner. Följ den röda pilen för att hitta honom.

 

 

 

 

 

 

.

.

 

Publicerat

Veckans Aaron: Löftet

Jerry Black (Jack Nicholson) jobbar sin sista dag som polis innan han ska gå i pension. Mitt under avskedsfesten blir han avbruten och får åka till en brottsplats i skogen där en åttaårig flicka blivit våldtagen och mördad. Det sista han gör när han möter flickans föräldrar är att ge dom ett löfte, han lovar att ta fast mannen som gjorde det, han som dödade deras enda dotter. Trots att han har dom bästa av intentioner med sitt löfte så kommer det att påverka resten av hans liv på ett sätt han kanske inte kunde förutspå just där och då.

Det finns en hel del filmer som jag tror att jag tycker är bra innan jag ser dom. Sen finns det en del filmer som jag sett och inte gillar men som jag ändå fått för mig att jag kommer att gilla mer om jag ser om dom. Så ser jag om filmen och påminns  om att det fanns en bra anledning till att jag inte gillade den första gången. Det låter kanske luddigt men det är egentligen klart som korvspad och för att förklara det hela lite närmare så är Löftet ett bra exempel på en sådan film.

Allting borde egentligen klaffa. Det är en lineup med osedvanligt hög kvalitet, det är en historia som på pappret är spännande, annorlunda och inte helt självklar och Sean Penn regisserar men det hjälps inte. Filmen är alldeles för…avig…för min smak. Det känns som Mr Penn har valt att framställa filmen med ett djup den inte klarar av. Naturbilder och klinketiklånkmusik ska samsas med Patricia Clarkson som är den ledsna mamman, Aaron Eckhart som poliskollegan med nazifrilla, Robin Wright-Penn som fått Jim Carreys framtand från Dum & Dummare och Benicio Del Toro som ska spela förståndshandikappad indian men som bara blir en grimaserande och grymtande Benicio Del Toro i Buttericksperuk.

Jag har sett Löftet fyra gånger nu och det kommer inte bli en femte. Det räcker liksom nu. Jag vill fortfarande att filmen ska vara bra men nu ger jag mig, nu vet jag att den aldrig kommer att nå ens mitt medelmåttiga betyg. Jag retar mig till och med på Aaron som ser svindum ut i sin larviga frisyr. Det är synd på så goda ärtor.

Publicerat

Tävling: Vinn ett smycke med egen text

Det här är mitt halsband.

Jag har valt texten själv.

Jag har motarbetat den där Jante-jäveln i hela mitt liv och ”Jag kan visst” är det mantra jag alltid försöker leva efter.

Så när en vän till mig började tillverka smycken så gjorde jag självklart en beställning för halsband som detta kan inte köpas i butik. Den texten skulle inte bli någon storsäljare, men den är viktig för mig och det är det enda som är viktigt för mig eftersom den hänger runt min hals.

Nu har du chansen att vinna ditt alldeles egna hjärta. Smyckesdesignern Annica Schröder lottar ut ett halsband till en av Fiffis filmtajms läsare och nu är det bara din fantasi som sätter gränsen för vad som ska stå på hjärtat.

Vilken filmtitel skulle vara den optimala att stansa in på ett smycke? Vad tycker du? Pretty woman, Happiness, Gudfadern, Pianisten, Love story, Terminator –  listan kan göras lång.

Gnugga geniknölen och mejla ditt bästa förslag till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast den 16:e oktober. Titeln får vara max 10 plus 10 tecken (inkl mellanslag). Den 17:e oktober koras vinnaren som givetvis får bestämma helt fritt vilken text som ska pryda vinnarhjärtat. Det behöver alltså inte vara tävlingsbidraget/filmtiteln.

Vill du inte tävla utan istället köpa ditt eget hjärta på momangen – klicka här. Lätt som en plätt och fint som snus. Lycka till!

Publicerat

Veckans dokumentär: Maradona

Om du följt min blogg mer än en vecka kan du nog inte ha missat att jag gillar att titta på fotboll. Jag tycker det är en riktigt kul sport och ett skönt fritidsnöje att följa både på TV och live på plats. Ju större match, ju mer det gäller desto bättre och när det vankas EM och VM så planeras hela familjens liv efter matcherna. Så är det och jag är tacksam för att min lilla familj delar denna hobby. Det kunde ha gnisslat rätt rejält annars på alla möjliga plan.

Att Maradona är en av fotbollshistoriens allra största personligheter är inte heller någon hemlighet men att den serbiske regissören Emir Kusturica har honom som stor idol var något nytt för mig. Nyfiken som en uttråkad hemmafru bakom en köksgardin i en sömnig byhåla hyrde jag Kusturicas dokumentär om fotbollslegenden och trodde mig få se något spektakulärt, men se, det fick jag inte.

