Månad: mars 2012

Publicerat

Veckans Sarandon: DEAD MAN WALKING

Precis som jag ibland tänker att det låter sjukt mycket kaxigare att svära på tyska så tänker jag att det är finare att gråta på franska. Franska tårar, det låter det. Franska tårar låter både intellektuellt och vackert, kanske har dom även en svag doft av dyrt vitt vin, inte sånt där La Garonne-tjafs jag hinkade som ung, nej, smörigt vitt vin, sånt som är så gott till fisk.

Jag såg Dead man walking i en fullsatt salong i Paris. La derniere marche, den sista marschen. Jag satt där bland vackra kvinnor i mörk page och unga killar i dyra jeans och medelsnygga tjejer i uppsatt hår och gamla rynkiga gubbar. Klientelet var inte ett dugg annorlunda mot en biograf i Stockholm, inte fler baguetter, inga musettdragspel, inga ammande mödrar med en Gauloise i mungipan. Vi var bara en sorgsam samling biobesökare som alla hade alldeles för få näsdukar med oss i fickor och handväskor.

Den katolska nunnan Helen Prejean (Susan Sarandon) får ett brev från den livstidsdömde fången Matthew (Sean Penn). Helen besöker honom i fängelset men han är ingen lätt man att komma nära. Dömd till döden, visar inga tecken till ånger, han är hård som sten men Helen ger inte upp. Hon erbjuder sig att hjälpa honom med en nådeansökan och hon ställer upp och finns där för honom, vad annat kan hon göra då han ingen annan har?

Att Susan Sarandon fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen är inget konstigt alls, hon är makalös här, jag får inte fram ord att ens beskriva hur bra hon är men att Sean Penn inte fick en Oscar är nästintill frånstötande. Hans porträtt av Matthew är bland det mest välspelade jag sett på film och samspelet dom emellan är på nåt sätt beyond skådespeleri.

Få filmer får mig att gråta på samma sätt som Dead man walking. Det är inte bara tårar som strilar lite sakta, det är fulgråt på ett sätt som gör att jag helst ser filmen ensam. En fullsatt salong i Paris är alltså inte ultimat på något vis. Många var vi som grät tillsammans den dagen. Det snörvlades och snorades och snöts i tröjärmar och torkades ögon med allt man kom åt och om jag innan trodde det var finare med franska tårar än svenska så hade jag fel. Det var inte finare men inte heller fulare. Tårar är tårar var dom än kommer ifrån. Svordomar är svordomar oavsett om dom kommer ur munnen på en arg tysk eller på mig. Att medvetet döda folk i civilisationens namn med hjälp av politiska lagar och regler ses däremot inte på samma sätt beroende på vart i världen det händer. Ett amerikanskt dödsstraff ses med andra ögon än ett nordkoreanskt, i alla fall av amerikanarna själva.

Sextonio länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Tjugofem länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst tio år och elva länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (brott i krigstid). Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal individer i följande länder: Kina – tusentals, Iran – 252, Nordkorea – 60, Jemen – 53, USA – 46, Saudiarabien – 27, Libyen – 18. Samtliga länder utom USA klassades som diktaturer.

Dead man walking är baserad på verkliga händelser efter romanen som Helen Prejean själv skrivit. Den beger sig in i dödsstraffsdiskussionen som en lång infekterad sticka under nageln och jag gillar att regissören och manusförfattaren Tim Robbins inte väjer för obehagligheter. Han tar klar ställning i frågan, hela filmen tar klar ställning i frågan och det hör inte till vanligheterna i amerikansk film direkt.

Jag har sett den här filmen fem gånger genom åren och den berör mig precis lika starkt varje gång. När slutscenerna blir som allra jobbigast känner jag lukten av parfymen från kvinnan som satt bredvid mig på den parisiska biografen. Jag känner den fortfarande och jag minns hur vi sneglade på varandra i den där orgien av tårar och snor och vi förstod grejen, det var samma lika. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett omständigheterna.

Publicerat

Veckans klassiker: AFRIKAS DROTTNING

”Tycker du det Mr Allnut?”

”Som du vill Mr Allnut”

”Godnatt Mr Allnut”

”Ja tack Mr Allnut”

”Nej tack Mr Allnut”

Detta jääääävla Mr Allnutande, jag blir gaaaaaalen.

Rose Sayer (Katherine Hepburn) är en pianoklinkande missionär som tillsammans med sin präst till bror flytt till Afrika för att komma undan tyskarna. Mr Allnut (Humphrey Bogart) äger den gamla skorven Afrikas drottning och försöker leva livets glada dagar genom att titta långt ner i flaskan och inte tänka på morgondagen.

När tyskarna hittar till den lilla byn, bränner upp husen och (indirekt) har ihjäl prästen måste Rose återigen fly och Mr Allnut tar med henne på båten. Dom är varandras totala motsatser och även om hat är ett starkt ord så är det nånstans där deras förhållande börjar och var det slutar, hmmmm, ja kolla in postern här ovan så förstår du.

Humphrey Bogart fick en Oscar för Bästa manliga huvudroll för sin gestaltning av mannen med världens jobbigaste namn (om man hör det femton gånger i minuten) och både Katherine Hepburn, filmens regissör John Huston och manusförfattarna blev nominerade. Det är intressant information då denna klassiker är ett solklart fall av man-kanske-borde-stoppa-den-i-ett-skåp-låsa-och-sedan-både-gömma-och-glömma-nyckeln för filmen är verkligen INTE bra.

Historien är inte tillräckligt intressant berättad för att bli vare sig spännande eller dramatisk och Bogart och Hepburn har inte ett uns av sprak mellan sig. Jag har svårt att förstå båda dessa skådespelares storhet faktiskt, Hepburn ser ut som ett levande lik och Bogart är allt annat än snygg. Att musiken är hemsk överdriven och att effekterna är otroligt dåliga kan jag leva med, filmen har ändå över sextio år på nacken men resten, alltså, jag fattar inte grejen alls. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är verkligen en hiskelig film.

Publicerat

Två om en: BEETLEJUICE

Sist Movies-Noir och jag hade en filmbatalj gällde det Michael Mann´s Heat, en film som inte på en fläck kunde få oss att enas. Nu är det dags igen om än kanske inte riktigt lika hardcore.

Filmen som just idag både berör och upprör är Beetlejuice, Tim Burtons film från 1988, detta fullkomligt magiska år i filmhistorien.

En av oss hissar, en av oss dissar och mitt emellan står en man i randig kostym och bara flinar.

 

Burtons Beetlejuice av Movies-Noir

Det är något med Tim Burton och hans filmer. Varje film är en unik upplevelse som man antingen älskar eller hatar. Jag kanske inte hatar hans filmer, men det räcker oftast att se filmerna en gång. Det händer så klart att jag ser om vissa av hans filmer, främst för att se om de faktiskt var bättre än jag kom ihåg dem. Ett sådant exempel var Batman (1989), där filmen faktiskt var sämre än jag kom ihåg. En annan är denna som inte alls gick hem hos mig vid första titten.

Det hela börjar relativt idylliskt när Adam (Alec Baldwin) och hans fru Barbara (Geena Davis) precis påbörjat sin semester. De ska spendera de två veckorna med att dekorera om i sitt hus. Men så är olyckan framme och paret omkommer i en olycka. Utan att veta vad som hänt dem dyker de upp i sitt hem. Snart inser de att de är fångar i sitt egna hem då de är döda. Och när en ny, jobbig familj flyttar in, ja då måste de komma på ett sätt att få bort dem.

Adam och Barbara behöver hjälp och då vänder de sig till en expert på området – Beetlejuice. Säg hans namn tre gånger och han kommer hjälpa dig. Problemet är bara att han är omöjlig att samarbeta med, han är äcklig och oberäknelig. Men så länge han kan få jobbet gjort, varför inte tänker Adam och Barbara. Beetlejuice spelas av Michael Keaton och är en karaktär som är minst sagt ”out there”. Han har inga spärrar och är en riktig dåre.

