Månad: oktober 2012

Publicerat

WE OWN THE NIGHT

Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och  kriminalitet?

Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.

Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.

We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.

Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!

Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.

Publicerat

A GOOD OLD FASHIONED ORGY

Varför ge en film en cool titel när man kan ge den ett som är en solklar innehållsförteckning? A good oldfashioned orgy handlar om ett kompisgäng som hållt till i en av killarnas pappas sommarhus i många många år (och haft många många fester) men då huset ska säljas bestämmer dom sig för att på Labour Day ska sista festen hållas och då, då , DÅ ska det bli festernas fest och vad kan då vara bättre än att ordna en gruppsexorgie för själva kärntruppen?

Dom flesta av oss skulle nog skruva på oss rätt rejält bara vid tanken på ett gruppsexparty med polarna men här skruvas det bara lite och bara till en början. När första paniktanken lagt sig verkar dom flesta inblandade se fram emot detta. Det planeras, det gås på studiebesök, skickas ut signaler, pratas, ältas, dröms.

Hela filmen hade verkligen kunnat fallit på sitt eget grepp om det inte var så att karaktärerna är rätt tjommiga. Jason Sudeikis är rätt så mysig, Leslie Bibb är rätt så gullig, Tyler Labine är rätt så kul och resten av gänget funkar bra tillsammans. Filmen är givetvis inget som bör vakumförpackas och grävas ner i en hårdplastlåda för framtidens generationer att hitta och förundras över men det var skaplig underhållning för stunden.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Publicerat

Fredagsfemman # 35 – Filmer som kan vara hämtade ur verkliga livet (om det vill sig illa)

5. Fatal attraction

Ryggradslös gift man vänstrar med psyksjuk aggressiv kvinna. Det kan hända den bäste men det kan aldrig sluta väl, inte för någon inblandad. Inte ens den lilla kaninen klarar sig helskinnad.

 

 

4. Liar Liar

En vuxen man som fabulerar, hittar på sin egen livssanning och som utan att blinka ljuger för barn, det är inte särskilt roligt, inte om det är någon annan i huvudrollen än Jim Carrey. Den här historien har ett lyckligt slut, sånt händer inte alltid i verkligheten. Eller, vad betyder lyckligt förresten? Allt ligger i betraktarens ögon.

 

 

3. Cry Baby

Johnny Depps krokodiltårar har charmat en hel generation, så även mig. Falska känslor i ett trovärdigt ansikte gör sig på film men i verkligheten blir det rätt omanligt.

 

 

 

2. Happy-go-lucky

Att sträva efter att vara glad, snäll, känna harmoni och att trivas med sitt liv,  filmer som handlar om sånt är bra. Nu är inte just den här filmen så värstans sevärd men den har en bra symbolik och fina glada färger på affischen.

 

 

 

1. Livet är en schlager

Det finns låtar som Jag ljuger så bra med Linda Bengtzing, Det gör ont med Lena Philipson och Det blir alltid värre framåt natten med Björn Skifs. Dom är inte så bra tycker jag. Jag sjunger hellre Amazing med Danny Saucedo, Mitt i ett äventyr med Carola Häggkvist och The winner takes it all med ABBA. Eller tittar på filmen.

Publicerat

IRA & ABBY

Så blev jag sådär glad igen. Jag hittade ännu en film med Jennifer Westfeldt i huvudrollen, en film hon även skrivit manus till och trots att Kissing Jessica Stein inte var nån höjdare så var Friends with kids just det och jag vill inte sluta hoppas på en filmisk repris av den sistnämnda. Inte än.

Här får vi träffa Ira (Chris Messina), en kille i yngre medelåldern som har uppenbara issues med det mesta och har veckovis träffat en psykolog i tolv år  sträck. Men psykologen får nog, säger åt Ira att kamma sig och komma in i matchen, att ge fan i att tänka så mycket och börja leva och Ira gör just det. Spontant dyker han in på ett gym för att köpa sig ett medlemsskap och där jobbar Abby (Jennifer Westfeldt). Hon avskyr att träna men hon är ett socialt geni och jättebra på att ta folk.

