Månad: mars 2012

Publicerat

HAPPY-GO-LUCKY

Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.

När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1,  ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.

Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.

Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.

Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.

Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.

Här finns filmen.

Publicerat

VITTNE TILL MORD

Ibland när jag tänker på filmer jag sett som liten så minns jag hur nästan plågsamt spännande vissa var. Jag minns att jag smygtittade på Starsky & Hutch och Remington Steele på den svartvita gamla TV:n jag hade i mitt lilla rum, TV:n som var så gammal att min morbror tänkte kasta den för att bilden var inte ens svart-vit längre, den var olika nyanser av grönt. Men jag fick den och jag var glad som en spillevink åt lite hightech i flickrummet.

Baksidan av detta var när jag såg serier och filmer och sånt som jag var för liten för så stack det liksom till i kroppen, det blev som kortslutning, väldans oskönt egentligen. Sen vande jag mig och sen slog det över och jag käkade skräckfilm till frukost men det är en helt annan historia.

Peter Weir´s Vittne till mord är en av dom första thrillers som jag kommer ihåg att jag såg och tyckte var sådär ända in i benmärgen spännande. Att se om en sådan film 25 år senare är vanskligt, kanske dumdristigt till och med, men jag inbillade mig att det kunde vara en sån film som fortfarande håller och skoja vad glad jag känner mig nu!

Jag behöver bara komma in en liten bit i filmen innan jag sitter och knaprar naglar för glatta livet. Toalettscenen när den lille amishpojken Samuel (Lukas Haas) blir vittne till det brutala mordet som hela filmen kretsar kring är så vansinnigt snyggt filmat att jag häpnar och trots att jag minns vad som händer (och inte händer) så är det som att lungorna inte behöver syre, jag kippar inte ens jag bara….är.

Harrison Ford är dådär härligt oldschool-Harrison i rollen John Book, polisen som ska skydda Samuel och hans mamma (Kelly McGillis) från mördarna och stämningen filmen igenom är tidlös. Amishaction är en nästintill fridlyst subgenre och Hollywood kanske ska låta det vara så speciellt när det finns filmer som denna som är i det närmaste felfria. Dåliga kopior kan världen klara sig alldeles utmärkt utan.

Varför gör inte Peter Weir fler filmer, han är ju så vansinnigt duktig på det han gör.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Fredagsfemman # 8

5. Robert Pattison

Vem hade kunnat tro att den här Twilighthunken någonsin skulle kunna kravla sig upp på min fredagslista? Min dotter hade nog kunnat sätta en månadspeng eller två på att det aldrig skulle ske men det är inte bara trissvinster som plötsligt händer. Ibland hamnar knepigt folk i ovanliga situationer och jag ser på dom med lite andra ögon. När David Cronenberg uppenbarligen ser ”det” i unge herr Pattinson, vem är då jag att inte ge honom en chans igen? Jag gjorde ju det med Remember me, en film som naglade sig fast nånstans bland hjärtklaffar, vener och artärer och nu tänker jag definitivt gå på bio och se honom med öppet sinne. Det dröjer en stund innan Cronenbergs Cosmopolis har premiär men trailern bådar mer än gott. Här är den.

 

4. James Cameron

Hur coolt är det inte att bege sig alldeles ensam ner till botten av Marianergraven – och twittra? James Cameron har fått mig att fundera på nåt som jag förkastat som blahabaha under en längre tid och nej, det handlar inte om fridykning, ej heller om ubåtskonstruerande, det handlar om att det där twitterkontot som faktiskt verkar komma närmare och närmare. Jag lär börja twittra när alla andra lägger av.

 

3. Lovefilm

Nu när jag har veckor som i stort sett stavas J-O-B-B i skallen dygnet runt och minimalt med tid för biobesök så är Lovefilm-filmerna som dyker ner i brevlådan som små rara presenter mina riktiga guldkorn. Jag är så grymt imponerad av detta företag, deras filmbibliotek och klockrena service och det skriver jag inte enbart för att jag är sponsrad. Jag är på riktigt betuttad i dom. Det är nästan lite vårkänslor över det hela och vårkänslor är ju alltid härliga – om man inte är pollenallergisk eller singel och spetälsk.

