Månad: april 2012

Publicerat

BATTLESHIP

Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.

Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.

Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.

Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.

Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.

Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.

Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska  utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.

Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.

Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.

”Men….du…..gråter du?”

”Mmmmm. Lite kanske.”

Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck.  Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.

Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.

Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.

”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”

”Tycker du?”

”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”

”Jo, det har du. ”

”Nej.”

”Jo.”

”I vadå?”

”John Carter.”

”John Carter?”

”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”

”Vem spelade han där då?”

”John Carter.”

 

Publicerat

Veckans Sarandon: MIDDLE OF NOWHERE

Det är konstigt det där med regn egentligen.

Regn på film kan symbolisera så mycket, ledsamhet, ensamhet eller helt enkelt bara dåligt väder. Oftast när det regnar i en vanlig liten film så gör det det för att jag som tittar ska hamna i rätt stämning och i 99 fall av 100 så funkar det. Allt som händer känns lite lite värre med smattrande regn mot fönstret. Det är ju bara att gå till sig själv och sedan vända på steken. Allt som händer känns nämligen lite lite bättre, lite enklare när solen skiner.

I Middle of nowhere regnar det i en scen, i resten av filmen skiner solen. Vilken scen är den jag minns bäst? Gissa en gång!

Här få vi lära känna Dorian Spitz (Anton Telchin) och Grace Berry (Eva Amurri Martino). Båda är 16-17 år, båda kommer från rätt trasiga familjer (fast på väldigt olika sätt) och båda sommarjobbar på ett äventyrsbad. Dorians pappa äger ett affärsimperium och Dorian är den självklara arvingen men då pappan inte köper Dorians beteende skickas han iväg för lite idogt och hederligt arbete. Grace å andra sidan är duktig i skolan och drömmer om att bli läkare men när hon ansöker om ett lån för att betala skolavgiften grusas planerna då hennes mamma (Susan Sarandon) övertrasserat hennes kredit för att finansiera lillasysterns modellkarriär.

Grace behöver alltså få ihop pengar vilket Dorian egentligen inte behöver men lyckas med genom att sälja droger. Han erbjuder Grace att bli hans ”partner” och dela vinsten lika. Sen börjar han flirta med Grace men Grace är bara intresserad av snyggingen Ben. Triangeldrama, knarkbusiness, tonårsdramtik, moralkakor, vettigheter, kärlek och konstiga vuxna, det här borde vara som en pizza med extra allt för vilken tonåring som helst.

Jag får känslan av att den här filmen är en familjeangelägenhet. Jag tror att manusförfattaren känner Susan Sarandon och att hennes namn behövdes för att filmen skulle kunna bli av (och att hon antagligen jobbat gratis). Grace spelas av Eva Amurri som är dotter till Susan Sarandon och bortsett från dessa två är det inte direkt högutbildade skådespelare i ensemblen. Nu behöver detta inte nödvändigtvis vara något negativt men just här så känns det så. Filmen känns som ett examensarbete, som ett helt okej examensarbete och den är regisserad av John Stockwell, märkligt lik Färjan-Håkan.

Jag är rätt säker på att tonårstjejer uppskattar den här filmen betydligt mer än jag, så pass objektiv kan jag ändå vara, men för mig är det ingen höjdare.

Publicerat

Veckans klassiker: BULLITT

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

Publicerat

My Movie Year

When Fandango Groovers Movie Blog calls for participants to a blogathlon about a special movie year, the roar reaches all the way to a suburb to Stockholm and to my (not so small) ears.

Though writing in English isn´t neither my cup of tea nor my big gulp of coffee I will do the one thing I can: my best. So, buckle up and I will try to take you back to the year when I was only sixteen and had my whole life ahead of me and a shitload of fantastic movies to see.

The year is 1988. I live in an extreeemly small Swedish town and my parents gets divorced that year. We move from a house to an appartment and my new neighbours don´t have much of a life. They notice everything I do and talk to my mother about my strangeness. My God, black curtains in her room and black Doc Martens on her feet, she must be a terrorist or something!

