Månad: februari 2012

Publicerat

SAFE HOUSE

Det var första gången vi i Filmspanarna (IRL-grupp bestående av filmbloggare) skulle gå på bio tillsammans och det var inte helt lätt att enas om en film. Avalon, Sean Banan eller Safe House, Safe House, Avalon eller Sean Banan? Det stöttes, blöttes och mejlades en hel del innan valet föll på Daniel Espinosas hollywooddebut (detta är ett av dom få ord som skulle tjäna på särskrivning) Safe House.

Till en början var jag skeptisk. Ryan Reynolds är ingen storfavorit för mig, han ser ut som ett nyfiket marsvin i ansiktet och pendlar väldigt i sina skådespelarprestationer. Denzel Washington var en stor favorit men det var många år sedan nu, det var när Claes Åkesson ansågs vara ett fräscht fejs på TV. Typ. Det intressantaste med filmen är regissören, jag tyckte han gjorde ett toppenjobb med Snabba cash och det känns spännande att se vad han kan göra med väldigt mycket mer stålars i sedelklämman.

Det går inte många minuter av filmen innan jag förstår vad själva navet kommer att vara: actionscenerna. Det är närbilder på ansikten, det är grovkornigt, det är starka men matta färger, det klipps snabbt och frejdigt (sådär snabbt att det inte går att uppfatta vad man egentligen ser) och framför allt är det långa och många actionscener. Inget fel i det, i filmer som denna funkar det alldeles utmärkt. Mitt aber med filmen handlar om andra saker, manus till exempel. Det kan tyckas vara petitesser i sammanhanget men jag gillar filmer som inte ser ut som urgröpta schweizerostar i sin uppbyggnad.

Det är det här med att förstå sammanhanget. Det behöver inte vara nobelprisnivå på manuset, inte alls, men mina små grå får slita rätt bra redan i början för att få ihop grundstoryn och i denna typ av film känns det som en miss. Ju enklare desto bättre, alternativt supersmart och med twistar som inte ens en medlem i Mensa kan förutspå, båda varianterna funkar på mig men Safe house är inget av det. Safe house är en samling snygga actionscener uppträdda på en mycket tunn röd tråd.

Det som slår mig när jag ser filmen är att jag inte retar mig på Ryan Reynolds och jag tror att mycket av det är Espinosas förtjänst. Han lyckas smutsa ner Reynolds, göra hans Matt Weston både mänsklig, nervös och skitig och det gör mycket både för filmen och för min syn på kendockan Ryan.

Denzel är Denzel, han gör det han ska men det var länge sen jag såg även honom så…köttig. Hans rollfigur Tobin Frost är egentligen rätt intressant men han förenklas lite väl mycket tycker jag. Fares Fares har mycket screentime men pratar inte så mycket, med Joel Kinnaman är det precis tvärtom. Vera Farmiga är skitsnygg och stabil precis som alltid. Brendan Gleeson som Reynolds närmaste man på CIA gör precis det han ska även om jag tycker han doftar lite malmedel.

Safe house är en ganska hjärndöd men underhållande film och Daniel Espinosa behöver inte skämmas det allra minsta för sin första amerikanska film. Tro mig, det kommer bli fler.

 

 

 

Dom andra Filmspanarna skriver också om Safe house idag. Här är recensionerna från The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer och Deny everything.

Publicerat

J.EDGAR

John Edgar Hoover var chef för FBI i 48 år, från 1924 till 1972. Det är sånt som liksom inte händer. En president i USA får sitta vid makten i max åtta år men Hoover lyckades överleva inte mindre än åtta presidenter i sin position. Hur man gör det? Genom att gräva fram en hel massa jobbigt skvaller såklart. Varenda högt uppsatt politiker hade en hemlig Hoover-file och att få sitt privata skräp offentligt uthängt kan skrämma den mest hårdnackade till tystnad och lojalitet.

Hoover i Clint Eastwoods tappning gestaltas av Leonardo DiCaprio. Jim Henson har tillverkat muppar som ser mänskligare ut. Allt det eventuella intresse jag hade för filmen dog redan strax efter förtexterna när DiCaprio med tillgjord röst försöker härma Hoover. Det funkar liksom inte.

Såna här filmer tjänar på att ha en mindre känd skådis i huvudrollen, alternativt Meryl Streep om jag ska jämföra med en annan film i samma genre. Jag tänkte hela tiden ”där är Leonardo DiCaprio i smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i mycket smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i centimetertjock foundation och påklistrade leverfläckar”. Som Jan Söderqvist skriver i Svenska Dagbladet: ”… när gubbarna Hoover och Tolson återvänder till galoppbanan, ser de ut som två skabbiga muppar”.

