Månad: april 2012

Publicerat

Veckans klassiker: UNG REBELL

Att dö ung kan ju ha både sina fördelar och sina nackdelar. Nu kommer jag inte på en enda fördel såhär i brådrasket, i alla fall inte för den som dör. Kanske att den som ägde rättigheterna till James Deans tre filmer klappade sig lite extra på bakfickan och fick nåt lömskt dollargrin över läpparna men samtidigt hade nog filmbolaget hellre sett att han levde och spelade in fler filmer. Tror jag. Kanske.

Fördelen men att dö ung och bli en ikon ger ju den döda föga cred däruppe i himlen eller var han än må hamna men i James Deans fall så är jag rätt säker på att larger-than-life-stämpeln hade varit ganska suddig om han dött en naturlig död vid 89 års ålder. Med svenska mått mätt, tänk om Andreas Wilson hade dött i en MC-olycka strax efter att Ondskan gick upp på bio, han hade blivit huuur stor som helst. Nu har han på ett ganska tarvligt sätt blivit hackkyckling istället. Så olika det kan falla sig.

Ung rebell var James Deans andra film som kom efter Öster om Eden och före Jätten. Konstigt nog är det den här filmen som dom flesta uppfattar honom med men jag tycker det är den klart sämsta av dom tre. När jag såg filmen för många år sedan tyckte jag den var helt okej men när jag nu såg om den kändes den nästan löjeväckande dålig. Eller dålig förresten, dålig är fel ord. Filmen känns daterad, den håller inte längre, vilket är konstigt då gängbråk och jobbig tonårstid är ett universellt och ständigt pågående problem.

Det jag stör mig mest på med filmen är att James Dean´s Jim Stark och Natalie Wood´s Judy (och alla dom andra) ska spela 16 år. Jag har en femtonåring hemma, hon ser inte ut som Natalie Wood. Natalie Wood ser banne mig äldre ut än jag. James Deans rynkrandiga panna kan inte ses hos en enda 16-åring, varken nu eller då. Hade dom spelat 21-22-23-nånstans där så hade jag köpt det men tonåringar – aldrig! Det intressanta är att James Dean var 22 när filmen spelades in och Natalie Wood var 17. Hon måste vara världens äldsta 17-åring.

Det finns en hel del både att tycka om och reta sig på med filmen. Jag gillar känslan, färgerna och kläderna och jag stör mig som tusan på musiken. Första tio minutrarna som utspelar sig på polisstationen är en kackafoni utan dess like musikmässigt. Jag längtar efter hörselskydd, muteknapp eller att snabbspola men gör inget av det. Jag biter ihop, härdar ut och hoppas på bättring men musikaliskt blir det aldrig bra.

Det är över 20 år sedan jag såg filmen sist och då var jag lite snällare med betyget, nu får det räcka med en halvsvag trea. Varken filmen eller James Dean är bättre än så. Tacka vet jag Jätten.

Här finns filmen.

Publicerat

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

THE DARKEST HOUR

Min snubbe: Jag vill inte det här.

Jag: Vadå?

Min snubbe: Jag blir ledsen av det här.

Jag: Av vad? Av filmen?

Min snubbe: Jag vill inte se Joel Kinnaman såhär. Det är inte bra, inte bra alls.

Jag: Whhääääääääj, kolla där, kolla! ÖVERSPEL, ÖÖÖÖVERSPEL!

Min snubbe: Ja, jag säger ju det. Han är inte bra, inte bra alls.

Jag: Nä, så är det. Jag vet inte riktigt vad som hänt. Ska vi stänga av?

Min snubbe: Jag kan blunda. Det är ganska sköna ljud. Låt det vara på.

Tjugo minuter senare.

Min snubbe: Jag blir på riktigt ledsen av det här.

Jag: Du tittar ju inte!

Min snubbe: Nejmen jag blir ledsen för tänk om Kinnaman blåst hela sin hollywoodkarriär nu. Han är ju så bra. Annars alltså.

Jag: Det har han inte.

Min snubbe: Vadå?

Jag: Blåst sin hollywoodkarriär.

Min snubbe: Hur vet du det?

Jag: Han fick ju huvudrollen i Robocop och det var efter den här.

Min snubbe: Han som ska göra Robocop har nog inte sett det här.

Jag: Det tror jag nog.

Min snubbe: Det är inte möjligt.

Jag: Ska jag sänka ljudet?

Min snubbe: Mmmmmm. Gör det. Det här är inte bra. Verkligen I-N-T-E bra.