But no, I wasn´t a criminal of any kind, I was just an ordinary teenage nerd. I loved school, I loved reading books, I loved electronic music and of course, I loved movies just as much then as I do now. I had terrific friends, I had a great mom and I had a nice good looking boyfriend with a white driveable Volvo, but despite all that, movies was the one thing that made me understand life and the crazy rocking  world around me.

1. Luc Besson´s The Big Blue made me realize that love isn´t easy, not for anyone. Love can be a lot of things and even if it´s anything but normal – for me – to love a fish more than a human Jacques Mayol proves me wrong. Who decides what´s normal? I decide for me but for others I sure don´t.

The Big Blue is a movie that manage to play on my feelings like I was a big cello. I cry like a starving baby with colic each time I watch it and as a movie it´s pure and simple perfection. But not all awakenings are easy. My new perspective about myself and love made me listen to my heart. I dumped my boyfriend and my neighbours got a new thing to talk about: my ex-boyfriends clogs clapping in the stairwell, angry and sad at the same time, day after day after day.

 

2. John McClane teached me a lot of things in John McTiernan´s Die Hard but not all of those things focused on how to handle an angry German guy. For example: I had a deodorant that worked! Transpiring like a guinea pig in a sauna and still being totally odorless was a feeling any teenager would die for and I sure was one of them.

I sat there in the little local cinema and couldn´t breathe. I couldn´t blink either. I just sat there and I was so exhausted and my sweater was so soggy and moist I could easily have used it as a wet towel. Die Hard is still one of the greatest actionmovies of all times even though I transpire a lot less nowadays (thank God for that!).

 

3. Racism was – and still is – a huge topic in many small Swedish cities. I the shitty village of mine there were a great deal of  that back in 1988. I was so sad, so frustrated over the fact that people could be so cruel to each other because of something so silly as skin color.

Seeing Alan Parker´s Mississippi Burning didn´t make me glad but it sure gave me a giant bandaid around my heart. I was still angry but I felt a bit wiser, isn´t that the whole purpuse of being a teenager?

 

4. Perhaps it was then, perhaps it was when Glenn Close cleaned the pale make-up from her face in the movie Dangerous Liaisons that I grew up from being a schoolgirl to a real woman.

The movie is a smörgåsbord for every hormonal, thinking, feeling boy or girl, man or woman. Jealousy, passion and love, subjects that never goes out of style, subjects that fulfill our minds no matter of age. When it comes to love we all have a bit of our reptilebrain left. Intelligence doesn´t count, self confidence can be erased by a minute, all you can do is live your life and try to be kind. Carma, you know.

This movie was my teacher in life-kindness-knowledge. Be kind, be good, be nice. Try, always. Don´t let mean people piss on you but in every other case try to be nice and you´ll get it back – sometime, somewhere, somehow.

 

5. So many memories from my teenage years holds the strong hand of Sylvester Stallone. Therefore, I can´t do a list like this without a movie with my homie, without the man, the myth, the short Italian killingmachine Sylvester Stallone aka John Rambo.

He travels to Afghanistan this year in Rambo III, of course to be a hero and save Trautman (Richard Crenna) and I love it, I won´t and I can´t explait it, I just do. I cried like I always did (and always do) in the end when the credits roll, the lights turns on and I leave my stonehard Viol-candy on the armchair (the only candy for sale in my cinema back then and it was soft like leftovers from the stoneage).

The first thing I bought when I visited Stockholm just weeks after seeing this film was a movieposter and I hung it on my pink wall right between First Blood and Cobra. I wonder what the neighbours would have said about that. Three times Stallone on a girly wall! Oh my God, she must be craaaazy for real!

There were a lot of movies from 1988 that made me a wiser young girl and it´s difficult picking just five of them but I did, I made it  – Jeeeeey! – but there are a few more movies from ”my” year that I would love to at least mention: Dead ringers,  The Unbearable Lightness of being, Big, Betrayed, Working girl, Rain Man, A fish called Wanda and The Accused.

