Månad: november 2011

Publicerat

TURKISK KONFEKT

I min lilla rundtur bland filmer regisserade av Paul Verhoeven stannar jag nu vid stationen som heter Turkisk konfekt.

3,3 miljoner holländska biobesökare har sett den och det gör den här filmen till den största holländska filmsuccén någonsin på hemmaplan och sällan har jag läst så mycket gott om en film som denna. Den känns lite som den holländska varianten av Roy Anderssons En kärlekshistoria som också är en film som hyllas överallt (utom möjligtvis här).

Det går att filma ur fågelperspektiv (ovanifrån) och ur grodperspektiv (underifrån) men den här filmen börjar med att filma Rutger Hauer ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

Det runkas och knullas och klipps pubeshår och det zoomas in bröst och Erik (Hauer) sprider sin säd ganska urskiljningslöst bland dom holländska damerna och det känns som en form av mani, som ett sexmissbruk, som att han försöker döva smärtan efter något eller någon och det är precis vad han gör. Olga (Monique van de Ven) heter hon, kvinnan som svikit honom, som försvunnit och som var hans stora kärlek.

I återblickar visas vad som hände, hur kärlekshistorien började, hur den slutade och allt tumult där emellan. Mer vill jag inte avslöja, inte om handlingen i alla fall men jag får långt mer samma vajbs av denna som av franska Betty Blue än jag får av En kärlekshistoria. Det här är en brutalt köttig film, den inte bara finluktar kön, den fullkomligt stinker kuk, fitta, bajs och likmask och jag undrar om en film som denna skulle kunna få oss svenskar att vallfärda till biograferna. Det är inte en Stig-Helmer-tofs eller en Millemium-piercing så långt ögat når. Å andra sidan kom Turkist konfekt 1973 och då var det annat som eggade oss filmtokiga svenskar, Bergmans Viskningar och rop och Emil och griseknoen till exempel.

Publicerat

Shark Night 3D

En av anledningarna till att jag tycker Hajen (Jaws) är så himla läskig är att det visas väldigt lite haj. Det mesta av det otäcka fantiseras ihop i våra egna hjärnor och därför fungerar den där plastiga hajen som glider fram på en tågskena genom vattnet huuuuur bra som helst.

Men om Hajen hade haft premiär idag hade kidsen somnat som ett gäng narkoleptiker i biofåtöljerna, så är det. Dagens ”moderna” människa behöver fullt-ös-medvetslös från start till mål annars tappas intresset och speciellt tydligt är det i denna typ av skräckfilmer som oftast är mer effekter än ren skräck.

När den före detta stuntmannen David R. Ellis ställer sig bakom regissörsklappan igen (senast med Final Destination 3D och innan dess med Snakes on a plane) känns det som att han varit på lyckad prao i en niondeklass. Han fattar precis hur det funkar, han har hittat tempot, stämningen och han tjongar på med ett smörgåsbord av hajar redan under förtexterna. Såklart. Kidsen kan ju inte vänta. Allt nu är en devis som tagit sin in även i filmkonsten och visst är det härligt på sätt och vis, det är det, jag är inte enbart neggo till det samtidigt som jag ibland kan sucka och känna att va fan, måste det vara så jävla bråttom med allt, måste det gå så fort, vara så ballt, så hajpat  (häpp!) hela tiden?

Nu är kanske inte Shark Night en film som är gjord för att främja dom djupa och analyserande tankarna direkt och jag tänker heller inte göra om den till något liknande. Shark Night är helt enkelt en skräckfilm som har alla ingredisenser som filmbolaget tror krävs och behövs för att få ungdomar att betala en överdrivet dyr biobiljett, därav 3D. Det är bikinibrudar, blod och klafs och hajar en masse .

Visst sitter jag och hummar och visst sitter jag och suckar men det jag också gör är ler. Jag gillar ju sånt här. Todiloo liksom.

 

Publicerat

Veckans Aaron: So long, farewell, auf wiedersehen, adieu och hej då Mr Eckhart

Tio tisdagar har du kunnat läsa recensioner av filmer med Aaron Eckhart här på bloggen. Idag är det dags att säga hej då till både honom och Veckans Aaron-temat och det gör faktiskt lite ont. Jag kommer att sakna honom.