Jag: Nej, det är det inte. Det är uselt.

Min snubbe: Uselt? Du är alldeles för snäll. Uselt? Hahahaha. Kan du inget bättre ord?

Jag: Jo. Många.

Min snubbe: Svordomar?

Jag: Jupp.

Min snubbe: Go all in! Det finns inget annat.

Så istället för att rabbla okvädningsord bjussar jag på den bästa svordomssången jag vet och ger filmen en ynka fiffilura i betyg. Och då ÄR jag snäll.

Publicerat

BLIND DATE

För nån vecka sedan fick jag ett mejl från Voddler där dom undrade om jag ville vara med i deras bloggpanel. Jag blev glad och tackade ja. När jag sen klickade in på Voddler och började sondera filmterrängen nådde en specifik film mitt öga som fick mig att definitivt känna att jag gjort rätt. Filmen hette Blind date.

Blind date är en film jag inte visste fanns. Blind date, på pappret, är liksom en match made in heaven, en stor knasprig chokladkaka med nonstop och strössel och hela faderullan. Fina Stanley Tucci och finfina Patricia Clarkson har huvudrollerna, filmen är dessutom regisserad av Tucci själv och handlingen känns mogen, vuxen och välskriven.

Clarkson och Tucci spelar ett gift par vars dotter dött och detta har lett till att Marianergraven öppnat sig mellan dom. Dom når inte fram till varandra, kan inte prata, inte älska, inte gå vidare men istället för att ge upp och skiljas åt har dom blind dates med varandra i ett hopp och en tro om att kanske kunna närma sig varandra den vägen och prata om det som hänt med lite mer distans. Filmen består av ett gäng dejter med olika teman som radas upp efter varandra och det är något som till en början känns lite stolpigt men som jag efterhand får lättare att ta till mig.

Som par är dessa två enormt trovärdiga, snygga, på pricken rätt, nästan delikata. Dom skulle mycket väl kunna vara ett par även utanför filmen, sån bra aura har dom tillsammans och jag märker hur jag liksom sjunker in i deras skådespeleri och deras blickar och tänker inte så mycket på själva historien. Jag vet inte om jag ska se det som en filmisk svaghet eller bara en styrka hos skådespelarna men jag väljer att inte analysera så mycket. Dom bjuder på den högre skolans agerande och jag har ingenting att invända mot det, jag är inte heller förvånad då dessa två tillhör det yppersta skiktet av världens skådespelare även om dom sällan syns på dom största löpsedlarna eller som översta namn på filmaffischerna.

Blind date är som en liten pralin i filmdjungeln. Jag mår så himla bra av att se dessa två! Däremot inser jag att om man inte delar min faiblesse för Clarkson och Tucci så kommer filmen falla platt, det här är deras film och deras film allena. Själv är jag just nu ganska kär i dom båda, mer än vanligt faktiskt.

Filmen finns på Voddler. Klicka här så kommer du dit.

Publicerat

Fredagsfemman # 12

5. Thomas Lundin

”Jag tycker att det här är roligt alldeles på riktigt, till skillnad från många humorbidrag som vi har sett på sistone. På något sätt känns det som om det finns ett budskap mitt i den här dårskapen. Exakt vad budskapet är vet jag int’, men jag gillar det här med budskap. Tre poäng.”

Min finske schlagerfavvo Thomas Lundin om Montenegros rappare Rambo Amadeus i mitt favorit-TV-program just nu: Inför Eurovision Song Contest. Måndagar 21.00 SVT1.

 

4. Anna Blomberg.

Sketchserie som driver med klichébilden av hur kvinnor borde vara och använder humor för att driva med stereotyper står det som programinformation för Högklackat på SVT´s hemsida. Dom glömde skriva att det faktiskt är ASROLIGT. Anna Blomberg är fenomenal i ALLT hon gör och jag gillar henne som tusan.

 

 

3. Robert Downey Jr

Jag var typ sist av alla i hela väääärlden att se Iron Man. Jag var så sjukt trött på Robert Downey Jr som skådis att han stod mig upp i halsen och spelade gurka mot gomseglet . Kändisar som blir kändare än dom borde vara bara för att dom är knarkisar gör mig så trött. Men det är klart att jag inte kunde motstå filmen, herreguuuud nej det gick ju inte, men jag var bra skeptisk och detta (skulle det visa sig) totalt i onödan. Tony Stark är Robert Downey Jr´s absoluta paradroll. Han är bättre som Iron Man än som Chaplin och då var han ändå kalas som stumfilmskomikern. Iron Man fick mig att omvärdera honom helt och inte bara det, jag tror jag är lite kär i karln!