There are so many movies and so little time, but if you choose one year to dig yourself deeper into, choose 1988. At least that´s MY favourite movie year of all times.

 

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

Publicerat

En film jag ångrar att jag sett: FLYING VIRUS

Nånstans i Brasiliens regnskog befinner sig journalisten Ann Bauer. Ann spelas av Gabrielle Anwar som hade sin peak under två timmar 1992 när hon spelade mot Al Pacino i En kvinnas doft. Nu är hon framgrävd och jag tror ingen på jorden gör vågen åt detta.

Ann är en sån kvinna som uppenbarligen alla män vill ha. Hon kråmar sig för nån snygg välklädd man som jobbar för utrikesdepartementet som också är där i snårskogen och han bjuder henne på middag, riktig middag, steak and fries inne i Brasilia. Vill hon följa med? Ja, självklart. Ge mig en kvart, säger den snygge mannen men hon kan inte göra det för bara inom sekunder blir deras lilla ”camp” anfallna av Skuggfolket, män i höftskynken och eldkastande pilbågar som dödar alla i sin väg. Dom skjuter till och med på plåtförrådet med den stora DANGER-skylten på. Dumma pojkar. Dumma, dumma pojkar.

Det skjuts med k-pist också och även när det inte skjuts med handeldvapen så går skjutljuden som en loop i bakgrunden. Javisst, jag förstår att folk dödas som flugor och dom första fyra minutrarna massmördas det i samma tempo som i fjärde Rambo-filmen men med en liiiten skillnad: här bjuds det på en tesked blod under samma tid.

Det finns få saker på film som gör mig lika förbannad som plastdödande på detta vis. Vad visar det? Att det går att döda utan slaffs? Att kroppar inte blöder? Att det inte blir ett hål i magen när någon sticker in en stor jävla järnpryl? Nåja. Hur förbannad jag än känner mig efter första tio minutrarna är ingenting mot vad som komma skall.

Ann befinner sig alltså i regnskogen. Hon ska göra nåt jobb, leta, skriva, forska, jag vetefan, jag fattar inte mycket. Hennes högra hand heter i alla fall Peka, en charmig homosexuell man som bemästrar den yppersta formen av överspel med stora uppspärrade ögon i alla situationer. Efter en jakt, en ofrivillig springtur i grönskan blir Ann anfallen av bin, mördarbin vad det verkar. Hon hamnar på sjukhuset, överlever mirakulöst men när hon ligger på sjukhuset alldeles medvetslös och doktorn ska titta till henne så kysser han henne bara sådär. En doktor som dessutom inte blivit presenterad tidigare i filmen.  In genom dörren i samma kyssekund kommer ännu en man jag inte känner till, en man som blir förbannad på doktorn eftersom han är Anns….ta-daaaaah….äkta man! What? Är hon gift? Hon skulle ju åka till Brasilia med han den där Ellos-killen och äta kött och bea, jag fattar nada nu. Det är ingen karaktärsfördjupning av den högra skolan direkt, så mycket har jag fattat.

Som på en given signal vaknar Ann ur koman, givetvis när maken Martin sitter och håller henne i handen och direkt är hon klar i knoppen och pigg nog att sätta sig upp och skälla ut honom. Maken Martin spelas av Craig Shaeffer (från Där floden flyter fram och Some kind of wonderful) som även han ofrivilligt härmar en huvudrollsinnehavare i Mumien vaknar. Det händer att bäst-före-datum går ut även på skådespelare, det gör faktiskt det. Inte alla åldras med värdighet. Den enda som gjort just detta i den här filmen är Rutger Hauer men att åldras med värdighet och att välja roller med värdighet är INTE samma sak. Här är han ond, bara ond. Ujuj så elak han är. Att han är elak på ett Galenskaparna-type-of-vis passar kanske filmen men inte Rutger. Han kan ju så mycket mer, att se honom såhär gör mig bara ledsen.