Filmen funkar till viss del ganska väl faktiskt. Adam och Barbara är relativt normala och historien hade kunnat funka om man utelämnat vissa karaktärer och händelser. Beetlejuice är iofs en hyfsat charmig och vulgär karaktär, men samtidigt jobbig och skrikig. Karaktären Otho, vän till den nyinflyttade familjen, skulle man helst vilja slippa helt och hållet. Han påstår sig vara synsk och är allmänt jobbig filmen igenom.

Det största problemet är de många stop-motion sekvenserna i filmen som ser taffliga ut och sänker filmen totalt. Denna teknik var ganska vanlig på 80-talet och förstörde många filmer. Visst kan man se förbi detta om man gillar filmen i övrigt, men när det är på gränsen till uselt redan innan så blir det inte direkt bättre av det här. Å andra sidan är filmen en fantaskykomedi så man får tolerera lite överdrivna saker. Det hör liksom till. Och filmen fungerar faktiskt lite bättre nu än första gången jag såg den. Kanske har jag högre tolerans eller så är filmen inte SÅ usel som jag hade fått för mig. Den går att se utan kramper.

.

 

Om mannen i den randiga kostymen av Fiffis filmtajm.

Jag hade aldrig sett Geena Davis på film förut. 1988 var jag sexton år och trots att Flugan kom två år tidigare hade jag inte sett den. Jag visste alltså inte vem Geena Davis var, inte heller Alec Baldwin var nåt känt fejs och Tim Burton – who? Michael Keaton hade jag sett i Johnny Dangerously men det var ingen film som fick mig att gå ner i brygga så när jag satte mig väl tillrätta och skulle se Beetlejuice för allra första gången hade jag noll förväntningar. En spökhistoria om en man i randig kostym, jahaja.

Nittio minuter senare tänkte jag ”jamen, det här var ju helt okej” och sen var det inte mer med den saken. Först när jag sex år senare börjar gråta på Universal Studios i Los Angeles när Beetlejuice går fram till mig för att kramas förstår jag att filmen nog haft större impact på mig än jag vad insett. Jag ser om den när jag kommer hem till Sverige. Det är fortfarande en bra film, visst är den det, men det är inget wohooooowwwww. Vad är det då med denne randige man som berör mig, vad är det som gör att en sminkad sommarjobbare i en nöjespark får mig att bli alldeles gråtmild? Å andra sidan, vad är det som gör att en människa utklädd till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun, sjungandes Havet är djupt på italienska, får mina tårkanaler att brista totalt på en biograf i Rom strax innan premiären av Ringaren i Notre Dame?

Det är nåt med vissa filmkaraktärer som gör dom större än filmen själv. Hur många skräckfilmsnördar har inte Freddy Kruger-figurer i bokhyllan? Är det för att samtliga Terror på Elm Street-filmerna är världklass eller är det för att filmkaraktären i sig är larger than life? Jag har King Kong i plast i min bokhylla. Och Shrek, åsnan och Mästerkatten. Och E.T, både i plast och sten. Beetlejuice hade också platsat där liksom krabban Sebastian. Vissa filmkaraktärer tar sig innanför huden, in i hjärtat och som små små skärvor av gulligt glas sitter dom där och hänger liksom med genom livet.

I julas rotade jag fram min Beetlejuice-VHS och tittade på den en kall natt när alla sov. NU förstod jag, jag förstod allt. Jag ser Geena Davis storhet som den underskattade skådis hon är. Alec Baldwin är jättebra, Winona Ryder med och Catherine O´Hara, som jag 1988 inte hade en susning om vem det var, är nu en av mina stora favoriter och hon förhöjer definitivt filmen med sin närvaro. Och musiken. Och knasigheterna. Och att filmen faktiskt är väldigt sorglig. Den enda som inte imponerar på mig är Michael Keaton, ändå blir jag glad vid blotta åsynen av den där randiga kostymen.

Beetlejuice är allt annat än en självklar film men den sitter fast i mitt filmhjärta. Det är nostalgi och känsla i en knasbollsymbios och den gör mig glad på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske stavas det filmmagi, kanske stavas det beteendestörning, kanske behövs det inte stavas eller förklaras. Bra film och kärlek fungerar lite på samma vis. När det klickar så klickar det och en analys av detta är egentligen fullständigt irrelevant. Det är bättre att bara släppa sargen och njuta av stunden.

 

Publicerat

EN FIENDE ATT DÖ FÖR

Jag tillbringade några timmar i eftermiddags med en av dom bästa människor jag vet, här kallad B.

B är född 1919. Hon har sett mer uppfinningar födas än vad jag kan förstå. Uppväxt i en liten by i Medelpad utan egentligen någonting var en hembyggt låda i ohyvlat trä med nån form av radiosändare en världssensation. Sven Jerrings knastrande röst, nåt ord som snappades upp här och där, det var samling kring trälådan och nyheterna kom med ens så nära. Nu har hon en Iphone och spelar Wordfeud med mig och mina barn.

Som av en händelse berättade B just idag om den första september 1939. Hon berättade om den obehagliga känslan när kyrkklockorna började ringa på ett sätt hon aldrig tidigare hört. Tyskland hade invaderat Polen och både den stora och den lilla världen skulle aldrig mer bli sig likt.

Jag åker direkt från B och hennes magnifika mazarintårta till biografen, till den stora vidriga stockholmsbiografen som gör mig lika irriterad varenda gång. Som tur är har jag valt en film som väldigt få verkar vilja se. Vi är kanske femton stycken i hela den stora salongen ändå låter det som hundrafemtio.

En fiende att dö för handlar till mångt och mycket om just den första september 1939. Nåt som skulle kunna vara början på en Bellmanhistoria (en norsk, en svensk, en engelskman, några ryssar och ett par tyskar) ska åka på en forskningsresa till Svalbard. Det ska letas efter bevis för att Alfred Wegeners idé om att alla världsdelarna förr satt ihop som en gigantiskt stor stämmer.

Som ett litet mini-Europa (eller Noaks ark som den norske kaptenen uttrycker det) åker dom runt på båten, stannar vid land, letar fossiler och sen blir det september. Världen förändras såklart  även på båten. Vänner blir fiender och kriget och politiken gör sig påmind.

Det var nåt med trailern för den här filmen som gjorde mig intresserad, det var nåt med historien, den kändes liksom smart och ny på nåt vis. Peter Dalle har både skrivit manus och regisserat och som jag ser det lider filmen i och med det av samma problem som Madonnas W.E – namnen bakom filmen ger vridna förväntningar på filmen. Dalles namn på en filmaffisch borgar för dom flesta av oss för en KUL film. Det här är ingen kul film. Det här är enbart och enkom ett drama.

Många delar av filmen funkar bra, scenografin är påkostad och skådespelarna sköter sig. Det som retar mig är när detaljer hafsas igenom. Som när en cellist spelar cello och han spelar på instrumentens mörka strängar när musiken blir ljus eller när det hettar till mellan en man och en kvinna vid relingen och mannen känner en ring på kvinnans vänstra ringfinger och hon drar igång en harang på 3,5 minut (det känns så långt åtminstone) om varför hon har den där ringen och var den kommer ifrån och den eventuella romantiska stämningen som fanns där försvann som en prutt bakom en jetmotor.

Jag tänker tanken att jag ska lämna salongen efter en dryg timme och så har jag inte känt av en svensk film sen jag försökte ta mig igenom Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta. Jag försöker stånka fram lite kissnödighet och jag gör något jag ALDRIG gör på bio – tar fram mobilen och kollar klockan. Filmen havererar likt Titanic och den sista halvtimmen blir ren pekoral. Lika bra som scenografin är, lika usel är dom storvulna effekterna och jag avslutar besöket med ett litet förlösande hånskratt.

