Månad: september 2012

Publicerat

VÄNNER FÖR LIVET

Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?

Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en ”svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.

Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.

När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.

Nå. Funkade Adam Sandler som ”svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.

Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen ”jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.

Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.

Här finns filmen.

Publicerat

ÅTERKOMSTEN

När jag tänker på hur utsatta barn är så får jag en ångestklump i magen större och svartare än bläckplumpen. Alla barn är utsatta, precis alla och det handlar inte bara om dom barn som har det värst, dom som utsätts för regelrätta brott, dom som inte får mat, dom som inte har någonstans att bo med tillgång till värme, vatten, sovplats och kramar. Alla barn är utsatta av den anledningen att dom inte har något val. Den uppväxt man har är den man får leva med och när man blir lite större är det bara att försöka bena ut och hantera den för att bli så normal som möjligt resten av livet.

Det är ingen enkel match att se Återkomsten. Det här är en film som sätter sig fast som en empatisk kardborre i hjärteroten, som lökringar i tårkanalerna, som en sandlåda av frustration mitt i Gobiöknen. Andrey (Vladimir Garin) och hans lillebror Ivan  (Ivan Dobronravov) bor tillsammans med sin mamma. Dom hänger med sina kompisar, bråkar och busar och mamman är deras stora och enda trygghet. En dag när killarna vaknar ser dom en man i mammans säng och det är inte vilken man som helst, det är pojkarnas pappa.

Det var tolv år sedan pappan försvann och inte ett ord har dom hört sen dess. Sen kommer han tillbaka som gubben i lådan, sitter vid frukostbordet och kräver respekt, kräver att dom inte bara svarar ”ja” när han pratar med dom utan ”ja, pappa”. Mamman förpassas (och förpassar sig själv) till en statist.

Pojkarna åker på en tredagars fisketur med pappan som under denna tid försöker få sönerna att ”bli män”, att stå på sig, att slå tillbaka, att växa upp och bli dom söner han vill ha och han använder metoder som är långt ifrån okej, metoder som sönerna inte accepterar.

Jag mår lite illa när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen samtidigt som jag fascineras över hur jävulusiskt vackert filmad den är. Det är en jättefin film på alla sätt, pojkarna är otroligt duktiga skådespelare och speciellt lillebror som är så skitarg i vissa scener att det ryker ur öronen på honom utan att han säger nåt.

Vissa scener skulle i en twistad värld kunna användas som Pripps Blå-reklam, men avslagen och spetsad med fulvodka.

Publicerat

IMAGINARY HEROES

Matt Travis (Kip Pardue) är en otroligt duktig simmare. Han vinner alla skolmästerskap, år efter år efter år sopar han mattan med dom andra men det ingen frågar honom är om han tycker det är roligt.

Sanningen är att Matt hatar att simma. Bara för att man är duktig på en sak behöver det inte betyda att man gillar det och Matt är ett strålande exempel på det. Simningen tär på honom och till slut orkar han inte längre. Han tar sitt liv.

Precis som i så många filmer förut berättas här en historia där det måste till världens tragik för att människor ska förändras. Matts mamma Sandy (Sigourney Weaver), pappa Ben (Jeff Daniels) och bror Tim (Emile Hirsch) hamnar alla i situationer dom måste lösa och lösningarna handlar både om hot, våld, sex, plastikkirurgi, droger och otrohet. Allt är filmat på ett väldigt vardagligt vis, det är inget som känns onaturligt twistat även om det kanske låter så när jag beskriver det i text – förutom när Ben i ett försök att vara älskvärd vill ge bort en ansiktslyftning till sin fru i födelsedagspresent för att hon i all sin sorg skulle ”behöva det”.

Det känns bara som att jag sett det här berättas för många gånger. Det är inget nytt under solen. Visst är det en film som går att se, jag lider inte mig igenom den men jag kan inte ge bort den som ett filmtips inslaget i rött silkespapper, det vore att ljuga en smula.