Aaron Eckhart var för bara nåt år sedan en rätt medioker snubbe i mina ögon men efter hans insats i Rabbit hole förändrades allt. Jag såg på honom på ett helt nytt sätt och ville ge honom en chans att på nåt vis ”bevisa” att han platsar mer bland huvudrollerna än som en del av det birollsträsk han såg ut att ha fastnat i.

Aaron Eckhart är den typen av skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett slutproduktens kvalitet. Såna skådespelare växer inte på träd. Nu har jag sett honom som allt ifrån beige familjefar till polis till bad guy till film-noir-gentleman till kock och som någon som räddade världen från värsta katastrofen.

Nästa år har The Dark Knight Rises premiär och innan dess glöm för all del inte att se om den fantastiska The Dark Knight, om så för ingen annan anledning än för Aaron Eckhart och hans insats som Harvey Dent, ”Two-face”. Heath Ledger fick all uppmärksamhet för The Joker, vilket han förtjänade, men även Aaron gör ett av sitt livs bästa prestationer i den filmen.

Tack Aaron för dom här veckorna, dom har inneburit allt från bra film till kalkoner men bara det faktum att mina barn nu vet vem du är och vad du heter värmer mitt modershjärta. Min snubbe däremot, han tror fortfarande att du heter Jonas of Mecklemburg eller nåt liknande.

Vill du läsa mer om denne underskattade men briljanta skådespelare så finns sajten Meet Eckhart där det finns en del matnyttigt att läsa och så även på Aaron-Eckhart.com.

Efter nyår ska jag grotta ner mig i en ny skådespelare och starta ett nytt veckotema. Jag vet vem det blir men jag säger inget. Inte än.

Publicerat

Something borrowed

Rachel (Ginnifer Goodwin) är en söt och charmig advokat med fötterna på jorden. Hon är bästa kompis med det snygga partydjuret Darcy (Kate Hudson), tjejen som lever på sitt utseende kanske liiiite mer än sin intelligens.

Dexter (Colin Egglesfield, snuskigt lik Eric Saade för övrigt) är Rachels kompis från juristutbildningen som hon haft en hemlig crush på sen dess men Dexter är även Darcys fästman. Darcy och Dexter är så olika som två personer kan bli, Dexter och Rachel är tvillingsjälar.

Är det uppladdat för komplikationer? Japp, skulle tro det. Gammal kärlek rostar aldrig och lika barn leka bäst och gräset är inte grönare på den andra sidan och hellre en tia i handen än en tjuga i foten och blablabla, vi känner till allt det där. Something borrowed är nämligen i uppbyggnad ett fullkomligt ordinärt amerikanskt romantiskt drama. Jag vet till förtexterna vad som kommer hända sekunderna före eftertexterna och det är ju föga spännande, men det finns ingredienser som kan förhöja även den mest slätstrukna av historier. Personkemi till exempel.

Kate Hudson är (som alltid) perfekt i rollen som snygg skata och energin mellan Ginnifer Goodwin och Colin Egglesfield är jättefin och toksprakande och dom två gör att jag tror på hela historien och sitter i soffan med en klump av olycklig kärlek i magen och en önskan om ett happy ending.

Önskan om ett happy ending??? Är jag sjuk på nåt vis? Vad är det för fel på mig? Har jag blivit en sentimental gammal hagga, en romantisk hurtflåsare som går ner i spagat över den sanna kärlekens ömma kyss?

Hahaha.

Ja. Tydligen.

(Det är ingen tokstark fyra, det ska tilläggas, men Something borrowed känns ändå som bra över medel i sin genre)

Publicerat

Veckans dokumentär: VIKARIEN

Jag älskade att gå i skolan. Det fanns inte en dag under alla mina år i skolan som jag hellre hade velat göra nåt annat. Jag älskade miljön, jag gillade dom flesta lärarna och då som nu tycker jag inte att det finns så mycket som klår känslan av att just denna dag ha fått lära sig något nytt.

