Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.
Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.
John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.
Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.
2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.
Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.
Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.
Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.
Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.
Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?
Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.
Här har du faktiskt helt FEL på ett par punkter! John Cusack är bra! Hight Fidelity och Grosse Point Blank tycker jag bevisar det. Roland Emmerich är ett stolpskott! Alla filmer du nämnde (förvisso har ju Dean Devlin varit med och fuckat upp ett par av dem)samt 10000 BC tycker jag bevisar det.
Missade att du redan skrivit 10000 BC, men den är ju så jävla kass att den gott kan vå vara med två gånger.
Håller med om att 10000 BC är kass, totalt värdelös faktiskt. Däremot står jag fast vid min ståndpunkt om John Cusack. Alltid och hårt.
Vill också lägga till att John Cusack är BRA i Grosse Point Blank. Dan Akroyd med begynnande mage som FBI-snubbe är också bra. Filmen har en helt osannolik historia, men är BRA.
Hade inte tänkt på det där med tungan…men jag erkänner: Du har rätt…
Hellicop:
Grosse Point Blank är en film jag inte riktigt förstår mig på. Jag tyckte den slutade alldeles för abrupt, hux flux kom det liksom bara eftertexter och jag satt där med ett stort "jaha".
Kanske är dags att se om den? Det var trots allt några år sen…:)
Kul att man inte är ensam om att stordigga den här. Det har känts ensamt en längre tid iaf. 😉
Jag gillar Cusack så hans medverkan var inte mig emot, men nu kan jag ju inte sluta tänka på det där med hans tunga.
addepladde:
Förlåt, det var inte meningen att överföra min tung-nojja till dig, men om du tänker på det nästa gång du ser honom (eller systern) kan du väl höra av dig och säga om du håller med eller bara tycker jag är larvig? 🙂
Haha, jadå! Du har mitt ord. 🙂
Haha, det måste svida att ge Cusack godkänt och filmen mer än så. 😉
I vilket fall, jag tyckte också 2012 var underhållande och det blev ett godkänt betyg.
Jojjenito:
Jupp. Det svider fortfarande.
Som att få ett badmintonracket smashad över kinden.