Månad: november 2011

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PSYCHO

Jag befann mig på Universal Studios i Los Angeles när jag såg världens otäckaste möbel. Jag minns att jag nästan skrek, eller i alla fall pep det till som i panik i halsen när jag tittade upp på det där huset på höjden, det där sabla motellet och det jag såg var en gungstol i fönstret.

Ja, det var inte bara den jag såg, jag såg ansiktet på Norman Bates mamma också och i mitt  huvud skrapade Hitchcock-stråkarna på maxvolym och jag svor på att aldrig se Psycho igen precis som jag bara nån halvtimme innan svurit på att aldrig någonsin bada i något icke-klorerat efter att ha sett Jaws-hajen hoppa upp mot det lilla turisttåget och fått mig att tvingas byta underbyxor offentligt.

Det här är något så fullständigt onaturligt som en skräckfilm full av skrämseleffekter men utan egentlig skräck, i alla fall inte om jag jämför med skräckfilmer som i dagens mening mest går ut på att hitta kreativa sätt att dela en människa på hälften.

Psycho funkar mer som att Alfred Hitchcock har tryckt ner sina tjocka fötter nånstans i hårbotten och han har sytt in en osynlig men nojjig spiral längs ryggraden som han snurrar på, tvinnar mellan sina prinskorvsfingrar och ler finurligt samtidigt som Norman Bates i Anthony Perkins utmärglade gestalning tar sig in under huden så det kliar och svider och sticks.

Jag vill aldrig mer bo på motell, jag tänker antingen bli världens smutsigaste människa eller åtminstone aldrig mer duscha bakom ett vitt duschdraperi och om jag någonsin mer får för mig att skrika ska jag skrika som Janet Leigh.

Psycho känns som en klunk saltsyra i magsäcken men det är en klunk som jag faktiskt gärna dricker ibland, speciellt när jag sett mycket skräckprefixdravel på kort tid. Det här är en riktig klassiker för mig, något att återvända till, något att upptäcka igen och igen och igen och nej, jag tänker inte skriva ett ord om Gus Van Sants remake från 1998. Vince Vaughn som Norman Bates. Behöver jag säga mer än ett magsyresurt blääk?

[Idag skriver Filmitch om en riktigt läbbig film: Grave Encounters.]

Publicerat

Skräckfilmsvecka: WE ARE WHAT WE ARE

Det kryllar inte av mexikanska skräckfilmer direkt, eller jo det kanske det gör men det är inte speciellt ofta dom når mina trakter.

Det är alltid lite extra spännande med just skräckfilmer från länder vars sätt att filma inte är vardagsmat för mig, det blir liksom en extra dimension när jag inte kan förutspå vad som kan hända och heller inte har några förväntningar på vad jag kommer att få se.

Filmen börjar med att en äldre man dör mitt på öppen gata. Han blodar en del både från magen och genom någon form av kräks och när han dragit sin sista suck på gatstenarna tar det bara sekunder innan sjukvårdare är på plats och bär bort honom och några sekunder till innan en lokalvårdare kommer och torkar rent med sin vita golvmopp (som inte blir det minsta färgförändrad efter att ha torkat upp en massa svart klaffs, mexikanerna kan tydligen det där med att tillverka effektiva städprodukter).

Självklart dyker det upp en massa frågor i och med mannens död, speciellt när jag blir presenterad för hans familj, dom efterlevande. Frugan, argbiggan (alltå, jävlar vad arg hon är hela tiden!), dom två sönerna (den ena är rak och slagskämpe och den andra överkänslig och homosexuell) och dottern (som känns som familjens nav). Jag förstår att det är en tämligen speciell familj och att den döde mannen var patriarken, han som skötte ritualerna, han som letade upp horor, dödade dom och sedan åt dom. Ja, precis. Åt dom. Det är alltså en mexikansk kannibalfamilj jag får lära känna här.

Nu är inte den här filmen riktigt så enkel. Visst är det en sort-of-skräckfilm, men jag förstår att regissören och manusförfattaren vill säga något mer än att servera snabbmatsskräck till mig som tittar. Han verkar vilja belysa den snedvridna sociala rangordningen i Mexiko i och med att kannibalerna fokuserar på just prostituerade, gatubarn och bögar, människor som inte direkt toppar statusligan i samhället. Han gör det dessutom med aningens mer finess än inlägget i den serbiska inrikespolitiska debatten A Serbian Film och med mer uppenbar tydlighet än den grekiska motsvarigheten Dogtooth.