Clint Eastwood lyckas återigen inpränta sin alldeles speciella Eastwoodkänsla i en film, den som han är så duktig på. Fint så. Tyvärr räcker det inte den här gången. Jag vet inte vad det är för historia han vill berätta, det blir så många infallsvinklar och ingen röd tråd. Det klipps och hoppas frenetiskt mellan årtiondena och ibland lyckas jag bli totalt bortkollrad. Det finns en scen i hela filmen som berör mig och den innefattar handgemäng och mycket undantryckta känslor av kärlek och åtrå.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig av filmen men eftersom mina förväntningar låg på badhusbotten och skvalpade kunde det här mycket väl ha blivit en liten flipp. Det blev det inte. Det blev en flopp. En muppflopp.

Publicerat

Veckans Sarandon: LORENZOS OLJA

Det är nåt med den här filmen som gör mig besviken och jag vet faktiskt vad det är: jag förväntar mig lite mer Lorenzo Lamas.

Lorenzo Lamas är den enda Lorenzo jag känner till och han har inte gjort så mycket av värde rent skådespelarmässigt sen han spelade Lance Cumson i Falcon Crest.

Det är svindumt att tänka på honom när jag ska se ett sorgligt drama om ett sjukt barn, asdumt är det verkligen, men vissa ticks rår jag inte på. Det här är dock ett av mina sämre.

Lilla Lorenzo får en svår sjukdom – ALD – och får en diagnos att han garanterat kommer dö inom två år. Som föräldrar reagerar Augusto och Michaela (Nick Nolte och Susan Sarandon) ungefär som förväntat: med chock, sorg, tårar och ett jävlaranamma. Lorenzo ska fanimej inte dö, vi ska hitta ett botemedel!

Susan Sarandon blev Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för den här filmen och Nick Nolte är riktigt bra även om han inte ser ut som Nick Nolte. Jag vet inte vad det beror på, glasögonen kanske, men han är inte alls lik sig själv här. Filmen i sig är ett väl fungerande drama men stöpt i sedvanlig Hollywood-förpackning och jag tycker det blir lite beigt.

Känner man för att snyfta lite och förundras över mirakel så är det en toppenfilm, längtar man efter Lorenzo Lamas är den helt fel.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Publicerat

THE BURNING PLAN

Mariana (Jennifer Lawrence) tycker att hennes mamma Gina (Kim Basinger) ljuger och beter sig allmänt underligt. Gina lämnar maken och dom fyra barnen hemma allt som oftast och säger att hon ska iväg på diverse möten och andra måsten men Mariana cyklar efter henne en dag och ser mamman parkera vid en husvagn mitt i ödemarken. Husvagnen tillhör Nick (Joaquim de Almeida), en man som på sitt sätt gör Gina lycklig – och tvärtom.

Sylvia (Charlize Theron) driver en restaurang och har ett KK-förhållande med kocken John (John Corbett). Hon har uppenbara svårigheter med psykisk närhet och håller alla som vill komma henne nära på armlängs avstånd.

Lilla Maria (Tessa Ia) brukar hänga med sin ensamstående pappa Santiago (Danny Pino) på jobbet när han flyger bekämpningsmedelsflygplan över åkrarna men en dag är hon kvar på marken och ser flygplanet störta. Pappan hamnar på sjukhus och ingen vet om han kommer överleva och ingen vet var Marias mamma är.

The Burning Plan är tre historier (ja, det är fler egentligen men det är tre huvudhistorier) som så småningom sammanflätas till en. Den här filmens manusförfattare och regissör Guillermo Arriga är mannen bakom manusen till Alejandro González Iñárritus första tre filmer: Älskade hundar, 21 gram och Babel. Det finns en hel del fina igenkänningsfaktorer, bland annat förmågan att fläta ihop relationer på sätt som till en början inte är helt självklara.

Den här filmen kretsar kring tre riktigt begåvade blondiner: Charlize Theron, Kim Basinger och Jennifer Lawrence. Dom utseendemässiga likheterna mellan Basinger och Lawrence är så slående att deras mamma-dotter-relation känns hundraprocentigt verklighetstroget. Kim Basinger är makalöst bra här och när jag tänker på en speciell husvagnsscen blir jag både ledsen i ögat och svårt imponerad av hennes skådespelarprestation. Att visa känslor på det sättet kan aldrig vara lätt, varken i verkligheten eller med ett filmteam runt omkring sig.

Det är någonting som saknas i filmen för att jag ska bli berörd ända in i hjärtat, ändå tycker jag om den. Den liksom dansar fram med fleecetofflor på fötterna, tyst, effektivt, varmt, lugnt och behagligt och det känns som att Arriga gläntat på dörrar till hemliga rum som jag tacksamt får titta in i. Hade jag varit på ett annat humör när jag såg filmen hade sen säkerligen fått snäppet bättre betyg men jag tvivlar på att den någonsin kan få ett sämre.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans dokumentär: CONAN O´BRIEN CAN´T STOP

Om du undrar hur en genuint bitter man ser ut, ta en titt på Conan O´Brien i den här filmen. Han är så bitter att det osar ammoniak. Han är så bitter att det blir oklädsamt.