 

2. Audrey Hepburn

Efter att tre kvällar i rad ha sett samma film (jag har för en gångs skull inte sett om den på grund av att jag somnat mitt i alltihop utan för att jag VILL) känner jag en sorg över att  Audrey Hepburn är död. Vilken supersöt kvinna och vilken gudabenådad skådespelerska hon var! I filmen som jag nyss sett (som kommer som Veckans klassiker framöver, jag lovar) finns det flera scener där hon är så närvarande att jag trycker på pausknappen bara för att le som en nymatad guldfisk en liten stund. Jag tycker om Audrey. Hon är fin. Jättefin.

 

 

1. Filmspanarträff

Så har en månad gått och imorgon är dags för oss glada filmnördar att ses igen och diskutera film öga mot öga, tand för tand. Höga betyg i bloggen ska försvaras, låga likaså och däremellan pratas det om allt filmiskt mellan himmel och jord. Har du en filmblogg och vill hänga på? Skicka ett mejl så berättar jag när och var vi ses.

Publicerat

YOUNG ADULT

Mavis (Charlize Theron) verkar ha fått en hel karta av Pippi Långstrumps krumelurpiller. Hon vill verkligen inte ”bliva stur”.

Att acceptera att tiden går och att människor förändras är bland det första man måste lära sig annars blir vuxenlivet ohyggligt störande, precis som det blivit för Mavis. Hon har verkligen fastnat i nåt, i den människan hon var i high school när hon var ihop med Buddy Slade (Patrick Wilson) och var snyggaste tjejen i plugget.

När hon får ett mejl från Buddy med en bild på hans nyfödda dotter slår det liksom slint i hjärnan på Mavis. Hon bestämmer sig för att återvända till sin barndoms byhåla och för att få tillbaka Buddy, frugan och dottern ses inte som problem, mer som små knähöga hinder som ska hoppas över. Hon är naivare än Pippi någonsin varit och hon är psykiskt feldoserad på ett sätt som jag tyvärr tror är ganska vanligt.

Det finns en anledning till att jag aldrig skulle gå på klassåterträffar från högstadiet. Jag inbillar mig att det skulle krylla av Mavistyper där, såna som förvränger verkligheten till att låta bättre än det är. Det trista med detta är att många inte verkar förstå storheten i att bjussa på baksidor, att många ser självdistans som något negativt när det är precis tvärtom. Att våga säga som det är och att kunna beskriva sig själv och sitt liv med alla dess fel och brister är ett bevis på mognad och humor – en fullständigt vinnande kombination i mina ögon. Mavis saknar allt detta. Hon tror att hon inte duger om hon inte är perfekt vilket inte kunde vara mer fel.

Young adult är en rätt jobbig film att se och Charlize Theron agerar med nerverna utanpå kroppen. Hon är duktig på det. Hon känns totalt orädd i det hon gör, vilket i det här fallet är ett måste annars skulle Mavis som karaktär bli helt platt.

Det här är inte någon av Jason Reitmans starkare filmer. Den når inte upp till Up in the airs charmighet eller Junos jobbighet eller Thank you for smokings klurighet men den är absolut helt okej som underhållning för stunden. Det finns inget speciellt ”dåligt” att peka på, det är bara helheten som liksom aldrig riktigt lyfter.

Publicerat

TOWER HEIST


Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.

Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.

Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor.  Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.

Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.

Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.

Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?

Publicerat

TEXAS KILLING FIELDS

Poliserna Mike (en slemmig Sam Worthington) och Brian (Jeffery Dean Morgan som ser ut som en klon mellan George Clooney och Javier Bardem) utreder ett antal brutala kvinnomord i Texas. Jag menar inte att vara sarkastisk men mer övertydlig kan inte en förstamening i en filmrecension bli när filmen i sig heter Texas Killing Fields. Det är banne mig en omöjlighet att inte förstå vad filmen handlar om.

Filmen är mörk och mentalt kvav på nåt vis, det saknas all form av glädje, ljus och i viss mån även mänsklighet trots att polisen Brian åtminstone försöker göra världen till en lite bättre plats. Han hjälper den unga flickan Anne (finfina Chloë Grace Moretz från Kick-ass och Let me in)  som blir utkastad hemifrån varje gång mamman ska ”ha det lite skoj” med någon ny pojkvän.

Alltså, det här är inte en dålig film men det finns ingenting av värde att skriva om den. Jag har kliat mig i hårbotten länge nog nu, jag ger upp. Se filmen om du vill, se den inte och du missar ingenting. Det är liksom dött lopp.

Publicerat

Veckans Sarandon: LEAVES OF GRASS

Jag tror att Susan Sarandon skäms trots att hon bara var med några enstaka minuter. Vad Richard Dreyfuss tänker kan jag inte ens spekulera om.

