Månad: augusti 2012

Publicerat

A BITTERSWEET LIFE

Sun-Woo (Byung-hun Lee) är en komplex kille. I filmens början känns han som en koreansk variant av Fadde. Han är en utkastare, en vakt, en kille med makt att utöva våld för att få gästerna att bete sig som han vill – och som hans chef Mr Kang (Yeong-cheol Kim) säger åt honom att tycka. Han liksom bara gör, han tänker inte så mycket.

Mr Kang ska åka bort i några dagar och är orolig för att den unga flickvännen Hee-soo (Min-a Shin) ska vara otrogen under tiden. Han ser till att Sun-Woo kommer att punktmarkera flickvännen och kräver tydliga rapporter om vad som händer och sker. Sun-Woo nickar och säger ja, frågar inte så mycket och fortsätter hålla hjärnan passiv.

Det visar sig att Mr Kangs misstankar stämmer, Hee-soo har en ung älskare som hon träffar så fort hon får en chans. Sun-Woo hamnar i bryderier och tvingas både tänka och känna efter, något som kan vara vettigt att göra ibland. Hee-soo har gjort starkt intryck på Sun-Woo, hon är en vacker tjej och jag förstår vad han tycker om henne även om det är filmat väldigt subtilt. Han är så lojal mot Mr Kang att några närmanden mot Hee-soo inte finns på världskartan.

Jag kan inte säga att jag är nån kännare av koreansk film, jag kan inte heller säga att jag sett speciellt många men alla filmer jag har sett hittills har varit väldigt intressanta, för att inte säga bra. A bittersweet life är inget undantag. Det här är den mest västerländska koreanska filmen jag sett och det som gör att den känns västerländsk för mig är valet av musik. Filmen ackompanjeras av enormt vacker klassisk musik som på ett alldeles ypperligt sätt kontrasterar mot allt det grafiska våldet.

Våld var det ja. Det finns en hel del av den varan här. A bittersweet life är en hård film, den är blodig och hemsk och elak och har en hel del scener som sätter sig fast i skallen (speciellt en som har med extremt mycket blöt lera att göra) men det är också en väldigt fin film. Den är vackert filmad, fina färger, behagligt tempo filmen igenom.

Nåt som slog mig med filmen är att alla skådespelare har väldigt snygga läppar. Karakteristiska, personliga, välformade, ja, snygga. Den tanken har faktiskt aldrig slagit mig förut.

Filmen finns med som nummer ett på Movies-Noirs topplista från 2005.

 

Publicerat

ROAD TRIP

Josh (Breckin Meyer) har varit ihop med sin Tiffany (Rachel Blanchard) typ hela livet. Nu går dom på två olika college med massor av mil emellan sig men har ändå lovat varandra att hålla ihop och vara trogna. Lättare sagt än gjort.

Josh får för sig att Tiffany träffat en annan så när han blir förförd av Beth (Amy Smart) kan och vill han inte säga nej, inte ens när han märker att Beth filmar hela tjottaballongen. Dagen efter får han reda på att en släkting till Tiffany dött och att det var därför hon varit okontaktbar. Han har alltså varit otrogen och bandet han spelat in med gulliga hälsningar har blivit utbytt mot den nyinspelade nakna varianten och är nu postat och på väg till Tiffany. Josh får panik och bestämmer sig för att försöka hinna till Tiffany före brevet och för att göra det behöver han en bil och gärna lite sällskap. Tre polare hänger på och roadtrippen är igång.

Road trip är på ett sätt en ganska vanlig halvgalen collagefilm med några få höga berg och en hel del brådjupa dalar men på ett annat sätt är den mer än så. Road trip är nämligen begåvad med en skådespelare som jag tycker har en märklig utstrålning, en skön stil och är annorlunda på det där sättet som jag inte kan värja mig emot. DJ Qualls heter han och här spelar han rollen av bilens ägare Kyle. Innan jag såg den här filmen var han mest känd för mig som Theodore Donald ’Rat’ Finch från filmen The Core men nu är han Roadtrip-Kyle för hela slanten. Råttlik, smal som en sticka, underlig men han har mer karisma än vilken Ben Affleck som helst. Jag hoppas få se honom i nån riktig höjdarroll framöver.