När Jay Leno slutade som talkshowvärd i amerikansk TV fick Conan O´Brien ta över. Han var omtyckt och hade höga tittarsiffror. När Jay Leno ångrade sig och ville komma tillbaka fick han knappt några tittare på sin nya sändningstid och fick då tillbaka sin gamla. Det resulterade i att O´Briens show flyttades till en sändningstid strax efter midnatt. O´Brien ruttnade och fick i princip sparken men det han även fick var näringsförbud, han fick inte synas alls på TV på sex månader.

Han blev förbannad, ledsen och arg och jävligt bitter. Aggressionerna och ledsamheten fick honom att dra igång en turné genom USA i vilken han fick utlopp för bitterheten, twistat på ett humoristiskt sätt, så till vida att man tycker att Conan O´Brien är en kul kille till att börja med. Jag tycker att han är sådär. Jag tycker att han tar sig själv på alldeles för stort allvar för att bli en av dom riktigt stora och den bedömningen har jag enbart efter att ha sett ett gäng av hans talkshows. Efter att ha sett den här filmen är jag ännu säkrare i min åsikt: Conan O´Brien må vara en säker underhållare men han är allt annat än ett lättomtyckt man. Som sagt, bitterhet gör ingen människa snygg, varken på insidan eller utsidan.

Det jag gillar med den här dokumentären är kreativiteten, viljan att göra något vettigt av en till synes svart situation. Nu är det ju I-landsproblem av Guds nåde som O´Brien brottas med, det är inte så att han bor i en husvagn och att barnen måste äta gräs för att bli mätta men han försöker ändå förändra sitt liv och ha kul och det respekterar jag.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Det blev inga sponsrade ostkrokar till inatt…

…men väl en tvårättersmiddag!

Det här är Andreas, Roger och Robert, det här är killar med stil. Dom driver Filmhusets Bar & Bistro på Gärdet i Stockholm som har Stockholms utan tvekan bästa kunchbuffé och dom har sponsrat mig med nattamat inför kvällens livebloggning – och detta med ett leende på läpparna. Ja, det syns ju på bilden, jätteglada killar, vita tänder, trevliga på alla sätt och vis!

Superschysst och jättekul! Tack så MYCKET! Nu ska det blir både gott och roligt att vara vaken hela natten.

 

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Den konstiga konsten att göra en filmisk tavla

Det var bara jag som var vaken den där natten och det var inget som förvånade mig.

Spänd av förväntan inför 2001-års Oscarsgala preparerade jag för att hålla mig alert i många timmar till. Jag bredde ciabattas med pesto och mozzarella, jag hällde upp ofantliga mängder ostbågar i fin skål, colan låg på kylning, kaffemaskinen var laddad, en ny anteckningsbok inhandlad och en skön svart penna låg och väntade på soffbordet. Men det var många timmar till galan började och på TV visades Loch Ness, en kanske inte alltför toppenbra sjöodjursfilm med Ted Danson.

Jag stängde av ljudet på TV:n och satte på stereon lite tyst istället. Herregud, som det snarkades i husets övriga rum var det noll risk att jag skulle väcka dom andra, både dom två små och den store. Darren Hayes i Savage Garden sjöng I love you more than every breath, truly, madly, deeply, do och jag fick ett ryck, ett stort jävla ryck.

Jag tog fram en stor canvasduk, penslar och alla mina akrylfärger, släckte alla lampor och tände stearinljus som jag ställde fram på matbordet. Där la jag min duk och där började jag måla. På TV såg jag Ted Danson leta undervattensmonster, i högtalarna hörde jag I want to stand with you on a mountain, I want to bathe with you in the sea. I want to lay like this forever, until the sky falls down on me och själv stod jag vid bordet i mysbyxor med en ostkrok i mungipan och målade ett motiv jag faktiskt inte kunde se. Jag blandade färger som jag trodde föreställde hav, jag försökte tänka mig ögon, vassa tänder och en smal ålig kropp, jag ville måla ett filmiskt sjöodjur, ett ledset sådant, en som letade efter sin pusselbit där ute i det svarta, stora blöta men som nånstans kände på sig att letandet var förgäves.

Det var svårt, det var nästan som att måla med ögonbindel så mörkt var det och jag hade ingen aning om hur slutresultatet skulle bli, jag brydde mig inte heller, det var ju Oscarsgala om några timmar, viktigare saker var på gång.

Ett par timmar senare börjar sändningarna från röda mattan, jag lägger ner penseln och kommer på att jag har en skönt stor påse kokosprickar i skafferiet som ligger där och längtar efter att bli uppätna. Mitt tavelfokus är long gone.