Det enda som är sant om den här filmen är detta: filmer som inte ens Edward Norton kan rädda förtjänar inte att skrivas om. Och här spelar han ändå TVÅ roller.

 

 

 

Publicerat

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen,  hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

Publicerat

Två om en: DEATH PROOF

Så var det dags igen.
.
Två om en är ett tema på bloggen som kan jämföras med rysk roulette men utan pistol och läskiga kulor. Det kan också jämföras med en boxningsmatch mellan Rocky Balboa och Ivan Drago där båda är lika goda och lika långa.
.
Filmsmaken är som baken – tudelad för att fungera som bäst – och idag ska detta bevisas en gång för alla.
Quentin Tarantinos Death Proof kommer att tokhyllas och apdissas och det bästa av allt är att ingen av oss kombatanter har rätt eller fel. Vi tycker helt enkelt bara vääääldigt olika i den här frågan. Med hopp om trevlig läsning.
.
.
.
Vassa klackar möter dödssäker terror på fyra hjul av Jimmy på ExceptFear
.
Inför 2007 klämde manusförfattare/regissör Quentin Tarantino och vännen Robert Rodriguez ur sig en varsin kärleksfull hyllning till grindhousefilmernas glansdagar – en tid under 60/70-talet där drive-in-bion visade b-filmer som uppfyllde den revolterande ungdomens alla krav på våld, skräck, sex och allmän hipness som kunde uppröra den strikta vuxengenerationen. Rodriguez valde en zombiehyllning och Tarantino siktade in sig på slashergenren – eller snarare terrorgenren, med en idé om en mördare som har en besatthet att döda kvinnor med sin förstärkta, ”dödssäkra” stuntbil, men då slashergenren är så pass inrutad ville han bryta konventionerna och göra det helt och hållet på sitt eget sätt.
.
Jag tänker undvika att försvara filmens kvalitet som någon objektiv slutsats, utan istället dela med mig av hur jag personligen känner inför Death Proof – något av ett adopterat kärleksbarn jag tagit till mig och omdefinierat mig själv med.
.
Death Proof börjar med att ett gäng Austin-tjejer, med den lokala radio-DJ:n Jungle Julia i spetsen, ska ut på tjejweekend med siktet inställt på sommarstugan ute på vischan, men kvällen är ung och först ska dom göra det lokala väghaket Texas Chili Parlor osäkert. Mer än en gång för mycket korsas dock deras vägar med en mystisk, svart muskelbil och den ärrade föraren verkar ha ett ovanligt öga för utåtriktade, unga kvinnor…
.
Jag vet inte var jag ska börja när det gäller denna sågade grindhousehyllning signerad en av mina favoritregissörer. Jag följde med spänning filminspelningen i väntan på premiären som double-feature, Cannes-premiären och slutligen solopremiären i Europa. Mitt filmintresse eskalerade tillsammans med den. Sättet hur jag bedömde en film förändrades med den. Min filmsmak breddades mycket tack vare den. Påståendet att den fula ankungen kan vara långt mer intressant än den vackra svanen cementerades i mitt huvud och film var aldrig mer ett nöje – snarare mitt liv. Idag kan jag säga att Death Proof alltid dyker upp i mitt huvud när jag ska välja vilken musik jag ska lyssna på och vilka kläder jag ska bära. Den är nog mitt livs första förälskelse, att döma av den påverkan filmen haft.
.
Jag såg den för första gången på bio i Gävle på premiärdagen. Det var den närmaste staden som filmen visades, drygt 11 mil hemifrån och jag beställde tågbiljett tur och retur enbart för att få se filmen på stor duk. Jag hade redan sett den tre gånger hemma i form av den kortare versionen som ingick i Grindhouse-double featuren tillsammans med Planet Terror, men det här var första chansen för mig att se den långa versionen. Biosalongen var utöver mig själv näst intill tom när filmen började, sånär som på tre tappra själar; en kvinna, en man och en ung kille. Jag tror en av dem var en lokal journalist.
.
Filmen börjar. En överdos av retro väller över oss redan i introt med brummandet från en V8 följt av den fantastiska ”The Last Race” av Jack Nitzsche. Spänningen byggs upp kring en kvinna som har bråttom till toaletten. Tarantino kanske har en sjuk fantasi, men den är i vilket fall väldigt fantasifull. Är det något han verkligen har lyckats med rakt igenom i Death Proof så är det att välja den ena perfekta spelplatsen efter den andra. Soltorkade landsvägar, lömska bakgårdar och fantastiskt inredda serveringsställen med musik- och filmnostalgia vart än näsan pekar. Scenerna i Texas Chili Parlor (som finns i verkligheten) blir en underbar känsla av ”utekväll med gänget” och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut.
.
Det andra som jag verkligen älskar med filmen är den perfekta listan av låtar Tarantino har förgyllt soundtracket med. Detta är ju vida känt en av Quentins största talanger, men den mix av bortglömda mästerverk som den här filmen har är nog ändå min personliga favorit-mixtape av honom.
.