Road trip är en film som klippt och skuren för starköl, snacks och kompisgäng. Ju fler som är med och skrattar ju roligare blir filmen. Jag skrattade gott några gånger men det är ingen Eurotrip, inte för mig. Men det är det å andra sidan inte många komedier som är.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: CATWOMAN

Det finns dom som förvaltar en räkmacka på genomtänkta och smarta sätt. Halle Berry är inte en av dom.

Efter sin Oscarsvinst med filmen Monster´s Ball (som kom 2001) drog hon en högvinst som Bondbrud mot Pierce Brosnan i CGI-katastrofen Die another day (hallå, surfscenen!) och bortsett från lite X-men-agerande ur den högre skolan är Catwoman hennes yrkesmässiga peak sedan dess. Något att vara stolt över? Skulle inte tro det.

Halle Berry är som jag ser det den kvinnliga skådespelarmotsatsen till artisten Robbie Williams. Alla kvinnor vill ha Robbie, alla män vill vara Robbie och om det kniper vill männen ha honom också, dingalingen till trots. Vad gäller Halle Berry så finns det ingen kvinna som inte skulle byta ut sin kropp mot hennes i en handvändning, ingen man som inte slickar sig om munnen när hon kommer upp ur havet iklädd vit bikini och ingen kvinna som skulle säga nej tack om Halle kom fram och åmande bjöd på en svettig bortamatch.

Hjälper detta det allra minsta när jag tittar på Catwoman? Hjälper det att hon är urläcker i latex när filmen i sig är så infernaliskt fånig? Kan jag bortse från kostymen, från manus, från sunkig filmning, från dåliga skådespelarinsatser över lag? Nej, nej och nej. Jag kan inte det.

Halle Berry spelar alltså Patience Phillips, kvinnan som blir antastad av en bonnkatt, förvandlas till Catwoman och sen ska rädda sin lilla del av världen (alltså inte samma Catwoman som Anne Hathaway spelar i The Dark Knight Rises, där heter hon Selina Kyle). Filmen är regisserad av mannen med artistnamnet Pitof, en snubbe som innan Catwoman endast gjort Vidocq (med Gérard Dépardieu) och efter Catwoman ingenting, inte en enda långfilm. Jag förstår varför.

Halle Berry kan på många sätt jämföras med Ben Affleck och detta inte bara för att dom båda lyckats göra rätt tuffa seriehjältar till avskrädeshögar på film. Jag tycker sällan Halle Berry är bra alls. Hon är vacker som en dag men skådespeleri vete tusan om hon behärskar. Nu säger jag inte att jag tycker Ben Affleck är vacker eller ens snygg för det tycker jag inte men precis som att snyggingar med utstrålning kan mima till förinspelade Nana Hedin-refränger så kan människor få skådisjobb på grund av utseende allena. Det håller en gång, kanske två men det håller inte en livslång karriär. Halle Berry borde definitivt stanna upp och tänka efter, kanske byta bana, göra nåt annat. Sälja muffins eller nåt. Vad som helst.

Publicerat

ZODIAC

Nämennämenååååååååå vad jag skulle vilja skriva om det jag egentligen tänker på men det går inte, jag kan inte för är det nåt jag avskyr själv så är det filmrecensioner som kryllar av spoilers. Min text skulle i och för sig vara bortom det, det skulle vara en hittipåanalys av varenda liten detalj i filmen som fick mig att komma fram till vem som är seriemördaren Zodiac. För jag vet. Jag är helt säker på vem det är. Ååååå vad jag är säker, i alla fall om jag ska se till planteringarna i David Finchers film om denne mördare.

The Zodiac Killer är en man som i slutet på 60-talet dödade fem personer i norra Kalifornien. Han skickade själv brev till olika tidningar och gav dom mer eller mindre matnyttiga tips om sig själv och sina dåd, allt för att få uppmärksamhet och plats på tidningarnas förstasidor. Han skrev dessutom att han mördat långt många fler än som kunnat bevisas.

