När jag var nio år fick jag utslag i pannan, små runda vätskefyllda saker. Mamma bokade tid på läkarstationen för att få hjälp, jag var tvungen att gå dit hel och ren, kanske inte i finkläder men nästan. Jag blev inropad till farbror doktorn och gick med svagt nedåtlutat huvud och en liten känsla av ”I´m not worthy”. Den välutbildade och korrekte läkaren tilltalade mig som Fiffi, inte som du och aldrig någonsin hade mamma eller jag ifrågasatt diagnosen. Hon skrapade med foten, tackade så mycket, vi backade ut från undersökningsrummet, köpte ut medicinen, använde den enligt ordination i åtta månader och funderade inte mer på det.
Hade min nioåring fått utslag i pannan nu, idag, så hade jag sannolikt googlat, jag hade läst allt som fanns att läsa och innan jag ens bokade en läkartid och jag hade två, kanske tre, presumtiva diagnoser utskrivna och klara. Läkaren skulle vara någon jag bollade idéer med och var han/hon inte bra, inte trovärdig, inte inlyssnande så skulle jag gå till någon annan. Jag skulle ifrågasätta. Jag har stor respekt för många läkare men inte för läkare som homogen grupp och jag tror inte att någon läkare idag skulle skriva ut cortison till ett barn som har en handfull finnar i pannan.
När jag var elva år skulle jag få omtapetserat i mitt rum. Vi gick till byhålans färgaffär och jag fick välja mellan tapet 1 och tapet 2. Men….det är ju blå blommor på den här, jag vill inte ha blått i mitt rum, sa jag men vad spelade det för roll? Det fanns två tapeter på lager som fungerade i barnrum och någon av dom fick det bli. Sluta gnäll bortskämda barn. Punkt.
Trettio år senare kan folk som jag livnära sig på att det finns en sådan mångfald av tapeter att det ibland är omöjligt att välja och räcker inte dom befintliga hundratals kollektionsböckerna så kan man trycka personliga tapeter med egen design.
Vad har det här med film att göra kanske du undrar? Det kanske inte har med filmerna i sig att göra men det har med filmbloggande och filmtwittrande att göra och det har definitivt med frågorna som ställdes på seminariet i måndags att göra. Har filmbloggare något inflytande över filmkritiken, har filmbloggare någon som helst makt och vad är skillnaden mellan förr och nu, mellan ”gammelmedia” (svindumt ord för övrigt) och nya sociala medier?
Vi lever i en tid där den yngre generationen tror att kändis är ett yrke. Vi lever i en tid där facebookuppdateringar och upplagda bilder inte lämnar mycket till fantasin. Vi lever i en tid där många tror att om man inte syns så finns man inte. Vi lever i en tid där många människors största fasa är att vara ett fucking neutrum. Det går nästan inte att köpa ett mobilfodral som bara är praktiskt, det går inte att köpa kläder som enbart är funktionella, det går inte att ha en sida nånstans på nätet som inte fungerar som ett personligt skyltfönster. Allt vi gör är statement. Varje vaken sekund visar vi vem vi är och många gör det inför inför hela världen, inför alla som ids titta, lyssna och klicka.
Skolbarn lär sig i tidig ålder att vara delaktiga, dom ges makt över sin tillvaro på sätt som aldrig fanns på världskartan när jag gick i skolan. Barn diskuterar med sina lärare, lärare som går runt i klassrummet och är med på barnens villkor, det sitter inte en vuxen människa bakom en kateder och lär ut, kräver respekt och tittar ner. På samma sätt lär sig dom yngre generationerna att kräva en dialog om det dom tycker är viktigt. Som jag skrev härom dagen, när jag var liten satt Nils-Petter i TV och sa vad han tyckte om film och jag lyssnade. Jag lyssnade, tog åt mig, tog till mig och trodde det var en sanning. Läkare, färghandlare, politiker, journalister, lärare, präster eller Nils-Petter, det som sas och gjordes ifrågasattes inte alls på samma sätt som nu. Jag får dagligen frågan ”varför?” både av mina barn, mina färgsättningskunder och mina läsare och det går inte längre att vara tyst eller svara ”därför!” för att jag inte orkar fundera ut nåt smartare, jag måste svara. Det krävs av mig, av alla, att kunna föra en dialog.
Jag tror att många människor strävar efter att vara Någon. Alla kanske inte gör det offentligt på nätet för allas insyn men jag tror att tiden är förbi då man levde sitt liv enbart för att överleva, inte leva. Mina mor-och-farföräldrar lever inte längre men när jag tänker på hur dom levde så känns det som eoner sedan dom gick bort. Det är det inte. Det är fem år sedan min mormor dog och det Sverige som fanns under hennes sista år finns inte längre. SÅ fort går utveckligen. Det kostar femtio spänn att betala en räkning över disk, hon hade dött om hon hade vetat det och hon hade dött om hon varit tvungen att skaffa dator och internetbank för att slippa. Min dotter skrek ”jag dööööööööööör!” när hon drattade i sjön med sin I-phone i fickan och fick reda på att det skulle ta två veckor att få en ny. Det är skillnad på då och nu och det gäller att hänga med i svängarna.
Filmbolagen fortsätter marknadsföra sina filmer på samma sätt som på Nils-Petters tid, lite överdrivet såklart men inte helt orättvist. Filmrecensenter i dom stora tidningarna fortsätter skriva sina informativa texter men svarar ofantligt sällan på kommentarer dom får. Jag vet inte om dom ens tänker på att dom kan svara. Enskilda filmbloggare fortsätter driva sina bloggar på fritiden, fortsätter skriva engagerat om sitt största intresse, fortsätter spendera skattade pengar på filmer och biobiljetter, fortsätter svara på kommentarer och mejl, fortsätter föra en dialog med alla som vill vara med och diskutera och många bloggare facebookar och twittrar samtidigt. Jag tror att många filmbloggar når ut till fler läsare än till exempel Aftonbladet gör där du måste köpa papperstidningen eller bli betalande Plus-medlem för att kunna läsa filmrecensioner.
Jag tror inte att ”gammelmedia” (finns det inget bättre ord?) behöver tävla med sociala medier om uppmärksamheten, jag tror att båda behövs mer än någonsin. Ju mer det pratas och skrivs om film desto bättre är det. Det jag tror är att filmbolagen behöver vidga sina vyer och inse att filmbloggarna är många och starka och vi sannolikt kommer bli både fler och starkare framöver.
Det handlar liksom om det där med dialog igen. Att vara filmbloggare har ibland känts som en deja-vu från 1979. Det klappas lite på huvudet och det tänks ”såja lilla tjejen, fortsätt skriv om du nu tycker det är så skoj med film, det blir nog bra, kanske blir det nåt riktigt av dig när du blir stor” och sen stängs dörren. Det kanske är dags att öppna den? Det kanske är dags att börja hjälpa varandra, att prata och diskutera? Precis som det finns olika sätt att avhjälpa finnar så finns det olika sätt att få ut filminformation, det är liksom 2012 inte 1982.
Seminariet i måndags må ha varit lite hattig och lite flummigt men alla diskussioner som startas efteråt är bra diskussioner. Dessutom visar det mig och alla som lägger ner massor med energi på sina filmbloggar att vi må vara nördar men vi är inga fucking neutrum.
