Månad: juli 2012

Publicerat

Hobert-helg: ÅLDER OKÄND

Oj oj oj vilken RARITET jag grävt fram nu!

I oktober förra året recenserade jag i stort sett hela högen av Richard Hoberts samlade verk med två undantag: filmen Harrys döttrar och TV-serien Ålder Okänd. Nu har jag alltså hittat den sistnämnda på DVD, tre delar som tillsammans landar på en speltid på 148 minuter och hade jag haft löständer hade dom klapprat i takt med hjärtslagen och det hade låtit som värsta flamencon kan jag lova. Därför kommer återigen en helg att vigas åt Richard Hobert här på bloggen. Filmen Gänget från 1978 är kvar att se men den är stört omöjlig att få tag på så jag blundar lite för den och ser mitt hobertska grävande som komplett i och med morgondagens recension.

Händerna, den första filmen i Hoberts filmserie De sju dödssynderna, gjordes 1993 och Ålder okänd visades på TV två år tidigare men det mysiga i kråksången är att flera skådespelare som jag känner igen så väl från Hoberts filmer är med redan här – med Sven-Bertil Taube i spetsen.

Denna Sven-Bertil Taube! Hade jag varit tolv år gammal hade jag varit utåtagerande och skrivit  ÅÅÅÅÅ SVENNE-B, KJAAAAAAMIZ med nåt gulrosa blinkande typsnitt med små blommor och fjärilar som en krans runt orden men nu är jag trettionio och svårt imponerad, då blir det liksom andra grejer. Det blir lite mer av en tyst hyllning, det blir ett torrt konstaterande att jag under många av filmens 148 minuter hade somnat och snarkat både högt, hårt och gott om det inte varit för just Sven-Bertil Taubes och hans fenomenala närvaro. Han glider runt på det där skumma sjukhemmet där en läkare vid namn Kurt Retke tror sig ha hittat lösningen på åldrande (det finns i vattensköldpaddornas hjärnor) och han har injicerat detta i sig själv OCH i en grupp av samhällets högdjur som betalat grova pengar för en chans till evig ungdom. Men nåt har gått fel och åldrandet skenar – fast åt fel håll – och Retkes gamle vän läkaren Peter Wall (Taube) infiltreras i detta genetiska mayham.

Glider var det ja. Doktor Peter Wall glider fram i festkostym med en look som hade fått Sean Connerys James Bond att titta avundsjukt med en tår i ögonvrån, han glider ner i vattnet efter bastun alldeles naken och han gör detta med imponerande självklarhet och han glider in i varenda scen som att han ÄR denne Wall. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Sven-Bertil Taube är en av dom mest begåvade skådespelarna detta land någonsin sett och det är själva FAAN att han inte spelat med i fler filmer. Bra på engelska är han också, ingen pinsamt uttalad svänggelska här inte.

Den här serien/filmen pendlar mellan att kännas klurig, lite äcklig och spännande och att vara något i total avsaknad av budget. Den där ruggiga Babels hus-känslan jag får under den första timmen försvinner ganska fort in i den andra och när dom där 148 minutrarna gått blev det en rätt vattnig soppa av det hela. På ett sätt är det synd, på ett sätt helt okej. Hobert kan bättre, alla är vi barn i början (utom möjligtvis Svenne-Berra) och trots att det blev lite blaj av det hela så är jag på ett personligt plan mer än nöjd att äntligen ha fått sett detta och stillat min nyfikenhet.

Publicerat

LOCK UP

Jag undrar om det inte var 1989 som Sylvester Stallone peakade som filmstjärna. Jag undrar om han kan bli bättre, snyggare, mer right-on-target än han var då? Han hade glimten i ögat, han var vältränad men inte överanabolisk, det gick att höra vad han sa, han valde filmer inte enbart med plånboken och han verkade älska underdogrollerna, dom som Rocky var med att skapa.

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken.

Ingen kan på samma sätt som Stallone gestalta en man som förlorat allt, som ligger i dyngan och sprattlar, som till synes inte har någon utväg men som vänder på allt och slutar som en vinnare. Stallonefilmer från 80-talet är perfekta på det sättet, jag vet jag får och jag blir aldrig besviken. Inte då. Inte nu. Inte sen.