Oscarsnatten kom och gick och när jag vaknade i soffan frampå morgonkvisten med gamnacke och en otäck smak i munnen hade jag inte en tanke på tavlan. Jag försökte veckla ut mig och få bort känslan av underlig bakfylla i kroppen. Vann verkligen Gladiator priset för bästa film eller hade jag drömt det?

När jag reste på mig och såg nattens tavla kom det en liten rysning längs ryggraden. Vad fan har jag gjort? Hur är det här ens möjligt? Jag som inte målat något verkligare än UFO:n i hela mitt liv hade plötsligt lyckats måla vatten som såg ut som vatten och sjöodjuret såg precis så vilset och sorgset ut som jag inbillat mig.

Tavlan Truly, madly, deeply…do med inspiration från Savage Garden (och Ted Danson) blev startskottet till något som ett halvår senare resulterade i över trettio målade tavlor och en utställning på ett galleri på Söder i Stockholm.

Jag som bara skulle titta på Oscarsgalan i min ensamhet. Så det kan bli.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Tavlan är fotad av mamma som har automatisk datuminställning i kameran. Siffrorna är alltså inte en del av motivet)

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa film

Det här är alltså filmerna som ska tävla i kategorin Bästa film imorgon natt. Det är tio väldigt olika filmer och för första året någonsin så har bara hälften av filmerna fått godkända betyg av mig. Den andra hälften har fått underkänt och ett par av dessa har till och med varit på akuten för motorsågsskador.

Klicka på titeln för att komma till den ”riktiga” recensionen. Här bjuds på en snabbgenomgång med tillhörande betyg.

 

The Artist

Svartvit stumfilms-klapp-och-klang med okända fransoser i huvudrollerna. Det här imponerade inte på mig även om filmmakarna ska ha en skottkärra full med cred för modet att göra filmen.

 

The Descendants

Hawaiianen George Clooney väntar på att frun ska dö och får samtidigt reda på information som förändrar hela hans liv. En fenomenal början och ett hjärtskärande slut men summa summarum ”bara” en medelmåttig fyra i betyg.

 

Extremely Loud and Incredibly Close

Ingen personlig favorit. Filmer som ger mig tinitus blir sällan det.

 

The Help (Niceville)

Kunde ha blivit bra men blev bara blaha-blaha.

 

 

Hugo

En ganska standard-effektig barnfilm som inte hade varit här om inte Martin Scorsese regisserat.

 

 

Midnight in Paris

En fantastiskt mysig liten film från en av filmhistoriens allra största regissörer. Owen Wilson briljerar och jag låter ”åååååååå” mest hela tiden. Snudd på en fullpoängare.

 

Moneyball
Charmigt, trivsamt och välspelat. Det här är en snällisfilm som inte kan reta upp någon, inte ens dom som inte gillar sport (om det nu finns någon som inte gör det ;))

 

The Tree of Life
Brad Pitt, igen, men denna gång i en film som i mina ögon är ett av förra årets största lågvattenmärken trots att den vann Guldpalmen i Cannes. Det höga betyget beror enbart pga dinosaurien.

 

War Horse

Oscarsjuryn, ni måste skämta med mig aprillo. Enda skillnaden mellan Black Beauty och War Horse är Steven Spielberg och Black Beauty hade aldrig någonsin i hela världen blivit oscarsnominerad. Det här är skrattretande på alla sätt.

Den bästa filmen av dessa och min största förhoppning är att Midnight in Paris vinner.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa regi

76-årige Woody Allen lämnar ingen oberörd. Alla tycker vi nåt om honom antingen som regissör, som manusförfattare, som jazzklarinettist eller som man.

42 långfilmer med en imponerande hög lägstanivå sedan 1966, är det inte helt otroligt? I år är han nominerad för myspysfilmen  Midnight in Paris och det stora samtalsämnet är: kommer han dyka upp på galan OM han vinner?

 

 

 

Som snart fyllda 45 är fransosen Michel Hazanavicius barnrumpan i sammanhanget.  The Artist är hans femte långfilm som regissör och den som utan minsta tvekan gjort mest väsen av sig. Själv tycker jag han ser ut som George Clooneys storebror som snott Steven Spielbergs glasögon.

 

 

 

 

Terrence Malick fyller 69 i november och har på dessa år lyckats värka fram inte mindre än fem långfilmer. Hur många av dom som är bra? I mina ögon ingen. Årets film, The Tree of Life, är inget undantag.

 

 

 

 

 

Alexander Payne har precis fyllt 51. Han är en regissör som inte k-pistar ur sig filmer på Woody Allen-vis direkt men  när det kommer en film så är det allt som oftast riktigt bra.  The Descendants är inte hans bästa film, den klår inte Sideways, men den är bra.

