Månad: november 2012

Publicerat

Fredagsfemman # 40

5. Filmen G

Jag undrar om Olle Ljungströms och Magnus Ugglas medverkan i Så mycket bättre kommer att ge Filmen G en ny hajp? Jag undrar även om det i såna fall är bra eller dåligt för Niclas Wahlgren. Att Nürnberg 47 är värsta tuffa bandet vet jag i alla fall, samt att Hundarna Brinner är en låt som fortfarande håller. Konstigt nog.

 

4. Även ett missat biobesök är ett biobesök – eller?

Ett hastigt insatt föräldramöte gjorde att jag inte hann till visningen av den norska filmen 90 minutes på Filmfestivalen i onsdags men om Ulf Lundell säger att även en inställd spelning är en spelning så tänker jag att detsamma gäller med ett biobesök. Det känns i alla fall mindre surt om jag tänker så.

 

3. Pernilla August

Call girl har premiär idag. Säga vad man vill om Pernilla August men hon är en filmstjärna.

 

 

 

2. Jag twittrar, alltså finns jag.

Jag må vara sist ut i hela mellansverige men nu finns även jag på Twitter. Följ mig om du vill, strunta i det om du vill. Jag skriver om det som faller mig in (alltså inte enbart film). Precis som alla andra alltså.

 

 

1. Filmspanarträff heeela långa dagen imorgon!

Imorgon är det dags för oss filmspanare att träffas igen och det blir lite annorlunda den här gången. Stockholms filmfestival är igång för fullt och hela tre filmer kommer att ses av dom av oss som är med hela dagen. Vissa är bara med på en del och vissa kanske bara vill hänga på och dricka öl. Allt är okej, det är det som är så bra.

Publicerat

BEDRAGAREN

Robert Miller (Richard Gere) är företagsledare, äkta man, pappa, morfar och älskare. Han är sedan många år gift med Ellen (Susan Sarandon) och dom lever ett på ytan väl fungerande liv. Att han har en ung fransk älskarinna som försöker hanka sig fram som konstnär är en väl förborgad hemlighet och Robert har inga planer på att det någonsin ska bli något annat. Familjen är helig. Pengar är viktigt. Företaget är allt. Men inte ens den man som tror att han ensam kan kontrollera världen kan bestämma över ödet. Vill ödet sätta honom i skiten så gör ödet det och det spelar ingen roll vilken klass man tillhör, fast visst underlättar det med pengar på banken, i alla fall för Robert Miller.

Alltså, jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen. Jag fick känslan av att det var en snygg, påkostad thriller jag skulle få se, det finns många skådisar som är sämre än Richard Gere och Susan Sarandon så det är klart att jag trodde det här skulle vara en höjdare. Kanske en ny Primal Fear till och med eller en lite ”vuxnare” variant av Collateral. Men nä. Det känns som jag gurglar mig långt bak i munnen med morotsjuice eller nåt, jag känner mig lite sur för det här var inget vidare faktiskt. Inget vidare alls.

Arbitrage hade kunnat vara en mustig perfekt tillagad rödvinssås men är det inte. Arbitrage är en såspåse från Knorr, en sån man blandar ut i vatten och kokar upp. En sån som smakar noll och ingenting.

Publicerat

HYPNOTISÖREN

När Lasse Hallström återvänder till Sverige för att filma händer det något. Jag tänker inte bara på att hela filmsverige håller andan och glider ner i spagat alldeles oförhappandes, det händer nåt med Lasse Hallströms filmande också.

Jag citerar en terapeut som ofta säger ”bara för att du känner en sak behöver det inte betyda att det är sant” och tro mig, jag vet att det stämmer. Jag vet också att jag just i det här fallet tänker lita på det jag känner och skriva det.

Jag tror nämligen att Lasse Hallström trivs ypperligt med att filma på svenska. Jag tror att han tycker om att ha friare tyglar än i Hollywood och jag tror att han tycker det är tokskönt att slippa göra ännu en feel-good-rulle med sirapsdrypande slut. Så känner jag när jag tittar på Hypnotisören. Jag känner berättarglädje och jag känner att han nästan frossar i mörker (i betydelsen avsaknad av ljus) och jag kan bara anta att vårat skandinaviska vintermörker är en härlig kontrast till pastelligt fiskande i Jemen.