Orsaken till att jag hyrde filmen är Michelle Williams och trots att hon var med väldigt lite så sätter hon en speciell prägel på alla scener hon är med i. Jeff Daniels är som vanligt världsbra på att spela ordinär pappa. Kanske är det Sigourney som funkar sämst om jag nu ska peka ut nåt eller nån som ligger på minuskontot men även en halvdålig Sigourney är bättre än en bra Joan Cusack.

Jag blir lite gäspig nu känner jag. Det säger mer om filmen än om mig.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Fredagsfemman # 34

5. Freudian slip

Jag fick ett mejl från ett filmbolag härom dagen, en informativ text om den nya skräckfilmen Paranorman Activity 4. Sånt är roligt – internt, nördigt och roligt. Förstår du inte det skojiga så har du antingen ingen humor eller så är du inte så värstans intresserad av film. Kan vara en kombo också.

 

4. Matt Damon

Det slår mig ibland hur vanliga skådespelare, dom som liksom alltid finns men aldrig gör nåt direkt väsen av sig, är så bra på sitt jobb att tanken nästan svindlar. Matt Damon är en av dom. Han känns som en hederlig tjomme, han jobbar på, väljer filmen med magen och väljer rätt gång på gång. Jag glömmer lätt bort honom när jag funderar på skådisfavvosar men jag tror han är på väg att segla upp till en riktig bra placering. Heja Matt, för Scotty doesn´t know liksom.

 

3. Nästan onaturligt filmpepp

Efter att ha varit utomlands ett par veckor och avnjutit filmer som Terminator 3 dubbat på tyska och med grekisk text, samtliga American Pie-filmerna och gjort ett helhjärtat försök att komma in i TV-serien The Wire ser jag nu fram emot en höst med redigt dåligt väder och en skyhelsikes massa skön film. Det ligger en hel del intressanta biofilmer i piplinen, jag har över åttio filmer som ligger och väntar på min Lovefilmlista, det filas på Halloween-tema och Stockholms Filmfestival hägrar (ja, jag hänger med på tåget även i år, trots allt mitt gnäll förra året). Höst är inte pest, höst är fest!

 

2. Kom igen nuuu, rösta på Har du inte sett den!

Mina filmspanarkollegor Johan, Erik och Markus har blivit nominerade för Svenska podradiopriset för sin filmpodcast Har du inte sett den? Det är fantastiskt kul tycker jag. Nu hoppas jag att så många som möjligt klickar in (klicka här) och röstar på dom (Bästa amatörkanal och Bästa originalkanal) och du kan rösta ända fram till midnatt på söndag.

 

1. Hypnotisören

Idag har Sveriges nästa oscarsbidrag premiär. Hypnotisören är Lasse Hallströms första svenska film på 24 år och den enda svenska storfilmen sedan 1997 som Mikael Persbrandt inte är med i. Eller jooooo, det är klart han är, jag larvar mig bara. Det görs inga svenska storfilmer utan att Persbrandts nuna syns på filmaffischen. Herregud, hur skulle DET se ut? Hur som helst känns detta som en otvivelaktig man-ur-huse-film, speciellt med tanke på hur många som läst boken. Mina tankar om filmen i nuläget är att jag givetvis ska se den och att trailern är förjävla bra.

 

Publicerat

FRAMED

Don´t worry about a thing, cause every little thing is gonna be alright.

Bob Marleys Three little birds i kombination med semestervyer från världens soligaste Nassau gör att redan när filmen börjar så är jag alldeles laid back, lugn och varm inombords. Smart start måste jag säga. Det funkar. Jag sitter i båten och gungar med.