Filmen kretsar kring tecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) som båda jobbar på San Francisco Chronicle och polisen David Toschi (Mark Ruffalo). Alla tre blir som besatta av att knäcka nöten om mördarens identitet, kosta vad det kosta vill.

Det blir lite allt eller inget här. Antingen skriver jag ALLT om filmen eller så biter jag mig i kinderna, leker hemlige Arne och avslöjar absolut ingenting. Så det får bli…ingenting. Filmen är alldeles för bra för att jag ska förstöra nåt för nån. David Fincher har nämligen fått till en riktigt välgjord thriller baserad på Robert Graysmiths roman, kanske inte en nagelbitare i egentlig mening men spänningen känns underordnad historien.

Filmens scenografi är perfekt in i minsta detalj och det är inte särskilt förvånande med tanke på att det är Fincher som satt sin bostämpel på det hela. Han lämnar aldrig nåt åt slumpen, inte nåt mer än att en hyperfrustrerad filmbloggare sitter här och sliter sitt hår och vill ha svar på frågan: är mördaren den jag tror? Å andra sidan är det ingen slump, han kan inte göra annat hur mycket jag än vill motsatsen. Frustrerande. Som fan.

Jake Gyllenhaals Graysmith är någon som går från att vara en ganska blek bifigur till en huvudroll och han sköter sitt jobb med den äran precis som alltid. Gyllenhaal alltså. Robert Downey Jr gör ett trovärdigt porträtt av Avery och jag får känslan av att han spelar sig själv när han var som mest på dekis och Mark Ruffalo är Mark Ruffalo, säkerheten själv, båda fötterna på jorden. Det finns egentligen ingenting att klaga på med den här filmen. Den är lång (160 minuter) och trots att tempot aldrig är högt så njuter jag för fulla muggar av detta hantverk hela vägen in i mål. Jag hade kunnat se en timme till utan minsta träsmak.

Tack Movies-Noir för tipset. Den här var tvåa på din topplista från 2007 och den hade definitivt hamnat även på min tio-i-topp över detta år (om jag haft någon).

Här finns filmen.

Publicerat

TIMECRIMES

Ett par av mina filmbloggarkollegor kämpar på med sina årstopplistor och det är alltid väldigt intressant läsning.  På varenda lista finns det filmer jag sett som jag gillat, som jag inte gillat eller glömt bort och ibland dyker det upp filmer som jag inte hört talas om alls och då hugger jag som en kobra. Både dagens och morgondagens film har jag hittat på Movies-Noirs topplista från 2007 och dagens film, den spanska  Timecrimes, hade jag inte hört någon ens viska om.

När jag tittar på postern förväntar jag mig en skräckfilm. När jag börjar titta på filmen förväntar jag mig en thriller och den känslan håller i sig en kort stund innan den andas skräckis igen. Sen blir det komiskt, sen spännande, sen slapstick och sen bara….konstigt. Timecrimes är helt enkelt en mycket underlig film.

En beige man vid namn Héctor (Karra Elejalde) lever med sin fru i ett hus. Han sitter i sin solstol och tittar i en kikare och känns som urtypen av en träig äkta man. Varför han tittar i en kikare förtäljer inte historien men han ser något skumt, en ung kvinna i röd tröja som tar av sig den och blottar brösten. Så när frun åker iväg en stund tar han sin kikare och beger sig upp i skogen på jakt efter lite spänning i livet kan jag tro.

Héctor hittar kvinnan och han ser en man med blodindränkt gasmask lindad kring ansiktet som hugger honom i axeln med en sax. Héctor flyr, han springer för livet och istället för att springa dom hundra (?) metrarna till hemmet och tryggheten så springer han åt andra hållet, ännu längre in i skogen. Svindumt tycker jag men vad ska han göra, det måste ju bli en film av det här trasslet.

Det blir en film, en konstig en men vilken genre det är har jag inte den blekaste aning om. En tidsmaskin är nån form av central figur, så mycket kan jag säga.