2. Lou Ferrigno

För mig kommer den riktiga Hulken aldrig heta Eric Bana eller Edward Norton och han kommer aldrig vara ett CGI-gummimonster. För mig är den riktiga Hulken Lou Ferrigno och han är både stor, stark och grön på naturlig väg. Sen har han vanliga hederliga trasiga denimbyxa herr, färg blå, såna som fanns i Elloskatalogen på 80-talet och som var sjukt fräna. Allt som andades jeanstyg var fränt i den hålan jag växte upp för det fanns bara att köpa i en enda butik. Det var udda OCH MODÄRNT – en ganska ovanlig kombination i små samhällen. Kanske hade modet Hulken att tacka för detta?


1. Filmspanarna

I tuff konkurrens med min favoritgröning hamnar Filmspanarna återigen på första plats. Månadens filmbloggarträff är imorgon, filmen vi ska se och gemensamt recensera är The Avengers och det ska bli sjukt kul att se mina favoritnördar igen – både dom gamla och dom nya som hänger på.

 

Publicerat

PARADISE LOST-dokumentärerna

Det finns dokumentärer och det finns dokumentärer. Det finns dokumentärer som gör mig glad, dom som ger mig en tår i ögat och det finns dom som lär mig nya saker om viktiga frågor jag förut inte varit så värst intresserad av. Efter en vecka tillsammans med denna dokumentärtrilogi har jag lärt mig att en helt ny sak om film: det finns dom som kan få hela min vardag i gungning.

Jag ska försöka förklara varför.

1996 hittades tre åttaåriga pojkar brutalt mördade i Robin Hood Hills, strax utanför West Memphis, Arkansas. Nakna, bundna, sönderslagna, könsstympade och våldtagna, det är så vi får se Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers redan nån minut in i den första filmen. Bilderna är hemska. Vidriga. Det är sjukt jobbigt att se. Det här går inte att vifta bort med tankarna ”det är bara film” för det ÄR INTE ”bara film”, det är autentiska bilder, filmen handlar om verkligheten sådär rätt upp och ner precis sådär osnygg som livet kan vara. Också.

Människorna i filmen är utseendemässigt opiffade, här är det ingen som kan stava till photoshop och dyr foundation och det är inte bara ovant för mig som är van att se vanlig spelfilm där varje nuna, varje ruta är superperfekt in i minsta detalj, det är jobbigt för jag blir ledsen. Jag blir ledsen av att se dessa amerikanska medborgare från the land of the free and the home of the brave, dessa tandlösa personer som lever sina liv i husvagnar och som i sitt sammanhang inte känns alltför udda men jag blir fruktansvärt illa berörd. Denna känsla splaffsar sig fast i min mage som en jättestor sugpropp, en sån som man löser stopp i avloppet med och den släpper inte ens när jag sett klart filmerna. Över sex timmars mentalt helvete är inte sex timmars mentalt helvete, det är liksom inte nog. Paradise Lost-dokumentärerna har blivit som en liten ryggsäck jag bär runt på. Jag kan inte släppa detta. Jag mår illa och skulle behöva spy tror jag.

Dessa pojkmord sätter skräck i den lilla byn. Folk är livrädda, polisen letar desperat efter en syndabock och det är ingen enkel match då pojkarna legat i vatten och varenda spår av DNA är som bortspolat. Jessie Misskelley Jr är en sjuttonårig yngling med ett faktistk IQ på 72 som snappat upp att det vankas en belöning på 30000 dollar till den som kan få mördaren fast och när han hamnar på polisstationen för förhör är det något som finns i hans bakhuvud, det plus det faktum att han efter tolv timmars förhör inte orkar längre. Han säger att han sett Damien Echols och Jason Baldwin mörda pojkarna och att han själv inte var aktiv i dödandet men att han sprang ikapp och höll fast Michael Moore tills det var hans tur. Så istället för att bli frisläppt och få en rejäl sudd dollars på kontot blir han dömd för mord och medhjälp till mord till livstid plus 2 gånger 20 år, Jason Baldwin döms till livstids fängelse och Damien Echols döms till döden. Det som ligger Damien i fatet är att han har svartfärgat hår, bär svarta kläder, svart nagellack och lyssnar på hård satanistisk musik såsom Metallica. Detta är information som upprepas gång på gång i rätten. Självklart är killen satanist, kolla bara, det ser man ju på honom!