Trots min kärlek till skolan tänkte jag Nämen om jag skulle ta å bli lärare när jag blir stor-tanken i ungefär tio minuter innan jag slog bort den idén. Hur fan skulle det se ut? Hur mycket jag än lockas av tanken att få lära ut sånt jag själv är intresserad av så finns det ungefär tvåtusenmjlarders procent för lite tålamod i min kropp för att överleva mer än en halv lektion som fröken och det kände jag redan i början på nittiotalet. Undrar hur jag hade känt nu?

Max är en lärare med höga ambitioner. Han jobbar på Hallonbergsskolan (men jag är ganska övertygad om att det hade kunnat vara nästan vilken skola som helst). Han försöker vara en bra lärare på alla sätt han kan men vad hjälper det när han får noll respons från eleverna? Noll, verkligen. Det är tuggummin, mobiltelefoner, kepsar, sena ankomster, inga böcker med sig på lektioner, snack, snack, snack och jag blir galen i huvudet redan efter att ha sett bara en kvart av filmen. Herregud vilken arbetsmiljö! Hur kan någon människa frivilligt vilja bli lärare? Jag förstår det inte men jag är grymt tacksam att det finns människor som orkar och vill.

Folke är en man som besitter både en vilja av stål, en till synes obegränsad ork och han är dessutom en magisk pedagog. Han har hittat knapparna, han ger respekt, han får respekt och han är över 70 år men jobbar fortfarande. Folke är Max gamla lärare och Max ringer honom och ber om hjälp. Max har liksom fastnat i vinkelvolten och behöver lite inputs och Folke ställer upp. Han kommer till undsättning och vikarierar i Max stökiga klass. Kommer Folke att fixa det? Hjälper hans erfarenhet, går det att få fason på den här klassen?

Vikarien är en dokumentär som gör mig både skitförbannad och asglad. Om jag skulle skriva allt som gör mig förbannad så skulle jag lätt kunna avfärdas som en kvarleva från juraperioden och jag vägrar använda mig av frasen ”dagens ungdomar” för jag vet hur mycket jag avskydde att höra detta när jag var ungdom själv. Jag tror nämligen inte att ungdomar är ett dugg mer annorlunda än ungdomar på 40-talet, 60-talet eller 80-talet men det är klart att miljön, omgivningarna, pressen, människosynen, ja, hela Sverige har förändrats genom åren. Att Max inte bara sadlar om och blir hästskötare eller korsordskonstruerare eller nåt, jag fattar inte hur han orkar och speciellt inte efter det som händer på slutet. Otacksamt är ordet, det svartnar framför ögonen på mig.

Det som gör mig glad med Vikarien är det som bubblar under ytan. Viljan finns både hos eleverna och lärarna och så länge den finns kvar finns det hopp. Och Folke, denna gamle man tar sig direkt in i mitt hjärta. Han gör mig riktigt jävla glad.

Jojjenito har också sett filmen.

Här finns filmen.

Publicerat

Almodovar-helg: THE SKIN I LIVE IN

”The skin I live in är i princip Pedro Almodovars chica version av The human centipede. Jag föredrar Dieter Laser framför Antonio Banderas”.

Det där är inte mina ord, det är American Psycho-författaren Brett Easton Ellis som Twittrat om denna film men oj vilket kul litet twitter. Mina redan innan höga förväntningar blev inte mindre direkt.

Det är 21 år sedan Banderas och Almodovar arbetade tillsammans sist och det är nästan trettio år sedan dom lärde känna varandra. Båda dessa delar märks otroligt väl i den här filmen.

Robert (Banderas) är en plastikkirurg som blivit änkling efter att hans fru varit med i en bilbrand, blivit extremt brännskadad och sedemera tagit sitt liv mitt framför ögonen på dottern. Han försöker ge dottern Norma (Blanca Suárez) ett så normalt liv som han bara kan vilket inte är lätt då Normas känsloliv skadats rätt hårt av allt hon varit med om som barn. Behandlingar och medicin är vardagsmat för henne och hon lider svårt av sociofobi men hon växer upp och blir en söt och fungerande tonåring ända tills den dagen då hennes liv ställs på sin spets – igen.