Det här är alltså en filmatisering av en Sveriges mest lästa böcker på senare tid. Sånt är alltid svårt. Hur förhåller man sig till boken, ska filmen vara bokstavstroende eller en egen individ? Jag har läst boken men jag läste den inte i ett svep så tyvärr haltade mitt intresse betänkligt under andra halvan men den är bra, den är välskriven OCH den är spännande. Filmen är också bra, den är välgjord men den är inte speciellt spännande. Däremot får jag en fin känsla för Erik (Mikael Persbrandt) och Simone (Lena Olin), mycket finare än jag fick i boken.

Den som gör mest skillnad på plussidan är ändå Tobias Zilliacus som spelar polisen Joona Linna.

Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar. Att det är befriande att se ett ansikte jag inte sett tusenmiljonergånger i svensk film är också en klar bonus. Det känns som om jag kan andas, som att Lasse Hallström sitter bredvid mig på bion och håller upp en syrgasmask framför mitt ansikte. Pjuuuuuuuu, ppjuuuuuuuu, så låter det när jag lugnt och stilla andas mig igenom filmen och när slutscenen kommer börjar jag gråta. Jag sitter alltså och gråter! Min vänstra hjärnhalva är lika förvånad som den högra men likväl rinner tårarna. Kanske kom filmen lite för nära, det där med tillit, det där med ta sig igenom problem som känns som dom är gjorda i granit för att sen få nåt att jämföra med och upptäcka att ett I-landsproblem är ett I-landsproblem alldeles oavsett packeteringen.

Jag hatar att säga det men jag hoppas Lasse Hallström stannar i USA och fortsätter filma där, men jag hoppas också att han kommer hem fler gånger och visar var skåpet ska stå. För det gör han. Han ställer skåpet precis där det ska stå, säger TYSTNAD, TAGNING och sen kastar vi en oscarsbidragsnominering på honom. En välförtjänt sådan.

Jojjenito har också sett filmen. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: BRAKE

Det skulle kunna vara en rip-off på Ryan Reynolds-rullen Buried. Det skulle kunna vara en fortsättning på Quentin Taratinos CSI-avsnitt. Det där med att titta på en ensam kille som ligger i en kista har jag liksom gjort förut, det är inget nytt under solen.

Den här gången är det Stephen Dorff som ligger i en plastkista och ska försöka ta sig ut eller åtminstone lista ur var tusan han befinner sig. En digital klocka tickar ner, en gammal mobiltelefon fungerar, en annan man pratar i andra änden, en man som verkar vara i samma situation. Nu fattar jag både av filmens titel och av postern att kistan är placerad i en bil och ingen annanstans och det retar inte direkt min klaustronerv på samma sätt som om kistan legat nergrävd tjugo meter i backen.

Vad gör då Tom Berenger i filmen? Han spelar Ben Reynolds, en bra…röst…att spela. Han är såklart med alldeles på tok för lite för min smak. Det skulle ha varit HAN som legat i lådan istället. En otymplig svampig man i övre medelåldern som ska försöka få plats och röra sig på en halv kvadratmeter. DET hade varit nåt det. Svettigt och dant. Spännande och klaustrofobiskt.

Det Stephen Dorff däremot ska ha cred för är att han är bra på att spela naturligt trasig, skitig och blodig.

Publicerat

Veckans klassiker: MARY POPPINS

Efter klassikern Snövit kommer här ännu en Disneyfilm som solklart platsar i detta tema.

Mary Poppins, sagan om barnflickan-som-ser-ut-som-en-tant, hon med paraplyet, rosiga kinder och dom käcka små sångerna och klänningarna, är en film som många generationer funnit glädje i sedan den kom 1964. Att mina bloggkollegor Sofia och Filmitch har höjt den till skyarna gör inte förväntningarna lägre direkt.

Det var många månader sedan jag köpte filmen, den har liksom stått på hyllan och pyrt ut nån form av trollerigrus, sånt som sätter sig i mina ögonvrår och som skaver som dåligt samvete. Jag borde ha sett den tidigare. Jag borde vara sugen på tjolahopp-tjolahej-musikaliska nummer, världens charmigaste Julie Andrews och a spoonful of sugar men jag har inte varit det. Den har åkt in och ut i DVD-spelaren fler gånger än Citizen Kane, jag har aldrig varit i rätt sinnesstämning för att ta den till mig – inte förrän nu.