Richard Ulfsäter som spelar svenske Gustav är filmens absoluta ess och det som gör att filmen inte sjunker redan till förtexterna. Han har mycket ansvar på sina axlar. Vad Peter Dalle vill med filmen tror jag mig förstå men nånstans i viljan och kunnandet försvann känslan. Det är synd tycker jag men ack så typiskt.

Att verkligheten ofta överträffar fiktionen är ingen nyhet men för mig blev det väldigt tydligt just idag. B´s berättelser från livet med äkta känslor och tankar berör mig långt mycket mer trots avsaknad av vapen och sprängningar. Det är verkligen en ynnest att känna en såpass gammal människa. Jag lär mig mycket av henne, även bortglömda svenska ord i Wordfeud.

Publicerat

FILMÅRET 2011

Nu har det gått nästan ett år sedan jag summerade 2010-års filmer. Visst, jag har säkerligen missat några guldkorn men jag känner ändå att jag sett så pass många filmer från 2011 att jag har bra koll på läget.

Den här listan har inte så mycket med dom högst betygssatta filmerna att göra. Det finns filmer som fått toppbetyg som inte kvalar in på listan och det beror på att denna lista rangordnas med hjälp av dom tre M:en: magkänsla, mysighet och minnen. Filmer som sitter benfast i magen förtjänar en plats på listan och i år var det tajt som tusan om platserna och svårt att välja. Mycket svårare än förra året.

Uppdaterad 2015-08-01: Då det smugit sig in en film med ”fel” produktionsår i listan (Between 2 fires) så  är nummer 10 ändrad.

.

.

10. Crazy Stupid Love
(Regi: Glenn Ficarra och John Requa)

Romcoms är en klurig genre. I sina sämsta stunder är dom knappt tittbara, när dom är okej är dom extremt lättglömda och när det blir så på pricken kanonbra som här så kan jag inte göra annat än att klappa händerna som en crazy person.

.

.

 

9. Sleeping beauty
(Regi: Julia Leigh)

Den här småäckliga lilla konstiga filmen släpper mig inte, den gör inte det. Jag kan inte sluta tänka på den och såna filmer kan bara inte avfädas hur knepiga dom än är. Sleeping beauty är vacker som en målning av Zorn men twistad som Dali och slutet är så öppet att det uppmuntrar till en studiecirkel i ämnet.

.

.

 

http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Archive/Search/2011/5/12/1305206687055/We-Need-to-Talk-About-Kev-007.jpg

8. Vi måste prata om Kevin
(We need to talk about Kevin, Regi: Lynne Ramsay)

Nu börjar det kännas som en trend här, som att 2011 är dom karga effektlösa filmernas år och det är kanske sant, i alla fall på min lista. Effektfilmerna går bananas och blir så 3D-maffiga att dom slår över och blir tråkiga (med två undantag, se bubblarna) och istället blir det lilla det stora. Filmen om Kevin är hemsk på många sätt, jag vet inte om jag hittar en enda ljusglimt även om jag tar fram ficklampa och Mulle-lupp men med risk för att upprepa mig: måste allt vara så jävla tillrättalagt och perfekt hela tiden? Hur mycket och hårt vi än vill tro det, livet är inte som dom flestas facebook-status-uppdateringar och ibland är det skönt att se det – även på film.

.

.

 

7. En enkel till Antibes
(Regi: Richard Hobert)

Till dom som säger att all svensk film är ursprungen ur Katlas gap känns det skönt att kunna höja pekfingret i luften , dra det fram och tillbaka som nån svart Shi´onda-tjej i Jerry Springerpubliken och säga: No-no-no-no-noooooo, ni har feeeel! All svensk film är inte kass men det gäller kanske att göra samma sak med ”vår” film som med amerikansk, man måste se en hel del för att kunna plocka ut guldkornen. Richard Hoberts En enkel till Antibes ÄR ett guldkorn från 2011. Det är en jättemysig film med en gudabenådad Sven-Bertil Taube i huvudrollen och jag är ett levande bevis på att man inte behöver ha uppnått pensionsåldern för att uppskatta den.

.

.

 

6. Play
(Regi: Ruben Östlund)

Play är ingen enkel film att se. Play är ingen lätt film att tycka om. Play är en ögonöppnare, en känsloutlösare, en aggressionskatalysator, en jag-vill-sätta-upp-en-päronboll-i-taket-och-gå-bärsärk-på-den-med-mina-bara-händer. Play är också en svinbra film och Ruben Östlunds – hittills – bästa.

.

.

 

 

5. Midnatt i Paris
(Midnight in Paris, Regi: Woody Allen)

Jag har en liten inbyggd manual som jag går efter när jag ser feel-good-filmer, en liten mätare som bestämmer exakt HUR bra jag mår av filmen och HUR skönt det känns i kroppen efteråt och den manualen likställer jag med hemstompat potatismos. När jag äter riktigt hardcore-hemstompat mos så blir jag lycklig i magsäcken på ett sätt jag sällan blir av annan mat. Det blir varmt, det är snäll mat, inga riviga kryddor eller överdrivet flottigt, det är bara mättande och härligt och det är en känsla som håller i sig bra länge efter att måltiden är över. Midnatt i Paris är fullt jämförbar med en ganska stor portion av detta mos och utan att överdriva, även om man river i lite västerbottenost och gör moset i princip perfekt så håller filmen måttet.

.

.

 

4. 50/50
(Regi: Jonathan Levine)

Det är inte mycket till tjofaderittanfilmer på listan såhär långt och en cancerkomedi kanske inte heller kan klassas som en sådan även om den ÄR rolig. Att Will Reiser, killen som skrivit manus,  är verklighetens Joseph Gordon-Levitt gör absolut sitt till samt att Wills bästa kompis är just Seth Rogen. Detta kan vara förklaringen till att Seth Rogen fungerar i filmen och att jag inte stänger av när jag ser honom. Hur som helst så är det här en riktigt bra film på ALLA sätt.

.

.

 

3. The Woman
(Regi: Lucky McKee)

Fördelen med att göra filmårsbästalistor är att dom ibland måste omvärderas, förändras och rensas ut. Det funkar som vilken garderob som helst. När jag sammanfattade 2011 i mars 2012 hade jag inte sett The Woman, jag visste inte att den fanns. Nu är den sedd och den rockade min värld så pass att Crazy Stupid Love åkte ur listan och blev bubblare och The Woman får en välförtjänt bronsplakett. Jag förstår att det här inte är en film för alla, den är vidrig på många sätt men den är tankeväckande, speciellt ur genusperspektiv.

.

.

 

2. The skin I live in
(Regi: Pedro Almodovar)

När jag lämnade biografen efter att ha sett The skin I live in applåderandes och mitt sällskap tittade på mig som om jag kom från månen så förstod jag: jag har upplevt filmmagi! Det här är alldeles fantastiskt! Det var som om jag fått en blodtransfusion och istället för för nytt blod fått kylskåpskall Trocadero inskjutet i ådrorna. Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är noll procent Almodovarsk men ändå hundra procent han och jag klappar händerna fortfarande. Och visslar lite. Och trummar lite. Och spelar låtsasdragspel, sådär som den där tjejen i Timoteij, hon som klinkar och drar i det där stackars instrumentet låten igenom fast det inte är nåt dragspel med alls och när dragspelet väl blir en del av musiken då slutar hon lira.

.

.

 

1. Drive
(Regi: Nicolas Winding Refn)

Då var vi då framme vid finalen, förstaplatsen, guldklockan, det stora diplomet, tulpanbuketten, pussen på munnen. Att Drive är 2011-års bästa film är en självklarhet för mig, ingen annan film har fått mig att gråta till förtexterna – vid omtitten!