Mer än detta tänker jag inte berätta om filmen. Ju mindre du vet om den ju bättre är det, i alla fall om det är en film du tänkt se. Att jämföra den här filmen med Human centipede är rent korkat och att det är en ”spansk rysare” (som jag sett att det stått i en del beskrivningar av filmen) är också helt fel. The skin I live in är inte läskig på något sätt, den är inte blodig, inte geggig, det är ingen rysare, ingen skräckfilm, ingenting sånt alls. The skin I live in är mycket mer än så.

Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är hundraprocentigt Almodovar men samtidigt så totalt annorlunda mot ALLT han tidigare gjort. Borta är hans fokusering på färgstarka och excentriska kvinnor, den enda starka kvinnan i den här filmen är Vera (Elena Anaya) men hon är allt för komplex för att jämföras med någon av hans ”gamla” filmdonnor. Antonio Banderas gör sin bästa rollprestation sedan Desperado och han känns så lugn och så tillfreds med att vara ”hemma” igen att det fullkomligt lyser om honom.

En film av Almodovar tål inte, går inte, att jämföras med några andra filmer och det gör betygssättningen tämligen enkel i detta fallet, i alla fall för mig. Mitt biosällskap sov som en klubbad säl genom halva filmen och den andra halvan satt han och skruvade på sig, suckade och hade nog gärna velat rymma från salongen. ”En klockren 1:a!” var hans dom när vi kom ut från salongen, tätt följt av ”vad fan var det där för skit?”. Själv klappade jag händerna sådär med små klapp fast jättejättefort och jag stampade med fötterna som om jag tänkte göra raketen. Flera timmar senare satt jag fortfarande med ett leende på läpparna.

– Vad är det som är så bra med filmen? frågade mitt sällskap. Jag förstår inte men jag är nyfiken på vad du ser som jag missar.

Den enkla sanningen är att han missade ingenting. Ingenting alls. Antingen klickar det eller så gör det det inte, det är det som är så magiskt med film. Jag fick en kalaskänsla för filmen redan i inledningen, det liksom pirrade innanför huden på armarna, hjärtat slog lite fortare, jag försvann bort i Almodovars värld alldeles totalt och skulle bara vilja pussa honom på handen om jag träffade honom. Det här är enastående, briljant, magnifikt och udda som satan – såklart. Det är ju Pedro Almodovar jag pratar om.

The skin I live in är höjdpunkten i hans karriär som jag ser det, i alla fall såhär långt.

Publicerat

Almodovar-helg: Passionens labyrint

Sexilia (Cecilia Roth) är en punkig nymfoman, hennes pappa är gynekolog med konstgjord befruktning som specialitet och Riza Niro (Imanol Arias) är homosexuell och son till Teherans kejsare. Riza har blivit landsförvisad av sin far men rymmer till Madrid för att göra stan osäker.

Passionens labyrint kretsar kring sex och inte så  mycket mer än så. Men på sedvanligt Almodovar-manér så är det inget svennigt över detta utan alla varianter, alla former, alla avarter ska utforskas. Det är droger och bögar och incest och orgier och dragqueens och hej och hå vad jag känner mig alldeles tok-vanlig när jag ser det här. Ibland vet jag inte om det är ett drama, en komedi eller en parodi men det är kanske meningen? Knasigt och udda är det, i alla fall med mina glasögon.

Antonio Banderas fimdebuterar här som Sadec och lyckades få Almodovars regissörshjärta att smälta rätt hårt. Fram till dags datum har samarbetet alltså resulterat i sex filmer (inkl den här) och på fredag är det biopremiär för den senaste: The skin I live in. Eftersom jag såg The skin I live in på Stockholms filmfestival så kommer jag att recensera även den idag. Håll ut och håll andan nån timme eller två så kommer den här på bloggen.

Publicerat

Almodovar-helg: BIND MIG, ÄLSKA MIG

Ricky (Antonio Banderas) är en nyligen utsläppt mentalpatient som inte känns direkt frisk nånstans. När han kommer ut i friheten kidnappar han din gamla kk, porrstjärnan Marina (Victoria Abril). Han låser in henne i lägenheten och binder fast henne, allt för att hon ska gifta sig med honom vilket är ett beprövat trick som väldigt sällan fungerar.