 

 

 

 

 

Här har vi en man på snart 70 jordsnurr som ser ofantligt pigg ut.

Martin Marcantonio Luciano Scorsese har med  Hugo fått sin sjunde nominering för Bästa regi men endast vunnit en (för den kanske sämsta filmen av dom han blivit nominerad för: The Departed, men det vill säga INNAN Hugo för den är kilometervis sämre än The Departed).

 

 

Det är riktigt gubbavälde i den här kategorin men det är i och för sig inget ovanligt. Medelåldern är 62,2 år och om detta kan man också tycka en hel del.  I år håller jag alla tummar jag har för Woody Allen, det vore så HIMLA kul om han fick vinna. Gammal är liksom äldst.

Publicerat

Fredagsfemman # 3

Som en liiiiiten andningspaus i oscarsnacket, här kommer veckans lista.

5. En riktig hästrulle.

Idag har den sämsta filmen från 2011 biopremiär. Om du älskar hästar men kanske inte film så mycket då är det helt okej, gå och se den. Alla andra måste kunna hitta något bättre att göra i 2 tim och 27 minuter av sitt liv än att se ett skrattretande dåligt hästdrama.

Har du inget bättre för dig, finns det ingen film du hellre vill se, har du provat KBT?

 

4. Tysk kronjuvelshumor

Förra årets kanske sämsta svenska film Kronjuvelerna har fått ett hedersomnämnande på Berlin Filmfestival. Jag skrattade tunntarmarna ur mig när jag läste det och undrar hur jurymedlemmarna hade formulerat sig om dom sett julkalendern från 1981, Stjärnhuset med Johannes Brost och Sif Ruud. Det hade sannorlikt resulterat i snigelspår runt hela Brandenburger Tor.

Detta sagt om Kronjuvelerna: ”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layered Film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”


3. Babyfaces.

I bakvattnet av rädslan att bli gammal och skönhetsoperationer finns skådespelarna som alldeles naturligt stannat i växten rent utseendemässigt. Det kan säkert ha sina förtjänster men jag ser det som rent omöjligt att se dessa (oftast) män som karaktärsskådespelare.

Johan Widerberg, Jakob Eklund och Björn Kjellman är tre svenska exempel, Johnny Depp, Michael J Fox (fram tills att sjukdomen blev lite för tärande) är två amerikanska, för att inte tala om The Most Babyish Face Of Them All: Leonardo DiCaprio.

Att han är duktig säger jag ingenting om, han funkar fint i många filmer men att se honom som J. Edgar Hoover med sminkkakor tjocka som kexchoklad är ett skämt. (Recensionen i sin helhet kommer på tisdag)

När välgjorda biopics får mig att skratta mer än till Scary movie så är någonting väldigt fel och felet med J. Edgar stavas Leonardo DiCaprio.

 

2. Filmbloggarträff.

Svenska filmbloggar är inte bara schysst uppdaterade, välskrivna och drivna av trevligt folk, nej inte nu längre. Svenska filmbloggare har nämligen tagit ett steg längre än att sitta bakom tangentbordet, tycka smartigheter och tänka ut filmiska formuleringar, vi träffas och pratar film – på riktigt, ögon mot ögon!

Säga vad man vill om internet, mejlande och kommenterande men det är få saker som klår fysiska möten. Är du filmbloggare och vill vara med i vår irl-grupp Filmspanarna? Mejla mig. Vi har nästa sammankomst redan imorgon.

 

1. Oscarsgalan

På söndag, eller rättare sagt natten till måndag, smäller det. Priser ska delas ut till rätt filmer, till rätt och fel skådisar, Billy Crystal ska roa och jag ska liveblogga hela natten igenom OCH vinnaren i min Oscarstävling ska koras framåt morgontimmarna.

Om det ska bli kul? JAAAA! Jag är laddad och taggad och inspirerad och lite transpirerad. Det här är årets filmiska höjdpunkt, på många sätt. Wiiihiii!

Publicerat

FILMSPANARNA

Filmspanarna är en nördig klubb för filmbloggare i Sverige.

Vi träffas en gång i månaden och hittills har träffarna varit enbart i Stockholm. Vi ser en biofilm tillsammans och sedan går vi vidare till en restaurang där vi äter, dricker och snackar film resten av kvällen. Dom som inte vill hänga med på filmen kommer direkt till restaurangen istället. Vi skriver även blogginlägg om specifika teman en gång per månad.

Enda kravet för att få vara med är att du har en aktiv filmblogg och att du såklart är genuint filmintresserad.

Baktanken med Filmspanarna är att göra vårt filmtittande en smula mer socialt. Att vi dessutom får en starkare röst i filmrecensionsvärlden samt fler läsare är bara en skön bonus.