Det sista var ett understatement. Ta folk, ja det gör hon och hon tar Ira så pass bra (och tvärtom) att hon friar till honom samma kväll. Så den superspontana Abby och den kontrollerade Ira gifter sig. Gott så, kanske, eller inte. Man kan säga att Ira hittar tillbaka till terapisoffan men denna gång med Abby bredvid sig.

Usch ja. Giftemål. Kan det gå annat än åt helvete? Det är ju alltid så himla puttinuttgulligt till en början men sen vänder det och vänder det inte några grader i taget för att sen hittas tillbaka till utgångspunkten så vänds det hundraåttio grader på en gång och det blir pannkaka, gråt och tandagnisslan samtidigt. Ira och Abby – som dessutom haft så bråttom så man kan tro att dom hade kniven mot strupen – hinner med på en månad vad vanliga par gör på tio år och det är DÄR filmen tappar mig. Den hade kunnat ha sina poänger men jag köper inte dom som finns för filmen blir för mycket, den blir too much överallt samtidigt. Att jag inte förstår var Abby ser hos Ira i förstaläget hjälper säkert till.

Njä. Det här var faktiskt inte (heller) så bra. Jag får nog släppa taget om Jennifer Westfeldt och se om Friends with kids istället.

Här finns filmen.

Publicerat

RIPLEY UNDER GROUND

Jag satt och klickade mig runt bland Lovefilms gratis-streamingutbud en kväll när jag hade lite halvtråkigt. Det är kvällar som dessa som jag känner mig stolt över att vara extremt lättroad. Livet blir liksom lite lättare då. Jag kräver inte så mycket, lite lugn och ro, en latte i samma storlek som trillingmammor behöver halv fem på mornarna, tillgång till film i datorn och som gelehallonet på mjukglassen så hittar jag ibland rätt intressanta filmer jag inte visste fanns.

Ripley Under Ground handlar såklart om Tom Ripley, samme lurendrejar-Tom som Matt Damon spelade i den hypnotiskt otäcka  The talented Mr Ripley.  Här är det Barry Pepper som axlar Ripleymanteln, Pepper som jag alltid tror är son till Gary Busey men det är han ju inte. Jack Busey är Garys Buseys son men Barry Pepper är mer lik Gary än Jake är. Hänger du med?

Äsch. Skitisamma. Barry Pepper är Tom Ripley, mannen som lurar, bedrar, härmas, ljuger, dödar, trixar för sin egna vinnings skull och har en osviklig förmåga att alltid klara sig. Här dör hans kompis, den store konstnären Derwatt, i en bilolycka när han precis friat till sin flickvän (Claire Forlani) men hon sagt nej. Hans andra kompis, den store galleristen (Alan Cumming), har hela galleriet fullt med den andre kompisens målningar och fasar för en totalflopp när det kommer fram att utställningens centralfigur är död. Så Tom, galleristen och konstnärens flickvän gör det enda rätta: stoppar konstnärsliket i bilen, härmar hans sätt att måla och gör en drös nya målningar och delar vinsten mellan sig.

Derwatt-kännaren (Willem Dafoe) och polisen (Tom Wilkinson) är varken lättlurade, gamla eller trötta, dom nosar ugglor i mossen och så gör även jag. Det doftar ganska unken film till en början, jag funderar på hur det kommer sig att jag inte hört talas om den, regissören Roger Spottiswoode är ingen duvunge direkt, han vet vad han pysslar med och ja, han vet det även här även om jag är skeptisk under första halvan. Barry Pepper är ingen Matt Damon, Ripley Under Ground är ingen The talented Mr Ripley men filmen är fullt duglig på alla sätt och bjussar till och med på en otippad twist på slutet, en twist som gör att jag funderar på filmen långt efter att latten är slut.

 

Publicerat

Veckans Berenger: FEAR CITY

Fear City är en av dom få filmer jag sett som jag hade haft samma utbyte av om jag varit blind. Det är helt otroligt egentligen vad viktig ljud och musik är i filmer och i 80-talsfilmer mer än vanligt.