Mary Poppins kan vara den snällaste av alla snälla filmer som finns. Den vill ingen något illa. Den är som att äta en lagom stor påse av färgglatt godis med ofarliga E-nummer – om det fanns nåt sånt. Filmen är helt enkelt väldigt trevlig. Den version jag har en en specialutgåva med restaurerade färger och trots att kulörerna ”sticker ut” och gör att filmen ibland känns lite tecknad (vissa delar ÄR tecknade) så gör det inget, det gör bara filmen ännu lite…piggare.

Jag märker att jag tänker mycket i 50-talstermer när jag ska försöka beskriva filmen. Den känns gammalmodig på ett sätt som nästan blir modernt idag och det vräker jag ut mig utan att kunna peka på något speciellt. Dom musikaliska numren är trallvänliga och håller sig på rätt sida av skämskuddegränsen och Julie Andrews är – självklart – helt perfekt i den här rollen. Filmen funkar på mig som ett Hello Kitty-plåster på en skrapsårsskadad fyraåring, jag känner mig lite glad, lite uppspelt och samtidigt lite töntig som gillar det här utan att blinka. Jag kan inte säg att jag bryr mig så mycket om själva historien, filmen är mer en konstig upplevelse av färg, form, nostalgi och saga.

Betygsmässigt blir det ändå bara en stark trea för hur jag än vrider och vänder på det så är det här en film jag sannolikt inte kommer se om, inte ens när jag känner för att se vuxna människor ståsurfa på tecknade sköldpaddor.

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Djurskräckisar

ROTTWEILER (2004)

Alltså, det börjar inte bra men det börjar snyggt. Påkostade förtexter, snygg grafik, ett schysst tempo, ja, jag får faktiskt upp både flås och förväntningar en smula. Tyvärr grusas detta tämligen omedelbums. Dante är en fånge som lyckas fly från ett fascistiskt framtidsfängelse (det hela utspelar sig så långt fram i framtiden som….håll i dig….2018!!!) För att leta upp honom använder dom en rottweiler med prefixen special. Det är en specialtränad hund, dess ben är gjorda av specialmetall, hunden är konsekvent speciellt misshandlad sen valpstadiet för att bli den specialmördarhund som fängelset behöver. Hunden jagar Dante och Dante jagar hunden för det enda sättet att överleva är att överleva hundjäveln.

Vissa sekunder är det filmat som att regissören sneglat åt Resident Evil men oftast får jag mer en känsla av Remington Steele eller nån annan 80-talsproduktion för TV. Det är kekkig musik, ohyggligt konstigt klippt och Dante ser mer än lovligt dum ut (fast jag inser att han är castad för att vara ”snygg” och ”ball”) i sitt halvlånga hår, oranga overall och med skelande ögon.

Att filmen är blodig och visar slaffs i närbild hjälper inte. Att jag inte gillar hundar hjälper inte, det här är fucking U S E L T.

 

DOGHOUSE (2009)

Kanske en lite långsökt koppling till temat men dog betydde hund sist jag kollade.

Vad sägs om det här? En skräckfilm som handlar om ett virus som sprids enbart till kvinnor och som gör att dom förvandlas till zombiekannibaler som enbart ger sig på män? Det låter ju svindumt och det ÄR svindumt men filmen har faktiskt en hel del kvalitéer som jag har svårt att värja mig emot.

Doghouse är en charmig film, lite på samma sätt som Shaun of the dead och den är extremt välgjort. Effekterna är skönt kleggiga och oklanderliga även i närbild och flera gånger undrade jag om jag var mentalt störd som såg denna på lunchen tillsammans med en matlåda innehållande lasagne. Det är huvuden som klyvs och tarmsystem som blottläggs och det är blodigt och svinigt och allmänt joxigt men jag är inte den som är den, jag hackar i mig detta med hull och hår (satan, DET lät äckligt!) och säger ja tack, för det här funkar helt okej på mig.

Det är alltså ett gäng snubbar som i ett försök att hjälpa till bjuder med en nyseparerad polare till nåt som på pappret ska bli en redig grabbhelg i en avkrok med sjuka mängder sprit och svinerier. Ingen av snubbarnas äkta hälfter var särskilt nöjda med att dom drog men inte brydde dom sig om det. Den här resan var viktigare än allt kvinnfolk i världen, det var bara att spotta lite på frugan, klia sig i brösthåret och åka.