Bind mig, älska mig är ingen ”normal” film. Jag kan knappt beskriva den. För mig är den mer som en massa uppradade scener som visserligen har en röd tråd men som fungerar både ensamma och i grupp.

Marina blir uppvaktad av en gammal man i rullstol som blir så till sig att han börjar åka runt-runt med rullstolen, Ricky ikläder sig hårdrocksperuk och headbangar alldeles oförhappandes, Marina onanerar i badkaret med hjälp av nån slags Scuba Steve, en barnleksak som man drar upp med ett vred i ryggen som plaskar runt med simfötter och cyklop, mannen i rullstol ”dansar” med en kvinna på en fest men blir lämnad ensam på dansgolvet men verkar lika glad för det (han känns som en gammal spansk version av Torsk på Tallinn-Roland), Ricky klistar på sig en lösmustasch som gör att han i profil blir porträttlik Tom Selleck (alternativt pizzabagaren i Fruängens centrum 1993). Det finns hur många scener som helst att beskriva men dom gör sig bättre i bild än i text.

Kulörmässigt är denna lite annorlunda än Almodovars andra filmer som mest kretsar kring starka toner av rött och gult. Här är det istället orange som är basen men med många andra kulörer inblandade. Såklart, det är ju Almodovar vi snackar om här. Ennio Morricone har komponerat den fina, glada och ibland lite knäppa filmmusiken och den förhöjer hela filmen.

Jag tycker det här är en bra film, underhållande och mysigt underlig, utflippad men utan att bli alltför weird, vardaglig men färgglad och udda, lite som jag hoppas att livet är för alla.

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.

Publicerat

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.

Publicerat

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.

Publicerat

MELANCHOLIA

Vacker klassisk musik. Naturbilder filmade och fotograferade med perfekt konstnärlig precision. Kirsten Dunst är vacker som en ängel när det kommer vita ljussporer från hennes fingrar. Stängde jag av diskmaskinen på jobbet?

Jorden. Vår jord, vår vackra planet, så fint animerad att jag nästan blir rörd och när en annan lite mindre planet kraschar mitt i vår stora fina så ser det ut som röntgenbilderna av mitt öga. Glömde jag att köpa toapapper IGEN? Gjorde jag verkligen det?

En kvinna går på en golfgreen och fötterna åker liksom ner i gräset. Kirsten i bröllopsklänning. Fortfarande lika vacker och fortfarande denna Wagner i bakgrunden. Vad gör egentligen Steven Seagal i den där reklamfilmen för säkerhetsdörrar?

MELANCHOLIA. LARS VON TRIER. Skrivet med svartvita arga versaler. Filmen börjar på riktigt, åtta minuters intro är över och mina tankar vandrar både högt och lågt och jag funderar på det mesta utom filmen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick Tree of life-vibbar av förspelet. Vackert och bajsnödigt är en ganska ovanlig dansk kombo men Lars von Trier lyckas återigen få min sugenhet efter en film förstörd efter bara några minuter. Han är duktig på det. Destroy and build up, det som tog åtta minuter att förgöra krävdes två timmar för att bygga upp.

Anledningen till att jag sitter uppkrupen alldeles ensam i soffan med ett lass oförskämt goda pannkakor med grädde och hjortronsylt och just den här filmen i DVD-spelaren stavas inte Alexander Skarsgård eller mediahype eller von Trier eller jag-gillar-Kirsten-Dunst-och-vill-se-allt-med-henne. Nixpix, det stavas Royale with cheese. Nu tänker jag inte på den franska hamburgaren utan på en filmblogg som med jämna (men senaste tiden tyvärr rätt ojämna) mellanrum får ur sig en recension som gör mig fruktansvärt nyfiken på att se filmen i fråga. Ända sedan jag läste hans recension av Melancholia har jag fattat att jag inte borde vara så jävla motvallskärring utan bara ge efter och se den, strunta i mina farhågor och helt enkelt bara låta von Trier filmnjuta mig full. Så jag öppnar mina sinnen för von Trier och min pannkakstårta, vad annat kan jag göra?