Det här är ingen film som hade letat sig upp på min favvolista från 2007, inte på någon lista alls för den delen. Jag tycker däremot att regissören och manusförfattaren Nacho Vigalondo ska ha en hel drös med cred för mod och kreativitet. Att han missat den lilla delen av en film som kallas slut kan jag bortse lite ifrån. Betyget kan det dock inte. Med ett genomarbetat och vettigare slut hade filmen landat på den trea den hade resten av speltiden men sista kvarten sänks betyget till en svag etta. Jag tror helt enkelt att luften gick ur den gode Nacho.

 

Publicerat

PÅ HEDER OCH SAMVETE

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Publicerat

Fredagsfemman # 26

5. Wanderlusts mystiska försvinnande från Voddler

Jag hade liksom eldat upp mig. Jag hade laddat för att se Wanderlust när den hade premiär på Voddler. Två dagar kvar stod det på Voddlers hemsida, två dagar. Jag väntade två dagar. Jag såg fram emot en kväll med Jennifer Aniston och Paul Rudd efter en mastodontdag på jobbet men så kommer jag hem bara för att mötas av….ett försvinnande. Filmen är nämligen borta – helt – från Voddler. Den är inte framskjuten, den är inte ens sökbar, den är bara raderad. Borta från jordens yta. Vanished. Poff liksom. Jag fattar ingenting men ser fortfarande fram emot filmen.

4. Hugh Laurie

Med en rollista som innehåller Gary Oldman, Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Samuel L Jackson och Hugh Laurie känns det som att nya RoboCop kan bli en väldans spännande filmupplevelse. Jag gillar ju Hugh Laurie, ganska så  mycket gillar jag honom. House är en av dom få TV-serierna som jag försöker se emellan alla filmer och trots att jag försöker stå fast vid att grumpiga män är det värsta jag vet så rimmar det rätt illa med min beundran för Dr House.

 

4. Remakes som gör mig lite ledsen

När jag tänker på filmkaraktären Douglas Quaid så kommer Arnold Schwarzeneggers fejs alltid upp. Han ÄR Douglas Quaid för mig hur många remakes som än görs på Total Recall. Jag säger inte att remaken av Total Recall kommer att vara usel, jag säger inte att Colin Farrell är dålig som nya Quaid eller att Kate Beckinsale inte kommer kunna göra Sharon Stones roll rättvisa men det är nåt som gör mig ledsen med det hela. Total Recall-originalet är en härlig film och jag hoppas att alla som ser nya Total Recall på bio och som ser filmen för första gången även kommer ge den gamla filmen en chans. Den kanske inte har dom mest felfria effekterna men den har charm så det dryper om det.

 

2. Hans Zimmer

När jag var liten och lyssnade på Video killed the radio star med The Buggles kunde jag väl aldrig ana att en av killarna i bandet skulle ge mig flera av mitt livs största upplevelser – på film. Hans Zimmer är en fenomenal kompisitör. Jag tycker att han behärskar filmmusikgenren bättre än ALLA andra. Kolla bara på den här CV:n, lägg till den senaste filmen (The Dark Knight Rises) och tänk på framtiden, på Ron Howard´s Rush och Stålmannenfilmen Man of steel som kommer 2013. Hans Zimmers musikaliska hand ligger som en energisk och galet blöt handduk över dom nybakade filmkakorna och jag, jag bara leeeeer.

 

1. Terminator-Therese

Simmerskan Therese Alshammar är inte bara grym i bassängen,  hon är dessutom den enda svenska kvinnan som skulle platsa som huvudrollsinnehavare i nästa Terminator. Hon är bara så jävla cool och idag börjar OS på riktigt för hennes del. Jag håller tummarna för välförtjänta medaljer och hoppas att castingfolket i Hollywood tittar.

Publicerat

LOCH NESS TERROR

Förra våren såg jag en norsk film som heter Trolljägaren. En ganska vansinnig film egentligen men en film som visar att med hjärta, kreativitet och charm så kan även en på pappret ”dålig” film med liten budget bli sevärd och underhållande.