Jag kan inte med all vilja i världen säga att jag tycker filmen är lika spännande när jag ser om den nu som när jag såg den för tjugotre år sedan men jag gillar filmen fortfarande, den funkar på mig (förvånad? någon?). Jag fixar inte orättvisor varken på film eller i verkligheten och jag spänner mina biceps i lojalitet och fantomkramp när Frank dumdristigt ger sig in i slagsmål, jag klapprar med fingertopparna mot soffbordet under hans rymningsförsök och jag vill göra tusen nålar på Donald Sutherland mest hela tiden.

Nostalgi och kärlek är bra kryddor när man tittar på film men det är inte alltid det räcker. Ibland vill man att minnet ska vara bättre än det faktiskt är. Lock up är inte ett sånt minne.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Fredagsfemman # 22

5. Marion Cotillard

Denna fantastiska skådespelare får/väljer roller på ett sätt som jag önskade att fler vågade göra. Hon tar ut svängarna, hon utmanar sig själv, hon tillåter sig inte att fastna i ett fack. La vie en rose, Inception, Midnatt i Paris, Nine, En långvarig förlovning, Big Fish, Public enemies,  Contagion, The Dark Knight Rises och nu spelar hon i Nader&Simin-regissören Asghar Farhadis kommande nya film. Hon fortsätter imponera på mig och hon gör det stort.

 

4. Åtgärdspaket.

Behövs det åtgärdspaket för att fler kvinnliga regissörer ska få göra film? Behövs det pedagogiska insatser för att förstärka jämställdheten för filmintresserade tjejer och killar? Ja, tyvärr är det så. Vid ett seminarium i Almedalen presenterade Svenska Filminstitutets VD Anna Serner fem punkter som ska till för att jämställdhetsmålet ska nås innan nästa filmavtalsperiod löper ut 2015. Jag fick pressmeddelandet i min inkorg härom dagen och har läst igenom det många gånger. ”I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. I det nya filmavtalet, som börjar gälla vid årsskiftet 2012/13, är formuleringen skarpare: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.” Jag vet att mina åsikter om detta kan anses vara naiva, ja, kanske rentav dumma men jag fattar inte grejen alls. Borde inte det primära målet vara att varje år göra så jävla bra filmer som vi bara kan i detta land oavsett om den som regisserar står eller sitter när den kissar? Jag förstår inte varför det ska räknas procent alls. Något år kanske det är 80% av alla bra filmidéer som kommer från kvinnor och 20 från män, ska då 30% av dom presumtivt bra filmerna gjorda av kvinnor gå förlorade för att dom andra 20 procenten måste bli 50? Detsamma gäller givetvis åt andra hållet. Jag vet att det skrivs spaltmeter i bloggar om kvinnliga regissörers varande (och icke varande)  och att den här debatten är en het potatis, därför slutar jag här och tar kanske eventuellt antagligen vid någon annan gång.

 

3. Ingen sommar utan Ernst

För mig är det så. Det är ingen riktig sommar om jag inte får se Ernst bygga planteringslådor av markisväv och måla om nåt gammalt linneskåp med hemstompad äggoljetempera. Jag fullkomligt älskar känslan av pysslig lugn och ro som han lyckas förmedla genom TV-kameran och de där att kunna se det vackra i det enkla, det är nåt som många många borde ta till sig. Goda råd och fiffiga idéer är inte dyra, det gäller bara att få dom.

 

2. VHS-semester

Min semester startade för ett dygn sedan och snart ska jag bege mig till den plats på jorden där min VHS-samling finns. Jag håller tummen för en regnig dag – eller två – under ledigheten för jag har cravings efter smatter mot rutan, knastrig gammal film på tjock-TV:n, limpmackor med varm choklad och vetskapen om att jag kan se en film, jag kan se två, tre, fyra eller FJORTON om jag vill för jag har ingenting att passa, ingenting mer än min mat-och-sovklocka. DET är semesterkvalitet för mig!

 

1. Sylvester Stallone – 66 år idag!

Tänka sig, nu är det precis ett år sedan Sylvester Stallone fyllde pensionär. Jag tror inte att han vare sig matat duvor, lärt sig knyppla eller lyssnat på kramgoa låtar under detta år, jag tror han har pangat, tjoffat, tränat, filmat och tagit hand om fru och barn – precis som vanligt. Nu spelar han in The Tomb med Arnold Schwarzenegger och Mikael Håfström regisserar (jääääj!) och ännu längre fram är det dags för Grudge Match där världshistoriens största boxningsskådisar (Robert De Niro i Tjuren från Bronx och Stallone själv i Rockyfilmerna) ska spela….åldrande boxare. Kan bli bra, kan bli dåligt, men hur det än blir så jublar jag åt fler Stallonefilmer. Grattis snygglo, hoppas du får en fantastisk dag!