Jag pausar filmen. Tänker efter. Tittar på mig själv och funderar på hur min vardagsklädsel skulle ses i denna råtthåla i Memphis. Bara en blick in in min garderob och jag skulle bli fälld för Kennedymordet. Jag tänker på hur jag ser andra, hur jag bedömer folk och ibland tror mig veta att jag har rätt. Jag får ont i magen. Det gör ont. Damien beter sig lite konstigt, han läser religiösa böcker och ritar grafiska teckningar föreställande sånt som inte går att förklara. Detta i kombination med svarta jeans och svart T-shirt gör honom alltså till satanist och barnamördare. Det gör också att halva min bekantskapskrets skulle ligga illa till i sammanhanget. Värt att tänka på. Här är det alltså inte ett terroristskägg så långt ögat nåt.

Första filmen känns väldigt objektiv. Ingenting är självklart, filmarna Joe Berlinger och  Bruce Sinofsky skriver mig inte på näsan och när den filmen gjordes fanns heller inga sanna svar. Det var bara en extremt konstig rättegång i ett extremt vidrigt brottmål och dokumentären verkar inte vilja skildra något annat än bristerna i det amerikanska rättssystemet.

Film nummer två kom fyra år senare. Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr sitter fortfarande fängslade men det kommer in en ny ”huvudrollsinnehavare” i John Mark Byers svinjobbiga gestalt. Han är styvfar till en av dom mördade pojkarna och har en personlighet som i det närmaste gör mig galen. Jag kan inte sitta still framför TV:n, jag hoppar upp och ner, jag vill prata, gasta, slita mitt hår, skaka om gubbfan så att dom tre hjärncellerna hamnar rätt.  Byers får mycket screentime, för mycket kan jag tycka och filmen är jobbig på ett helt annat sätt än den första. Jag känner mig fortfarande ledsen men frustrationen över orättvisor tar liksom över och jag är glad över att veta att detta är en mellanfilm, att det finns en till som kanske kommer ge mig – och världen – svar. Hade jag sett filmen när den kom hade jag sannolikt haft svårt att sova lång tid efteråt.

Så börjar jag på den tredje filmen, den som kom förra året och dom var nominerad för Bästa dokumentär på Oscarsgalan i år. Elva år har gått sen sist, arton år för dom dömda killarna som inte är barn längre, dom är 35-åriga vuxna män. Tårarna bränner innanför ögonlocken från start till mål och när filmen är slut känner jag så MYCKET att jag har svårt att bena ut allt till och med för mig själv.

Som dokumentär är Paradise Lost 3 den absolut bästa jag sett. Ingen annan har berört mig ens i närheten på samma vis men jag är medveten om att för att nå dit, för att känna allt jag känner och för att kunna ta till sig allt denna film visar så bör man ha sett dom tidigare filmerna. Visst sammanfattar denna tredje film hela historien på ett bra sätt men jag skulle ändå säga att det inte är nog. Dom första filmerna behövs för helheten.

I den här historien finns inga vinnare, inte EN ENDA. Ingen som varit i närheten av dessa människor, denna rättegång, denna byhåla, denna filminspelning eller denna film kommer någonsin bli detsamma igen. Är du blåögd nog att tro det bästa om människor och att alla är lika inför lagen så kan jag lova att din oskuld ryker rätt hårt när du ser dessa filmer. Jag skriver NÄR och inte OM för jag hoppas verkligen att ALLA som har möjlighet ser dessa filmer hur skitjobbiga dom än är.

Fördomar är ett jävla otyg, fördomar kan förstöra liv och ingen av oss går säker. Kanske går du miste om ett jobb på grund av hur du ser ut, kanske missar du en framtida bästis för att du tycker han/hon ser knäpp ut, kanske befinner du dig på fel ställe vid fel tillfälle och i kombination med annorlunda hudfärg eller klädsel så kommer livet aldrig mer bli detsamma igen. Jag har lärt mig massor av dessa filmer, både om rättssystemet i USA och härhemma och jag har blivit klokare i förhållandet till mig själv. Kan filmer göra mer gott än så?

Paradise Lost – The child murders at Robin Hood hills (1996)

Paradise Lost – Revelations (2000)

Paradise Lost – Purgatory (2011)

Publicerat

THE WOMAN IN BLACK

 

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en liten remake har nått biograferna. Den här gången är det The woman in black från 1989 som har dammats av och förnyats med Daniel Radcliffe i huvudrollen.