Nåja. Filmen handlar alltså om mördarbin. Elaka jävlar som dödar ALLA i sin väg, enkelt men inte smärtfritt – men alltså inte Ann för hon är typ….vacker och….vit. Ett flygplan fullt med dessa bin ska ta sig till USA och när maken Martin ska hålla dom i schack genom att hålla ihop draperierna mellan första och andra klass då börjar jag nästan skratta. Men bara nästan. Ilskan lägger sordin på fnisset som ett lock på en kastrull med brinnande olja. Fy satan så dåligt det här är. Fy satan alltså!

Det finns inte EN sekund i filmen som är bra, inte ETT agerande, inte EN effekt. Stundtals tror jag att det är Hot Shots 4 – The Beekeeper jag tittar på men det är ju inte det. Det här är en film som utger sig för att vara spännande, fullt med action och coola ”creepy” effekter. Att ge barn stora paket, stora fint inslagna kartonger men medvetet skita i att lägga i själva presenten måste vara höjden av pennalism. Flying Virus är värre än det. Mycket mycket värre.

Som filmnörd finns det inte många filmer jag ångrar att jag sett men Flying Virus är utan vidare snack en av dom. Det är den här, Göta Kanal 3 och en klassiker som kommer nån måndag framöver. Men tre filmer av några tusen är inte mycket att bråka om.

Idag är vi ett gäng som skriver om samma tema, dvs en film som vi ångrar att vi sett. Här kan du läsa om andra filmer som på ett eller annat sätt framkallat dessa reaktioner hos mina bloggkollegor: Filmitch, Voldo, Jimmy, Jessica,  Sofia, Addepladde, Henke , Jojjenito, Plox,  Steffo, BlueRoseCase, Micke och Martin.

Tack Filmitch för en kul idé!

Publicerat

Fredagsfemman # 10

5. Alexander Skarsgård

I nya filmen Battleship spelar Alexander Skarsgård mot Rihanna. Det känns tarvligt att såga någon osedd, men Rihanna? Mohhahahaaaa. Såga-såga-såga. Nåja. Så fort min näsa slutar rinna som ett försurat Niagarafallen så ska jag bege mig mot biografen och bedöma hur det ligger till. Agerar hon lika illa som hon sjunger ska jag ta fram min medhavda tomatlåda och kasta många och hårt. Men Alexander gillar jag. Det kommer bli nåt stort av honom, jag känner det på mig och han är nästan lika snygg i sånadär vita kläder som sin pappa.

 

4. Iran

Bortsett från USA så är Iran det land jag sett flest filmer från under veckan som gick. Otroligt otippat måste jag säga men också väldigt nyttigt. Det är lätt att hamna, fastna, stelna i hollywoodträsket och det är synd, det finns så mycket bra film från en massa andra länder. Sverige inkluderat (och nej, du behöver inte ta fram tomatlådan och kasta på mig nu tack så mycket).

 

3. Förkylningsfilmer

Dom senaste dagarna har jag sett så mycket skitfilm att hälften vore nog (och nej, dom iranska är inte inräknade). Nånstans är det ändå lite skönt att dessa filmer finns. När feberfrossan sätter in och jag sittligger i sängen för att det är ingen idé att lägga ner huvudet för då blir hela örngottet fullsmockat med snor då är inte Det sjunde inseglet ett option, det är inte ett djupt drama jag behöver. Min hjärna behöver lättsmält krafs, sånt den kan smälta och förstå och det är inte mycket av intelligens och filmiskt värde i dom rullarna kan jag säga. Alldeles strax kommer en recension av en sådan film under temat En film jag ångrar att jag sett, en bloggutmaning som flera av oss filmbloggare hoppat på just idag.

(Bilden kommer från filmen Sand Sharks, recensionen dyker upp vad det lider, jag ska bara smälta eländet först)


2. Stanley Tucci

Denna finfina man, denna ypperliga skådespelare som fastnat i birollsträsket men som lyckas göra guld av sand vilken roll han än får i sina händer. Stanley Tucci är en av mina stora skådespelarfavoriter och som en sådan ska han lyftas fram, hyllas och kreddas för allt vad jag – och han – är värd.