Med en ögonbindel hade jag förstått att Melanie Griffith strippade, även om jag inte sett att det var just Melanie Griffith. Jag hade förstått att det låg en elaking i gränderna som spanade efter snygga tjejer som jobbar i porrklubbskvarteren och som misshandlar dom illa. Jag hade utan tvekan kunnat sätta mig in i historien om Matt (Tom Berenger) som är ex-boxare och olyckligt kär i den stora strippstjärnan Loretta (Griffith) och att dom varit tillsammans men inte längre är det.

Med bongotrummor, kongas och synthar skulle jag kunna se dom långa och många halvnakna ”dansnumren” framför mig och kanske till och med tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp se pudelpermanentade åttiotalsbrudar i minimala string.

Det enda av värde jag hade missat om jag sett denna film som gravt synskadad är uppenbarelsen av hur enormt lik en ung o-opererad Melanie Griffith är en ung o-opererad Nicole Kidman. Samma näsa, samma mun, samma sätt att slicka sig om munnen. Kanske har Nicole Kidman stil nog att inte tatuera in en jordgubbe på skinkan men nån större skillnad än så går knappt att se och det är en jämförelse som aldrig slagit mig förut.

Hur är då filmen? Förutom att den dryyyyyper av 80-talskänsla när den är som sämst så är det en överdriven Abel Ferrara bakom spakarna, en Jack Scalia som varken är eller någonsin har varit en karaktärsskådespelare av rang och Melanie Griffith med en klädkonto som luktar tillgodokvitto på en hundring på Myrorna. Men det är ju inte därför jag ser filmen. Tom Berenger är anledningen och han gör mig inte besviken. Han är härligt 80-talspumpad och solariebränd med uppknäppt svart skjorta och skinnjacka och han säger inte många stavelser i onödan. Det hade jag missat om jag varit blind och det hade ju varit tråkigt.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: BONNIE AND CLYDE

Oj, oj.

En jättesnygg Faye Dunaway och en lika snygg Warren Beatty filmas i karakteristisk sextiotals-brun-beige-färgskala när den sanna berättelsen om bankrånarna Bonnie och Clyde ska berättas.

Bonnie och Clyde rånade bensinstationer, butiker och tuggummiapparater (!) men dom presenterade sig alltid med orden ”We rob banks” som om det var något att vara stolt över. Clyde känns som en osäker man med storhetsvansinne och liten snopp och Bonnie som ett ryggradslöst våp som gör allt i sin makt för att blidka snygge Clyde och jag retar mig som fan på detta till en början. Jag försöker tänka att hela grejen är så urbota dum att logik och känslor måste kopplas bort för det är en sann historia och den kan reta mig hur mycket som helst, det har likväl hänt. Kom igen, se det här som en FILM, inget annat, lägg inte in en massa personligt trams, skit i psykopati och feminism och offerkoftor för det har inte med saken att göra!

Ibland hjälper det att prata med sig själv. Det händer att jag får bra svar. Det bästa för den här filmen var att jag svarade mig själv med orden ”Okej. Jag ska” och sen gjorde jag just det. Jag såg filmen för precis var den var, en klassisk film om ett klassiskt par som rånade och dödade utan en tanke på morgondagen. Dom höll igång från 1931 till den 23 maj 1934 då dom båda sköts till döds av poliser i Bienville Parish, Louisiana.

Jag fattar att regissören Arthur Penn och resten av gänget bakom filmen har vänt och vridit på storyn en del och antagligen glorifierat verkligheten mer än en liten smula. Min inledande snoppkänsla angående Clyde visade sig stämma ganska bra då han inte bara hade en liten utan en icke fungerande sådan. I filmen är han impotent men i det första utkastet av manus – och kanske även i verkligheten –  visade han klara homosexuella tendenser.

Det är riktigt kul att se Gene Hackman som Buck Barrow. Han var trettiosju år när filmen spelades in och det är ingen större skillnad mot nu rent utseendemässigt. Warren Beatty var bara trettio då och åren har inte riktigt varit lika snälla med honom. Vad gäller filmen så tycker jag att den över lag fungerar. Den har ett bra tempo, den är snygg och trots att jag inte bryr mig nämnvärt hur det går för samtliga inblandade så tittar jag på hela utan tillstymmelse till kisspauser. Så visst är det en klassiker och visst håller den.