Publicerat

RÅTTORNAS HÄMND

Jag växte upp i en minimal liten stad med en liten men mysig biograf. Det var en såndär biograf med retrokänsla, en sån med snygg skylt, hårda men funktionella stolar och snygga lampor i foajén.

Jag växte upp i en minimal stad med en mysig biograf som när Den sista kejsaren hade premiär lockade tjugo betalande och Under the cherry moon lockade två – och vi fick gå hem.

Det skulle vara lätt att avfärda både den här biografen och byhålans biobesökare som loosers men jag kan inte se det så, inte när jag förstår vilka osannolika filmupplevelser den där biografen ändå bjudit mig på genom åren.

Jag hamnar av en slump på Aftonbladet och kan inte blunda för orden ”Filmnörden: Världens mest bisarra djurfilm” och klickar på länken. Den lilla filmsnutten går igång och tycker jag känner igen det jag ser. Det är klipp ur  filmen The food of the Gods som visas och jag minns rätt, jag har sett filmen. Helt otippat visades den på min lokala biograf 1987-88 nångång, bara veckor efter att jag (tillsammans med en fullsatt salong) såg Maskarna från 1976.

Jag minns klasskompisarna som satt på stolarna bredvid mig och jag minns den skrattretande äckelkänslan av JÄTTESTORA råttor som dök upp överallt, precis ööööverallt och jag minns att filmen hette Råttornas hämnd på svenska även om den inte enbart handlar om råttor. Det är jättehönor med också. Bara en sån sak.

Filmen är baserad på H.G. Wells roman Gudarnas föda och utan att ha läst boken kan jag säga att jag tror att den är bättre. Visst är det en bisarr djurfilm, den är knepig på många sätt men det knepigaste och roligaste med filmen – för mig – är att den faktiskt visades på bio. Fram för mer udda filmer på bio tycker jag. Dom ger häftiga minnen för livet.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Första kriminalfallet

När den här filmen ramlade ner i mitt brevinkast, fint förpackad i ett Lovefilmkuvert, då blev jag väldans perplex. Vad är det här? Har jag klickat fel eller vadå? En film om den sextonårige försvunna Roger, en film om Västerköpingspolisen med Torkel Höglund (Tomas Laustiola) i spetsen och den trasige kvinnotjusaren och gärningsmannaprofileraren Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) som filmens absoluta huvudperson.

Rolf Lassgård + svensk polisfilm = varför har jag velat hyra denna? Jag minns inte och det är jobbigt men jag stoppar ändå filmen i spelaren och DÅ minns jag. Regi Daniel Espinosa. DÄR var orsaken.

Jag la upp den här på hyrlistan efter att jag sett Safe house på bio. Daniel Espinosa är en intressant regissör och med tanke på det lyckade Snabba cash-resultatet tänkte jag (nog?) att vem skulle kunna göra en ordinär polisfilm spännande och sevärd om inte han. Så hamnade Den fördömde i min brevlåda och vidare in i mitt medvetande, lite långsökt kan man tycka men långsökt i dessa sammanhang behöver inte vara fel – OM det nu inte är så att Rolf Lassgård är ett fejs på fodralet vill säga.

Jag fastnar lite i den grejen tyvärr. Filmen puttrar på och det är inte SÅ pjåkigt, Hans Rosenfeldt och Mikael Hjorth har skrivit manus och dom är gamla duktiga rävar om sällan misslyckas (hallå, Rosenfeldt skrev Bron!) men varför varför varfööööör måste det gå sån tråkig inflation i skådespelare, varför MÅSTE samma gamla uvar vara med jämt? Rolf Lassgård som huvudrollsinnehavare gör inte att filmen hamnar på mitt pluskonto och jag är tämligen övertygad om att det finns många svenska gladtjocka svettiga män i övre medelåldern som hade kunnat få Lassgårds roll men nejdå, ICKE, det ska vara som det alltid har varit, punkt och amen på det (jag måste dock tillägga att mitt filmtittande sällskap inte höll med mig om detta, för honom var och är Lassgårds närvaro en ren njutning men jag väljer att skriva detta inom parentes då jag inte tar så allvarligt på just DEN åsikten).