Andraplatsen på veckans Fredagsfemma får han på grund av sin roll i Margin Call (recension kommer nästa vecka) men ge gärna dessa filmer en chans om du vill se Stanley i sitt esse: Burlesque, Captain America, Billy Bathgate, Flickan från ovan, Easy A, Julie & Julia, Shall we dance, Life during wartime, Road to Perdition, Harry bit för bit, The terminal, Djävulen bär Prada, The Hunger Games och America´s Sweethearts.

 

1. Zooey Deschanel

New Girl är den första TV-serie på över tre år som jag klämmer i ett svep. Jag såg alla avsnitt på en och samma dag, jag skrattade, jag kände igen mig, jag tycker helt enkelt SÅ MYCKET om det här. En amerikansk serie som nånstans handlar om vanliga tjommar som beter sig och ser ut som vanliga tjommar känns otroligt fräscht och Zooey Deschanel är helt perfekt i rollen som Jess. Se serien, den börjar ikväll på den där kanalen som är värst vad gäller reklamavbrott. Eller köp den på DVD. Ett tips bara. Because you´re worth it!

Publicerat

PLAY

Jaha… Vad ska jag plita ihop om det här då? Filmen är just precis sedd och det snurrar i huvudet.

Det första jag tänker på är ungjävlar. Fy fan vad lätt det är att tycka illa om många många ungar nuförtiden. Reptilhjärnan bara pumpar ut aggressioner och jag känner igen mig i så många scener i filmen att det knyter sig i hela magen. Som jag har bråkat och tjafsat med stöddiga kids, jag har blivit kallad både det ena och det andra när jag gått emellan i bråk och trott mig gjort nytta. Vuxna som ”lägger sig i” gör sällan nytta, i alla fall är det inte så det känns i magen när jag går därifrån med spott i nacken.

Det andra jag tänker på är var kommer den här attityden ifrån? Har ungar i alla tider varit lika kaxiga? Okej att barn och tonåringar alltid bråkat sins emellan, i gäng och med varandra men denna respektlöshet mot vuxna, har den kanske alltid funnits? Är det bara jag som inte längre är ung och inte längre ser på saken från en tonårings perspektiv utan från den vuxnes?

Det tredje jag tänker på är fy satan för att vara ung idag. På många sätt borde det vara lätt som aldrig förr men jag tror det är precis tvärtom. Barn blir stora fort, kan mycket, förstår massor, lär sig hantera tekniska prylar innan dom kastat första nappen, får lära sig ta ansvar i skolan, planera eget arbete, sköta sina åtaganden utan påminnelser men nånstans känns det som att det blivit en glitch i systemet. Nånting går snett hela tiden och det hjulet snurrar på bra fort.

Det fjärde jag tänker på är Ruben Östlund. Regissören Ruben Östlund som skrivit manus till filmen, som kommit på att detta går att filma, som ser problem som är stora som såriga kratrar och i detta hål trycker han ner både tummen, pekfingret, hela handen och ett filmteam. Jag är långt mer imponerad av Play än av hans förra film De ofrivilliga och antagligen är jag det just för att den här filmen ligger mig närmare rent privat.

Det femte jag tänker på är skådespelarna. Alla dessa unga pojkar som agerar utan att agera, jag blir så väldigt imponerad. Inte för en sekund känns filmen orealistisk, inte en enda scen känns som hittepå eller ens som en del av en film. Det känns som jag får se utvalda delar från övervakningskameror och det gör mig i viss mån illamående, samtidigt som jag med denna klump i magen inte kan bortse ifrån att det är dessa unga begåvade skådespelare som hjälper mig nå dit.