Justine (Kirsten Dunst) ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopet hålls på en tjusig gård och det är Justines systers man (Kiefer Sutherland) som bekostar kalset. Systern Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker mest få familjen att fungera. En skenande planet, Melancholia, är på väg mot jorden men vetenskapsmännen har beräknat att planeten inte ska krocka med Jorden men både Justine och Claire tror annorlunda. Justine hamnar i en depression och Claire toksurfar efter info om när/var/hur detta ska ske. Domedagen närmar sig obevekligt och hur vi reagerar på detta kan vi aldrig veta, inte förrän det är dags och dags är det i von Triers värld.

Filmen är uppdelad i två delar där den första handlar om Justine och det flådiga bröllopet och det andra om Claire. Historien tickar på, sävligt och grävande, finstämt och enerverande och jag kämpar ibland både mot sömngruset i ögonen och viljan att snabbspola men jag gör det inte, jag tittar, jag står ut och till slut får jag valuta för tålamodet. Det är som att lära sitt barn simma eller cykla eller 7:ans multiplikationstabell. Jag tragglar och tragglar och det ser inte ut att finnas en ljusning men så kommer den som en otippad soluppgång mot ett nytvättat fönster och det bildas ett litet spektrum av färger och jag märker det ofattbara – jag kan se ut!

Melancholia är en extremt vacker film. Den är så vacker så vacker att varje scen skulle göra sig som en tavla. Jag gillar speciellt ljudet av ”bakgrundsåska” som gör att jag förstår att planeten hela tiden närmar sig även när jag inte ser den i bild. Melancholia är en komplex film eftersom den handlar om det allra största och i samma stund om det allra minsta. Den handlar om den lilla människans psyke gentemot den stora planeten massa, om den lilla människans förmåga att laga det närmast trasiga och den stora planetens omedvetna intention att förstöra precis allt.

Jag kan inte säga att jag förstår allt för det gör jag inte. Jag kan heller inte säga att jag blev särskilt engagerad eller känslomässigt involverad i någon av karaktärerna men jag vet hur det känns att ha dödsångest och att vara livrädd för sånt jag inte kan påverka. Således är den sista halvtimmen precis i min smak. Då vaknar jag, då klappar hjärtat, då vattnas ögonen och hade inte pannkakorna varit slut hade jag tröstätit ett par stycken.

Det här är en ojämn film med ett mycket starkare slut än början. Smart gjort av von Trier då det är slutet man minns, typ resten av livet i det här fallet.

Filmen som helhet:

Sista halvtimmen:

Publicerat

Tinker tailor soldier spy

Det är svårt att säga något negativt om perfektion men ibland har man inget val. Men jag börjar från början.

Tinker tailor soldier spy är en roman av John LeCarré, på svenska översatt till Mullvaden. Det är högt uppsatta MI6-män i sandfärgade tweedkavajer och bruna skinnväskor, det är internationell politik, spioneri och mitt upp i alltihop finns en mullvad.

Gary Oldman är George Smiley, den avskedade agenten som får i uppdrag att lösa mysteriet och hitta pusselbitarna som leder fram till denne mullvad. Tanken på detta är galet spännande, historien känns väldigt 70-tal (det utspelar sig 1973), jag får hurven under förtexterna för jag hoppas så himla mycket på detta, jag vill så mycket och ändå blev jag inte speciellt besviken trots att filmen inte riktigt höll hela vägen.

Tomas Alfredsson har med Tinker tailor soldier spy tagit ett bautakliv in i dom riktigt stora regissörernas vardagsrum och jag sitter i biomörkret och känner mig stolt över att vara svensk. Jag är stolt över Tomas, stolt över David Dencik som gör en av dom större rollerna (och han är GRYM!) och väldigt stolt över filmfotografen Hoyte van Hoytema som återigen briljerar med sitt hantverk. Det finns ingenting, absolut ingenting att klaga på gällande ytan, det rent filmiska och skådespelarna, allt är minutiöst  planerat in i minsta detalj och gillar man 70-tals thrillers det allra minsta så är det här två timmars gott-gott-i-gott-gott ögongodis. Men det är nåt med manuset som gör att det haltar. Det räcker liksom inte att säga att man kan rabbla Hallands floder om man sen inte kan det på läxförhöret. Jag saknar nåt.