Men. Men? Läste jag inte att filmen är gjord 2002? Jag trycker på pausknappen och klickar mig in på Imdb. Kan jag ha sett fel på tjugo år? Allt med filmen andas 80-tal, inte bara Rob Lowe utan rubbet. Han ser ut som han gjorde på 80-talet, Sam Neill ser nästan ut som på 80-talet, det är höga mörkblå jeans med breda läderskärp, det är lammullströjor, det är pastell och det är 80-talsblippmusik. Det är även nåt jag inte sett den jag provgrejade med detta på mitt flickrum under samma årtionde: den där frisyren som man fick till med hjälp av en typ av strumpsticka och en gummitrådsögla. Man satte upp håret i en tofs, stack in nålen och drog runt håret så att det blev en tofs men inifrån och ut liksom. Det låter kanske flummigt men det är inget emot hur flummigt det känns att se detta i en film från 2002. Sen alldeles hux flux ser jag vad detta fenomen kanske kan bero på: Lynda La Plante.

Lynda La Plante skrev inte bara manus till TV-serierna I mördarens spår (med Helen Mirren i huvudrollen), hon skrev även manus till en TV-serie från 1992 som heter…Framed.  Det är ingen vildsint gissning att den serien dryper sent 80-tal och att denna film ska efterlikna serien. Kanske en bra tanke.

Det här är en thrillersoppa men en polis i ena ringhörnan (Rob Lowe), och lyxliraren Eddie Myers (Sam Neill) i den andra och däremellan lite vittnesskydd och lättklädda damer och moraliska dubier. Allt man önskar sig en halvdöd vardagskväll med andra ord. Eller?

Måste harkla mig och skratta lite här nu bara.

Hahahahaaaaa.

Så. Nu har jag samlat mig igen.

Nä. Framed har inte mycket som jag längtar efter en hjärndöd vardagkväll men jag trodde det när jag hyrde den. Däremot tycker jag inte den är usel på något sätt. Det är en Rob Lowe med felfri hy och isande blå ögon, det är Sam Neill som är mums-Sam Neill men sen är det inte så mycket mer. Gillar man Lowe och Neill så är filmen sevärd, eller i alla fall…behaglig. Gillar man inte dessa två herrar – se nåt annat förslagsvis.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Förenade med pluggisbrillor, mustascher och starkcigg.

Idag skriver jag och resten av filmspanargänget om ett och samma tema: om en filmupplevelse som är något utöver det vanliga.  Precis som föregående teman (guilty pleasure och knark) är det ett brett ämne som manar till eftertanke och utsållningsnerven fick verkligen jobba hårt innan jag valde vad jag skulle skriva om. För det finns en del att ta av, det gör gärna det när man tycker att film är det roligaste som finns alldeles oavsett var jag befinner mig.

Jag och min bästa vän hade lite sommarjobbspengar över som låg och brände i fickorna. Vi bestämde oss för för att ta dom och åka på en resa.  Året var 1990, jag var 17,5 och min kompis ett år äldre och det här med suparesor till Ibiza och skumdiscon på Cypern var inte vår grej, nejnej, inte alls. Vi ville se nåt, uppleva riktiga saker, lära oss nåt av bestående värde och bokade därför en intellektuell solresa till Israel på påsklovet.

Att resa till Israel över påsk är ungefär det dummaste man kan göra om man vill att det ska hända mer än att man hör hårsnoddarna klonka till mot hotellgolvet. Det var inte den mest genomtänkta resplanen i världshistorien men vi gjorde vårt bästa och istället för att fastna på hotellrummet i Eilat där allt var stängt och bommat satte vi oss på en pensionärsbuss som skulle ta oss till Israels samtliga stora sevärdheter. Vi fick se Jeriko, lite lagom av Gazaremsan, Jerusalem och Betlehem – och inte en enda törnekrona i hårdplast eller jesusbarn i plexiglas på hela resan. När vi kom tillbaka till hotellet hade jag en gnolande känsla i magen, jag tyckte inte det här var nog lärorikt för mig. Jag ville gräva djupare i kulturens finrum, jag ville se mer av det jag läst så mycket om på kvällarna därhemma, jag ville se om jag hade nytta av mina förkunskaper och framförallt så ville jag se om fler än jag förstått hur mycket denne man faktiskt har förändrat världen.