Det är ett smart drag om man vill få kidsen att titta på spökhistorier, att hotta upp dom lite, casta en stor ungdomsskådis i huvudrollen och sen hoppas på det bästa. Själv är jag överlycklig att filmbolaget skippat 3D-skräpet den här gången. Jag tror nämligen till skillnad från många ”vetabästare” att kids faktiskt KAN se film på vanligt sätt och att många i vissa lägen skulle välja vanlig hederlig 2D framför glasögonvarianten. Jag har två tonåringar härhemma som definitivt väljer icke-3D om dom kan, vilket är ett val som sällan finns numer (svordomarna efter att sonen sett John Carter var i Haddock-klass och befäste min tes då han må vara min men ändå inte är en helt ovanlig unge i sin åldersgrupp).

Men nu tillbaka till damen i svart.

Arthur Kipps (Radcliffe) är en ung advokat som lämnar sin familj för ett par dagar för att resa till den engelska landsbygden och reda ut en avliden klients affärer. Han får ett rum att bo i, ett rum med gamla foton, läskiga dockor och ett stort fönster, ett fönster ur vilket tre små flickor hoppat många många år tidigare. Så istället för en vanlig dag på jobbet (eller två)  så hamnar Kipps mitt i en spökhistoria där vålnader från förr vill berätta sin historia.

Jag tycker den här remaken fungerar förvånadsvärt bra. Daniel Radcliffe är som klippt och skuren för sin roll och den hyperengelska tonen från originalet finns fortfarande kvar. Den stora skillnaden är tempot. Inte för att det är MTV-klippning på den här versionen, nej guuud inte alls, men historien går framåt snabbare, mycket snabbare känns det som och ändå får jag inte känslan av att det är bråttom.

Jag tycker regissören James Watkins har gjort en fin ”förnying” av filmen, behållt allt det som var bra och stramat åt det som var aningens mer tveksamt och slutprodukten är en spökhistoria som på sina håll är riktigt läbbig. Det enda jag hade önskat var ett premiärdatum i mitten av juli. Det här är en perfekt sommarskräckis på bio när man är trött på brännande sol och sand mellan tårna. Om man nu kan bli det.

 

Publicerat

Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.

Publicerat

Veckans klassiker: AMARCORD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

Publicerat

RÅTTFÅNGAREN

Det finns dagar då jag verkligen känner för att se filmer som handlar om misär. Jag vill gotta mig i andras elände och kanske kanske kan det få mig att vända på knasiga bortskämda tankar.

Sen finns det dagar då allt känns piss och det enda som tycks hjälpa är glättiga hollywoodproduktioner som inte har ett jota med verkligheten att göra. Ibland kan det gå så långt att jag väljer att se en bröllopsromcom med Jennifer Lopez. Då är det riktigt illa.

Att välja att se det ena eller det andra beror alltså helt på dagsform och tillgång och när rätt film hamnar i spelaren precis rätt dag och vid exakt perfekt sinnesstämning då blir det oftast bra, då gillar jag filmen, jag köper den mest knasiga handling, jag tar åt mig, tar till mig, tar illa vid mig eller blir glad.

Det som blir tokigt är när jag känner för en typ av film men ser en annan.

Efter en arbetsdag på närmare tolv timmar fanns det inget jag längtade efter mer än att krypa upp i soffan med lite kvällsmat, tända ljus och en filt. Den ultimata filmen en dag som denna hade varit Runaway bride med Julia Roberts, Hur man blir av med en kille på 10 dagar med Kate Hudson eller Along came Polly med Jennifer Aniston. Ja, du fattar vart jag är på väg. Jag är på väg mot rosa lullull, lättsamma komedier, snyggt folk och fniss. Det jag inte är på väg till är en fattig förort i 70-talets Glasgow där ordet misär är ett understatement. Men det är där jag hamnar.

På golvet i hallen ligger ett kuvert från Lovefilm. Det är Råttfångaren, filmen jag läst så mycket fint om hos Jessica, regisserat av kvinnan bakom Vi måste prata om Kevin, den som jag längtat efter att se men kanske – faktiskt – inte just idag. Men denna dag var ingen dag för behovsprövning, energin räckte inte till det. Filmen hamnade i spelaren samtidigt som middagen åts på vardagstallrik och fast jag kände redan efter några minuter att jag ville stänga av och sätta på ett random avsnitt från Sex and the city-boxen så fortsatte jag titta. Och våndas. Och hjärnan sa bara klick, fjjjufft, sen stängde den av sig helt.