Att Ryan Gosling kommer att bli en av dom största skådespelarna världen skådat är vi många som skriver under på, han är redan på väldigt god väg dit och att Carey Mulligan är den kvinnliga motsvarigheten är inte heller en överdrift. Drive är dansk-amerikansk perfektion på ett lågmält och ganska annorlunda sätt och jag är totalförförd. Det här är härligt, det är magiskt, det är spännande och suggestivt och som sagt, det där rosa typsnittet till förtexterna i kombination med Kavinskys musik är som en kärlekspil rätt in i hjärtat på mig. Jag däckar, småfåglar sjunger och allt är bara naaaajs!

Bubblare: Killer Joe, Rabies, Take shelter,  Senna, Moneyball, Huvudjägarna, Melancholia, The Innkeepers, Mission Impossible 4, Maktens män och  X-men First Class.

Andra filmbloggare som summerat 2011 är Flmr, The Velvet Café, Royale with cheese, Addepladde,  Fripps filmrevyer , Except Fear, Plox, Movies-Noir och Jojjenito.

Publicerat

THE CHANGE-UP

Dave (Jason Bateman) lever ett vanligt svenssonliv med allt vad det innebär. Han har en fru (Leslie Mann), ett jobb som han försöker göra karriär med och tre barn, varav två är väldigt små, tvillingar och extremt morgonpigga. Polaren Mitch  (Ryan Reynolds) lever det motsatta livet. Han börjar dagen runt lunch med en holk, jobbar som ”skådespelare”, vilket i hans fall betyder att han gör reklamfilm utklädd till korv eller spelar in halvsuspekt porrfilm.

Dave är rätt trött på sitt liv och Mitch med. Nu är det här en komedi från Hollywood och precis som vanligt i dessa filmer så är allt möjligt. Det känns alltså inte det minsta overkligt eller korkat att Dave och Mitch kissar samtidigt i en fontän och då släcks stadens alla lampor och killarna byter plats i varandras kroppar. Inte ett dugg vansinnigt, bara en hederlig gammal skruvad komedi.

Nu är jag såklart aaaaningens ironisk och sarkastisk och det mesta som slutar med isk för tänker jag det minsta logiskt borde jag hata den här filmen men jag gör inte det. När den logiska och kritiska hjärnhalvan åkt på semester och kiss-och-bajs-halvan är kvar så är det här riktigt underhållande två timmar, förutom det faktum att det är TVÅ timmar. Manuset är skrivet av Jon Lucas och Scott Moore, killarna som även ligger bakom Baksmällan-filmerna, The wedding crashers och Flickvänner från förr och The Change up lider av precis samma problem som dessa filmer: dom är en halvtimme för långa. Istället för att göra 90-minuters hard-core-humor så blir det 120 minuters njahaaaa och det är synd.

Jason Bateman är en pärla i såna här sammanhang, liksom Leslie Mann men när Ryan Reynolds säger till en av tvillingarna att han ser ”lite mongo ut” så räcker jag inte upp armen och väntar på min tur, nej då skriker jag rätt ut: MEN DU´RÅ???

Han ser helt enkelt förjävla dum ut och han får inte sina roller för att han är en karaktärsskådespelare direkt men när mina första och värsta aversioner lagt sig kan jag titta på honom utan att bli irriterad (precis som jag kunde i Safe house. Anar jag en trend här?).

Bitvis är filmen skitrolig (alltså på riktigt JÄTTEROLIG) och ap-knasig och jag skrattar högt men den är ofantligt ojämn. Sevärd, javisst, om du är på rätt humör. Är du på fel humör kommer du stänga av efter en kvart.

Uppdaterat:

Jag såg faktiskt om filmen dagen efter vilket är nåt som väldigt sällan händer nuförtiden. The Change-up var snäppet ÄNNU roligare andra gången och trean i betyg är en riktigt stark en.

Publicerat

Fredagsfemman # 6

5. Kvinnan som kan skära grönsaker i sömnen

Geena Davis är en av filmhistoriens tuffaste kvinnor i filmen Long kiss goodnight. Imorgon kväll visas filmen på TV3. Stoppa i bettskenan och ladda upp med redigt med kaffe för reklampauser kan ge vilken filbunke som helst magsår. Men har du inte sett filmen så är den värd att ses – även med idiotavbrott.

 

4. Mannen med knivskarp humor som vapen

”Kvällspressens relation till sanningen är som mitt rövhål: beundransvärt tänjbart.” En man som kan uttrycka sig så i skrift förtjänar all cred han kan få. Jonas Gardell slår huvudet på spiken gång på gång på gång och hans hjärna är en till synes aldrig sinande källa till punchlines. Jag läser hans krönika om humor och håller med. Kan man skratta åt elände har man mycket att vara glad åt.

 

3. Kvinnan med för stort namn för sitt eget bästa

Att vara begåvad inom fler områden än ett är aldrig lätt, i alla fall inte om vederbörande vill bli tagen helt på allvar. Madonna har gjort mycket i sitt liv men det allra bästa hon presterat inom filmmediet är som regissör till filmen W.E (och detta säger jag trots att jag verkligen gillar filmen Evita). Jag var full av fördomar, jag erkänner detta, men dom fick jag äta upp likt kylskåpskalla rester för den här filmen – och Madonna som regissör – bör tas på allvar.

 

2. Kvinnan utan namn

Med knastertorr humor och världens sämsta killsmak gör Klara Zimmergren entré i Kvarteret Skatan-ensemblen. Jag är lite rädd för Klara Zimmergren. Hon är så JÄVLA bra. Otäck på nåt vis. Är hon allvarlig? Hur kan hon hålla sig för skratt? Förstår hon ens hur klockren hon är, jag menar, ”slänga skräp, som man säger”, hahahaha. Gå på bio i helgen så förstår du grejen.

 

 

1. Musketörerna!

Onsdagen den 14 oktober 2009 såg jag den här föreställningen första gången. Ett drygt år senare köpte jag biljetter igen och nästa vecka är det dags att använda dom. Jag har varit så rädd att biljetterna skulle komma bort eller att nåt annat dumt skulle komma i vägen men nu finns det ingenting som kan stoppa mig, nästa vecka ska jag äääääntligen få se De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater igen.

Johannes Bah Kuhnke, Leif Andrée, Alexander Lycke (stället för Fares Fares), Andreas Kundler, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Ann-Sofie Rase,  Gerhard Hoberstorfer, Frida Westerdahl och Jan Mybrand (med flera) är så mycket ballare, tuffare och coolare än alla filmiska musketörer jag någonsin kan komma på. Det här är den bästa teater/musikal jag sett, det här är världens energiboost för både kropp och själ och tjohooooo, jag ska få se den IGEN!

Publicerat

W.E.

Om jag fick bestämma skulle du lyssna på soundtracket till den här filmen istället för att läsa om den. Därför tänker jag inte skriva en rad om filmen, jag tänker bara länka till filmmusiken – igen.

Lyssna. Du kommer hamna i rätt stämning, du kommer förstå filmen. Direkt.

Vadå?

Ja, jag vet, det här är en filmblogg och jag är inte Andres Lokko, jag ska inte skriva om musik. Ja, jag vet att det är Madonna som regisserat filmen men det är inte det minsta negativt i mina ögon, inte nu, inte när jag sett filmen. Det var det innan, jag erkänner det, men det gick över. Madonna överbevisade mig.