I genren läskiga-djur-under-vatten-filmer är det mer en regel än undantag att filmerna är kekkiga. Hafsigt gjorda, banal story som man sett tusenmiljarder gånger förut, dåliga effekter, unga tuttlisor i minimal bikini/vaxade sixpack i huvudrollerna och en avsaknad av vilja att göra något riktigt bra känns det som. När jag börjar titta på Loch Ness Terror så gör jag det med samma föresats som jag alltid gör när jag ser den här typen av film: jag vet att filmen antagligen inte kommer få bättre betyg än en tvåa och jag vet att jag kommer spä på min rädsla att bada i sjöar och hav.  Det jag inte tror är att jag ska få se något som känns nyskapande och fräscht och heller inte något som är gjort med genuin kärlek för genren.

Därför blir jag lite perplex när jag efter första tio minutrarna tänker nämen, det här är ju BRA! Min halvsittande, småslumrande kroppshållning rätar på sig ju längre filmen går och jag avslutar filmen sittandes med rak rygg i soffan, klarvaken och glad. För det första, det är snyggt filmat. Fint ljus, snygga vyer, bra undervattensscener och genomtänkta färger. För det andra, effekterna är riktigt bra gjorda sett till att det faktiskt är en kanadensisk TV-film jag beskådar. För det tredje, jag har inget att klaga på gällande någon av skådisarna. Samtliga är okända ansikten för mig men det gör ingenting alls. Dom är trovärdiga trots att dom i många scener spelar mot ett icke existerande sjöodjur. För det fjärde så känner jag en uppriktigt trevlig inställning från hela filmteamet att göra något vettigt av det här tämligen simpla manuset, lite på samma sätt som Trolljägaren. Sånt gör mig glad ända in i hjärteroten. Jag gillar när folk tar sitt arbete på allvar, lägger ner engagemang och energi, bjussar på lite själ och hjärta. Det är så yrkesstolthet skapas och det alldeles oavsett vad yrket är.

Alla inblandade i Loch Ness Terror (eller Beyond Loch Ness som filmen också heter) ska ha en varm klapp på axeln. Det är klart att det här inte är oscarsmaterial, det är ingen film som förändrar mitt sätt att se på världen eller som får mig att börja gråta av random anledning. Men det är en BRA film, obegripligt bra sett till omständigheterna och den är helt klart värd att se – även om det underlättar om du gillar genren från början.

Publicerat

DEN RÖDA VARGEN

Jag skriver ganska ofta om likriktningen i svenska filmer, om det tröttsamma och tråkiga i att se samma skådisar i film efter film efter film och i samma typ av roller. Det känns som att nya ansikten väldigt sällan får en chans. I Den röda vargen finns ett par nya ansikten som kanske inte borde ha fått en chans och jag hoppas verkligen att dessa – ingen nämnd, ingen glömd – har blivit castade i form av statister med dialog och inte som skådespelare.

I Den röda vargen samsas riktigt underpresterande folk med storheter som Per Ragnar, Stefan Sauk och Stina Ekblad och det är kanske just därför filmen ändå behåller någon form av värdighet. Historien är heller inget större fel på. En mördad man i Luleå leder till ett attentat som skedde för trettio år sedan och en grupp extremister som skickar brev till mördade män och kvinnor med maocitat. Lite hattigt berättat men nånstans känner jag att slutresultatet ändå är helt okej.

Annika Bengtzon som huvudkaraktär är en rätt perplex kvinna. Det är svårt att tycka om henne. Hon är kall, hon är egoistisk, hon sätter karriären framför allting annat och när det går åt helvete är jag som tittar inte särskilt överraskad. Jag tycker på riktigt att hon är en rent usel morsa. Jag förstår mig liksom inte på henne och visst, det är okej, jag behöver inte fatta allt men det underlättar i denna typ av film om jag känner nån form av lojalitet och medkänsla för huvudrollen och det gör jag inte här, inte ett uns.

Det är ingen stark trea jag ger den här filmen, den fjärde i serien. Det är mer en tvåa som precis halkat på en trottoarkant och kommit över på den tredje sidan, så svag är den men det är samtidigt den hittills bästa av delarna. Man kan säga att kraven är inte så höga.