Att betygssätta en film som jag sett vid absolut fel tillfälle är inte rättvist mot filmen men jag säger till mig själv precis som jag säger till barnen: livet är inte rättvist. Inte nånstans. Råttfångaren är inte en dålig film, den är fantastiskt rollbesatt, full med skådespelare som agerar så att jag faktiskt inte tror att det är en regisserad film jag ser utan fragment från verkligheten. Den är så grå, så brun, så hemsk, ledsam, lerig, smutsig, nerkissad, illaluktande att dom få scener av hopp som finns får mina ögon att reagera på samma sätt som dom gör när det är natt och man åker förbi en lampaffär och bestämmer sig för att inte blinka förrän lampaffären är passerad.

Hur bra eller dålig jag än tycker att Råttfångaren är så är det inte en film jag gärna ser om. Tyvärr, både för filmens skull och för den som bryr sig om betyget. Jag kan inte ge den mer än en trea, inte med min dagsform, men den är i ärlighetens namn närmare en fyra än en tvåa.

Räds inte mina tveksamheter och bortförklaringar, se filmen, men välj en bättre dag än jag.

Här finns filmen.

Publicerat

L4YER CAKE

 

 

 

 

 

 

 

 

Det börjar som så många gånger förr. En gangster ska göra den sista stöten innan det är dags att dra sig tillbaka. Suck. Att dom aldrig lär sig att man aldrig någonsin i något enda läge ska göra det där uttalat sista. Man ska aldrig åka det där uttalade sista åket i slalom, man ska inte springa det där uttalade sista varvet i skogen och man ska definitivt inte hoppa den där sista gången över hopprepet som sitter tajt uppspänt mellan köksstolen och diskbänken. Man kan få klara sig många år utan framtänder. Fråga mig. Det var jag som hoppade. ”Bara eeeeen gång till mamma. Sista, jag lovar!” Kaslaffffss. Hejsvejs tandläkarn.

Mr X (Daniel Craig) är en knarklangare från West End som planerar att sluta sitt gamla liv och börja på ett nytt men så får han den där frågan om den sista stöten, det sista uppdraget och han tackar ja. Det gäller försäljningen av en miljon ecstasytabletter och visst skulle det ge en stor hög sköna pund när allt är över men Mr X har dock inte kalkylerat med att knarket är stulet. Man kan säga att han hoppade den där sista gången och att han skulle ha varit glad om det bara var två mjölktänder i överkäken som rök.

Det var tydligen rollen som Mr X som gjorde att Daniel Craig blev aktuell som James Bond. Jag kan förstå det. Layer Cake är en bonnläppsversion av Bond som andas en hel del Guy Ritchie i hans bästa stunder. Jag gillar Daniel Craig även när han inte tar av sig kläderna, han är en trovärdig skådespelare i det mesta han företar sig och här funkar han finfint.

Mitt problem med filmen är att jag inte ser nåt problem. Jag engagerar mig inte trots att huvudrollsinnehavaren sitter brutalt i skiten, det blir bara en axelryckning, en gäspning, ett jaha för mig. Filmen i sig är absolut inte dålig men det är heller inget jag kommer bära med mig på minnenas promenad. Daniel Craig däremot, han har mycket av sin framtid att tacka den här filmen.

Publicerat

SAND SHARKS

Nåt så överjävla knasigt har jag sällan skådat. Hajar som simmar och lever i sand! Haha. Fenomenalt korkat men ändå ack så charmigt på nåt vis.

Det vankas strandparty i den lilla insomnade byn White Sands, årets stora fest och det som ska väcka byn till liv igen. Att stänga av badstranden på grund av en hajattack finns inte på världskartan och att stänga av själva sandstranden på grund av en hajattack finns inte heller på världskartan – FÖR DET FINNS JU INGA HAJAR PÅ LAND, DET VET JU EN BEBIS! Men jo, sandhajar finns och dom är många och hungriga och rätt kreativa i sin jakt på ungdomar med eller utan bikini.

Det här är en film som i all sin fläpphet faktiskt funkar. Även om den inte på något plan når upp till godkänt så går det att se filmen, att skratta lite, att hålla upp skämskudden för ett gäng usla effekter och nicka lite gött åt ett par som har gjorts med en smula finess.

Sand Sharks utger sig inte för att vara det minsta mer än den är: en underhållande och helt fläng film. Jag köper det. Jag gör en liten tumme upp för försöket och hoppas vid gud att det inte kommer en uppföljare.

Filmen går att hyra som Video On Demand hos CDON. Sugen på att se trailern? Här är den.