Ja, jag vet att det inte är ett enda känt och stort namn i rollistan men gör det nåt? Spelar det någon roll när skådespelarna gör ett sånt utomordentligt jobb? Wally Winthrop,  Abbie Cornish, fina Abbie som jag aldrig förut sett men som jag ser fram emot att följa framöver. Wallis Simpson, Andrea Riseborough är också en intressant och ny bekantskap som jag ska syna närmare i sömmarna. James D’Arcy spelar Edward III, Englands kung som förälskade sig i den amerikanska gifta kvinnan Wallis och som sedemera abdikerade och lät sin bror, den stammande kungen (minns du The King´s Speech?) ta över tronen.

Om den här filmen ska subgenreklassas så är det ett överklassdrama men det är ett köttigt överklassdrama. Att se närbild på en liten pimpinett aristokrat i tusentals-dollars-dräkt och hennes snoriga näsa gör mig glad. Hennes näsa ser inte ett dugg annorlunda ut än din eller min när snoret rinner och den är röd av för mycket snorpapper. En nybadad överklassdam som får stryk av sin gris till man ser inte snyggare ut blodig på badrumsgolvet än någon annan kvinna på jorden. Madonna har fått till många såna ”fleshy moments” och jag gillar det. Mycket.

Abel Korzeniowki heter kompositören till det fina soundtracket till den fina filmen som jag tycker så väldigt mycket om. Filmen jag inte skulle skriva om.

Jag ljög.

Men bara lite.

Publicerat

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM

När man sitter på en förhandsvisning av Kvarteret Skatan reser till Laholm och har Johan Glans precis bakom sig är det lätt att känna ett visst…tryck.

Jag är ett riktigt fan till TV-serien och har skrattat mig tårögd många gånger till dom  finurliga sketcherna (jag menar, döpa en riskaka till Willi, hur kan man INTE skratta åt detta) men många är dom filmförsök som har gått käpprätt åt helvete när omtyckta seriepersonligheter förflyttas till vita duken (Reine och Mimmi i fjällen. Remember? Nån?)

Min oro visade sig vara fullständigt onödig. Det tar inte mer än ett par sekunder så skrattar jag första gången men inte sista.

Det är inte på något sätt högintellektuell humor, det skämtas friskt (och faktiskt ganska befriande) om cancer men allvarligare än så blir det inte. Det är naket, det är äckel-päckel-humor, fisar och spyor men precis som i TV-serien finns det en bas i historien som är sorglig, jobbig och rätt så….hemsk.

Den som står för det mesta av det sorgliga, jobbiga och hemska är David Batras Ulf, en kille som får Ove Sundberg att kännas som en mysfarbror, en stämningshöjare, en sån man vill hänga med på all ledig tid. Ulf är ett as, han har inga kvalitéer som hamnar på pluskontot, han symboliserar allt vidrigt som ryms i en människa men ändå skrattar jag åt honom. Inte med, åt. Jag har betydligt lättare att skratta åt Ulf än åt Ove Sundberg och jag undrar varför. Ove ger mig klåda, Ulf vill jag mest bara….slå.

Klara Zimmergren är ny i gänget och spelar Ulfs fru. Staaaackars mänska. Hon smälter bra in och är alldeles knastertorr i sin komik och jag älskar det. Att Johan Glans verkar ha fastnat i den där bortkommen-och-ryggradslös-icke-manlig-man-som-behöver-solskyddsfaktor-stjärnstopp är i och för sig trist för jag är helt säker på att han kan så mycket mer än så. Däremot är hans Magnus en klockren figur just här.

Vanna Rosenbergs Frida smälter bra in i sitt och Magnus ljusrosa tokmatchade hem, ett hem som andas hundraprocent henne. Om Magnus inte kan, inte får eller inte vill vara med och bestämma hemma förtäljer inte historien men jag kan gissa. Rachel Molins mansslukerska Jenny har slukat klart och bestämt sig för sin Rune och nu ska dom allihop till Laholm av alla ställen på jorden. Varför då? Ingen vet, ingen mer än Ulf.

Jag erkänner utan omsvep: jag tycker det här är askul! Jag fnissade mig igenom filmen, försökte hålla tillbaka ibland då resten av salongen var rätt tyst men det gick inte. Tårarna rann. Jag skrattade. Hoppas att du märkte det Johan. Jag ville se om filmen direkt efteråt och DET är ett jättebra betyg.

 

Publicerat

Veckans Sarandon: FLICKAN FRÅN OVAN

För att uttrycka mig diplomatiskt, det händer ibland att jag träffar på människor via mitt jobb som är aningens…. annorlunda. Jag tänker just nu på en specifik man som satt på ena sidan av sitt köksbord och jag på den andra och vi diskuterade vilka kulörer han skulle ha på sina väggar. Mitt i samtalet blir han alldeles tyst, han funderar i över en halv minut, tittar på mig och säger:

Måste allting vara så roligt jämt? Räcker det inte med att det är lite trevligt? Trevligt är väl egentligen bättre än roligt?

Jag vet inte, har han rätt? Jag vet inte heller varför hans ord dyker upp som ett mantra i min skalle när jag ser den här filmen men det kan bero på att den är varken eller, den är inte trevlig och den är definitivt inte rolig.

Unga Susie Salmon (Saoirse Ronan) är död, det står klart redan i filmens början. Susie blir mördad och hon vet av vem och snart vet även jag som tittar det. Susie är död men har hamnat nånstans mittemellan livet på jorden och himmelriket och försöker på alla sätt hon kan ge sina föräldrar (Mark Wahlberg och Rachel Wiesz) ledtrådar till vad som hänt och vem som bragt henne om livet. Visst är det flummigt men fy fan så sorgligt om man tillåter sig känna efter. Själv försöker jag svälja empatiklumpen många gånger, jag har så sjukt svårt att se sånt här utan att ta åt mig.

Det här är en film som kryllar av begåvning. Peter Jackson har regisserat och för att vara en Peter Jackson-film så är den väldigt annorlunda. Lågmäld och fin och visst är det effekter men inga gorillor eller dvärgar med håriga fötter så långt ögat når. Susan Sarandon spelar Susies mormor, Mark Wahlberg och Rachel Weisz är trovärdiga både som sörjande föräldrar och som par, Stanley Tucci gör återigen ett hästjobb med sin karaktär (han börjar bli lite av en favvis känner jag) och Saoirse Ronan, denna fantastiska lilla tjej, går från klarhet till klarhet.

Den här filmen må vara så långt ifrån en trevlig och rolig film man kan komma men den är mycket annat, väldigt mycket annat. Den är full av kärlek, av hopp och tro och även i filmens mest jobbiga stunder (när jag får ett tryck över brösten och skulle behöva andas i pappåse) så finns det en strimma av solstrålar, vårtecken och såndär positiv fågelsång som är så satans enerverande när fågeln i sig sitter på fönsterbrädan och trudiluttar innan solen ens gått upp.

Filmens enda nackdel är att den är ojämn i tempo och pendlar mellan betygen men helheten är en fyra, om än inte jättestark.

Publicerat

Veckans klassiker: FRUKOST PÅ TIFFANY´S

 

 

 

 

 

 

 

Idag kör jag igång ett helt nytt tema på bloggen. Varje måndag fram till sommaren kommer jag skriva om en ny välkänd film och en klassiker för mig behöver inte nödvändigtvis vara från forntiden, nej, det kommer dyka upp en del moderna varianter också.

Veckans klassiker ska bli skoj, nu får jag äntligen chansen att ta mig an dom där ”måstefilmerna” jag dragit mig för att se OCH dom där härliga fantastiska filmerna jag redan sett som jag längtat efter att se om. Frukost på Tiffany´s är en sån film. Jag såg den när jag gick på gymnasiet och då tyckte jag att Holly Golightly i Audrey Hepburns skepnad var sådär härligt perfekt kvinnlig och uppfriskande kul med sin stora hatt och sociala sätt. Nu när jag ser om den undrar jag om jag var tillfälligt lobotomerad där i slutet av 80-talet, vilket jag nog var med tanke på vilken gymnasielinje jag valde. Vilken bimbo hon var Holly!