Jag går inte igång på filmen alls egentligen, för mig blir den varken hackad eller malen. Det känns som det finns väldigt mycket vilja men inte så mycket mod och jag tycker också den är för lite otäck för att kallas skräckfilm och för mörk för att bara kallas drama. Lite knepig helt enkelt men det var kul att se nåt helt annorlunda.

[Idag har Filmitch och jag lyckats synka recensionerna så han skriver om precis samma film som jag: We are what we are]

 

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Cabin Fever

Fem vänner firar sin skolexamen genom att åka till en timmerstuga belägen mitt ut i skogen i hillbillyland. Tänk att ungdomar aldrig lär sig? Vad är det för fel på stugbyar med asfalterade vägar och fungerande lyktstolpar? Nåja. Kidsen lär sig i alla fall ”the hard way” hur dom ska semestra i framtiden, dom som överlever vill säga.

Den mest frekvent påtände av dom fem beger sig ut i skogen med ett luftgevär för att skjuta ekorrar. Varför? Jo, för att dom enligt honom är bögar. Han är inte den mest välvässade pennan i lådan och speciellt inte när han medvetet tänder på en bit av skogen och sen garvar och går därifrån. Fy satan. Honom gillar jag inte alls.

Det är just den här killen som i en sekund av lättviktarfinger skjuter en man som har tror är en ekorre (?). Mannen är skorpig och blodig, uppenbart rätt sjuk och är panikslagen i sitt beteende. Men den här skjutande killen är inte mentalt helt funktionell så han springer iväg och förtränger den sjuke mannen och det går ju bra, tills han knackar på dörren till stugan och ber om hjälp. Mannen bär på ett virus som smittar genom beröring – och vatten – och snart är dom smittade allihop.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Cabin Fever. Som skräckfilm är den inte tillräckligt läskig för att få högsta betyg men som en studie i mänskligt beteende fungerar den faktiskt. Det är mycket fokus på relationer, bröst och knulla men så har ungdomsskräckisar i skogsmiljö varit i alla tider och (gäsp) det är alltså inget nytt varken under solen eller kjolen.

Effekterna är däremot många, bra gjorda och ibland rätt groteska men vad annat kan förväntas av Hostel-skaparen Eli Roth? Sen tycker jag mycket om första fjärdedelen av filmen som konsekvent är filmad mer eller mindre ur grodperspektiv. Jag gillar känslan i filmen, jag blir sugen på att se mer och att han har skrivit in en blond pageklippt ”banjopojke” i handlingen är smart. Blonda pageklippta småpojkar i skräckfilmer är läskigare än det största monster som går att fantisera fram och speciellt när han använder bilisters händer som bitring. Hurv!

[Idag skriver Filmitch om Yellow brick road]

 

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Flight of the living dead

Som jag har skrivit förut här på bloggen så finns det bara (mig veterligen) EN film som jag har svurit på att jag ALRIG kommer se och det är Snakes on a plane med Samuel L Jackson. Jag tycker det är otäckt att flyga, jag har en manisk fobi för ormar och jag är väldigt långt ifrån en självplågare, alltså kommer den filmen sist på att-se-listan av alla filmer i världen. Men den här filmen kunde jag bara inte låta bli. Riktigt SÅ rädd är jag inte för att flyga.

Zombies kan dyka upp på dom flesta ställen och så även i lastutrymmet på en Boeing på väg från Los Angeles till Paris. Jag kan ju tycka att det borde vara läskigare med zombies i ett slutet utrymme som ett flygplan högt upp i luften än det är i  en vanlig villa eller ett shoppningscenter men nej, det var det faktiskt inte. Zombiesarna här är dessutom rätt illa sminkade, effekterna är både lågbudget OCH fantasilösa och huvudkaraktärerna är visserligen lagom till mängden sett men tämligen könlösa. Det roligaste är Derek Webster som spelar storgolfaren Billy, han är otroligt lik Tiger Woods och han går loss en del med drivern på slutet.

Men en tiger gör ingen film som jag brukar säga och inte en handfull ocharmiga zombies heller. Men jag har sett sämre filmer. Många. Och många som är väldigt mycket sämre än den här.

[Om jag var uppe i luften och flög med zombies så beger sig Filmitch åt andra hållet idag med skräckfilmen The Tunnel.]