Det satt posters uppe vid hotellet så jag visste att min dröm skulle kunna bli verklighet och när jag droppade idén för min kompis sa hon ja direkt. Självklart skulle vi åka dit. Vi satte på oss fina kläder, bokade en taxi och åkte iväg till andra sidan stan, till den enda öppna biografen som denna påsk visade en enda film: Tango & Cash.

När jag tänker på filmupplevelsen såhär i efterhand känns det som att jag var med i en Sasha Baron Cohen-film. Vi var dom enda utan yvig mörk mustasch (åtminstone är det så jag minns det) i hela salongen och många av dom mustaschprydda männen satt och viftade med röda hemmasydda och lite trådiga tygflaggor. Dom satt tysta och viftande och såg hur poliserna Raymond Tango (Sylvester Stallone) och Gabriel Cash (Kurt Russell) gnuggade sina excentriska personligheter mot varandra i motvilliga försök att samarbeta och jag satt och njöt. Vilka glasögon! Inte lika runda som mina pluggisvarianter men nog så klädsamt på en välklippt italienare med skräddarsydd kostym.

Efter ungefär halva filmen stängs den av. Tjoff säger det bara och nånting sägs i högtalarna som jag givetvis inte förstår. Männen reser på sig och vi gör detsamma. Dom lämnar salongen och vi följer efter. Brinner det? Kanske. Har filmen gått sönder? Ingen aning. Vi försöker fråga lite försynt men ingen verkar vilja svara på engelska.

Vi följer strömmen, går ut genom nödutgången och hamnar på ett tak. Jag minns att jag tyckte det var bra dumt att leda ut folk den vägen för det var bra många meter rakt ner i asfalten om vi skulle tvingas hoppa men då och där i den varma kvällsolen upptäcker jag vad det är som har hänt: det är rökpaus!

Männen bolmar som om det inte fanns en morgondag, det hostas en del och pratas högt och yvigt om denne  “Schtallone” som dom alla verkar väldigt förtjusta i. Det diskuteras ivrigt, jag förstår ingenting, ingenting mer än att dom liksom jag är hans trogna fans. Jag tittar på min kompis, vi skrattar och ingen av oss fattar egentligen hur vi hamnade där. Dom röda fanorna vajar för vinden, vi är svårt passiva rökare och dom enda av kvinnligt kön i hela folksamlingen. Stallone förenar, Stallone förbrödrar och i det här fallet försystrade han också.

Dom beväpnade biografvakterna skjuter tomma skott rakt upp i luften och sorlet avtar som på given signal. Männen kastar sina glödande cigg ner på grusgolvet och beger sig in i salongen igen, glada, nyrökta och redo för mer av denna superhärliga actionkomedi. Vi tar rygg på mustascherna och tittar förundrat på den andra halvan av filmen som såhär i efterhand gav mig ett lika stort minne för livet som min promenad längs Golgata.

Tango & Cash (1989)

Vill du läsa mer om extraordinära filmupplevelser? Klicka här för att komma till mina filmspanarkollegors inlägg.

 

Publicerat

Veckans Berenger: SINNERS AND SAINTS

Tom Berenger anno 2010 är porträttlik Sven-Bertil Taube i samma ålder. Det hade man aldrig kunnat tro.

Vithårig, lite stubbig, brunbränd, ja han ser rätt fräsch ut gubben, bra mycket fräschare än på länge. Synd bara att han inte får några vettiga manus att leka med.

Sinners and saints är en 100 minuter lång rockvideo, klippt av någon som har stenkoll på läget och yrkesstolthet i blodet men vad hjälper det? Halvvägs in i filmen tänker jag för femtioelfte gången ”vad fan handlar filmen om? Vad håller jag på med? Lägg av liksom. Stäng av filmen och bege dig ut i skog och mark, gör nåt vettigt av din fritid istället för att skina upp av nanosekunderna i Tom Berengers närhet som i det här fallet inte gör någon glad”.