Till tonerna av Moon river kommer Holly inklapprandes i bild i höga klackar och perfekt skräddad klänning, bara det är en ganska annorlunda krock. Det finns ingenting med låten Moon river som passar in i filmen – egentligen – men ändå är den helt perfekt.

Så vem är då denne Holly i mina ögon anno 2012? Hon är ett våp, en playgirl, en tjej som står för det mesta som jag föraktar hos kvinnor. Hon blinkar med sina stora ögon och sina långa ögonfransar och struttar omkring och lever i villfarelsen att en rik man är det enda som kan tjonga till hennes mediokra liv och göra det bättre. Den brasilianske miljonären är hennes drömman, inte hennes granne, författaren Paul Varjak (George Peppard) som är alldeles för fattig för fånga hennes intresse. Att Paul sedan ”sponsras” av den halväckliga rikisen Patricia gör inte saken bättre.

Frukost på Tiffany´s är alltså en komedi men som en sådan ser jag inte filmen alls längre. Jag ser den som ett drama med komiska inslag och ett av dessa inslag som fortfarande fungerar till hundra procent är scenen när Holly har fest i sin lägenhet och kameran åker runt och ”synar” festdeltagarna. Vilken orgie i filmmagi! Blake Edwards har verkligen lyckats, herregud, jag vill inget annat än att ha en stor hemmafest med en massa sköna typer – och osköna med för den delen. Och trapetskonstnärer och eldslukare och en prima ballerina och nån kille på hammondorgel och ett gäng transor och en glad clown och en korvgubbe med låda på magen och det pratas och skrattas och dansas till Håkan Hellströms Ramlar för det är den gladaste partylåten jag vet och nån röker inne fast man inte får och en peruk börjar brinna och sen kommer Brandsta City Släckers och då blir schlagerbögarna glada.

Alltså, när en liten filmscen får mina små grå att gå igång på det viset då är det verkligen rätt, vilken kick! Det finns några till sådana scener i filmen, såna som får mig att häpna och skratta och må gott men dom är inte lika många som sist när det begav sig 1989.

Visst är det här en klassiker och visst är den här en klassiker med rätta. Audrey Hepburn satte standarden för modet en lång tid framöver och karaktärer som till exempel Carrie Bradshaw i Sex and the city är ett solklart fall av en Holly-klon. (Inte Dolly, Holly. Hallå!) Skillnaden är att Carrie förvärvsarbetar annars är det karbonpappersvarning. Att jag retade mig på Holly-karaktären lägger bara en liiiiten sordin på filmen för hon ÄR alldeles bedårande söt och Audrey Hepburn är en lysande skådespelare.

Det här är absolut en film man bör se om man gillar film. En klassiker alltså, helt enkelt.

Här finns filmen och här sjunger Audrey herself Moon river.

Publicerat

FEAR X

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger ”tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

My life in music

Fripps filmrevyer har dragit igång en liten bloggserie/utmaning som är alldeles för rolig för att inte hänga med på.

För ett tag sedan var vi ett gäng filmbloggare som presenterade oss själva i A life i movies, en favoritfilm för varje år man levt och nu är det dags för My life in music.

Samma upplägg, en låt (eller flera, eller en hel skiva, jag antar att det är högt till tak och att man kan göra lite som man vill) per år från det året man föddes fram tills nu och låten ska på något sätt beskriva vem man är.

Precis som Fripp så börjar jag med Time Magazine. Bilden föreställer omslaget från september 1972 och det är där min musikaliska resa börjar. Men där Fripp delar upp sin lista väljer jag att köra hela min lista i ett enda svep. Mastigt, ja. Mustigt, haha, kanske. Det är ändå fyrtio årtal.  Måstigt? Ja, du måste klicka på alla länkarna, i alla fall om du ska förstå hela grejen. Länkarna leder till dom utvalda låtarna på Spotify så det underlättar om du är inloggad där. Längst ner i inlägget finns en länk till en specialspellista där alla låtarna finns samlade, i rätt ordning såklart.

Håll i hatten! Nu börjar det.

1972 – Att säga att någon musik från 1972 är min personliga favorit vore att ta i men Paul Simons Me and Julio down by the schoolyard är en mysig liten sång, en sång jag lyssnar på tämligen frekvent på dessutom, speciellt på jobbet. Vet inte hur det kommer sig dock.

1973 – Min kärlek till Lasse Berghagen går att härröra ända hit. Jag minns att min pappa sjöng Ding-dong dygnets alla vakna timmar. Den enda gången han var tyst var när låten spelades på Svensktoppen och han hörde sin överman.

1974 – Jag skulle kunna namedroppa en hel massa musik från 1974 som skulle kunna få mig att verka fränare än vad jag är men sanningen är att den enda musik från det här året jag aktivt lyssnat på är Cornelis (det senaste året) –  och mannen från 1973 här ovan.

1975 – Rod Stewart gjorde en helt okej låt som blev ett fint minne några år senare i mitt liv (se 1980). Annars lyssnade jag mest på det som lät på TV. Kalles Klätterträd och sånt.

1976 – Daddy Cool med Boney M kom det här året och även om jag inte lyssnade på den när jag var fyra så var jag nog inte mer än åtta när granntjejen lät mig låna hennes kassettband med denna låten på. Det var stort tyckte jag och det var en ganska otäck låt men ändå bra på nåt vis (och precis när jag skriver detta får jag ett mejl från Viking Line att Boney M uppträder på Cinderella den 15 mars. Haha. Humor ju!)

1977 – Jag minns att jag är alldeles ynklig, förkyld och febrig och ligger nerbäddad i soffan när min pappa kommer hem med en liten bandspelare som jag ska få. Jag är alldeles lyrisk! Han ger mig tre kassettband, ett med Paul Anka som han sedan tar tillbaka med orden ”du fick den aldrig, den var ju min”, ett med The Boppers och ett med Paul Paljett. Sen dess har både Boppers och  Guenerina en speciell plats i mitt hjärta. Paul Anka skiter jag en hel hög i.

1978 – Jag är mitt uppe i ett existentiellt kaos. Min lilla hjärna fattar inte det här med jorden, med planeter, med döden och var alla tar vägen, det är mycket mardrömmar och funderingar. Plastic Betrand löste problemet på sitt eget lilla vis, genom att sjunga om den lilla planeten. Jag sjöng inte riktigt lika bra tyvärr.

1979 – Gyllene Tiders Flickorna på TV2 får mig att vilja kunna spela keyboard som Göran Fritzon och nu finns dom inte kvar längre. Flickorna på TV2 alltså. Jag tycker det är sunkigt.

1980 – Freestyle sjunger Fantasi och jag dansar med en jättegullig kille en hel kväll på ett kalas. Jag dansar också min första – och hittills kanske enda – tryckare till Rod Stewarts Sailing.

1981 – Mitt favoritband släpper sin allra första skiva och det är blippigt så det förslår. Speak and spell med Depeche Mode är en banbrytare, både i musikhistorien och för mig. Annars lyssnar jag mest på Mötley Crue och skriver arga insändare till Okej att dom måste ha missförstått nåt, Vince Neil är ju en snällis!

1982 – Här är den, låten som för mig är lika ultimat och oslagbar som Det stora blå är som film: Don´t go med Yazoo. Det här året släpptes plattan Upstairs at Erics och jag lärde mig att Vince Clarke är en man jag kommer måste leva. Länge.

Tomten skänkte mig stor glädje genom att komma med LP-skivan Puttin on a ritz med Taco och han gav det blåmålade fejset ett ansikte långt innan Robinsson-Robban gick loss på TV.