Nu får dom känna på arg kvinnohämnd på sätt dom aldrig kunde förutspå. Kanske lär dom sig nåt på det med, kanske inte, kanske lär dom sig vara tacksamma och visa respekt för kvinnorna dom valt, kanske inte – jag skvallrar inte, se filmen så får du se men låt för all del bli att äta kleggig mat samtidigt.

Filmen kan ses alldeles gratis på Voddler.

 

 

 

 

JURTJYRKOGÅRDEN (1989)

När jag läste Stephen Kings Jurtjyrkogården (Pet sematary) i tonåren blev jag ohyggligt rädd. Jag tyckte den var rent sjukt läskig. Sen tänkte jag inte så mycket mer på boken förrän filmen kom och då tänkte jag att inte fan går det att göra en film som blir lika läbbig som boken. Och nej, det går såklart inte men det går att komma väldigt nära.

Familjen Creed och deras förehavanden i den lilla byn Ludlow i Maine kom att förpesta min nattsömn en hel del när det begav sig och efter att filmen kom var vi många som inte kunde sätta oss på sängkanten och i godan ro placera fötterna på sovrumsgolvet utan att känna ett sting av panik längs ryggraden. Jag känner fortfarande så.

I början av nittiotalet hade jag en arbetskamrat som hyrde ett hus i vilket det spökade. Huset visade sig vara byggd på gammal kyrkogårdsmark och det var så illa och så otäckt att hon till slut bestämde sig för att flytta. När detta hände beslutade jag mig för att aldrig någonsin se om den här filmen men det har gått nästan tjugo år sedan dess och jag bestämde mig för att tänka om.

Det var dumt. Filmen håller nämligen fortfarande.

Jag blir sjutton år och livrädd igen och det är både en välkommen och vidrig känsla.

Om du inte kan få nog av läskiga djur på film, klicka in dig till Filmitch. Idag skriver han om ett annat skräckinjagande djur som får mig att tänka på julen. Och nej, det är inte ål.

Publicerat

Skräckvecka: ONDSKANS RUM

Signe (Anne Birgitte Lind) och Tommy (Jakob Cedergren)  letar nytt boende och fastnar för ett hus som till synes har allt, till och med en anlagd sjö på baksidan.

Redan på visningen när dottern Bianca gungar i trädgården och gungan bredvid gungar i samma tempo som hennes och hon pratar med barnet som sitter på den andra gungan men gungan är tom, redan då borde dom kanske ha förstått att det är nåt annorlunda med det här huset, att det kanske finns nån annan anledning till att huset varit till salu så länge, annat än att det är för dyrt.

Ondskans rum är en ganska tafflig översättning av den danska originaltiteln Bag det stille ydre. Visst är filmen läskig men den handlar mer vad som händer bakom den lugna välstädade ytan än om ren ondska. Självklart tänker jag på filmer som Huset som Gud glömde och Paranormal Activity men Ondskans rum har lyckats hitta nåt eget mitt denna genre som så oftast är rena kalkeringspapper. Det är liksom lite mer vardag, lite mer vanligt folk, inte så mycket klaffs och slaffs utan mer en smygande otäck stämning som hålls vid liv hela filmen igenom.

Båda huvudrollsinnehavarna spelar mycket trovärdigt, Anne Birgitte Linds Signe ska vara den varma, den mjuka, den inkännande och den som med öppet sinne tror att dom andar hon känner av faktiskt finns. Jakob Cedergrens Tommy jobbar jämt och är nånslags stram börsnisse som anser att allt har en logisk förklaring. Bådas tankar är klart förståeliga och känns ungefär lika vanliga.

Effekterna är sparsmakade och välgjorda, jag blev riktigt rädd ett par gånger och tyckte det var spännande hela tiden. Ondskans rum är ingenting som går till historieböckerna som en nyskapande skräckfilm men det är ett bra hantverk och en ganska klassisk rysare.

Hos Filmitch kan man läsa om en helt annan läskig film idag.

Här finns filmen.

Publicerat

Skräckfredagsfemman # 39: Filmer som fått mig att nästan grädda på mig (och i vissa fall inte bara nästan)

5. Children of the corn (1984)

Läskiga barn på film är verkligen vrålläskiga. Enda sedan jag såg Children of the corn har jag skitit knäck både av välklippta barn i amish-hattar och vajande majsfält.