Ibland kan det vara rätt skönt att se hjärndöd påkostad action. Dom små grå mår bra av att inte behöva arbeta jämt och pangar, kraschar, explositioner och biljakter blir som ögongodis för trötta hornhinnor. Men när en ”dumaction” inte ens är dum vad är den då? Ett sablans neutrum! Sinners and saints har liksom förutsättningarna för att vara precis sådär härligt korkad som många filmer i denna genre kan vara men för att det ska funka så måste det åtminstone finnas lite hjärta, kärlek till filmkonsten som sådan – inte bara till snabba klipp och sneda vinklar.

Orsaken till att jag inte skrivit nåt om storyn är för att jag inte fattar så bra vad filmen handlar om. Jag har ingen aning om vad den vill säga eller varför och är det så att den vill berätta något viktigt så har filmen misslyckats kapitalt.

Betyget blir ändå en tvåa för filmen ÄR snygg och Tom Berenger är med – må så vara som sistanamn i förtexterna.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

THE THING ABOUT MY FOLKS

För ett tag sedan såg jag en film som heter City Island, en bagatell som totalt drog undan mattan under mina fötter. Jag blev våldsamt förälskad i den där lilla filmen och helt naturligt blev jag nyfiken på Raymond De Felitta, regissören jag aldrig hört talas om förut. The thing about my folks är hans tredje långfilm och den kom ut fyra år före City Island.

Dessa två filmer är lika på många sätt. Fokus ligger på familjen, på nära relationer som är långt ifrån okomplicerade, på vardagshumor och på en driven dialog som känns helt naturlig. Manus till City Island hade De Felitta skrivit själv medans manus till denna film är skriven av Paul Reiser som även spelar huvudrollen som Ben Kleinman, den medelålders mannen som befinner sig på en ofrivillig roadtrip men sin gamla pappa (Peter Falk) som precis blivit dumpad av sin fru sedan många år, Bens mamma Muriel (Olympia Dukakis). Det finns inte många likheter mellan den sonen och den fadern.

Det finns mycket att tycka om den här filmen – och mycket att tycka OM. Jag gillar verkligen Raymond De Felitta, jag fattar att han måste vara extremt duktig på det han gör för han lyckas få skådespelarna att prestera det yttersta av sin förmåga i båda dessa filmer. Paul Reiser är ingen Andy Garcia men han är tillräckligt bra och personlig för den här filmen. Peter Falk är ingen gubbfavorit men han växer i takt med filmen, han dominerar, han levererar och till slut lyckas han till och med få mig att tycka om honom. Bra gjort. Borde ha varit en omöjlighet.

The thing about my folks är en sevärd film, jag hade en väldigt mysig stund framför TV:n. Trots att det är en ganska gripande tragikomisk historia så är det är inte den som är filmens starkaste kort, det är skådespelarna. Speciellt en scen (den med en massa löv som underlag) är otroligt fin och en riktig tårframkallare.

Nu ser jag fram emot Married and cheating, De Felittas kommande film där han både regisserat och skrivit manus. Det där är en snubbe jag kommer hålla koll på.

Här finns filmen.

Publicerat

BAD BOYS & BAD BOYS II

Bad boys bad boys whatcha gonna do? Whatcha gonna do when they come for you?

Mitt svar på den frågan är ”ingen aning” men så är jag ingen dålig pojke heller . Mike Lowery (Will Smith) och  Marcus Burnett (Martin Lawrence) däremot, DÄR snackar vi bad boys. Trots att dom är poliser har dom en redig over-the-top-attityd och munlädret är ruggigt välsmort på dom båda. Redan till förtexterna känner jag att öronen skulle behöva nån form av flytande smärtstillande preparat men jag lyckas vänja mig på nåt vänster trots att det bjäbbas oavbrutet i hundranitti.