Tinker tailor soldier spy är en historia så smart att jag sitter där och försöker hinna före Smiley med att luska ut ledtrådar och det går så långt att jag tror mig veta hur det ligger till och att jag har kommit på det ultimata slutet, men nej, det blev inte så. Det blev bara ett jaha från min överaktiva hjärna och DET retade mig.

En mening till på slutet, en twist (och gärna den som jag kommit på såklart) och filmen hade vuxit nåt kopiöst. Nu blev det bara en snygg yta men det är inte så bara förresten. Vilken jävla yta han fått till, Tomas Alfredsson!

Publicerat

Och vinnaren i Fiffis filmtajms 2-års-tävling är…

…Hilde i Gävle som genom sin toppen-tre-om-en-idé kommer få mig att gräva ner mig i en skådespelare jag bara sett i en enda film förut: Aksel Hennie.

Inom en snar framtid kommer vinnarinlägget publiceras på bloggen och då hoppas jag Hilde blir glad, lika glad som av tävlingsvinsten som kommer som ett brev på posten.

Stort grattis och tack till alla er andra som skickat in superbra förslag. Vissa av dom kommer definitivt bli verklighet, jag har fått en hel del intressant att bita i nu.

Publicerat

Simon och ekarna

Det är sommar 1939 och Simon (Jonathan S. Wächter) sitter uppkrupen i sin koja i den stora eken vid vattnet. Han är kanske tio år och inne i en stor upptäckarfas i livet men hans arbetarpappa tycker att Simon fokuserar på fel grejer, att det är trams att läsa böcker (trots att han fått dom av sin mamma) och att en pojke aldrig kan bli en redig karl utan valkar i händerna. Han tycker också det är underligt att Simon inte har några vänner och heller inte verkar sakna det.

Då Simon är en förslagen pojke har han tagit sin framtid i egna händer och på eget bevåg sökt till det ”fiiiina” läroverket. Pappan är skeptisk, såklart och han får Simon att lova att aldrig någonsin glömma var han kommer ifrån även om han dagarna i ända kommer att umgås med fisförnäma ynglingar.

Simon börjar i skolan och redan första dagen träffar han Isak (Karl Martin Eriksson), en liten judisk pojke som kom att bli Simons allra bästa vän.

Kriget närmar sig mer och mer och det är inte lätt att vara tysk och jude även om man bor i Sverige. Isaks mamma är psykiskt sjuk och hamnar på sjukhus och Isak flyttar in hos Simons familj. Isaks pappa är en rik bokhandlare som älskar vackra ting, litteratur, musik och konst och Simon känner sig mer hemma i hans värld än i den fattiga och snävsynta – om än kärleksfulla – omgivningen hans föräldrar kan erbjuda. Isak å andra sidan klickar totalt med Simons pappa och dom två familjerna blir som ett kollektiv, fast med två boenden.

När jag gick ut från biografen och hade besökarnas applåder ljudandes i öronen tänkte jag jag gillar den här filmen men vad handlade den om? Jag vet fortfarande inte riktigt och egentligen spelar det ingen roll (nej, jag har inte läst Marianne Fredrikssons bok som är filmens förlaga). Simon och ekarna är en fin liten film, en snällisfilm om man så vill. Välspelad i samtliga roller men Bill Skarsgård som den lite äldre Simon är fantastisk likaså Helen Sjöholm som Simons mamma.

Denna Helen Sjöholm, hon förbryllar mig. Hon är en sån FANTASTISK skådespelerska men hon gör så få roller på film att jag blir rädd för att hon är vår kvinnliga motsvarighet till Sven-Bertil Taube. Hon kan vara bland det bästa vi har i skådespelarväg men märks det? Näpps. Det är jättesynd tycker jag.

Jag hoppas att jättemånga går iväg och ser Simon och ekarna på bio då den passar utmärkt för alla åldrar och faktiskt är en svensk ”familjefilm” helt utan farsartade inslag . Perfekt som jullovsmatinée om inte annat.

Filmen har premiär 9 december.