Tänk dig att en trasig bitter man står med en stor pistol riktad mot huvudet på en yngre svinrik storstadsyuppie. Han måste döda rikisen, han bara måste för hans fotsvamp har talat till honom. ”Jag har assymetrisk prostata” säger rikisen. ”Jag med” säger den bittra jäveln.
Tänk dig den scenen. Sug på den. Sug på den suggestiva bismaken av talande fotsvamp och snälla gör det en liten stund till. Det kommer en förklaring till varför, jag lovar.
Jag läste recensionen av David Cronenbergs nyaste skapelse Cosmopolis i Svenska Dagbladet i fredags. Det gav mig absolut ingenting. En massa uppstaplade ord till synes utan röd tråd som utmynnande i en fullpoängare från Jan Söderqvist är knappast ett rättesnöre för mig och texten inte något som gjorde till eller ifrån för mina förväntningar på filmen, dock slog det mig att texten var förvånadsvärt spretig.
Nu såhär ett par timmar efter att jag lämnat biosalongen kan jag bara säga Jääääy, Jan! Snyggt jobbat. Spretigt, my ass, den där recensionen är lika glasklar som en monteringsanvisning för bokhyllan Billy. Jag tar tillbaka allt jag tänkt för det är ingen lätt match att beskriva en film som Cosmopolis.
Det lättaste är kanske att återge dom spontana utrop jag hörde inne på biografen:
Nä nu skiter jag i det här! (en 25-åring tjej sekunden innan hon lämnade salongen efter dryga 50 minuter)
Ja fy fan! (hennes kompis som gick samtidigt)
Pieeeeeeewwwwwww. (Den där lättnadens suck jag hörde från dom två medelålders kvinnorna som gick drygt tio minuter efter dom två första).
Det här är den sämsta film jag sett i h-e-l-a mitt liv. Den absolut och utan tvekan sämsta. Ever. (Mitt manliga sällskap när filmen var slut)
Det här var faaaan ingen film ens. (Min dotter när filmen var slut och som sett fram emot detta som en utsvulten geting på ett barnkalas i juli då Robert Pattinson är sååååå snygg)
Jag vill helt enkelt aldrig mer se en film med Robert Pattinson. (Sagt av mig OCH mitt sällskap och dottern blev inte ens förbannad åt detta uttalande)
Cosmopolis är en såndär film som är så dålig att jag inte ens ids bli arg. Det är en film som leker svår, som inte kan säga en enda normal uppbyggd mening som inte behövs analyseras en fyra-fem varv och när jag analyserat klart har jag enbart förstått att undermeningen, den smarta, den komplicerade, är lika djup som en plaskpool på en radhusgräsmatta.
Om nu Don DeLillos bok med samma namn (som jag inte läst) är skriven med så styltig dialog som den är i filmen då förstår jag inte David Cronenberg alls. Det måste vara en del av den konstnärliga friheten att se till att skådespelarna pratar så det är funktionellt för filmen. Här blir det så kallt och så hackigt att vi i publiken skrattar åt Robert Pattinsons fullkomligt personlighetsdöda Eric Packer (Pattinson), det blir så fånigt att trots att Pattison nästan visar snorren så drar dottern fram mobilen och börjar instagramma – fast hon mycket väl vet min inställning till överträdelse av biografhyfs – men hon skiter i det för filmen ”är så dålig så man dööööör”. Jag håller med henne men jag dör inte, jag suckar, skrattar, skruvar på mig och vill bara att filmjäveln ska ta slut.
En pajkastningsscen får mig att gurgelfnissa så jag hade ramlat omkull om jag stått upp och när Packer med huvudet fullt av bakverk beger sig till frisören för att klippa sig (och vi har följt åkturen till den där förbannade frisören i över en timme – låter spännande va?) och väl kommer fram så börjar den gamla genuina barberaren att klippa honom med halva skallen full av kladdigt mjölgrädde. Trovärdigt? Ja, verkligen och det säger jag med min mest bitterironiska röst.
Bitter var det ja. Den bittra mannen med fotsvampen i recensionens början, har du sugit klart på den tanken än? Bra. Låt det vara så. Den scenen finns nämligen i filmen, plagierat rätt av i min text och andemeningen i detta är skummare än varenda kladdig skalbagge eller ultrablodigt effektsökeri som var så vanligt i Cronenbergs tidigare filmer.
Jag har sett många filmer av David Cronenberg i mina dagar och jag trodde att han med Cosmopolis skulle hitta tillbaka till det fantastiska han skapade med sina ”vanliga” filmer A history of violence och Eastern Promises (och som försvann som en avlöning med Freud, Jung och Kiera-hajen i A dangerous method förra året) men jag hade så jävla fel som en människa kan ha. Trailern är en riktig lögnhals, den är Pinocchio i teaserformat och jag känner mig sjukt barnsligt snuvad på konfekten.
Jag vet att det kommer vara svårt att undvika men jag skulle klara mig alldeles utmärkt om jag slapp se Robert Pattinson agera under resten av mitt liv.
mas Michael Moore föddes 31 maj 1949 i Chicago. Han tog sitt mer kända efternamn redan under skoltiden eftersom det redan fanns en Tom Moore i Actors’ Equity Association (AEA) och det var såhär i backspegeln antagligen ett smartare drag än att börja kalla sig för Michael Moore.
Filmen finns att hyra på 