1983 – Depeche Mode med Love in itself och So tired med Ozzy Osbourne är the soundtrack of my life det här året. Depeche Modes LP-skiva Construction time again räddade julen (och året som kom) och Ozzys stämma fick mig att somna gott många många många kvällar. Holy diver med Dio var också en höjdare liksom Tour de France med Kraftwerk och Spandau Ballets True.

1984 – Sounds like a melody med Alphaville är fortfarande världens genom tiderna näst bästa låt. Jag tyckte det då, jag tycker det nu och fråga mig om hundra år och jag kommer säga detsamma.

1985 – Det var mycket Rakt över disc med Clabbe och mitt i allt detta snabbpratande börjar det plötsligt hostas. Disco band med Scotch gör entré i mitt liv och hela skivan går varm – i månader.

1986 – Jag träffar min stora ungdomskärlek och får Eurythmics skiva Revenge i 14-års-present. Jag hade aldrig förr fått en LP-skiva annat än i julklapp och det var stort, så stort. Det var loooove helt enkelt!

1987 – Jag börjar gymnasiet och åker skolbuss en timme om dan, sitter långt bak i bussen och lyssnar på Aciiiiiiid man i freestylen så högt att folk längst fram ber mig dra ner volymen. Nu finns inte den på Spotify så mitt första pendlarår får ackompanjeras av en annan stor favorit: Pump up the volume.

1988 – Första sommarjobbet. Jag jobbar nio veckor, köper en vit LaCoste-tröja för första lönen, en rosa freestyle för den andra och lyssnar på The Race med Yello hela sommaren. Våren kantas av Erasure, hösten av Ankie Baggers People say it´s in the air och Depeche Modes Music for the masses-platta. Nitzer Ebb är förband till Depeche Mode på Isstadion och det blir lite tyngre synthljud i flickrummet.

1989 – Jag städade trappor efter skolan, ett jobb som var helt okej med skön musik i öronen. All around the world med Lisa Stansfield, You make me feel (mighty real) med Jimmy Somerville, Superfly guy med S´Express,  Left to my own devices med Pet Shop Boys och Ain´t nobody better med Inner City.

 

1990 – Jag hade jobbat ihop till en superslimmad Panasonic-freestyle med uppladdningsbart batteri och lyssnade på Sydney Youngblood med Sit and wait, Papa Dee´s Lettin off steam-platta och Terence Trent D´Arby när jag pluggade till körkortet.

1991 – Jag lämnar byhålan och flyttar till Stockholm, får fast jobb, tar ett lån och köper en dyr stereo med – ta-daaaaam – dubbel CD-spelare! Jag köper CD-skivor för glatta livet och njuter av Erasures I love to hate you, Rubbermanband med Yello och Hur e d möjligt med Just D.

1992 – Hela skivan Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson var som en tröstande sjungande kompis under ett turbulent men mycket händelserikt år. För övrigt lyssnade jag mest på Dr Albans skiva One love, minns inte mycket annat i alla fall.

1993 – Det var mycket lakritsshots och uteliv runt den här tiden. No limits med 2 Unlimited får tjäna som den ultimata låten för denna period i mitt liv men det skulle lika gärna ha kunnat vara House of love med East 17, Stereo MC´s med Connected eller Rhythm is a dancer med Snap.

1994 – Stakka Bo´s skiva Supermarket tycker jag fortfarande tillhör toppskiktet av svensk musik genom alla tider och den CD-skivan satt som fastklistrad i min allra första egna bil, en bil jag köpte detta år.

1995 – Ace of Base släpper sin andra skiva The Bridge och jag hamnar mitt i euforin som råder i San Fransisco på grund av detta. Det är stort, det är större, det är störst och jag köper den.

1996 – Suede´s Beautiful ones chockar mig fullständigt. Jag gillar en brit-pop-låt! Sen släpper Victoria Tolstoy en kalasplatta och jag köper hus.

1997 – Dotterns beräknade födelse krockade med Jean-Michael Jarres konsert i Globen. Men när ungen inte behagade komma ut knallade två soon-to-be-föräldrar till Globen i ett hoppfullt försök att kunna köpa biljetter. Det gick. Vi fick platser nästan bakom scenen och laserharpa, ett smått äckligt perfekt ljud och resonanslådan jag hade som mage gav mig ett konsertminne jag sent ska glömma. Equinoxe, Pt 4 är fantastisk live! Att Savage Garden gav ut en platta som skulle komma att bli en av dom mest meningsfulla i hela mitt liv hade jag ingen aning om. Då.

1998 – Kents platta Isola får mig att fatta grejen, annars var det mest högenergisk bilmusik som gällde. Beastie Boys är sköna,  E-type gjorde en riktigt bra uppföljare och Modern Talking gjorde covers på sina egna låtar och precis som då det begav sig första gången lät allting precis likadant – and I loved it!

1999 – Här är det dött lopp mellan Mmmbop med Hanson, Boom boom boom boom med Vengaboys och Mamma Mia med A-teens. Dottern är två och har börjat fatta att det finns annan musikalisk underhållning än Bananer i pyjamas-sången och bakgrundsljuden till Teletubbies. Jag har svårt att tänka mig nåt charmigare än väldigt små barn som försöker sig på att sjunga på svengelska.

2000 – Britney Spears Lucky fick mig att fatta grejen, både att Brittan är en rätt cool tjej och att min bakgrund som byhålebrutta där det är vanligare med supédans än rejv för äldre tonåringar har satt spår djupare än jag vill erkänna högt ens för mig själv.

2001 – Herrejösses vad jag lyssnade på den här låten hösten 2001. Jag lyssnade och funderade på livet, försökte komma fram till nåt vettigt med allt som snurrade och sen körde några pappnäsor in i World Trade Center med sina flygplan och jag förstod vad jag måste göra. Vilken låten var? You sang to me med Marc Anthony. Jag som avskyr ballader. För övrigt var det Savage Garden för hela slanten, både i högtalarna och på tavlor.

2002 – När jag alldeles nyskild och härlig skulle ut och upptäcka världen gjorde jag det med futurepop i öronen. Apoptygma Berzerk, VNV Nation och Colony 5 var mina husgudar och Stay young med den sistnämnda gruppen har en text som jag hade extra lätt att ta till mig.

You think you’re going the right way, like most people do
One day you take a close look at yourself and what do you see
Was this your dream, to lock yourself up like this
And stay together for the kids, that’s not for me

2003 – Alphavilles platta Salvation kom redan 1997 men det var inte förräns 2003 som jag fattade grejen. Jag kärade ner mig i Dangerous places så fatalt att jag önskade den dagligen på webradiokanalen Spraydio. X-svägerskan och jag åker på helgsemester till Göteborg och skrålar till Sean Paul både dit och hem.

2004 – Kraftwerk spelar på Cirkus och jag är där. Ännu en av mina drömkonserter är avbockade och jag lyssnar på Aéro Dynamik så det nästan blir sjukligt ett tag.

2005 – Madonna släpper sin hittills allra bästa skiva och jag försöker lära mig dansmovsen till Hung up. Det går sådär men sjunga med går bra.

2006 – Jag åker till Köln, hejar på Sverige i fotbolls-VM och sjunger Boten Anna alldeles för högt och med alldeles för mycket inlevelse. I bilen på väg dit och hem poppas det Code 64 och Tornero.

2007 – Av en slump under en högsommarkväll hamnar jag på George Michaels spelning i Globen. Det blir en riktigt härligt kick. Flawless var bäst den kvällen. Sämst var sekunden då jag tröck en kindfinne på mitt sällskap och hade munnen öppen.