Känner man Tarantinos sjukt breda smak för film vet man att han genom den här filmen dricker i den, för sin värld, gyllene filmkällan. Måhända är den gyllene källan ganska skitig, men dessa gamla b-filmer är osvikligt nog hans livselixir – filmer som folk endast hört i andra hand, bortglömda filmer, dammiga, utslitna rariteter likt en gammal sägen som cirkulerar bland de mest insnöade samlare från de ruttnaste biografer. Filmer som spelade på sin sista visa redan efter att de första – och ofta enda, filmrullarna anlände till projektionisten. Tarantino tar verkligen vara på det här genom att låta filmen vara repig, hoppig och då och då tappa fokus. Kameramannen kan få för sig att improvisera mitt i tagningen och abrupta klippningar kan förekomma. Det var en ”no big deal” på drive-in-föreställningarna.
.
Den känsla jag får av allt han sammantaget har packat filmen med skulle faktiskt kunna beskrivas som ”garagefilm” (istället för musikstilen ”garagerock”). Min far har inpräglat mig i en vinylsamlarkultur sedan spädbarnsålder, med rockabilly, bilar, jukebox och stökiga garage. Death Proof vidrör allt det här och filmen är nog mer en slags väckelse för mig. Kanske är det vad Death Proof är.
.
Från början var det tänkt att Mickey Rourke skulle spela rollen som den ensamdrivande ”Stuntman Mike”, men efter att ha sett Kurt Russells högst personliga rolltolkning i den för honom något ovana men ändå så djupt rotade rollen hade jag aldrig kunnat tänkt mig någon annan. Det är en complete revival för honom, som likt många andra Tarantinoskådisar plockats upp från de mer grisiga filmskafferierna för att få en chans att skina igen. Han är så charmig, realistiskt levande, trots sitt antagonistiska behov.
.
En som aldrig någonsin hade kunnat spelats av någon annan är filmens näst mest glänsande skådespelare – nya zeeländska Zoë Bell – kvinnan som var stunt double till Uma Thurman i Kill Bill och för Lucy Lawless i Xena – krigarprinsessan. Hon spelar helt enkelt rollen som sig själv – en roll som alltså fantastiskt nog är specialskriven just för henne av Quentin Tarantino. Gissa om att hon blev lite paff när han ringde och ville ha med henne i nästa film, i rollen som sig själv! Och kanske fanns det förklarliga skäl till det beslutet. Jag tänker framför allt på en liten scen som slår allt som tidigare gjorts i filmhistorien. Tarantino bespottar tanken på att göra bilaction med hjälp av CGI och i Death Proof är allt i bilväg 100 procent på riktigt. 20 minuter skräckblandad förtjusning. Jag vet inte vad det framkallar hos dig, men jag drabbas av hjärtklappning, adrenalinpåslag och glädjetårar. ”Hold tight” är filmens uppmaning till tittaren, för här används äkta vara! Jag kanske har blivit blödig, men när en biljaktsrulle framkallar sådana känslor har det hänt något. Filmen ligger ju betydligt närmare Nu blåser vi snuten än Titanic liksom.
.
Jag är medveten om att Death Proof inledningsvis innehåller en del tempofattig dialog. Sedan förstår jag egentligen inte varför Tarantino spolar reporna på filmen halvvägs in och länkar med ett svartvitt plåster – men fler tveksamheter till filmen än så har jag inte. Tarantino försöker inte toppa sig själv rent kvalitetsmässigt. Så tänker man inte när man väl rotar ner sig i ett manus. Han geekar helt enkelt ut fullständigt och gör en egen film som utspelar sig i en subkultur han älskar – grindhousevärlden. Det ska stinka smuts. Det ska vara byhåliga karaktärer. Det ska vara ögonhöjande överraskningar, men framför allt ska det vara charmigt på det rakt motsatta sättet än vad mainstream får oss att gilla.
.
När eftertexterna rullade i den där lilla Gävlebiografen satt mina tre, okända medpassagerare kvar i stolarna. De ville inte lämna salongen – en ovanlig syn i ett land som Sverige. Kanske var det en hyllning. Kanske var det av ren utmattning efter vad de nyss hade sett.
.
Betyget blir 8 av 10 slafsiga nachostallrikar, men antagligen de starkaste åtta jag någonsin kommer kunna ge.
.
.
.
.
.
.
Som intorkad mens på gamla lakan av Fiffi på Fiffis filmtajm.
.
Det är nånting med den här filmen som får mig att tänka på en kund jag hade i färgbutiken, en kund som ville ha en tapet med röda blommor och det röda skulle vara som ”intorkad mens på gamla lakan”. Det är en fantastisk förklaring och jag förstod precis vad hon menade men det är inte den vackraste beskrivningen av en annars fin färg.
.
Min syn på Death Proof beror inte på några ingrodda aversioner mot Quentin Tarantino om regissör, nejdå, tvärtom. Tarantino har gjort så mycket bra, så mycket helskön, fantastisk, tokudda och mästerlig film att det är klart jag blir brydd och förbannad när han gör något jag tycker är…skräp.
.
När man äter middag på Grythyttan har man förväntningar, högre sådana än när man beställer en kokt med bröd på Kepsgrillen. När jag såg Death Proof på bio valde jag mellan den och dom där karibianska piraterna vilket var ungefär detsamma som att välja lamminnerfilé hos Carl-Jan före den där korven i nämnda grill. Det är klart som korvspad att jag valde fel. När filmen var slut ville jag bara ställa mig upp i salongen och vråla:
.