Hade jag sett Play innan det var dags för Guldbaggegalan så hade jag blivit uppriktigt SKITFÖRBANNAD över att Apflickorna vann priset för Bästa film. Nu krafsar jag mig mest i hårbotten och funderar. Hur kunde Apflickorna vinna? Hur i helvete gick det till? Nu fick Ruben Östlund visserligen en Guldbagge för Bästa regi – och det med rätta – men Play är utan konkurrens både den bästa och den viktigaste svenska filmen från 2011.

Nu till frågan, det sjätte jag tänker på: kommer jag nästa gång jag hamnar i en konflikt med ungdomar i grupp att reagera mindre eller starkare? Kommer jag att backa och gå därifrån eller bege mig in i stridens hetta och flippa helt?

Jag vet faktiskt inte.

Jag måste få återkomma i frågan.

Publicerat

Vinnaren i Laxfiske i Jemen-tävlingen är…

…Titti Skarp i Mockfjärd. Stort grattis! Boken kommer som ett brev på posten.

Vilken är då Lasse Hallströms bästa film? Nu är det statistiskt säkerställt genom 50 tävlingsröster.

1. Gilbert Grape 24 %

2. Ciderhusreglerna 20%

3. Chocolat 18%

4. Mitt liv som hund 14%

5. Sjöfartsnytt 8%

6. Alla vi barn i Bullerbyn 6%

7. Dear John 4%

8. Casanova 2% , Tuppen 2% , Hachiko – A dogs story 2%

Publicerat

MY WEEK WITH MARILYN

 

 

 

 

 

 

 

 

”Att lära Marilyn att agera är lika enkelt som att lära en grävling prata urdu”.

Ungefär sådär uttryckte sig Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) när han skulle regissera det blonda bombnedslaget Marilyn Monroe i filmen Prinsen och balettflickan. Ingenting gick som han ville och planerade, han sprang omkring och pustade och frustade och droppade syrliga oneliners om Marilyns sätt att skådespela som vida skilde sig från hans eget mer teatrala sätt att bete sig framför kameran.

My week with Marilyn handlar om inspelningen av denna film men inte ur Oliviers perspektiv utan ur hans tredje assistent, Colin Clarks, ögon. Clark skrev dagbok under sitt arbete med filmen och den publicerade han sedan med titeln ”The Prince, the Showgirl and me”. När prinsen och showgirrlen droppade av från detta jordeliv skrev han en ny version av dagboksboken och utökade den med tidigare outgivet material, material som en del ifrågasatte äktheten i. Detta blev boken My week with Marilyn som sedan blev filmmanus och här är filmen tadaaaah.

Vad som är sant och inte är egentligen rätt ointressant kan jag tycka. Det går att använda sin intelligens till att förstå att bra historier ofta är kryddade men att kryddan för den skull inte behöver vara oätlig, bara aningens för stark. Om Clark har saltat och pepprat, so what. Det här är HANS sanning och jag ifrågasätter den inte. Han är 23 år när detta händer, han kommer Marilyn Monroe väldigt nära och självklart är det något han inte kan hålla inom sig själv.

Filmens Colin Clark spelas av Eddie Redmayne som i filmens första halva är så intetsägande och personlighetssaknande att jag undrar om det är Clark som VAR sån eller Redmayne som är felcastad men nej, det är inget av det. Redmayne passar finfint i rollen, han ska inte ta plats, han är inte där för att ta plats. Filmen är som en kemisk reaktion där Monroe är reagenten. Alla runt omkring henne reagerar, ingen kan förhålla sig passiv eller ointresserad, hon syns, hon tar plats, ja hon verkligen TAR plats. Hon kräver framförallt männens tveklösa uppmärksamhet och det verkligen lyser SNÄLLA ÄLSKA MIG, JAG HAR VÄRLDENS SÄMSTA SJÄLVFÖRTROENDE, JAG BEHÖVER BEKRÄFTELSE KOMIGEN KOMIGEN KOMIGEEEEEEN i ögonen på henne.