Jag vet inte hur många gånger Burnett utbrister ”Majk Laaaaaaaoooori” när han låtsas vara sin kollega och ska skydda en vacker kvinna (Téa Leoni) från skurkarna. Det är upplagt för förväxlingar och en del komiska scener eftersom Burnett är flerbarnsfar (vet inte hur många barn han har, det känns bara som att det kyllar av dom) och en fru som inte är helt nöjd med tillvaron och Lowery är supersingel.

Hans Zimmers karakteristiska score pumpar filmen igenom och det är inget jag tänker gnälla om, inte heller att soundtracket ligger i min CD-samling och samlar damm men helt ärligt, Shy guy med Diana King är ingen höjdare – varken då eller nu.

Jag minns Bad Boys som en sevärd actionkomedi med bra drag men jag tycker den känns rätt gammal såhär vid en omtitt. Den är absolut sevärd fortfarande, det finns många filmer i den här genren som är långt mycket sämre, men det är inte med wow-stora ögon och skrattgurgel i svalget jag tittar. Jag tittar för att jag vill se om tvåan med ettan i färskt minne.

Tvåan ja. Åtta år efter Bad Boys kom uppföljaren med den inte helt ologiska titeln Bad Boys II. Det behöver bara gå tio sekunder av förtexterna innan jag fattar varför jag ville se om filmerna och skriva den här kombon. Wähäääääy! Det är som att sitta i en pulka längst upp i Hammarbybacken, se Stockholm i nysnö nedanför sig och sen släppa taget. Satan, det går undan. Klippetiklopp, snabba klipp, snyggt typsnitt, Jerry Bruckheimers namn skymtar förbi och att även denna film är regisserad av Michael Bay går inte att missa.

Lowery och Burnett har blivit åtta år äldre, gått i terapi, funderat över livet, dom är fortfarande kaxiga och stora i käften med med aningens mer eftertänksamhet och humor vilket gör hela filmen betydligt mer behaglig både att titta och lyssna på. Den här gången är det Alexei, en rysk knarkmogul spelad av Peter Stormare, som ska sättas bakom lås och bom och det tjallas och spanas och skjuts och trixas.

Kanske är filmen i längsta laget med sina 147 minuter, jag har inte direkt tråkigt nån gång men nedklippt med en kvart hade den blivit en i det närmaste perfekt actionkomedi. Både Will Smith och Martin Lawrence har filat på sina komiska ådror sen förra filmen och känns supersofta när dom levererar oneliners i hundranitti och diskuterar erektionsproblem.

Jag är lite svag för det här. På fel humör kan en Bad Boys II vara precis vad jag behöver för att känna mig lite gladare och på rätt humör är det bara en actionstänkare som får mig att inte fundera på folkmord, bröstcancer och ungarnas träningstider för en stund.

Bad Boys (1995)

Bad Boys II (2003)

Publicerat

BULLHEAD

Att den italienska maffian finns, det vet jag. Jag känner även till den ryska maffian, krogmaffian, chicagomaffian, den japanska maffian och costa nostra. Det jag däremot inte visste fanns är den belgiska hormonmaffian men jorå, den finns, den med.

Jacky Vanmarsenille (Matthias Schoenaerts) hjälper till med att driva familjens bondgård. Han är i trettioårsåldern, han missbrukar steroider och naken i motljus ser han ut som en en mänsklig välhängd variant dom köttmonster som belgiska bönder producerar: Belgian Blue.

Bullhead är inspirerad av mordet på en belgisk korrupt veterinär som skedde i mitten på 1990-talet. Han ville byta steroidleverantör, vilket inte föll i god jord hos Jacky och hans posse.

Historien hade kunnat vara både spännande och allmängiltig men det är den tyvärr inte.  Med en speltid på 124 minuter är den minst en halvtimme för lång. Filmen är seg på ett sätt som den inte hade behövt vara med en klippare som känt till uttrycket kill your darlings. Jag lyckas inte hålla mitt intresse uppe ens med en dryg liter mörkrostat kaffe och det blir många kisspauser där jag inte ens känner att jag behöver pausa.