MEN FÖR HELVETE DU MÄNNISKA MED VÄRLDENS STÖRSTA UNDERBETT! GÖR NÅT VETTIGT MED ALLA MILJONER PRODUCENTERNA FIXAT FRAM! STOPPA IN MORRHÅR I ÖVERLÄPPEN ELLER SPRUTA PUNGEN FULL MED STUVAD SPENAT. GÖR VAD SOM HELST, MEN BRÅKA INTE MED MIN FRITID IGEN!!

Det började med 50 minuter av ”tjejsnack” mellan tre ”tjejer” i minishorts och jävligt jobbig attityd (ja, det här börjar ju lite annorlunda….borde ju leda till någonting…Quentin kanske är smartare än vad jag fattar just nu, det klickar säkert om en stund….*trum trum på armstödet* men va faaaan nu har vi sett att det finns en jukebox i baren, närbild på 17:e singeln som sakta sänks ner mot skivspelaren, kom igen nu då….var faaaan är Kurt Russel och bilen? *slaktar godispåsen* Var är biljakterna, krascherna, blodet, kroppsdelarna?????). Detta leder till 5 minuter biljakt (wohoooo! äntligen börjar filmen!!!) som sedan leder till 50 minuters skitirriterande och totalt meningslös dynga-tuggande mellan tre ”tjejer” och en ball stuntkvinna (men men men men meeeeeeen vad ääääääääääääääääär det här??? *prasslar i den tomma påsen*) som leder till tio minuter biljakt. The end.

Snopet? Mmmm, kan man säga.

Filmen gav tändvätska åt min fobi för människor med för mycket pengar och alldeles för mycket fritid. Eftersom jag inte har något av det känner jag bara: lägg av att mucka med mig! Lägg bara av! Alla filmrecensenter som upphaussar Death Proof enbart på grund av regissörens namn – lägg av med det! Alla sponsorer och intressenter som envisas med att ge stålar till kända människor utan idéer – schyssta, sluta upp med det och det nu! Ge pengar till dom som inga har istället, dom som har kreativa fungerande hjärnor och vett att göra något nyskapande med hjälp av sponsrade tusenlappar.

Quentin Tarantinos sätt att göra film är för mig synonymt med färgen röd, det är min absoluta favoritfärg och något som normalt sett alltid gör mig glad. Death Proof däremot, Death Proof är helt enkelt som intorkad mens på gamla lakan.

 

Publicerat

LASSE OCH ULLA

En film om livslång kärlek, det kan vara det finaste som finns att titta på. En film om Altzheimer kan vara det totalt motsatta. Dokumentärfilmen om Lasse och Ulla handlar om en kombination av dessa tu och jag sitter framför TV:n med en klump i halsen stor som en kålrot. Jag sväljer och sväljer men den åker inte ner, den åker å andra sidan inte upp heller och jag glädjer mig åt det lilla precis som Ulla i filmen får göra.