2008 – Den låt som förändrade mitt liv mest det här året är så skönt otippad. För mig är det här beviset för att musik kan flytta berg, att en bra låt är en bra låt och att även en blippetibloppare som jag kan få ståpäls av sex göteborgska män med saxofon, horn och trumpet. Jag har sett dom live flera gånger dom senaste åren och deras konserter lämnar mig alltid med C-vitaminbrus i hela kroppen, ett tokleende på läpparna och en vilja att kunna dansa sådär som man gör på balkan. Jag ger dig Kebabpizza Slivovitza med Andra Generationen.

2009 – Besökte Arvikafestivalen och fick inte bara se Depeche Mode live (för jag vet inte vilken gång i ordningen) utan även ett av mina andra riktiga favvoband: Lillasyster.

2010 – En helt perfekt sommarkväll i Eskilstuna får jag uppleva hela min musikaliska barndom igen, fast live den här gången. Human League, Ultravox och Alphaville var störst för mig den kvällen, många andra tyckte nog Reeperbahn. Jag väntade och väntade på Hundarna brinner men den kom aldrig. Salem al Fakirs Keep on walking blir en favorit, likaså Daft Punks soundtrack till min favoritfilm detta år: Tron Legacy.

2011 – Den bästa melodifestivalvinnarlåten sedan Fångad av en stormvind – Popular med Eric Saade – snurrar stenhårt hemma, likaså Ju mer dom spottar med Kapten Röd och  Lustans Lakejers fantastiska nya platta. Det känns nästan som förr, på ett bra sätt. Som alltid lyssnar jag bara på musik som gör mig glad, allt annat känns fullständigt onödigt.

2012 – Det finns inget annat. Att se Rammstein live med barnen kommer att vara ett svårslaget musikaliskt minne från i år. Du hast får stoltsera som exempelmusik (i brist på alternativ på Spotify). Sen dök samarbetet Vcmg upp. Vince Clarke och Martin Gore komponerar tillsammans och jag blir så glad, så glad.

 

Det var allt. Klicka här för att komma till spellistan Fiffis life in music.

Publicerat

STOCKHOLM ÖSTRA

”SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG!”

Är det vanligt hederligt talspråk när två gifta människor bråkar med varandra? Om nån skulle vråla så till mig mitt i ett gräl skulle jag utan att blinka börja garva men i svensk film är det ingen ögonbrynshöjare direkt, i svensk film talas det såsom manuskriptet voro skrivet medelst bläck och fjäääderpenna och detta äro en regel ingen film bör avvika ifrån.

Kan man bortse från detta och från det faktum att danskan Iben Hjejle ska låtsasprata ståkkhålmska så är Stockholm Östra faktiskt en rätt bra film. Jag lägger till ordet faktiskt för det är allt annat än en självklarhet.

Historien handlar om Anna (Hjejle) som är mamma till lilla Tove och gift med en man som skriker SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG när han är arg. Johan (Persbrandt) är ihop med den gravida polisen som jagar honom i Hamilton (Liv Mjönes) fast här heter hon Kattis. En morgon som alla andra mornar jobbar Anna hemma, Tove tar cykeln till skolan och Johan åker till jobbet. En kvart senare kommer livet aldrig mer att bli detsamma för dessa tre. Johan kör ihjäl Tove och Anna har ingen dotter längre.

Att Tove dör är ingen spoiler då detta händer två minuter in i filmen men jag ska inte gräva in mig djupare i historien än så. Det är ju bara att kasta ett getöga på filmaffischen så fattar du resten. Det vankas komplicerad kärlek här.

När jag först fick upp ögonen för den här filmen var när Sanna Lundell bloggade om hur det var en vanlig morgon hemma hos henne, när hon gjorde gröt till barnen och snubben drog iväg till fjärilshuset för att hångla med Iben. Mina mornar skiljer sig rätt kraftigt från hennes och jag är rätt glad över det, jag vet inte om jag skulle vara mentalt stark nog att se min kille agera i en roll som denna. Mikael Persbrandt blev Guldbaggenominerad för sig roll som Johan och SOM han är värd den.  Precis som i Hämnden visar han upp nya och mer känslosamma sidor och det finns inte ett uns av tuffis här, inte en gnutta macholasse, bara en känslosam man som visar hela sitt emotionella register på ett MYCKET trovärdigt sätt. Iben Hjejle är fantastiskt duktig även hon även om dialekten gör att jag fnissar åt vissa scener och det blir helt jäkla fel allting.

Det är nånting i manus som är väldans skevt, jag kan inte sätta fingret på det, det känns liksom illa underbyggt på nåt skumt vis. Karaktärernas utseende krockar med kläderna som krockar med scenografin som DEFINITIVT krockar med styltig läsa-inantill-svenska och jag kliar mig i huvudet samtidigt som filmen sätter sig som en häftklammer i hjärtat.

Jag skriver den här recensionen först flera dagar efter jag sett filmen vilket är nåt som väldigt sällan händer men det gick inte innan, jag kunde inte samla tankarna. Bara det att jag hade tankar som inte släppte gjorde att jag insåg att filmen faktiskt var bättre än jag först tyckte. En dålig film rinner av som vatten på en smörig gås, en film som har nåt gör inte det. Stockholm Östra har kanske inte det men den har nåt och det nåt är fint.

Den där känslan av att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa gathörn är en känsla man ständigt bör påminnas om. Det är en häftig känsla, det är liksom det som är livet och det är det Stockholm Östra handlar om. Livet, döden och allt ballt där emellan.

Publicerat

Fredagsfemman # 5

5. Snygglo-Sharon

Ibland händer det att jag tror att photoshoppade bilder i glassiga tidningar är direkt tagna ur verkligheten. Det händer lika ofta att jag slår mig själv i huvudet med en sten. Att skådisar ser likadana ut när dom går upp på mornarna som dom gör på galapremiärer är ju en helt världsfrånvänd tanke och jävligt korkat dessutom. Klart det inte är så. Sharon Stone må vara en av världens vackraste kvinnor men även hon trycker i sig transfetter och fuskpotatis när andan faller på. Det känns skönt på nåt vis. Och imorgon fyller hon 54. Grattis! 


4. Transa-Sean

Den här killen kan lysa upp ett murket utedass med sin blotta närvaro. I This must be the place (som har premiär idag) gör han det kanske mest knasiga karaktärsporträtt hittills i karriären. Ett udda litet fint drama och en udda liten fin Sean Penn. Men den stora frågan kvarstår: är hans karaktär Cheyenne transa? I biograffoajén efter visningen på Stockholms filmfestival debatterades detta rätt hårt och åsikterna gick isär. Är det ett bevis för eller emot att han är transa att han i filmen är gift med Frances McDormand?

 

3. Hubot-Marie

Marie Robertson är en av höjdpunkterna i SVT´s serie Äkta människor. Hon är alltid bra men här är hon bättre än vanligt. Det som slår mig nu är att hon är nästa generations Marie Richardson. Hon kommer få alla dom roller Richardson ”växt ur”. Det som är bra för till exempel  Jakob Eklund är att han inte verkar åldras på samma sätt och kommer fortsätta få samma roller och fortsätta spela mot Marie, fast nu den nya, hon som ju heter nästan samma sak som gamla men inte är hans fru.

 

 

2. Robo-Joel

Att Joel Kinnaman är klar för att axla Peter Wellers gamla roll som Robocop är så stort så jag blir kissnödig när jag tänker på det. Robocop är en av min barndoms största actionupplevelser och en historia som tål att berättas igen. José Padilha, mannen bakom Tropa de elite och Tropa de elite 2, ska regissera. Det HÄR ska bli kul att följa!

 

 

1. Tron-Danny

Inte en cell i min kropp tvivlar på en Danny-vinst i morgondagens Melodifestivalfinal (även om jag tror att Lisa Miskovsky skulle ha bättre chans i Europa). Jag älskar låten och jag äääälskar kläderna. Att Danny inte kan sjunga live bortser jag ifrån, det är ändå låten som tävlar, väl?