Publicerat

Fredagsfemman # 11

5. Voddler

Jag fick en förfrågan om att vara med i Voddlers bloggpanel och självklart sa jag ja. Sen tänkte jag att det kanske kunde bli pinsamt eftersom jag haft såna jäkla problem med att få tjänsten att fungera (och skrivit spaltmeter om detta). Men till min stora glädje har Voddler piffat till sig ordentligt då deras offline-tjänst är den perfekta lösningen för alla som liksom jag haft problem med buffrande och pixlande och andra störande moment pga svajig uppkoppling eller datorer med svaga grafikkort. Så nu är jag BARA glad! Det här kommer bli bra.

 

4. Patricia Clarkson

Titta så glad man kan bli av en fjärdeplats på Fredagsfemman! Patricia Clarkson skulle kunna prenumerera på en plats på min lista, SÅ bra tycker jag att hon är. Hon är en skådespelare av yppersta klass, en sån som kan lyfta minsta biroll och ge stjärnglans åt en riktig C-film men som aldrig riktigt får den cred hon förtjänar. Man skulle kunna säga att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Stanley Tucci (förra veckans tvåa på denna lista). Så döm om min förvåning när jag sprang på en film med dessa två i HUVUDROLLERNA (recension kommer nästa vecka). Tills dess kan du ju alltid kolla in hennes makalösa CV . Jag kan lova att du har sett henne i mängder av filmer fast du kanske inte tänkt på vem hon är. Heja Patricia!

 

3. Instagram

Jag twittrar inte, jag facebookar inte, jag skriver och skickar inte vykort längre och jag har lagt bokskrivandet på is. Det enda jag gör är att filmblogga dygnets alla vakna fritidstimmar – tills nu. Jag vet inte om Instagram är min grej heller, jag är en riktig nybörjare och lägger inte upp sjutusen bilder om dagen men än så länge tycker jag det en kul grej. Jag heter fiffilino där och min sida är privat så vem som helst blir inte insläppt men är du instagramfrälst kan du kan ju alltid skicka en förfrågan (eller skriv ditt alias i kommentarsfältet eller i ett mejl så letar jag upp dig).

 

2. Lena Endre

I SVT-serien Coacherna är Lena Endre bra precis som alltid men nu är jag så nyfiken så jag kan avlida på Paul Thomas Anderson nya film The Master i vilken hon spelar mot Amy Adams, Laura Dern, Joaquin Phoenix och – håll i hatten – Philip Seymour Hoffman! Heja Lena!

 

1. Eld

På onsdag släpps Eld, uppföljaren till Cirkeln, som är Mats Strandbergs och bloggkollegan Sara Bergmark Elfgrens andra bok i trilogin om ungdomarna i Engelsfors. Jag har ännu inte bestämt mig för om den ska få ligga och gotta på sig till någon lat sommardag eller om jag ska hugga in i den direkt jag får den men jag vet nånstans att detta velande är fullkomligt onödigt för jag kommer inte kunna hålla mig. Cirkeln slukade jag i samma takt som en tallrik marängswiss och inget kan få mig att tro att Eld skulle vara mindre underhållande. Förstaplatsen är ohotad. Heja Sara!

 

Publicerat

NADER OCH SIMIN – EN SEPARATION

Iran gick och vann en Oscar i år för sitt bidrag, relationsdramat Nader och Simin – en separation. Sånt gör mig glad. Mycket med den här filmen gör mig glad, kanske mest för att den sätter en hel del av mina egna fördomar på skam och sånt kan aldrig vara fel.

Filmen börjar  i en domstol. Simin vill skilja sig från Nader och tillsammans med deras gemensamma dotter flytta till ett annat land. Hon vill ge dottern andra och bättre möjligheter än hon kan få i sitt hemland men Nader vill inte, inte nu lägre. Han ville flytta förut men nu när alla tillstånd är klara vill han inte och Simin känner att hon har fått nog. Däremot behöver båda vara eniga om beslutet för att skilsmässan ska gå igenom. Simin lämnar sin familj och flyttar hem till sina föräldrar. Kvar i lägenheten blir Nader, dottern och Naders altzheimersjuka pappa.

Det här är en film som jag tror börjar på A och som kommer ta sig till B utan vidare vedermödor. Det är helt fel. Filmen börjar på A, så långt stämmer det men sen tar den sig en promenad i parken, en svampletarrunda i skogen, den går vilse, det blir mörkt, lite läskigt och sen, sen när filmen går i sömnen och närmar sig värsta branta stupet då blir det otäckt på riktigt. Visst slutar filmen vid hållplats B men som sagt, färden dit blev allt annat än den lugna självklara bussresan som jag trodde innan.