Efter 58 år som gifta och 70 år i varandras sällskap kan dom varandra utan och innan. Lasse jobbade som jurist vid Stockholms stadshus, Ulla var lärare och dom hade planerat för en lugn och skön ålderdom i stugan på Arholma i Stockholms skärgård. Så blir Lasse sjuk och alla planer kapsejsar. Livet förändras, ingenting blir som förr och Ulla måste ändra på rubb och stubb i sitt sätt att vara och leva för att kunna vårda Lasse och orka med.

Det är ingen enkel match att hänga med i hans sjukdom, Altzheimer är vidrigt på det sättet. Att inte bli igenkänd av den som står en närmast i livet, jag vet inte om jag kan tänka mig något värre. Ulla beskriver deras djupa samtal med värme i rösten, samtalen som gått som en röd tråd genom deras gemensamma liv men som nu är ett minne blott. Lasse pratar men vet inte om vad. Ulla svarar så gott hon kan. Fan så tragiskt det är.

Filmaren Johanna Winblad har följt Lasse och Ulla under nio års tid och resultatet blev en varm och mänsklig film om livets kanske största fråga: hur gör man för att orka leva dag ut och dag in med sorg? Mina tankegångar fortsätter när jag ser filmen,  jag undrar hur mycket man kan kräva av sig själv i det här läget, jag undrar hur jag hade gjort om jag var Ulla. Nånstans tror jag att dagens äldre generation är mycket bättre på att se bortom sig själv och sitt ego, att spotta i näven och ta tjuren – livet – vid hornen än vad min generation och dom yngre kommer att vara. Jag tror att vi är alldeles för uppfyllda med vår egen storhet och med vårt eget självförverkligande, jag tror att par som Lasse och Ulla kommer att vara utrotningshotade om en 20-30 år.

Livslång kärlek är en vacker tanke. När Ulla pratar om sin kärlek till Lasse gör sig kålroten påmind och jag känner så mycket empati för henne att jag skulle kunna åka runt som knalle och sälja det på burk. Varför kan inte snälla och lyckliga människor få fortsätta vara det livet ut? Varför måste sjukdomar som Alzheimer finnas?

Jag tror att filmen om Lasse och Ulla kan fungera som ett stort mjukt plåster för par som är i samma situation. För någon som precis fått diagnosen kan filmen säkerligen kännas hjärtskärande men den visar ändå att det går att ha ett förhållandevis gott liv som sjuk bara man får rätt vård, hjälp och stöd. Det är värre för den som är frisk och blir lämnad kvar.

Ulla är min hjälte.

Publicerat

RED ROAD

Efter att ha läst fina ord om den här filmen både hos The Velvet Café och Flmr beslöt jag mig för att hyra den. Jag gillade regissören Andrea Arnolds andra film Fish tank och det här är den första, men filmerna skulle med lätthet ha kunnat byta plats då den här inte andas ett dugg av debutantångest.

Jackie (Kate Dickie) jobbar bakom kameror. Hon håller koll på övervakningapparatur, tittar på TV-skärmar och ser allt vad invånarna i Glasgow gör. Ja, nästan allt i alla fall då kameror är uppsatta där man minst anar det. Att hon är ledsen, sorgsen, att nåt hemskt har hänt förstår jag ganska snabbt men vad som hänt är inte självklart. Det känns dock som att hon trivs med livet bakom skärmarna, att dom fungerar som ett skydd mot den verkliga världen, världen i vilken hon inte längre vill ingå.

Verkligheten går tyvärr inte att regissera, på gott och ont, så när Jackie en dag ser en speciell man i en av monitorerna kommer alla känslorna upp till ytan igen. Mannen, Clyde (Tony Curran) är den sista mannen på jorden som hon ville se igen men nu är han där och det är bara för henne att fejsa fakta.

Sakta sakta lägger filmen upp maskor på strumpstickorna och varv för varv jobbar den sig fram emot slutet, mot strumpan som inte hinner bli helt klar när filmen är slut. Vad som hänt får jag reda på men det tar en stund och egentligen är det inte vad som hänt som är det viktiga, det är att det hänt, det är hur det förändrat Jackie och vad hon gör med sitt liv som är filmens fokus.

Red road är, precis som Fish tank, väldigt närgångna filmer. Kameran letar sig nära kroppar, det är nästan lukt-TV av det hela men det blir aldrig otäckt eller rått, bara personligt. Mest personlig är en speciell scen, en sexscen, som känns så äkta att jag undrar om dom faktiskt inte ligger med varandra på riktigt. Gör dom det inte så känns det som en scen som är svårare att spela än att göra, i alla fall för skådespelarna. Kameramännen är kanske av en annan åsikt.