Michelle Williams gör ett sådant bra porträtt av Marilyn att jag inte längre är säker på att Meryl Streep borde ha vunnit en Oscar för Thatcher-filmen om jag nu prompt måste jämföra. Jävlariminlillalåda så bra hon är! Julia Ormond är ett kärt återseende som Oliviers fru Vivien Leigh. Jag vill se mer av henne. Kenneth Branagh som Laurence Olivier skulle jag kunna skriva en uppsats om och detta inte för att jag gillar Olivier och definitivt inte för att jag gillar Branagh utan för att han just i denna film faktiskt inte lyckas få mig uppretad en enda gång.

Hela filmen är annars en orgie för filmälskare, välgjord in i mina pianoklink. Jag njuter filmen igenom. Det är ögongodis, det är örongodis, det är supermysigt men det som slår mig när filmen är slut är att den är slut. Den ligger inte kvar i magen som ett våtvarmt omslag och jag känner ingen större längtan efter att se den igen. En ganska konstig känsla kan jag tycka speciellt när filmen är så bra som den är.

Men istället för att fastna i tänket om hur och varför så låter jag det vara just precis som det är, en riktigt BRA filmupplevelse helt enkelt.

 

Publicerat

Veckans Sarandon: MR WOODCOCK

Jag tror att vi alla har händelser från skoltiden som fortfarande skaver som brödknivsminnen i kroppen. Den där klasskamraten som sa nåt taskigt, den där gången man ramlade precis framför alla dom coola i rökrutan, den där läraren som man bara hatade som fick onsdagmornar i datasalen att kännas som en timme i tortyrkammaren. Klart du minns, jag minns, alla minns fragment av sin skoltid.

John Farley (Seann William Scott) minns kanske lite mer än andra då han som liten fet pojke i basketlaget dagligen blev förnedrad, mobbad och psykiskt misshandlad av sin gympalärare Mr Woodcock (Billy Bob Thornton). När Johns mamma (Susan Sarandon) glatt meddelar att hon har träffat en ny man åker John tillbaka till sin gamla hemstad för att kolla in vem han är och döm om Johns förvåning när Mr Woodcock tittar fram. It looks like I´m gonna be your new dad, säger Mr Woodcock och John håller tillbaka spyorna. Och tårarna. Och frustrationen.

Mamman vill inte förstå exakt HUR elak hennes nya fästman är på arbetstid och trots att det var många år sedan John slutade skolan så har denne lärare förstört mycket av hans självförtroende och liv. Hon är lycklig. Woodcock är snäll mot henne och hon har inte känt såhär för någon sen Johns pappa försvann ur bilden. Yada yada. Vad ska man säga? John är en vuxen man, mamman är definitivt en vuxen kvinna, Mr Woodcock är ett as och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den här filmen klassas som en komedi och bör inte överanalyseras, men en komedi som inte får mig att skratta känns inte som en helt igenom lyckad sådan. Jag vill nog gärna tro att den är roligare än den är, jag vill gärna att det ska vara en gympasalsvariant av Bad Santa men det är den inte. Den är faktiskt jävligt larvig för att tala klarspråk, den är också alldeles för lam. Simpel. Jag hade gärna sett den flippa ur mer, mer som Bad Santa (eller the Change-up för den delen), vara lite mer on-the-edge men det blir inte så mycket med den varan.

Billy Bob Thornton trampar vatten, Seann William Scott spelar dumsnällis precis som vanligt och Susan Sarandon mörkade ner håret ett par nyanser, gick till jobbet och fick lön. Har du inte sett filmen har du inte missat nåt alls och får du för dig att du vill se filmen så varsågod, be my guest. Den går absolut att se utan bestående men men den är inte speciellt bra. Inte så bra alls faktiskt.

Publicerat

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

Publicerat

THE HOUSE OF THE DEVIL

Ibland blir saker och ting lite bakvänt men oftast blir resultatet rätt bra ändå.

