Det finns en biograf i Los Angeles som heter Mann´s Chinese Theatre. Den är byggd som ett kinesiskt tempel mitt på Hollywood Boulevard och sedan 1927 har den varit en av Los Angeles mest kända byggnader.
Det finns inte en kvadratcentimeter av denna byggnad som inte är spektakulär, inte om man ser den från rätt sida. Mot Hollywood Boulevard är allting rent och snyggt och skinande och blinkande men baksidan är som ett papphus. När jag var där var hela baksidan målad i en knallig Miami Vice-mintgrön kulör och den bakre långsidan hölls i upprätt läge av stöttor. Det stod överfulla soptunnor där ingen såg, det var trasig asfalt där ingen gick och det var väldigt svårt att tro att bara ett tjugotal steg från denna känsla av slum var Hollywood´s Walk of fame, den långa trottoaren med alla stjärnor.
Är det inte typiskt? I en stad där yta betyder allt gäller det till och med byggnader. Det viktiga är vad folk ser, det viktiga är inte funktion, konstruktion, säkerhet, färgsättning, hållbarhet, det viktiga är att lägga pengarna på det som syns, på första intrycket, på sånt som folk minns.
Sen finns det precis det motsatta i andra delar av världen. I städer och byar där invånarna kanske inte har jättemycket pengar finns det ofta massor med hus som är korrekt byggda, extremt välskötta, omtyckta och genuina ända in i den innersta putsatomen. Det kanske inte är dom vackraste av hus men dom är byggda för att hålla i hundra år, utan stöttor, utan kladdig grundfärg på baksidan man tror att ingen ser. Det är hus som inte skäms.
Det finns många filmer som kan jämföras med Mann´s Chinese Theatre. Många, många, kanske alltför många. Filmer som är gjorda med enbart dollartecken för ögonen, där en cool trailer, en ball filmaffisch, några snygga fejs är det som ska dra oss till biograferna, byta våra skattade pengar mot en biobiljett, köpa filmen på DVD och Blu-ray, spela TV-spelet, köpa leksakerna. Ytan är det viktiga, vi får precis bara det vi ser, ingenting mer. Skrapar man på ytan, går man bakom hörnet så hittar man inte något äkta, något som är gjort helhjärtat för att hålla för evigt, man hittar något som visserligen roar för stunden men som krackelerar tämligen fort i solljus.
Jag gillar många av dessa filmer. Jag köper grejen. Jag njuter av balla effekter, jag går på merchandisen men jag glömmer inte för en sekund att anledningen till att dessa filmer finns och görs är pengar och enbart pengar.
Motsatsen till dessa filmer är filmer som den här, som Elizabethtown. Filmer som jag känner är gjorda av folk som kan sitt hantverk, som älskar att berätta en riktig historia, som inte fuskar, trixar och fixar. Det är inte alltid dessa filmer blir mästerverk, det är inte alltid jag ens gillar dom men jag har svårt att värja mig för känslan av hemstickade mössor och virkade vantar. Jag gillar det. Jag gillar att känna att jag inte blir lurad.
Cameron Crowe är en regissör som jag ser som väldigt stabil. Han kan sin sak. Jag har svårt att se att någonting han gör kan bli riktigt dåligt. Elizabethtown är långt ifrån det bästa han gjort men han har en imponerande lägstanivå som inte ens Orlando Blooms närvaro kan dra ner. Det här är en liten historia berättad på ett personligt vis. Inget speciellt, inget extravagant, inget som förändrar min syn på världen på något sätt men det är välgjort in i minsta detalj. Det är som hemsydda byxor där varenda fåll är perfekt sicksackad, ingenting har lämnats åt slumpen men ändå är det inga världsmästarbrallor direkt. Sköna, fungerande men inte så skitsnygga.
Här finns filmen.
Ååååå vad jag trodde att den här filmen bara skulle vara larvig men jag misstog mig. Den ÄR larvig men den har Jonah Hill och Channing Tatum, brains and looks alltså och varenda människa vet att med båda dessa egenskaper kan man komma långt – även om det är fördelat på två individer.