Revolutionären Maradona med Fidel Castro på benet och Che Guevara på armen, VM-vinnaren, han som högt och ljudligt pratar skit om George W Bush, han som knarkat, plufsat till sig, bantat, varit på avgiftning och kommit tillbaka till livet igen, hur kan man misslyckas med att göra ett filmsikt porträtt av den mannen? Jag fattar det inte.

Kusturica misslyckas på alla sätt som tänkas kan. Han envisas med att själv vara berättarröst och prata engelska, vilket är ett språk han uppenbarligen inte behärskar och det blir bara sjukt jobbigt att lyssna på och jag kan inte sluta tänka på varför han inte pratar sitt modersmål i sin egen film. Han visar Maradonas ”Guds-hand-mål” gång på gång på gång, jaaaa, jag har sett det nu GÅ VIDARE, hallå, kom igeeeeen, det finns grejer att berätta om den här karln som kanske ingen vet, sånt som du borde TA REDA PÅ i din roll som dokumentärfilmare. Att köra ett enda fotbollsmål på repeat är lika enahanda som att lyssna på en DJ som kör introt på I will survive i två timmar i sträck. Fan Emir, skärp dig nu, visa vad du kan!

Men nej. Han visar ingenting. Ingenting alls. Plattare dokumentär får man leta efter. Jag vet ingenting mer om Maradona än jag visste förut men jag vet att jag kommer leta aningens mindre intensivt efter att få tag på ett eget ex av Zigenarnas tid för jag är inte så väldans förtjust i Kusturica just nu. Han lyckades trötta ner mig brutalt på 93 minuter OCH han lyckades få mig totalt ointresserad av fotboll under samma tid. Bra gjort där.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Publicerat

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.

 

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Publicerat

Hobert-helg: Där regnbågen slutar

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!

 

Publicerat

Hobert-helg: ÖGAT

Den eviga singelkvinnan Ingrid (Lena Endre), den rättrådiga och modiga barnmorskan från Spring för livet, har träffat en man. Fredrik (Samuel Fröler) är en svärmorsdröm personifierad. Han är generös, han är snygg, han är rik som ett troll efter att ha uppfunnit en slags kamera/bevakningssystem som kan användas i rör och tunnlar och det kanske viktigaste: han är upp över öronen TOKFÖRÄLSKAD i Ingrid.

Fredrik bjuder in alla deras vänner och bekanta på fest i sitt slottsliknande hus och överraskar Ingrid till middagen med förlovning. Alla jublar och Ingrid och Fredrik mest av dom alla. Morgonen efter vaknar Ingrid sådär bubbellycklig i magen som man kan vara när alla bitar i livet liksom fallit på plats. Hon går ut i köket, ser att kaffebryggaren är påsatt och genom fönstret ser hon Fredrik i sin Volvo burna iväg i en himla fart. Hon har ingen aning om var han tar vägen och på kvällen när dom ska gå teater med Catti (Camilla Lundén) och Mick (Göran Stangertz) dyker Fredrik inte upp. Väl hemma igen blir hon mött av polisen och en präst. Fredriks skor och plånbok har hittats på danmarksfärjan. Han har hoppat. Han har tagit livet av sig.

Ingrids liv rämnar, såklart. Hon sörjer på ett sätt man inte önskar sin värsta fiende och det är svårt för Catti och Mick att veta vad dom ska göra för att hjälpa henne. Så dyker ett VHS-band upp i Micks brevlåda. En film föreställande Mick och Ingrid, filmad i Fredriks hem efter hans död.

Ögat handlar om dödssynden avund förklädd i svartsjukans illaluktande underkläder. Hur mycket koll kan jag ha – ska jag ha – på någon annan människa? Kan jag veta ALLT om någon annan och måste jag det för att våga släppa in någon i mitt liv?

Det är ganska stora och viktiga frågeställningar som poppar upp i skallen när jag ser filmen men vid halvtid (ungefär) händer det något. Filmen liksom….dör. Jag börjar reta mig på uppenbara fel, till exempel så stör jag mig som fan på att en vuxen man kan gömma sig under ett litet litet bort med spetsduk utan att bli upptäckt och det är fler såna alldeles för enkla missar i filmen som gör att spänningen och filmmagin försvinner och jag blir en analyserande nörd i soffan istället för en nagelbitande cineast.

Skådisarna är över lag och precis som vanligt bra men Samuel Fröler pendlar mellan lysande och skrattretande överspel. Richard Hobert själv har tagit fram alla sina filmiska Hitchcock-kunskaper och försökt göra en klassisk thriller. Han lyckas i mycket med misslyckas med detaljer. I en riktig Hitchcock-film finns inga missar, det finns inte utrymme för det. Utan dessa klantigheter hade betyget blivit högre för det ÄR bitvis spännande men jag köper inte larvigt ologiska luckor och rena dumheter, inte i denna typ av film.

Publicerat

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?