Känner du att detta är något för dig? Mejla mig – fiffi@fiffisfilmtajm.se – så får du mer information.

Här kan du läsa om filmerna vi hittills gemensamt recenserat och alla olika teman vi skrivit om.

.

Träffar/Filmer:

71. Men in Black International (juni 2019)

70. Us (april 2019)

(I januari var det Stockholm Filmdagar istället för riktig träff)

69. X&Y (December 2018)

68. Blaze (November 2018, Stockholms Filmfestival)

67. A star is born (Oktober 2018)

(I september var det Malmö Filmdagar istället för en riktig träff)

66. On Chesil Beach (Juni 2018 – jag var inte med)

65. Tully (Maj 2018)

64. A quiet place (April 2018)

63. Black Panther (Februari 2018)

(I januari var det Stockholm Filmdagar istället för en riktig träff)

62. Suburbicon (December 2017)

61. Downsizing (Stockholm Filmfestival – November 2017)

60. Blade Runner 2049 (Oktober 2017)

(I september 2017 fick Malmö Filmdagar klassas som filmspanarträff)

59. Valerian and the city of a thousand planets (Augusti 2017)

58. The Mummy (Juni 2017)

57. Guardians of the Galaxy Vol 2 (Maj 2017)

56. Ghost in the shell (April 2017)

55. The LEGO Batman Movie (Februari 2017)

(Januari 2017 var det Stockholm Filmdagar istället för en ”riktig” träff)

54. Jag, Daniel Blake (December 2016)

53. Hell or high water (Stockholms Filmfestival – November 2016)

52. Jätten (Oktober 2016)

51. Bad Moms (Augusti 2016)

50. Legenden om Tarzan (Juli 2016)

49. The Nice Guys (Juni 2016)

48. Angry Birds Movie (Maj 2016)

47. Under sanden (April 2016)

46. Martha & Niki (Mars 2016)

45. Hail, Caesar! (Februari 2016)

44. The Forest (Januari 2016)

43. Mistress America (December 2015)

42. Evolution (Stockholms Filmfestival – November 2015)

41. Crimson Peak (Oktober 2015)

40. Straight Outta Compton (September 2015)

39. The man from U.N.C.L.E (Augusti 2015)

38. Self/less (Juli 2015)

37. Jurassic World (Juni 2015)

36. The water diviner (Maj 2015)

35. Sagan om prinsessan Kaguya (April 2015)

34. Wild tales (Mars 2015)

33. Fifty shades of Grey (Februari 2015)

32. Taken 3 (Januari 2015)

31. The Hunger Games – Mockingjay part 1 (December 2014)

30. Nightcrawler (Stockholms Filmfestival – November 2014)

29. Predestination (Monsters of film-festivalen – Oktober 2014)

28. The Boxtrolls (September 2014)

(Malmö Filmdagar 26-28 augusti 2014)

27. The Invisible Woman (Juli 2014)

26. Edge of tomorrow (Juni 2014)

25. Bad Neighbours (Maj 2014)

24. The Quiet Roar (April 2014)

23. Tommy (Mars 2014)

22. Inside Llewyn Davis (Februari 2014)

21. The Wolf of Wall Street (Januari 2014)

20. Den stora flykten (December 2013)

19. Tom at the farm (Stockholms Filmfestival November 2013)

18. 5 senses of fear (Monsters of film-festivalen September 2013)

( Malmö Filmdagar 26-29 augusti 2013)

17. Elysium (Augusti 2013)

16. After Earth (Juni 2013)

15. Den store Gatsby (Maj 2013)

14. Side Effects (April 2013)

13. Last flight to Abuja (Mars 2013)

12. Hitchcock (Februari 2013)

11. Gangster Squad (Januari 2013)

10. Sinister (December 2012)

9. Holy Motors (November 2012, Stockholms festival)

8. Äta sova dö (Oktober 2012)

7. Bill Cunningham i New York (September 2012)

6. Total Recall (Augusti 2012)

5. Dark Shadows (Juni 2012)

4. The Avengers (Maj 2012)

3. Hungerspelen (April 2012)

2. Safe House (Februari 2012)

1. Filmspanarnas första träff (14 januari 2012)

.

Teman:

37. Syskon

36. Skurkar

35. Svenskar i Hollywood

34. Semester

33. Scener ur ett äktenskap

32. Det går åt helvete

31. Western

30. Natten

29. Kärlek

28. Utmana din smak – igen

27. Orgier

26. Konspirationsteorier

25. Regn

24. Tyska städer

23. Kvinnor som slåss

22. Män som springer

21. Det kryper och krälar

20. Hår

19. Science fiction

18. Överdrifter

17. Sportfilm

16. Tåg

15. Mardrömmar

14. Biopics

13. Utmana din smak

12. Kvinnlighet

11. Manlighet

10. Film om film

9. Specialeffekter

8. Barndom

7. På väg

6. Omstart

5. Snö

4. Mat

3. En filmupplevelse utöver det vanliga

2. Knark

1. Guilty pleasure

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga huvudroll

Glenn Close är en skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett film egentligen. Hon kan koka kaniner (i Farlig förbindelse), hon kan vara polischef (i The Shield), hon kan dra in magen och gå i korsett (i Farligt begär), hon kan vara elak kärring bland en massa hundar (i 101 dalmatiner) och nu spelar hon kanske det svåraste av allt: man.