Nader och Simin tänder strålkastarljuset på många sidor av den iranska vardagen, sidor jag i min okunskap inte riktigt trodde fanns. Jag förvånas över att Simin kör bil, jag blir GLAD att hon har körkort. Jag tycker det är härligt att Termeh, dottern, har glasögon. Hon är liksom en alldeles vanligt barn, hon framställs inte som en arabisk karikatyr som jag tycker mig ha sett i en del andra filmer. Det är det inte någon som gör förresten. Alla känns väldigt mänskliga. Familjens lägenhet skiljer sig inte nämnvärt i möblemang och färgsättning från ett västerländskt hem och det är också något som förvånar mig. Jag trodde nog att skillnaden var större.

Så här sitter jag med krossade fördomar och mår rätt bra. Tänk så bra det är att uppleva sånt här ibland, att liksom få en elvisp nedkörd i det innersta av kroppen och sen stoppa i kontakten i väggen. På min elvisp, den röda, finns en turboknapp. Jag trycker ner den också när jag ändå håller på och sen tänker jag att dom som verkligen skulle behöva se filmer som denna aldrig gör det. Människor som lever med imaginära skygglappar till vardags är inte ett dugg bättre än dom som bär slöja dygnet runt, oavsett vad dom med skygglappar säger.

Visst har kvinnor i Iran långt kvar till den frihet som vi i Sverige tar för självklar, visst finns det massor kvar att göra för att öka kvinnors rättigheter över hela världen, visst är jämställdheten superviktig på alla plan men jag tror inte att någonting blir bättre av den larviga hen-debatten som förs just nu. Det finns män och det finns kvinnor och det finns både män och kvinnor som inte har det bra och som hamnar i kläm. Nader och Simin visar både den kvinnliga och den manliga varianten av utsatta människor i Iran och som filmupplevelse var det klart intressant. Välspelat, välgjort och väldigt bra.

Publicerat

MARGIN CALL

 

 

 

 

 

 

 

Det händer allt som oftast att filmer som radar upp stornamn i rollistan i slutändan ändå bara bjussat på ett luftslott. Jag sitter där och flämtar över namn på namn på namn som dyker upp i förtexterna och förväntningarna stiger med varje välkänt efternamn och sen blir det pyspunka av alltihop och jag tappar tron på castingpersonal.

När Margin Call drar igång börjar det med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons och några till och sen när jag precis tror att alla gäster kommit till partyt så ringer det på dörren och det står with Demi Moore and Stanley Tucci. Stanley Freeekin´ Tucci! Jag gör en mental kullerbytta, det känns som jag gnidit in hela hjärtat med Dextrosol. Jeremy Irons och Stanley Tucci – i samma film! Wohooo, liksom. När eftertexterna rullar kännar jag samma sak. Whohooo, liksom. Vilken film, vilken BRA film och ändå hände det inte mycket. Ingen action, inget dödande, inget blod, inte ens en bitch-slap ändå satt jag som på nålar och bara njöt av föreställningen. Lite som med Moneyball. Bra på nåt weird kind of vis.

Bankkraschen i USA är något jag känner till men inte är överdrivet insatt i. Det som är lätt att glömma bort i ekonomiska villervallor är att det är människor och deras kunskap och val som står bakom allt som händer, det blir lätt bara snack om siffror och börsnedgångar, kalla värden, inga varma alls. Margin Call handlar om dessa människor, dessa till synes kalla, beräknande, pengakåta människor i skräddarsydda kostymer och dyra vanor. Jag kan inte säga att jag tycker dom känns väldans mycket varmare och mer ömsinta nu när jag sett filmen men jag känner mig lite smartare själv och det är ju alltid ett plus.

Det enda namnet på rollistan som ger mig krypningar längs ryggraden är Mary McDonnell som jag fram tills nu alltid gillat. Det gör jag inte längre. Vad det beror på, jaaaa, det kan bero på att jag inte kände igen henne, att hon är uppstramad till oigenkännlighet och får vår Drottning Silvia att kännas som att hon åldrats naturligt och med grace.

Annars har jag inte mycket att klaga på, det är en riktigt BRA film det här, nothing more, nothing less. Och att se Jeremy Irons på vita duken igen är som att säga heeeeeej, det var längesen, hur mååååår du? till en gammal god vän och få en såndär kram som känns som att tiden stannat.