Så för mig är manuset okej och skådespelarna har överlag en hel del övrigt att önska (en del typ JÄTTEMYCKET). Daniel Espinosa då, räddade han den halvsega flintasteken? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

Daniel Espinosa har ett sätt att framåt-och-bakåt-klippa/filma som gör mig skitirriterad. Om en scen börjar och saker händer så klipper han in skeenden från nästa scen i den just pågående scenen och det gör att all eventuell spänning/fokus från aktuell scen försvinner. Det blir bara hattigt. Jag trodde att det var en barnsjukdom, något som skulle växa bort ju fler filmer Epinosa fick göra men istället verkar han ha gjort detta till sitt signum. Sen ÄR det svårt att göra en mumsig mysig lördagmiddag av en flintastek alldeles oavsett såser och andra tillbehör.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA

MEN SNÄLLA GODE GUD, VAD ÄÄÄR DET HÄR?!?!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här finns filmen om du mot förmodan längtar efter att hyra den men om jag får bestämma – gör det inte. Få filmer är så usla att jag inte ens skriftligen kan såga den. Jag tror det är premiär för detta här och nu faktiskt. På riktigt, det finns INGENTING att vinna på att ge den här filmen medialt utrymme av någon sort. Hur många komiska poäng jag än skulle kunna samla genom att skriva nåt nedvärderande, flamsigt och ordbajsande skojfriskt så är det inte värt det. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag ska inte.

Någon på Svensk Filmindustri trodde alltså på den här filmen. Jag undrar vem och jag skulle vilja höra svaret på frågan varför.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!

Publicerat

KATASTROFPLATS HOUSTON

Jag är ett stort fan av katastroffilmer och jag är ett minimalt fan av filmer om mördarbin (se recensionen av Flying Virus om du inte tror mig). Vad kan då vara bättre som övning i filmrecensions-objektivitet än att se en storfilm, en känd katastroffilm, som handlar om afrikanska mördarbin som invaderar städer i USA?

Katastrofplats Houston är visserligen en sann titel på denna film men den är också aaaaningens missvisande. Originaltiten är The Swarm och visst har den lite mer sting (häpp!)?

Redan när filmen börjar får jag ståpäls. Namnet Irwin Allen i gula härliga retrobokstäver ger mig gåshud. Herregud, gubben har övat handpåläggning på så många klassiska katastroffilmer att det vore tjänstefel av mig att inte reagera. Han har regisserat och/eller producerat Skyskapan brinner, S.O.S Jorden brinner och S.O.S Poseidon så att vifta bort den här insektsfilmen bara för att Flying Virus var bortom bajsdålig känns superkorkat. Här viftas ingenting, inte än, inte förrän filmen är slut eller om bina sliter sig från TV:n och tar sig in i vardagsrummet.

Katastroffilmer är av hävd rätt långa, i alla fall dom riktigt bra. När historien får ta tid och dom olika karaktärerna presenteras i lugn och ro blir hemskheterna desto värre. På 70-talet fattade dom den här grejen och katastroffilmer hade sällan en speltid på under 2,5 timme. Katastrofplats Houston är inget undantag.

Gillar man 70-talsfilmer är detta MUMMA. Färgerna, känslan, scenografin och det flummigt naiva i kombination med kända ansikten som Michael Caine, Richard Widmark, Richard Chamberlain (i helskägg), Olivia de Havilland och Henry Fonda. Christian Juttner var fjorton år när han spelade Paul, killen som är den första att bli anfallen av denna gigantiska svärm och det är en kille som med lite fel inställning och lite sämre skådespelarbegåvning lätt hade kunnat bli ännu en pinsamt-barn-på-film-upplevelse. Nu klarar han biffen galant, han spelar mot förstorade jättebin som om han aldrig gjort annat, chockad och skakad som han är.

Det som gör mig mest glad när jag tittar på den här filmen – och liknande från samma tid – är med vilken äkthet dom gjordes. Det är ingenting som larvas bort, hela filmen är gjord med samma allvar och samma uppriktiga vilja att göra något bestående som om det varit en politisk thriller eller ett drama med oscarsbaktankar. Musiken är viktig och perfekt avvägd, effekterna är top-of-the-line sett till vad som gick att åstadkomma på den tiden, det satsades pengar på att kontraktera stora namn på alla poster för nånstans var det nån smart människa som visste att det är värt det, till slut är det det. Där Flying Virus misslyckades på samtiga punkter klarar sig The Swarm finfint. Sen tycker jag inte att filmen är lika spännande som till exempel Skyskrapan brinner men det är det få filmer som är.

Att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Nuff said.