Jag såg The Innkeepers för ett tag sedan, en spökfilm som jag gillade skarpt. Att den filmens regissör Ti West gjort en liknande film innan den visste jag inte men blev snabbt tipsad om den av mina kära bloggkollegor och nu är den sedd. Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill stalka upp Ti och bjuda honom på middag men efter en snabb titt på Imdb ångrar jag mig. Trots mustasch så tilltalar han mig inte alls, inte på det viset. Hans hjärna gör det däremot och hans sätt att filma.

Redan vid förtexterna är jag fast. Gula bokstäver, lite grumlig bild, filmat som vilken skön skräckis från 70-80-talet som helst (eller så hade Tarantino kunnat vara framme). Samantha (Jocelin Donahue) har jeansen uppdragna till armhålorna, sådär så Tone Norum borde vara grön i ansiktet av avund om hon såg det och hon har det där obligatoriska smala svarta skärpet, retrofrillan, freestyle i samma storlek som en unikabox och sånadär skumgummihörlurar.

Precis som i The Innkeepers tar West tid på sig att bygga upp stämningen och när 36 minuter har gått tittar jag på klockan och tror att det gått en timme. Det är en tunn linje mellan snarkvarning och mystempo och han klarar sig på rätt sida snöret även denna gång. Filmerna är otroligt lika varandra både i uppbyggnad, känsla och färger men där The Innkeepers var spännande så är The house of the devil nästan på gränsen till tortyr. Jag sitter som på nålar och det sticker i huden och jag tittar bort, tittar dit, tittar hit, tittar överallt utom på TV:n för jag vet, jag vet så vääääl att NU kommer jag att hoppa till, nu kommer jag lyfta en halvmeter men varenda gång blir jag lurad och det är coolt gjort. Det är inte helt enkelt att lura gamla skräckfilmsrävar.

Av filmens nittio minuter är sjuttio i princip en fullpoängare. När filmens klimax närmar sig och det borde utmynnas i jubel, applåder och hjärtsvikt från mig i soffan så blir det tvärtom, det blir ett anti-prefix och en liten tyst jamen-ooookejdå-suck. Det är klart att det inte kunde vara bulls eye. Det är klart att det måste finnas mer att se fram emot, högre mål att sträva efter. Jag är mätt men inte illamående, det hade gått att få ner en kula glass till men inte mycket mer.

Jag känner för att texta en banderoll och demonstrera lite. Mer Ti West åt folket!

Vill du läsa mer om filmen? Plox, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch har också skrivit om filmen.

Publicerat

SPY GAME

Efter att jag 1. nyligen sett Safe house, 2. fortfarande inte riktigt får kläm på varför jag gillar Moneyball så mycket som jag gör och 3. är på ständig jakt efter smarta filmer i stil med Alla presidentens män så blev jag glad som en speleman när jag hittade Spy game i en realåda på Ica Maxi. Spy game kändes som själva essensen av tankar och inspiration just idag.

Jag såg Spy game på bio när den kom 2001 men jag minns i stort sett ingenting av filmen. Det är inte helt vanligt när det gäller mig. När jag sätter mig i soffan och tittar på filmen förstår jag varför.

CIA-agenten Nathan Muir (Robert Redford) ska snart gå in pension när han blir uppkallad till högsta cheferna för att hjälpa till i en spionfråga. Tom Bishop (Brad Pitt) har fängslats i Kina anklagad för spionage och skall avrättas inom ett dygn. Tom är Nathans vän sedan många år och Muir är villig att göra allt han kan för att hjälpa honom ur knipan. Det gäller bara att ”hjälpa” på rätt sätt eftersom han inte vet vilka som är vänner och vilka som är fiender.

I sedvanlig Tony Scott-anda pangas det och smäller, exploderar och tjongar, det är snabba klipp och jäkligt snyggt. Storyn är smart på ett bra sätt och både Redford och Pitt sköter sina kort helt rätt. Det filmen saknar är det där som gör att den sätter sig i medvetandet. Jag glömmer den strax efter att den är slut men det gör inget, jag ser gärna om den om tio år igen.

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.