Kate Dickie gör ett fint porträtt av den trasiga Jackie och jag ser fram emot att beskåda henne i fler filmer framöver, Prometheus i sommar till exempel. Andrea Arnold får gärna göra fler filmer i samma genre då hennes nya Wunthering heights inte lockar mig nämnvärt. Tony Curran har vi nyligen sett i årets svenska Melodifestival. Nähä, var han inte med? Jag som kunde ha svurit på att han kallade sig The Moniker.

Publicerat

REGNMAKAREN

Det här är en annorlunda hybrid. John Grishams bok The Rainmaker ligger som grund, Matt Damon har huvudrollen och Francis Ford Coppola har regisserat.

När jag såg den 1997 hade jag precis läst boken och tyckte filmen var….sådär. När jag bestämde mig för att se om den (hur jag nu kom på DEN idén?) mindes jag absolut ingenting av vare sig filmen eller boken, ingenting mer än Danny DeVitos sladdriga byxor.

Det här är en film som jag inte kan beskriva i korrekt recensionstekniska ordalag, det går inte. Jag satt bara och tänkte på Sonja Aldén. Filmen är snygg och välproducerad, precis som en ballad med Sonja, varenda ton sitter som en smäck men ändå händer det ingenting. Låten växer aldrig, det finns liksom inget OUMPFFF, ingen ståfräsvarning, jag bara gäspar, tonerna skvalar vidare, filmen rullar på.

Regnmakaren är som en Volvo som har fel på växellådan, en sån man får trögstarta på tvåan och sen fortsätta köra på den växeln hela vägen till jobbet. Det får skrika i motorn hur mycket det vill, här ska fanimej inte växlas upp! Det spelar ingen roll om jag kör på liten snårig skogsväg eller autobahn, tvåan får det bli.

Filmer som har ett enda tempo blir sällan minnesvärda, precis som låtar som lider av samma problem.

Publicerat

Fredagsfemman # 7

5. The return of the sluta-inte-leva-förrän-livet-faktiskt-tar-slut-känsla

Trailern till Hotel Marigold är mysig på det där sättet att jag inte blir rädd för att bli gammal. Blir jag gammal, snygg och med perfekt kortklippt och naturligt grått hår så kan jag alltid åka till Indien och vrida ur den sista livsmusten ur kroppen – och kanske fylla på med lite nytt? Att det här är vårens må-bra-film för alla över 55 känns rätt självklart.

 

4. Charlize Theron har blivit mamma

och lille Jackson vet det inte än men han blev utvald av en av världens coolaste kvinnor. Han har en av världens vackraste som mamma! Tänk om Jackson Theron och Louis Bullock kunde bli polare när dom blir stora. Eller kära. Vilken grej!

 

3. The return of the yoghurtkärring

Vi har vant oss vid att se gamla síbiriska kärringar på yoghurtförpackningar, såna som ser ut som stora vagnsbult i ansiktet och som ska få oss att tro att vi blir tusen år gamla bara vi mumsar smetana till frukost, lunch och middag. Nu har det ofattbara hänt. Sex av dessa har smitit från den sibiriska tundran och där Paris Hilton och Nicole Ritchie drog till landet där gjorde tanterna precis tvärtom. Dom drog till den ryska superglättiga uttagningen i Melodifestivalen – och vann! Buranovskiye Babushki sjunger om att det är Party for everybody dom har helt rätt. Det är precis DET detta spektakel handlar om och nu är inte ens fnösktorra gums portade längre.

Klicka här om du vill se världens charmigaste uppträdande. Jag har redan satt en slant på vinst.

 

2. SVT i mitt hjärta.

SVTPlay är mitt sällskap under varje lunch och trots att jag inte borde bli förvånad över utbudet så blir jag det. Jag tittar på första avsnittet av Så levde de lyckliga och Anders och Daniels fina kärlekshistoria får mina tårar att rinna, jag sparar det andra avsnittet till nästa lunch och jag längtar redan. Jag klickar runt bland dokumentärer jag inte visste fanns, följer serier jag inte hinner se på kvällarna, funderar på hur allt detta skulle se ut om det var profiten som styrde. Jag älskar SVT precis som det är och varenda cell av min kropp hoppas att dessa två oberoende kanaler fortsätter visa program som ingen annan reklamfinansierad kanal skulle ta i med tång.