Nu såhär efteråt har jag en djup bekymmerrynka mellan ögonbrynen för trots att jag inte hade skyhöga förväntningar på filmen så hade jag trott den om mer. Jag hade väntat mig mer känslor, mer oumpff liksom.

Det jag gillar mest med filmen är inblicken jag får i ett sammanhang jag inte kände till alls. Sånt är alltid spännande. Det är som att få en lektion i samhällskunskap, historia och biologi samtidigt. Nyttigt, lärorikt, vettigt men ändå ganska så tradigt genomfört.

Publicerat

Fredagsfemman # 33: Filmscener som förändrat min syn på mig själv

5. If I can change and you can change – everybody can change!

Att det inte går att lära gamla hundar att sitta är ren bullshit. Det gäller bara att hunden själv känner att den vill lära sig sitta. Slutscenen i Rocky IV bevisar mycket för mig, den bevisar att ingenting behöver vara skrivet i sten, att även om man är i underläge så kan man vinna, att ingenting är omöjligt och att kärleken – hur man än vrider och vänder på det – är störst av allt.

 

4. Dom finns, dom finns på riktigt! Jag har sett dinosaurier på riktigt!

Jag har alltid haft en väl utvecklad fantasi, ibland kanske till och med lite för bra. Jag kan se snömän och järnjättar och gigantiska bläckfiskar och sabeltandade anacondas lite överallt, ibland är det jobbigt och ibland ganska härligt. När den allra första dinosauriescenen dök upp i Jurassic Park trodde jag att jag skulle bajja i byxan. Jag behövde inte fantasin, jag behövde bara titta med stora ögon och hänga med på äventyret. Dinosaurier! Bara sådär! Jag har sett dom alldeles i verkligheten och jag var spattig ett långt tag efteråt. Det vete tusan om det gått över än förresten.

 

3. Keep going!

Slutscenen i Thelma & Louise har allt. Trots att det inte på nåt sätt är ett lyckligt slut så kändes det så för mig. Den där scenen gav mig ett jävlaranamma i magen som jag saknat innan, jag fick en tro på mig själv och en storjävla spark i arslet att göra nåt bra av mitt liv och den känslan har suttit kvar i tjugo år.

 

 

2. I´m sorry Winston!

I Cast away visar Tom Hanks med all önskvärd tydlighet hur twistad i skallen man kan bli av ensamhet. Volleybollen Winston blir hans bästa vän på den öde ön och denna scen lärde mig att hur icke social jag än inbillar mig att jag är och hur skönt jag än tycker att det är att gå på bio ensam så är det väldans viktigt och mental medicin att ha levande, sköna, snälla, vettiga människor runt omkring mig.

 

1. Liten blir stor

Jag har alltid sett på mig själv som en rätt igenom ickenostalgisk människa. Jag tittar bakåt men med krassa ögon, jag kan tycka att mycket jag gjort har varit konstigt och dumt men jag ångrar inget och jag tycker aldrig det är jobbigt med förändringar. Det är inte sant, inte på en endaste fläck och det blev jag – och mina barn – fruktansvärt medvetna om när vi gick och såg Mamma Mia och jag började fulgråta alldeles hysteriskt när Meryl Streep sjöng Slipping through my fingers. Den här scenen har lärt mig massor om mig själv, på många plan och den lärde mina barn att vuxna visst kan gråta på bio och att dom kanske inte vill vara med när det händer nästa gång.

 

Sen vill jag passa på att skicka ett fyrfaldigt leve och en stor virtuell cheesetoast till min bloggkollega Sofia som fyller 40 år idag. GRATTIS! Hoppas du får en jättefin dag!

Publicerat

FLIMMER

På telecomföretaget Unicom i den lilla staden Backberga jobbar helt vanliga  människor.