Filmen heter Albert Nobbs och hade hon inte haft en solklar vinnare mot sig i startfältet så skulle hon definitivt kunna vara en vinnare, jag unnar henne det efter sex nomineringar, men jag är rätt säker på att årets pris kommer gå till en kvinna som redan 1986 var uppe i samma antal som Glenn Close är nu.

 

Viola Davis , hade hon ens en huvudoll i The Help (Niceville)? Jag är tveksam, jag är tveksam till alltihop. Till henne som skådespelare, till om hon är bra nog att få en nominering, till filmen OCH till om hon är placerad i rätt kategori.

Jag har inte mer att säga till att jag hoppas – och tror – ungefär noll procent att hon vinner.

 

 

 

 

Rooney Mara kom från ingenstans och knep rollen som ”alla” ville ha. Lisbeth Salander är en tjej som ur hollywoodsynpunkt sett är rätt ovanlig men sedd genom mina synthklubbsögon så är hon inte så tokudda. Jag har träffat på ganska många som ser ut som hon och det innan Stieg Larsson tog stilen och gav den ett namn.

Nåja. Rooney Mara gör det hon ska i  The Girl with the Dragon Tattoo men jag kan ändå inte låta bli att känna att hon är en kopia, att Noomi Rapace är originalet. Det finns inte en chans i världen att hon kan vinna men för filmens skull är det ju alltid bra med PR.

 

 

Meryl Streep, vilket jäkla unikum hon är! Finns det någon roll hon INTE kan spela övertygande? 17 oscarsnomineringar (varav två vinster) senare är hon nu nominerad för något som kan vara hennes liv roll.

Att spela en verklig människa måste vara bland det svåraste en skådespelare kan åta sig att göra. Att plagiera manér, röstläge, rörelsemönster, att sminkas nästintill oigenkännlighet och ändå kunna agera med känslighet. Meryl Streep klarar allt detta till perfektion i sitt porträtt av Margaret Thatcher, järnladyn.

Jag hoppas och tror rätt bombsäkert på att Meryl Streep får sin tredje Oscarsstatyett på söndag natt och hon är SÅ VÄL VÄRD DEN.

 

Michelle Williams har en lika svår nöt att knäcka som Meryl Streep här ovan eftersom även hon spelar en person som faktiskt funnits på riktigt: Marilyn Monroe.

Det här är Michelles tredje nominering, förra året fick hon en för Blue Valentine och 2006 för sin roll som Alma i Brokeback mountain.

Vilket år som helst hade hon kunnat vara en lågoddsare som vinnare men inte i år. Meryl är en på tok för hård nöt att knäcka

Mitt vinnartips är alltså (om du missat det): Meryl Streep

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga huvudroll

Jag tycker det här är årets mest intressanta och spännande kategori.

Sällan har jag varit med om ett filmår med högre standard på manliga huvudrollsinnehavare och trots att dom fem nominerade gjort spektakulära insatser så tycker jag ändå att det fattas några. Michael Fassbender i Shame till exempel, Owen Wilson i Midnatt i Paris och Ryan Gosling, skitisamma om han blev nominerad för Drive, Crazy Stupid Love eller Maktens män, han BORDE ha blivit nominerad (om inte annat för att han glömdes bort förra året för Blue Valentine).

Först ut är Demián Bichir som är nominerad för sin roll som den ensamstående mexikanska pappan Carlos i A Better Life.

Han debuterade redan 1977 i den mexikanska TV-serien Rina men dom flesta av oss känner nog mest igen honom som Fidel Castro i filmerna Che – Argentinaren från 2008 eller som Esteban Reyes i TV-serien Weeds. I år spelar han mot och med Hollywoods toppnamn i Oliver Stones Savages.

Jag tror inte han har stor chans på vinst men jag hoppas att hans nominering gör att fler ser filmen. A better world är en väldans fin liten film.

 

George Clooney vann en Oscar 2006 för sin roll i Syriana. Han nominerades 2008 för Michael Clayton och 2010 för Up in the air och i min värld finns det inte en chans att han kan vinna med sin tolkning av Matt King i The Descendants. Vann han inte med Up in the air borde han inte vinna alls, aldrig någonsin mer.

Att George Clooney är en Filmstjärna med stort F kan nog ingen säga emot men vid förra årets Oscarsgala visade han en sida som förenar honom med vilken nervös svennebanankille som helst. Han blev intervjuad leendes på röda mattan och drack samtidigt starksprit ur plunta.

Nu var det säkerligen ingen HB han klunkade i sig och pluntan var ingen PET-flaska utan till synes silver rätt igenom men ändå, han visade prov på både fungerande nerver och en normaliserad lösning på detta problem och det gjorde mig lite glad.

2012 får vi se Clooney mot Sandra Bullock i Alfonso Cuaróns sci-fi-thriller Gravity.

 

Om några månader fyller Jean Dujardin 40 år vilket gör honom till årsbarn med mig. Jag har aldrig sett honom förut och jag misstänker starkt att jag inte är ensam om detta.

Jean är nominerad för sin roll som stumfilmsstjärnan George Valentin i filmen The Artist. Vinner han? Jag tror inte det och jag HOPPAS inte det.

 

Jag vet en handfull människor – dock ej särskilt filmiskt intresserade – som sett hela Tinker Tailor Soldier Spy utan att tänka på att det är Gary Oldman som spelar Smiley. ”Vadå, menar du att det där var han den äckliga i Leon? JFK? Lee Harvey Oswald? What! Var det HAN? Näääääääääh! Har han spelat Beethoven? Och Dracula? Zorg i Femte elementet? ALLVARLIGT?”

Gary Oldman är en skådespelarkameleont av sällan skådat slag och att han är nominerad för sin roll i Tomas Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy är inte konstigt alls. Det konstiga är att en man med hans CV aldrig förut varit ens i närheten av en Oscarsnominering. Sett till detta så unnar jag honom att vinna om det skulle bli så.

 

 


Brad Pitt, vad säger man annat än…Brad Pitt?

En sån satans begåvad skådespelare som har utseendet emot sig i jobbsammanhang, precis på samma sätt som hans ”fru” har. I början fick han roller enbart på grund av sitt six-pack och den fördomen sitter (nog) i. För mig har han varit en favorit sedan Kalifornia 1993 och nu är det tredje gången gillt i Oscarsnomineringssammanhang.

1995 nominerades han för Bästa manliga biroll för 12 apornas armé och 2008 för Benjamin Button och trots att jag alltid tycker att han är bra så har jag aldrig sett honom göra nåt bättre i Moneyball.

Brad Pitt får min röst i år.

Publicerat

VI MÅSTE PRATA OM KEVIN

Ja det måste vi. Vi måste prata om Kevin. Alla skulle behöva prata OM Kevin och PÅ GRUND AV Kevin men pratas det MED Kevin? Nej, inte tillräckligt mycket, i alla fall inte om du frågar mig.

Så nu blir det en liiiiten paus i oscarveckan för det här är en film jag bara måste skriva om. Jag måste skriva av mig, jag måste skriva om Kevin, prata om Kevin. Wohooo, det bara bubblar i skallen.

Jag är en typ av människa som inte tycker om barn som grupp bara för att dom är barn. Jag respekterar barn men jag tycker inte om alla, precis som jag respekterar vuxna men långt ifrån gillar varenda en. Kevin (Ezra Miller) är en pojke som det är ohyggligt svårt att tycka om, både för mig som tittar på honom från distans och för hans egen mamma (Tilda Swinton). Kevins mamma är en kvinna jag har väldigt svårt att förstå mig på, liksom Kevins pappa (John C Reilly) som känns både snäll och skum i en rätt  konstig symbios.

Det här är alltså en film som kryllar av hemskheter och dysfunktionalitet och ändå sitter jag som på nålar. Jag kan knappt andas. Det här är en portionsförpackning av föräldraångest som definitivt är värt biljettpengen, kanske dubbelt upp till och med. Det känns som att Karelin brottat ner mig och satt sig på bröstkorgen. Jävlar vad det trycker och har sig. Som mamma är det här värre än värsta skräckfilm att beskåda, som filmälskare är det en gottepåse modell julklappssäck.

Jag är normalt sett inte överförtjust i Tilda Swinton men just precis nu är jag kär i henne. Eller nä, kär är fel ord, jag har ritat en gloria över hennes huvud, satt henne på en blompidestal och skrapar just nu hennes nedre  förhårdnader med en fotfil.

Vill du se något ”av värde” på bio, gå och se den här filmen och läs så lite du kan om den innan. Du kommer garanterat må skit efteråt men vem har sagt att film bara ska vara envägs underhållande? Själv tror jag att jag ska se om den och det ganska snart och jag är rätt säker på att betyget då kommer åka upp ett snäpp. Det vippar redan mot en fullpoängare, det är bara en liiiiten bit kvar. Typ en vindpust eller en host eller en djup suck eller så.