 

1. The return of the husguds

Veckans förstaplats har ingenting med film att göra men det har med mitt liv och min My life in music-lista att göra. Någon har nämligen hört bön då Min Stora Musikaliska Gud mejlade en av mina andra gudar för ett tag sedan och frågade honom om dom skulle ta upp samarbetet såhär 30 år efter att det avslutades sist. Den andra guden sa ja och nu har samarbetet burit frukt.

Gruppnamnet VCMG står för Vince Clark Martin Gore och nu finns Single Blip och Spock att njuta till på Spotify. Det är ju alldeles fantastiskt det här!

 

Publicerat

CARNAGE

Jag är inte överdrivet förtjust i springa-i-dörrar-farser. Jag har svårt att se det komiska i dörrhandtagstajming och det där flamsiga, tramsiga, nervösa i att aldrig riktigt mötas men ändå befinna sig i samma rum.

Efter att ha sett Roman Polanskis komiska relationsdrama Carnage är jag böjd att ändra mig en smula då jag ser detta som en form av intellektuell fars som faktiskt har en dörr som central punkt.

Snälla, gå, tänker jag. Gå, lämna det där sjuka paret, vänd er inte om, stäng dörren bakom er och gå bara gå. Och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) går, dom går en gång, dom går två, dom går tre och varje gång dom går kan jag andas lite lättare. Sen går dom in igen, återinbjuds till lägenheten där Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) bor och så är diskussionen igång igen.

Filmen börjar med att Cowans son Zachary har slagit Longstreets son Ethan med en käpp över munnen så att två tänder rök. Föräldrarna träffas för att prata ut om incidenten och till en början lyckas dom hålla sig till ämnet men sen går de utför. Eller utför och utför, det är nog fel ord i sammanhanget. Kanske är det snarare så att vyerna vidgas och tight-ass-ramarna suddas ut.

Alltså, jag tycker det här är makalöst underhållande! Jag skrattar och fnissar och får en klump i magen om vartannat för jag har så ohyggligt lätt att projicera en del vänner och bekantas beteende på dessa fyra karaktärer. Långa stunder får jag nåt som liknar ångesttryck över bröstet och börjar maniskt fippla med en penna jag har i fickan och sen försöker jag tänka på sommarsemester och utemöbler och varför det alltid blåser upp till storm när man precis satt upp ett partytält.

Jodie Foster är liksom inrullad i såndär självhäftande plast som man sätter på fönster så att glaset ser frostat ut. Hon är nipprig och iskall och manisk och hon spelar så JÄVLA bra. Det skulle vara hur lätt som helst att dra hennes roll liiiite över kanten men hon gör inte det, hennes Penelope sitter i båten men hon sitter där och gnäller över en färgflaga på ena åran och nåt fel hon hittar på makens bakhuvud. Typ.

John C. Reilly som hennes man är vid första anblicken rätt otrovärdig men han jobbar in sig i situationen och pendlar mellan vidrigt vrak, överbeskyddande pappa och psykopat.

Kate Winslet får till en helt obetalbar scen (vill inte spoila nåt här men ser du filmen förstår du exakt vad jag menar), jag blir så glad för det är sällan vackra människor gör såhär på film, i alla fall på detta vis. Sist men inte minst, Christoph Waltz, detta unikum i filmsammanhang, jag blir inte klok på karln! Han är en såndär ofrivillig komisk talang, jag tror inte han förstår själv hur humoristisk han är samtidigt som han faktiskt är rätt äcklig.

Att det här är ett kammarspel tänkt för teater känns rätt självklart men det är en pjäs som inte förlorar på filmmediet,  något som annars är väldigt vanligt tycker jag. Teaterpjäser på film kan kännas larviga, högtravande och skrivna med ett språk som möjligtvis funkar på scen men inte som vanligt dagligt tal på film.

78-årige Roman Polanski har helt klart lyckats över förväntan med den här filmen. Skådisensemblen är tajt, historien engagerande i all sin enkelhet och jag tyckte den kändes som tjugo minuter lång. Svissssh sa det bara och trots att den var psykiskt jobbig att se så är eftersmaken god. Jag vill ha mer. Jag vill se den igen. Jag vill veta mer, ha en fortsättning. Det är ett gott betyg för en fars, må så vara en intellektuell sådan.

Publicerat

TAKE SHELTER

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.

Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.

Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.

Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen,  även om den inte är det i form av tornados.

Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.

Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.

Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.