 

 

4. Salem´s lot (1979)

Tobe Hooper tar sig an Stephen Kings vampyrskräckis och jag hackar tänder. Fortfarande. Jag hade den här filmen på sönderspelad VHS, så pass sönderspelad att den till slut inte gick att tejpa ihop och om jag nångång i min tidiga ungdom drabbats av förstoppning hade Salem´s lot kunnat avhjälpa detta betydligt smidigare än en hink katrinplommonpuré.

 

3. Dead Birds (2004)

Otippad uppstickade på den här listan men det är en film jag upplevde som osannorlikt otäck den enda gång jag sett den. Jag var knappt funktionell efteråt, så rädd var jag. En sponsrad helpall med vuxenblöjor hade tacksamt tagits emot.

 


2.The Ring (2002)

Det är sällan jag sitter i folks knän på bio men när jag såg den amerikanska varianten av The Ring hände det. Det kan ha varit tvärtom också, att det var bästa kompisens sambo som satt i mitt knä, jag minns inte riktigt. Jag vet bara att vi var rädda, lika nåt-så-in-i-helvete-rädda, båda två.

 

 

1. Fredagen den 13:e (1980)

Den första gången jag upplevde ren och skär filmisk skräck i min flickkropp var när jag såg Fredagen den 13:e på bio. Jag var så rädd att jag på riktigt kissade på mig, inte då och där i biosalongen men när det skulle sovas framöver så hände det olyckor ett par gånger när jag vaknade kissnödig men inte vågade gå upp för att ta mig till toan. Jag minns att jag pratade om osthyvlar med alla som ville lyssna, om att jag hade sett vad en osthyvel kan göra med en människa om man ger sig fan på att hyvla hårt utav bara helvete. Precis som den första kyssen för alltid har en speciell plats i mitt medvetande så har denna film hackat sig in mitt filmhjärta och sett till att det köttknivsstora ärret aldrig läker. En ohotad etta.

Filmitch har dagen till ära gjort en alldeles egen Fredagshemma. Hoppa över dit och kolla vettja. Klicka här.

Publicerat

Skräckvecka: THE DEVIL´S BACKBONE

The Devil´s backbone eller El espinazo del diablo? Den spanska titeln låter sjukt mycket läskigare även om man som jag inte kan spanska.

Diablo, smaka på ordet. Tungan anar lite Omen, lite djävulsutdrivare, lite grönt kaskadkräk, lite övernaturligt läbbans sådär. Det låter helt enkelt väldigt mycket otäckare med diablo än devil eller djävulen för den delen.

Älskade Guillermo Del Toro, du färgglada oljekrita i blyertspennelådan, jag högaktar dig, jag tycker du är så vansinnigt bra och jag vill så gärna få samma WOW-känsla i magen av alla dina filmer som jag fick av Pans labyrint. The Devil´s backbone har alla förutsättningar att vara en riktig kanon men nåt stämmer inte, den funkar inte, filmen klickar inte. Jag kan inte säga att jag är jättebesviken för filmen är fortfarande helt okej men jag sitter här och frågar mig själv varför. Varför är den så spretig? Varför lyckas du inte få den att  hålla hela vägen? Varför litar du inte på att det är en rysare/skräckfilm du vill göra, varför måste filmen tangera varenda genre någonsin påhittad?

Precis som Pans labyrint så kretsar handlingen i den här filmen kring spanska inbördeskriget. 12-årige Carlos (Fernando Tielve) hamnar på barnhem där det idkas fysisk och psykisk misshandel, mobbning, tjafs och bråk och som grädde på moset ser Carlos ett pojkspöke som visar sig heta Santi.

Santi är en ganska otäck filur dom första tjugofem gångerna han är i bild. Sen bleknar han i takt med att filmen mer och mer blir nån form av thriller/drama. Det är synd tycker jag. Om jag fick bestämma skulle Del Toro ha spelat på stora bongotrumman och gjort filmen apläskig istället. Men nu är det inte jag som bestämmer annat än om betyget och det blir okej, knappt godkänt, inte mer än så.

Jag längtar efter att det ska bli 2013 och att filmen Pacific Rim får premiär. Jag tror på den, jag tror på Guillermo Del Toro och jag tror jag kommer få uppleva WOW-grejen igen, om inte förr så den 19 juli 2013.

Filmitch har också sett filmen men skriver idag om en helt annan typ av skräckfilm. Klicka här får du se.