Chefen som saknar empati och använder sig av härskartekniker fast han egentligen kanske skulle behöva gråta. Den ekonomiansvarige som knappt sett en kvinna på bild och kämpar med månadsrapporten, undermålig datorvana och hoppet om att finna en själsfrände på Loveline. Datateknikerna som lever bland sina krashade datorer och pratar en sorts hårdvaruslang som ingen icke insatt fattar ett ord av. Teleteknikerna som åker runt och lagar trasiga stolpar och belastar sina kroppar med mer el än vad som är nyttigt. Frun som längtar efter barn. Den ensamma äldre kvinnan med spindelskräck. Han som håller i allsköns möten och kursen på orten och tror sig vara expert på allt.

Som uppvuxen i en mindre ort har jag träffat alla dess personligheter och jag tror att det är därför filmen funkar. Kanske är det så att andra skulle se filmen som skruvad, som att Patrik Eklund med sitt manus och sin regi twistat till verkligheten till nåt slags hittipåland och galenskaparfigurer men nej, det här skulle kunna vara var som helst i Sverige bara man åker 25 mil från Stockholm eller mer.

Jag visste absolut ingenting om den här filmen när jag satte mig i salongen på Malmö Filmdagar och började titta. Nada. Det var rätt skönt. Jag tror att filmen är lätt att avfärda som ännu en såndär ”tokrolig” svensk komedi, i alla fall när man ser affischen och jag tycker det är synd. Visst är det en affisch som syns men frågan är om det den visar lockar eller skrämmer biobesökarna.

Flimmer är en beige liten film som är känslosam på ett finstämt sätt. Inga stora ord och gester, skådespelarna måste verkligen visa vad dom går för och det gör dom. Jacob Nordenson är hjärtskärande som Kenneth, mannen som ser ut som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson, Olle Sarri gör ett fantastiskt porträtt av Jörgen med klådan men min absoluta favorit i filmen är Jimmy Lindström som Roland, en skådespelare som jag ofta tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Jag hoppas att Flimmer hittar sin publik, det är den mycket väl värd.

 

Publicerat

KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: I SKUGGAN AV ETT BROTT

Tom Berenger var en riktig hottie på 80-talet, en känslig machoman vars läppar alltid zoomades in när det vankades kysscener. Mimi Rogers var gift med Tom Cruise, hon var en ”äldre” kvinna, skitsnygg, classy och lite spännande eftersom hon lyckats lägra den där snyggingen från Föräldrafritt och det i en tid då yngre män sällan var tillsammans med äldre kvinnor, eller längre för den delen.

1987 lyckades Ridley Scott fösa ihop dessa tu i en spännande erotisk thriller som var en storfilm – då. Det var en såndär film som ”alla” såg och som jag själv såg om och om igen på video. Nu har jag sett om den och visst håller den fortfarande men det är en story som filmats alltför många gånger för att fortfarande kännas spännande. Ensam rik vacker kvinna blir vittne till ett mord och ska beskyddas nattetid av snygg gift polis. Klurigare och lurigare än så är det inte. Twisterna kan en vandrande pinne med lätthet tänka ut och jag blir nästan lite fnissig åt det charmen. Det finns nämligen ingenting att bli besviken åt – egentligen.

Längtar man efter att se en riktig 80-talare så är I skuggan av ett brott perfekt. Musiken, känslan, ljuset, kläderna, Tom Berengers paradkostym – dom högt uppdragna blåjeansen – är givetvis på plats liksom Mimi Rogers klassiska 80-talskrulliga page. Ridley Scott som regissör är kanske mest känd för några små sciencefictionfilmer som börjar på A och slutar på lien, för Thelma & Louise, för Gladiator,  Bladerunner och Prometheus (såklart) men det är lätt att glömma att han under åren även gjort flera såna här tämligen ”normala” thrillers.  Han behärskar även den genren även om jag tycker han glänser mer som regissör av egensinniga storvulna härliga effektfilmer, där är han tämligen svårslagen.

Jag är svag för den här filmen även om jag inte är lika svag som jag var i slutet på åttiotalet men för tusan, med charm och högt uppdragna byxor kan man komma långt. Kolla bara Tone Norum.

När jag såg den 1988:

När jag såg den 2012: